Antjefajten

Veckans förvirrade twitter mm-diskussion om Svenska kyrkans uttalande om mordet på fader Jacques skapade sannerligen ingen klarhet. Birros påstående var, menade Antje, lögnaktigt: "Detta lögnaktiga påstående från din sida är värt en rättelse och en ursäkt."

Jag fick för mig att Birro inte ville be om ursäkt. Han såg att Antje "går till hätska angrepp och tar hjälp av DN". Han hade vid flera tillfällen sökt ärkebiskopen "för att mötas och samtala men bara mötts av ignorans och hätska utfart om varför hon aldrig i livet skulle vilja träffa en sådan som mig."
Birro ser detta vara klassisk härskarteknik.
Något överraskande menar Birro tydligen att Antje mumlar i skägget. Jag antar att detta uttryck ska uppfattas vara en metafor. Annars fattar jag ännu mindre vad som skett och sker.

På ett sätt som påminner om Strindbergsfejden pågår nu Antjefajten.
Hur kunde det bli så? Jag försöker se några omständigheter utan att bli omständlig.

1. Bilden av Jacques Hamel
Jag uppfattar att fader Jacques plötsligt görs till en religionsdialogsikon, men var han något annat än en församlingspräst, nu åldrad men inhoppad som vikarie (om man 80+ ska kallas inhoppare...)? Klart att han talar vänligt också med imamen. Men av detta kan egentligen inga ideologiska slutsatser dras.

2. Fokus i uttalanden från Svenska kyrkan
Vi har problem eftersom det återkommande talats dunkelt.
Det blev tal om alla och därför inte om någon, allra minst om de förföljda medkristna, de vilkas smärta vi skulle känna i våra egna kroppar. De gamla klostren i Syrien och Irak revs. Vad säger de då? De beklagar och fördömer. That's all folks! Nog fattar vi.
Hur kommer det sig att det blir så?

3. Religionsteologin
Jo, om religionsteologi är ingångsvärde går det inte att kritisera ens islamismen. Allt ska mötas med peace, love and understanding. Tron är en tro på religionens kraft och visionen att man ska känna sig hemma i så många rum som möjligt, för att anknyta till pastor Maria Kjellsdotter-Rydinger, SvD 30/7: "Det gäller att finna mellanrummen, skapa ett språk som brygger över eventuella skillnader och inse att människor heller inte bara har en identitet", säger pastorn.
Nej, det gäller att identifiera eventuella skillnader och tänker man så, kan IS-soldater som skär halsen av präster bara mötas med försök att skapa språk som klargör motsättningen. Samt våld, förstås.

4. Ideologiskt betingad oförmåga
Ideologi är ett falskt medvetande, ett raster som begränsar verkligheten, håll det i minne. Vi ser selektivt, dvs ser vad vi vill eller kan se. Det blir som det blir. Ideologiskt blir det otänkbart att uppfatta unga pojkar som IS-krigare, det de själva ser sig som. Nå då så.

5. Kristlighet
Chamberlain citerade orden "peace in our time", som hämtas från en bön om fred i anglikanska kyrkans Evensong. Chamberlain fann bönen besvarad. Han hade fel. Få såg det. Churchill, som inte förföll till kristlighet, såg. Har det kristna hoppet ersatts av kristlig hoppfullhet så att allt alltid ska tolkas till det bästa?

När jag funderade över den ideologiska oförmågan kom jag rätt osökt över till proggvänstern, den romantiska men likväl analyserande. Den begrep cynismen i världen, ondskan om ni vill, men bevarade hoppet. Var kommer alltså barnen in i stället för det naiva. Undrade jag. Jag undrar fortfarande. Varför ska naiviteten vara det som styr dem som vill styra oss, förklara det!
https://www.youtube.com/watch?v=R12O9MN8qS4

Nu kanske ni tycker att veckans gräl i och om sociala medier inte hör hemma på en söndag med snälla blogginlägg.
Åjo, vi måste förmå uppskatta själva underhållningsvärdet.
Men det var inte roligt att kalla Antje för Fjantje, som någon gjorde i en kommentar på Birros twittersida. Sociala medier är inte alltid rumsrena, tycker jag. Har man satt sig där, kan det alltså bli dumt. Det är inte rätt för det.
Är Twitter egentligen så bra till annat än att tipsa om artiklar som någon läst?