Ett helgon om Gomorra

Jag fick i veckan passligt St. Peter Damianis lilla bok Liber Gomorrhianus i engelsk översättning The Book of Gomorrah, Ite ad Thomas Books, Texas, 2015.  Det är 1000-tal och korruption i den kyrkliga ledningen och neråt när Peter skriver från det Italien där städerna rustar sig mot varandra.

Leo XII gav år 1823 Peter namnet Doctor Ecclesiae. Någon formell helgonförklaring ägde inte rum men folket på plats höll honom helig och han har en av påven fastställa firningsdag den 23 februari. Små böcker av sådana författare ska man väl läsa, inte minst den vecka när den riktigt stora Pridefestivalen äger rum och vi behöver lära oss nytt fast gammalt. Vi talar om hur det var för 1000 år sedan! Ett kan jag efter att ha läst. Peter Damiani hade varit helt på det klara med vad han ser om han sett prideflaggan drapera altarrunden i S:t Jacobs kyrka i Stockholm.

Nu håller Peter helgonklass.
Han har säkert varit mer idog i bön än de flesta av oss. Han har vandrat med Gud i livets mångahanda, ibland umgåtts i bröders gemenskap och andra gånger varit i ensamheten som en eremit. Han har syndakännedom och kunskap om ondskans makt och ondskans vanor. Han är en person som en kyrkokristen knappast kan avfärda. Fast biskop Bonnier får det lite svårt med boken, för han avfärdade ju på sin blogg den gamle pingstpastorn, som skrivit en artikel om homosexuella som demonstrerade en utmanande livsstil med beskedet, att vad pingstpastorn skrivit "är ett vedervärdigt budskap".

Peter Damiani lästes inte inför beslutet om enkönade vigslar 2009. Det var då det sades att homosexualitet tidigare varit okänt. Det berodde, sa man, på att begreppet kom till på 1800-talet, som om begreppet skulle avgöra vad som faktiskt fanns. Peter tar inte upp lesbisk kärlek. Det är det homoerotiska han avhandlar och systematiserar i fyra klasser. I vilket syfte? Peter funderar över botgöringen. Det som övergick Sodom och Gomorra måste avvärjas genom bön och bot. Han gör ingen skillnad på biskopar, präster och munkar. Omvändelsen är nödvändig.

Jag går inte igenom de fyra klasserna. Alla är fel, det är Peters poäng och beskriver sedan sammanhanget i Gomorra. Bibelutläggningen ägnas åt seder/oseder i 1000-talets turbulenta Italien.  Men Peters ärende är att varna dem som går mot den eviga döden och få dem in på livets väg. Han ömkar den stackars olyckliga själen "the destruction of which saddens the angels, and which enemies insult by applause!" (s 129)

"Vice" betyder "last": For this vice is the death of the bodies, the destruction of soluls, pollutes the flesh, extinguishes the light of the intellect, expels the Holy Spirit from the templeof the human heart, introduces the diabolical inciter of lust, throws into confusion, and removes the truth completely from the deceived man."
Peter fortsätter:
"It befouls everything, it stains everything, it pollutes everything, and for itself it permits nothing pure, nothing foreign to filth, nothing clean." Bibelhänvisningen är till Tit 1:15

Peter Damiani upprepar sin oro för den olyckliga människa han skriver om:
"The most pestilent queen of sodomites" ... "separates the unhappy soul from the fellowship of the angels, removing it from its nobility to place it under the yoke of her own domination." (s 123)

Nu skulle man kanske fråga biskoparna i Prideparaden hur de är övertygade om att Peter Damiani har fel i sin andliga analys. Har han inte ställt frågor som går djupare än de dagsaktuella, tänker jag. Biskoparna kanske kan förklara genom att avfärda honom så att jag blir lugn och glad?

Riktigt glad är jag dock inte över den kyrkliga tystnaden inför pridandets befängda slagord.
Modéus II gick i en parad där det hävdades att alla kärlek är bra kärlek. Hur eller hur - detta kan Kyrkan inte hålla med om.
Nu hörs slagordet att alla ska ha rätt att vara den dom själva vill. Har inte Kyrkan ett ord att säga om synden då, som förstör just detta? I denna värld där vi skulle leva som Gud vill, till den friheten har Gud skapat oss, kan vi inte ens leva som vi själva vill och skulle vi kunna skulle vi inte riktigt veta vad vi vill!

Svenska kyrkan Stockholms stift bidrog med en rosa annons i de lokala bladen, DN och SvD i alla fall. Eva Brunne skrev: "Låt oss stå upp för vår givna frihet att själva bestämma vilka vi vill vara och vem vi vill älska." Given frihet? Själva bestämma? Är inte synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt längre? Vad som hävdas i annonsen är väl faktiskt inkompatibelt med Kyrkans tro. Sedan skrattar jag lite åt Evas mening att det inte är "rimligt att göra skillnad på människor" för det är just detta Svenska kyrkans elit sysslat med i decennier. Eva också.

Varför hörs inte en kyrklig argumentationsanalys av Pride-budskapen när de så uppenbart är befängda och uttrycker elaborerad stupiditet? Lägg begreppet på minne. Elaborerad stupiditet. S:t Peter Damiani skulle verkligen hålla med.

John Boswell ville i sin bok Christianity, Social Tolerance and Homosexuality (1982) hävda att påven Leo IX avvisade Liber Gomorrhianus. Det är ett påstående Matthew Cullinan Hoffman i sin tur avvisar. Boken trycktes ju. Leo och Peter var vänner. Jag lägger till detta för undvikande av missförstånd från dem självklart läst Boswell.

Har det inte trots allt varit rätt lite i media om Prideveckan i Stockholm i år? Har fenomenet flyttat ut och blivit som i Älmhult, en aktivitet på fritidsgården med en avslutande parad med präst genom Älmhults gator?
I Stockholm tycks det mest handla om en rasifierad queerperson som vakterna avlägsnade. De män som hen såg som rasister fick stanna kvar. Hur var det då med den givna friheten att själv få bestämma?