Mills insikt

David Mills påmindes jag om av min vän komminister em. K. Mills och jag umgås inte särskilt ofta, men vi har mötts. I Fort Worth, Texas. Det är Mills som sagt det kloka, att liberala teologer verkligen tror på det de säger. De viker inte undan för att försiktigtvis minimera trons anstöt. De tror det de säger. Några av oss har svårt att begripa eftersom det de hör dem sägs uppfattas vara intellektuellt ohederligt. Läs gärna Modärna apologeter där Bengt Lidforss jagar Pfannenstill, Söderblom och en del andra så ser ni den hållningen. Lidforss kan för sitt liv inte se något annat än fuskare i branschen och då är han ändå ateist. Vad han inte fattat är det Mills påpekar. De tror verkligen vad de säger. Det kan naturligtvis vara dumt för det.

Jag kan hänvisa till Anne Appelbaums bok Järnridån, Albert Bonniers Förlag 2012. Hon citerar filosofen Roger Scrutons ord om marxismen i de östeuropeiska kommunistpartierna. Marxismen var så omsvept av nyspråket att den inte kunde vederläggas. Jag skulle säga att just så fungerar ideologi. Scruton: "Fakta hade inte längre någon anknytning till teorin, som hade höjt sig över fakta på moln av struntprat, ungefär som ett teologiskt system. (Nåja. DS) Det viktiga var inte att tro på teorin utan att upprepa den rituellt och på ett sådant sätt att både tro och tvivel blev ovidkommande.... Därmed försvann sanningsbegreppet från det intellektuella landskapet och ersattes av maktbegreppet." (Appelbaum s 566)

Det var i detta system Vaclav Havel skrev. Hans budskap, jag följer Appelbaum på samma sida, var att människor måste slå dövörat till för falska och meningslösa slagord och "leva i sanning". Det är att tala och handla som om regimen inte existerade.

Alternativen byggs nerifrån. Det skapar en medvetet distanserad hållning inför maktkrumelurer. Vår vän Antje uppfattar att självmarginaliseringens tid är förbi för Svenska kyrkan. Det heter så i årsredovisningen. Jag ifrågasätter både att det handlat om en kyrklig självmarginalisering men också att det är ett tillstånd i en tid som är förbi. I sitt väsentliga är och måste Kyrkan vara något som inte står samman med makten och därmed blir hon marginaliserad, dvs utanför lägret ihop med Jesus. Ni märker att jag anknyter till Hebreerbrevet. Bara för att ärkebiskopen får umgås med Alice Bah Kunke och Morgan Johansson innebär inte det att självmarginaliseringens tid är förbi, för att säga det enkelt. Det är alltid en risk att vi inte kan skilja sanningen från de ideologiska fantasierna, påpekar Applebaum och därför måste ideologikritiken vara stark, medveten, frisk och sund. Det är för alla en självkritisk fråga om vår sikt skyms av ideologiska fantasier. Det kan den göra. Mills påpekande ska därför hållas i minne. Ideologiska fantasier må vara, men de tror vad de säger!

Samtidigt som årsredogörelsen för Svenska kyrkan lite entusiastiskt målar upp de nya villkoren läser jag dagens Östra Småland. Överst sidan 1 finns Svenska kyrkans logga och puff för helsidesartikeln (visserligen med fel sidhänvisning men varför vara småsint) Ännu fler lämnar kyrkan. 180 har lämnat, 100 fler än den vanliga siffran räknad från april månad. Kyrkoherden tror att det värsta har blåst över nu. Men Kalmar har inte fått kritik för resor eller representation, inser alla. Det slår till ändå i det lokala. Ingen vet heller om vi fått ett trendbrott. Förr var det självklart att vara med i Svenska kyrkan, nu är det inte självklart. Har vi nått en punkt där medlemskapet är ifrågasatt i det sociala umgänget och folk måste förklara varför de betalar sin medlemsavgift, som kunde användas till andra kul grejer. Förr eller senare kommer vi dit. Dystert anlagd som jag är, kan jag tänka att detta nu håller på att ske. Och då hjälper inte politiska utspel på nationell nivå. Som bäst hamnar vi med den metoden på medlemstal som motsvarar röstetal för de två-tre törsta partierna.

Marginaliseringen är verklig och pågår på en mängd platser. Antje uppfattar något annat. Hon säger vad hon uppfattar och ska inte få skäll för det. Men lite bekymmersamt är det hela. Det vore bättre om utspelen förankrats i Kyrkostyrelsen och kritiken kommit där, än att utspelen görs grandiost och resulterar i något som är motsatt det som avsågs. Det finns en fördel med en kyrkostruktur som vår. Många röster i beslutande organ skulle göra det lättare att leva i sanningen. Öppen debatt i en demokratisk folkkyrka fungerar, f'låt skulle fungera, så.

Ge er inte på personer, det är dagens korta budskap. Ge er på sak. För de tror faktiskt det de säger, hur otroligt detta än kan te sig.