Lördagsrapport från Göteryd - med omnejd

It's been a great week in Göteryd.
I går var det begravning men på ett nästan overkligt sätt. Den döda var dotter till David Ralson, som målat den 60 kvadratmeter stora fresken i kyrkan. Där finns Göterydsborna med liksom kyrkoherden Hugo Willny i Hallaryd (tror jag mig se) målade. Men också konstnärens fru och dotter, hon som begravdes. Då som en ung flicka i kretsen kring Jesus. Nu vid hans fötter. Jag anade att det var så, och det var verkligen så. Jag blev förstås gripen. Vad allt får en präst inte vara med om!

Jag tänkte att den stora målningen borde presenteras mer ordentligt.
Det finns skatter i de lantliga kyrkorna som borde hållas fram. David Ralson var vän med Valdemar Lorentzon och fick vård om sin själ av Hugo Willny.
Jag kan i Ralsons kyrkokonst (kolla hans tavlor i försmalingshemmet i Göteryd!) se hur han sätter sig över tiden. Han målar in sin tid bland de bibliska gestalterna, men de finns där i sin tid tillsammans med oss vår tid.
Medvetet och sinnrikt har han fångat den stora gemenskapen.
Det är förstås ett högkyrkligt sätt att se saken, det inser alla som har minsta hum om konstnärskap som närts av högkyrkligheten. Nå, jag kan vara mindre partisk. Det är ett konstnärskap med katolicitetsmarkörer. Å lantegendomen finns väl en del böcker jag borde konsultera om det i dag inte blir en sommarlördag i båt och vatten.

Erika på expeditionen i Göteryd hjälpte mig att få iväg några motioner till Kyrkomötet. De skulle in som undertecknade pdf-filer och så skulle det skickas en wordfil. Ledamöter hanteras som tjänstehjon åt tjänstemännen. Det borde Kyrkomötets presidium fundera ett slag över. Ordningarna är anpassade efter vad som är enkelt för folk i Kyrkans Hus, inte för vad som är enkelt för ledamöterna. Vi förväntas ha en uppsättning teknikaliteter för att scanna in texter. Jag kände att jag härsknade till, men prisade kompetensen på expeditionen i Göteryd. Att Erika har kennel med Golden (också Jakt-Golden) försämrar inte saken, tyckte vår foxterrier Grynet. Jag förnekar inte att jag kan se livets positiva också när jag är härsken.

Efter begravning med samling efteråt skulle jag samla ihop mig och några arbetsuppgifter samt något senare fara hemåt. Det är vägen från Göteryd som är "omnejd". Jag lyssnade i bilen till Monica Zetterlund på CD men kom sedan in på ett program i P1,  som handlade om de tomma kyrkorna. Det var programmet Människor och tro, begrep jag. Programmet går i repris i dag om man inte lyssnar på SR-play.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751867?programid=416
När jag for fram i det sommarfagra småländska landskapet rullade det stora vemodet in.
Inte det att folk skulle komma på vad de tomma kyrkorna skulle användas till, vilka de tomma kyrkorna nu var, utlöste denna vemodslavin, utan den kulturarvsansvarige från Kyrkans Hus. Han var så förstående inför alla idiotierna. Sa han att de sa sådant som väl stämde överens med vad som tänktes i Kyrkans Hus? Nöjd med allt som sagts var han, det kunde jag höra. Sanslöst!

Att några svagsinta ville att kyrkorummen skulle inrymma allt religiöst samt tron på vetenskapen, kan jag stå ut med. Jag har svårare att stå ut med att de tänker sig säga något unikt, när detta 1700-talsmässiga förs fram.
Så besvärande det är med människor som blott blir megafoner, men fånigt nog tänker sig ha tänkt själva!
Det kan jag dock stå ut med, för jag är en generös person i allt utom när det gäller Anders Nihlgård i Lund, han som kränker präster genom en misstänkliggörandets kyrkomötesmotion. Har jag påmint om att Nihlgård är en prästson som blev präst? Antingen blir sådana personer mycket bra präster med rötterna djupt i den svenskkyrkliga myllan eller ...
Och, en gång till, i vilken annan kår skulle misstänkliggörandet av en hel grupp s k kollegor alls gå an? Finns det över huvud taget något exempel på några som blivit illa bemötta? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!

Åter till Människor och tro.
Det fanns på slutet en inringare till programmet som varit kyrkoanställd men slutat, eftersom hon fick för få timmar i sin tjänst. Hon, som kom från den gamla fromhetens hjärtland, ville ha aktiviteter som skulle locka folk till kyrkorna men ingen aftonbön!
Det står jag också ut med, för det befäster mina fördomar om hur de kyrkoanställda vrider sig som maskar på kroken eftersom kunden alltid har rätt. Det gäller att ge folk vad folk vill ha. Religion alltså. Inte kristen tro. Hennes antiaftonbönhållning bekräftar också en misstanke jag har närt, att alla kyrkoanställda inte är särskilt kyrkliga, i varje fall inte svenskkyrkliga. Man får vara nöjd när man får höra att det är just så illa som man kunde tänka.

Därmed inte sagt att det hela inte skulle vara idiotiskt. Det är det. Men kanske på sitt sätt formgenetiskt med annat som berättades i går: gruppvåldtäkter i Kalmar kommun och en tysk-iraniers masskjutning i München. Vi lever i en galen tid och kanske under något som i varje fall ska ses som krigsliknande förhållanden. Det är så dumt att det mesta bli dumt.

Den kulturarvsansvarige i Kyrkans Hus uttryckte sin belåtenhet med allt det idiotiska som folk hade sagt i Människor och tro.
Han hade inte ett enda ord att säga om  det märkliga, att hus som byggts för att göra oss skickade för himlen, det som David Ralson beskriver med sin stora målning i Göteryd, nu skulle användas till annat. Och han uppbär uppenbarligen månadslön för denna icke-insats. En kulturarvsansvarig som inte sjungit psalmens ord "arvet ej förspill" - är det vad vi hålls med i Kyrkans Hus?

Vad ska jag tänka?
Hade jag varit Frälsaren, hade jag sagt att nu förstår jag hur ni tänker i Sverige och i Svenska kyrkans rikshögkvarter. "Då får evangeliet bege sig någon annanstans. Ni har gjort er ovärdiga frälsningen och ni är nöjda med det." Frälsaren hade sagt som Torbjörn Fälldin: "Ske er vilja!". Han sa ju så: "Må det ske med dig som du har sagt". Det är det värsta Frälsaren kan säga - och ibland det bästa. Själva hållningen att flytta evangeliet är också apostolisk. Evangeliet är ett tidsbegränsat erbjudande.

Vad jag längtar efter?
I går längtade jag efter kompetent kyrklig personal som kommenterar i radio.
I dag längtar jag nog efter kyrklig förnyelse.
David Ralsons bildprogram, det som ger plats för människor i alla tider ihop med Jesus, visar hur det hela egentligen är tänkt.

Det ska bli en vacker sommardag, sägs det. Sådana var somrarna 1914 och 1939.