Bry er för all del inte om Paulus. Honom kan vi avfärda som misogyn homofob. När det begav sig på 1930-talet kunde han avfärdas därför att han var jude och besmittad av det judiska väsendet. I olika kulturer skiftar motiveringen men det är Paulus vi ska vara emot. Jag har förstått. Det där med att han är apostel, ett Herrens speciella sändebud och att det var Paulus som fick fart på det hela (som kyrkvärden i Femsjö korrekt konstaterade) är en irrelevant faktor. Eller är det? Finns det någon annan kristendom än den som är apostolisk? Blir det inte något annat än kristen tro då?
Vi får nog göra klart vad vi tror och inte.
Det har funnits en tid när det bluffats om de faktiska skiljelinjerna. Debatterna har ägnats åt enskilda frågor, som på alla sätt förklarats vara något annat än frågor som styr in mot det grundläggande. Men det är just det grundläggande de styrt in mot.
Jag såg det på nytt i bilden från Svenska kyrkans avdelning i Pridetåget.
För ögonblicket struntar jag i frågan om inte Svenska kyrkans medlemmar befanns sig i många avdelningar i tåget men den del som låtsas vara just Svenska kyrkan promenerade på under parollen "Låt hjärtat bestämma". Men då talar vi inte kristen tro längre. Och på något befängt sätt blev jag glad över att den saken så tydligt stod fram.
Det dårarna säger i sitt hjärtan varnar Psalmisten för. Ps 14:1, Ps 3:2. Detta upprepas flera gånger och det där med att ha ett rent hjärta framstår inte sällan som en ren lyx, Ps 24:4. Det finns verkligen ondska i hjärtat, Ps 28:3, Ps 41:7 och hjärtat är platsen för onda planer, Ps 58:3 för att inte säga något om hjärtats inbillningar, Ps Ps 73:7. Vi struntar i Ordspråksboken 6:18 eller 12:23. Och Paulus? Rom 1:21 och 24, Ef 4:18 men Hebréerbrevets författare har fått till det: "Alltid far de vilse i sina hjärtan, de känner inte mina vägar." Hebr 3:10
Ska vi låta hjärtat bestämma är det en hållning som uttrycker en annan tro, en som inte behöver någon Frälsare utan räddar sig själv därför att hjärtat får bestämma.
Jag håller före att det är de små stegens tyranni som let oss bort från kristen tro så öppet att det kan bäras på en banderoll i en parad. Är det verkligen bara en mycket liten skara kyrkokristna som ser? I så fall säger jag: mene mene tekel. Hur kunde det bli så? Grodan las inte i kokande vatten, den fick plaska i ljumt och skönt vatten, det tycks vara själva processen. Och hoppar man från skyskrapans 78:e våning kan man med goda skäl säga att det gått bra hittills när man passerar den 38:e.
En ur klanen Hammar har förklarat vad vi inte fattat. Det skedde i ett inlägg på Facebook där kritiska frågor om kyrkoledningen avfärdades. Påståendena saknade "intellektuell stringens". Så talar en själasörjare och med kvinnliga präster skulle det komma ett mjukare drag in i själavården, som ni minns. Det bästa har ni inte hört. Frågeställaren saknade det mesta, det fattade ni men också detta: "Det finns ingen förståelse för den vändning som skett från tyskt-lutherskt snävare bekännelsefokus till ett öppnare anglosaxiskt-anglikanskt liturgiskt fokus." Vilket lysande exempel på det som i vetenskapliga sammanhang definieras som kvalificerat skitsnack!
Vi får också veta att Svenska kyrkan är en del av den ekumeniska strömning "som räknar med ordo som ett flöde i gudstjänsten från samling till sändning via Ordet och Måltiden". Om någon som varit på Emmabodafestivalen uttryckt sig så, hade jag förstått orsakssambandet. Men nu?
Något klarnar i varje fall. Frågan om vad som är sant kan inte ställas. Vi lever i ett flöde. Vår vän Jan Myrdal uttrycker saken expressivt: "Skit flyter." Den som är mer oprecis i språket kan väl nöja sig med att Galaterbrevets kap 1 vers 8 men kanske börja med vers 6 och 7. Det är detta saken handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar