Mitt i krysset

Jag drog mig tillbaka några dagar och det är klart att då händer det mycket på hemmafronten. Jag följde i går kväll floden av inlägg. På Facebook kallades Gunnar Sjöberg "stolpskottet i Kyrkans Hus", men hans inlägg var inget stolpskott utan ett självmål mitt i krysset. Hur kunde det bli så? Effekten spädde ju på de intryck som förmedlas, att Svenska kyrkan vill tona ner det där med kristendom. Det kan resultera i att anständiga människor väljer att kliva av, dvs den kategori som stannat inte för att de tror men tänker att de kyrkokristna tror och de vill gärna stötta och har inget emot att tillhöra Svenska kyrkan, som alla i deras familj gjort. Belonging utan believing är ett skört tillstånd.

Hur tänkte Sjöberg?
Det intressanta är att han inte kvickt kunde ansluta och säga att psalmen om korset talar om att "alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga" (sv ps 102:3) och nämnt något om vikten att inte falla undan för hat just av detta skäl. Så kunde han ha kommunicerat.  Jag ser att Åke Bonnier gör så på sin blogg.
Nu bröt kommunikationen samman.

Sjöbergs förförståelse ledde honom till ett annat inlägg som blev till ett storbråk inom kyrkan, ser jag i Expressen. Och #mittkors fick många medlemmar. Vi fick också i Katolsk Vision veta att "Annika Borgs korståg - det luktar krig". Kanske är detta mer vision än något katolskt, men det kan vi bjuda på. Klanmedlemmen AK Hammar trädde på Facebook upp till Sjöbergs försvar. Han var klok och uppropet om att bära kors och skicka bild präglat av trumpsk retorik, den Trump som manar till krig. Huvudsaken att kommunikationschefen i allt detta ändå inte står ensam.

Tanken att korset inte får användas MOT något utan ska vara FÖR något är vacker. Det låter prästerligt på det sätt som prästerligt rent religionssociologiskt låter. När jag ser präster som motionerar eller går på gym, tänker jag "En rund själ i en sund kropp", för präster har runda själar (och ibland runda kroppar också). Runda själar räds anstöt. Att korset är ett livstecken innebär dock att det är ett tecken mot döden, t ex. Djävulen tecknar sig inte med korsets tecken, har jag förstått när jag läst Peter Blattys bok Exorcisten.

"Tre tvivelaktiga kvinnor" beskrevs Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund som på Katolsk Vision, upptäckte jag. Det tar sig, sa mordbrännarn tände eld på håret. Hur då tvivelaktiga, det låter intressant. Berätta mer!

Å andra sidan tänker jag att det finns ett lätt vanvett i det kristliga.
Jag har i några dagar försökt skola mig i tänkandet före och under det Andra världskriget. Förvirring och upphetsad retorik men också idoga försök att blanda bort korten var villkoren. Var det alltså inte egentligen så, att fader Jacques olyckligtvis snubblade på en kniv, när han förde religionsdialog i sin kyrka? Dödsfallet har ingenting, absolut ingenting, med islam att göra... Islam har väl aldrig varit en tro som utbretts med svärdet som missionsmetod?

Nu blev det storbråk av ett initiativ som syftade till att uttrycka samhörighet kristna emellan. Jag kan förstå de kyrkokristna som menar att de inte vill höra med i Svenska kyrkans sammanhang längre. Men blotta det faktum att en grupp tar hand om kyrkosystemet betyder väl inte att de är Svenska kyrkan? Katolsk Vision är inte svenskkyrklig även om somliga av oss har svårt att förstå att några vill kämpa för att den romersk-katolska kyrkan ska bli som Svenska kyrkan är just nu. När de kyrkokristna går sin väg, blir resultatet inte bara förlorade medlemmar, förlorad entusiasm, förlorad tro (som det var i den frikyrkliga väckelsens 1800-tal).

Det finns dock motbilder, utmaningar. Jag läser Margit Richerts krönika i Svenska Dagbladet denna morgon och markeringen mot "doftljusandlighet". (hittar inte krönikan på nätet än men meddelar glatt att Margit kommer från Löttorp på Öland!) Nå, när kulturjournalister granskar kritiskt, finns det kanske skäl att också präster med runda själar talar ut om det rådande elände som korsdebatten avslöjar. Och grundhållningen när det blir kyrkråddigt är en enda: Agere contra! Handla emot!

Nu är semestern slut för bloggkommentatorerna. Som vanligt gäller att det är bloggtexten som kommenteras. Men jag har en dryg månad bloggat okommenterat. Är detta vad som nu ska kommenteras - eller det dagsaktuella?

Jag frågade Dr F vad jag skrivit om.

"Du har väl allmänt visat på hur kyrkan desperat söker göra sig rumsren och efterfrågad genom att byta tro mot teologi och uppenbarelse mot upplevelse, samt mer inomkyrkligt hur kyrkans ledning skyr all kritik och hur höstens KM kommer att genomföra ett löftesbrott. Förutom att du på olika sätt tecknat konturerna av ett eskalerande prekärt läge för kristen tro och hur biskoparna besvarar politiska frågor med förenklade etiska resonemang."

Det var ett informativt svar. Vill någon kommentera det, går det bra.