Gårdagen

Det var stiftsfullmäktiges seminarium på S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg. Bra samtal - och kansliets personal slet i 1½ timme för att få ordning på minnesanteckningar från samtalen så vi slapp de där enerverande redovisningarna vad man sagt i grupp 1 till 6 utan kunde både få en kort sammanfattning med möjlighet till egna frågor och löfte att därefter få hela dokumentationen. Min vän Gullan P satte ingret på en öm punkt när vi talade om våra stiftsinstitutioner. Vi har så mycket pengar att en kyrkoherde hellre åker med arbetslaget på spa i Varberg än till stiftsgården Tallnäs. Men vad har vi att resa till när ekonomin inte tillåter spa-åkandet längre? Nästa fråga är förstås självklar, men begåvad likväl: Om stiftsgården inte används av oss men vi funderar över vilka andra som skulle vilja vara där (och betala för sig), varför ska vi då ha den kvar?

Jag tog med mig en uppsättning framtidsfrågor med mig hem att fundera över. Kan man fundera över ett tjuogoårsperspektiv framåt? Vad som hände för 20 år sedan, 1993, minns jag kanske. Jan Arvid Hellström var biskop i Växjö stift, t ex. Kan jag på något sätt pejla in 2033 - året då vi skulle kunan fira att Jesus uppstod för 2000 år sedan? Ja må han leva! Men var är jag år 2033, tro?

Jag tog med mig en anann fundering. Läser folk - och läser folk och fattar? Roll-ups heter det och roll-ups hade placerats framme i sal 11. Där presenterades i snygg grafisk form en satsning som ska komma, Himlakropp. Min vana trogen läste jag texterna.

"Närheten. Jag vill göra gott mot andra, det ger mitt liv värde."
Är inte värdet totalt oberoende av mina goda gärningar? Har inte den som mördat på norra Öland samma värde som jag? Vilket bibelord stöder roll-up-ens slogan? Inget, om jag fattar rätt. Jag skulle kunna tänka mig att Baden-Powell gillat parollen för pojkscoutverksamheten. Luther hade protesterat. Men nu?

"Skiollnaden. Det vi gör berättar vad vi är."
Så är deet väl inte? Jag gör gott och då berättas att jag är god- ? Tror ni verkligen det? Jag syndar och berättar därmed att jag är en syndare - det kan jag tänka mig - men det är inte alls en rimlig kristen beskrivning för jag är på en gång syndare och rättfärdig, fast det jag gör när jag gör fel inte berättar den sanningen.

Har det goda kristna folket i Växjö stift förlorat sin känsla för vad som är usel lagiskhet och därmed sin insikt om vad evangeliet berättar? Har vi skapat kulturer för snällism som betyder att den kritiska reflektionen betraktas som utslag av grälsjuka? Och finns det en omedvetenhet som gör att de behjärtansvärda frågorna om miljö och utanförskap och fattigdom, vad det nu kan vara, betyder att den som vill kan använda Svenska kyrkan som arena för sin egen agenda och inte bara få lön för sin möda utan också pengar för att genomföra sin agenda?

Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.

Var det inte roligt på stiftsfullmäktigeseminariet, då? Jodå. Som vid värderingsövningen när frågan ställdes vilka som har makt och de som tänkte att de hade makt skulle resa sig. Stiftsstyrelsens förste vice ordförande satt. Det tyckte jag var ritkigt roligt. Gnoti seauton - eller inte?

Interiörer

I dag blir det en kort blogg för det ska vara stiftsfullmäktigeseminarium på Kronoberg, strax utanför Växjö. Men jag kan inte låta bli att reflektera över interiörerna. Intranätet i Malmö skickar alltså, tack för den bloggkommentaren Jörgen, ut artiklar från Dagens Seglora. Varför? Apparaten kyrkan används för apparaten - vad då? Någon sitter vid ett skrivbord och bestäm att ideologiskt färgat material ska ut på arbetsplatsen och läsas av medarbetarna på tjänstetid. Vem?

Det andra jag undrar över handlar om vem som åstadkom vad. Jag går inte fri från tanken att Mattias Irving grävde i frågan och fick igång Skånska Dagbladet och kan sedan vända till ett referat i Dagens Seglora. Jag begriper annars inte varför det i Stockholm av alla platser spekulerades om Helena Edlund nämndplats i Malmö. Om detta får vi naturligtvis aldrig klarhet. Men saker händer bara inte. Och samkörningsmetoden vet jag ju att Dagens Seglora tidigare praktiserat - planterat ett tips, fått en artikel i Expo och sedan indignerat kunnat citera Expo. Vinklingen överordnad sanningsfrågan, kan man säga, därtill.

Nu till stiftsfullmäktigeseminarium!

Avslöja avslöjandets teknik

Jag läste Helena Edlunds blogg, som ni får leta upp själva. Det är avslöjande läsning. Nu pådyvlas hon att hon lämnat Sverigedemokraterna, som hon själv upprepade gånmger sagt att hon inte tillhör. Det sker genom en artikel i Skånska Dagbladet som Dagens nätupplaga hakade på - men den artikeln tog Dagen bort. Herlena Edlund säger att allt är falsifikat - men Dagens Seglora fortsätter kampanjen. Visserligen har den utpekade förnekat - men vad hjälper det?

Nu undrar jag i all stillsamhet om detta är ännu ett prov på Dagens Segloras teknik att samköra med en partner, Expo eller Skånska Dagbladet lika - för att få fram ett avslöjande som sedan kan citeras ochy därmed få en annan dignitet än om Mattias Irving själv stått för fabrikationen. Ett tips ges eller en nyhet planteras, det är tekniken - och alas!

 Vi har kommit i ett läge där Dagens Seglora nog måste försvara sig. Det försvaret blir sannolikt ett försvar för viktiga grundvärden - eller? Fast det kanske är kristlighet i överkant att tänka så - om man själv är utmålad som den som ger det människofientliga röst. Men ska vi verkligen ha det så här av en institution som framträder inte bara med rättfärdighetens manér utan ockiså på en solid grund av kyrkliga subsidier?

Jag ska inte citera Lilla Katekesens ord om att illa berykta sin nästa - det som skett med Helena Edlund. Inte därför att det vore ur vägen utan därför att det vore oförskämt mot denna bloggsidas läsare att peka på det för alla helt uppenbara.

Postulera mera!

Jag blev så förtjust i uttalandet i Lutherklubben - Kyrkans Tidnings senaste nummer, Kyrkans Tidning, ni vet, vår viktigaste ... Jag tar citatet en gång till: "Vi kan postulera att det finns en mening och ett mål. Det är ett av de stora bidragen som teologin kan ge till naturvetenskapen. Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: det finns en mening, det finns ett mål."

Postulera betyder enligt Nationalencyklopedin "förutsätta som sann eller existerande (utan bindande bevis e.d." Jesus som postulat? "Jag är vägen, postulatet och livet." - ?

Det ätr en kyrkoherde som uttalar sig. Det kunde lika gärna ha varit en biskop. De är lika desperata at markera sin egen relevans. Jag ska alltså gå till en professor i mikrobiologi och presentera mig som postulatsföreträdare? Då ska hon bli glad och säga att detta var ett välkommet tillskott till hennes forskning. Men vad har då de läkare och tandläkare som jag mött i gudstjänstfirande församlingar egentligen ägnat sig åt? Har de inte helt enkelt varit kyrkokristna, vetat det teologen tror sig veta ensam och därmed fullgjort sin kristna kalllse?

Är verkligen postulat om mening och mål det enda en teolog har att komma med? Jag läser på nytt om Albertus Magnus. Det är 1200-tal och den Albert som vet allt om allt som är värt att veta något om vandrar t ex mellan Köln och Paris. Där hans dominikanerbroder Thomas av Aquino går försänkt i sina tankar om system, vandrar Albert ivrigt besådande allt - för i allt finns Guds mysterium. Det finns inga egentliga gränser så att teologi skulle ägna sig åt något mindre verkligt än naturvetenskapen. Allt är Guds. Och, antar jag, den som vet att Gud har ett system för teologin (systematisk teologi betyder ju att det finns ett system att utforska, kan man anta), menar att Gud förstår har ett system för hela skapelsen - och att skapelsen är kreatur, inte bara natur. Vilket blir då teologins bidrag till naturvetenskapen? Övertygelsen att den som beskriver verkligheten utan att se till att ge plats åt Gud i den beskrivningen, beskriver verkligheten fel. Vad annars ska en teolog säga? Jo, att vi kan postulera att det finns en mening!

När jag läser om Lutherklubben kommer jag att tänka på renässansfilosofen Francis Bacon (1561-1626). Han berättar om den samling lärda som år 1432 outröttligt och skarpsinnigt debatterade en fråga av stor betydelse. De hade läst en väldig samling gamla texter, bland dem förstås Aristoteles och kyrkofäderna, men kunde inte hitta något svar på sitt dilemma. Frågan gällde hur många tänder hästen har i sin mun, men svaret på frågan hade forntidens kloka inte besvarat. Efter 14 dagars ivrig debatt  frågade en ung munk (dominikan, kan man förmoda) om han fick komma med ett förslag, nämligen att man skulle gå ut i stallet och titta i hästens mun och räkna tänderna. Detta löjliga förslag avvisades förargat. Ett så förolämpnade inlägg hade man tidigare aldrig hört. De lärda gick till angrepp mot munken, slog honom gul och blå och sparkade helt sonika ut honom. När de lugnat sig och återupptagit arbetet med frågeställningen gick det flera dagar tills en av dem förklarade att frågan var ett förblivande mysterium, eftersom ingen av de stora tagit sig an problemet och sett till att saken fått ett skrftligt nedslag.

Vad har vi alltså från hästens mun - om Jesus ursäktar bilden?

Men lägg en fråga i minnesbanken som ett vapen till den egna verbala arsenalen när ni nästa gång ser en viktig kyrkoherde och teolog (som egentligen har en religionsvetenskaplig examen, men låt gå) och fråga: Vad postulerar pastorn idag? Kanske frågan fungerar också när pastorn predikar?

Luther som emblem

Det är intressant med Svenska kyrkan som enligt lag är "evangelisk-luthersk". Det hade den historiske personen Martin Luther alls inte uppskattat och vi läser inte Luther som norm utan somm en rejält arbetande polemisk teolog i kamp för den katolska tron. Polemiken är ju en polemik mot missförhållanden och en kamp för tron, den katolska. Att det romersk-katolska är mindre än det katolska hör också till bilden! Därför argumenterar de tyska reformatorerna med hänvisningtar inte bara till bibelord - som inte är så bara - utan också till kyrkofäderna.

Nu rustas till jubileum 2017. Det är 500 år sedan reformationen, vilket borde betyda några års läsning om vad som hände, vad som sas och varför allt det som hände och sas faktiskt hände och sas. Det är inte alldeles säkert att Svenska kyrkans prästerskap, med sin religionsvetenskapliga utbildning, har kläm på det. Några behöver inte. För dem är "Luther" emblem, alibi för det de själva redan tänkt och känt.

Så har det varit sedan 1800-talet, tycks det. Roligt blev det på 1940- och 50-talen när den småländska högkyrkligheten tog upp anklagelsen att vara oluthersk och spöade Allan Svantesson i Svensk Kyrkotidning genom att faktiskt läsa bekännelseskrifter och en del annat. Minns för övrigt att en fråga ställdes vid kandidatutfrågningen i Växjö senast och biskopskandidaterna Lisa Tegby och Jan-Olof Johansson medgav att de inte läst bekännelseskrifterna. Det var mig då uppenbart att olika kyrkliga eller frikyrkliga traditioner förhåller sig olika till, säg, klassikermedvetandet. I småländsk högkyrklighet hör(de) det till att ha läst och reflekterat över reformationstidens texter, främst de i Svenak kyrkans bekännelseskrifter. Under årens lopp har vi också sett mer av den katolske Luther och betraktat detta som ekumeniska landvinningar. Med Benedict XVI har vi också haft den mest lutherske påven, har det sagts. Det hade man kunnat göra mer av men tvingas inse att mycket av den ekumeniska lidelsen gått förlorad, i varje fall för Svenska kyrkans del.

Kyrkans Tidning (ni vet, vår viktigaste ...) har startat "Lutherklubben". Slutsatsen efter ett teologiskt samtal blir att "Luther får inte ihop det, och han vill inte heller får ihop det." Det kan man alltid säga - inte minst efter att ha läst samtalsreferatet från Lutherklubben. (Det roade särskilt att få läsa att vi kan postulera att det finns en mening och ett mål och detta är ett av de stora bidragen som teologin kan ge naturvetenskapen. "Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: Det finns en mening och ett mål." Men på vilket sakunderlag postulerar vi det, kanske naturvetenskaparen undrar och då är církusen igång!)

Så långt om Lutherklubben. Återstår från om det lutherska, den f Mikael ställde i en lätt upprörd bloggkommentar. Poängen var att det  i arbetet under perioden 1946-1958 med att lösa den teologiska rebusen om kvinnor i präst- och biskopsämbetet skulle gå att få fram ett ja till reformationen utifrån Bibel och reformationsteologi. När det inte lyckades, måste man lösa det teologiska problemet politiskt. Då blir det intressant att Luther tagit upp frågan och efter att ha arbetat med den konstaterar att den Helige Ande inte tillåter det. Det är väl minst sagt den allmänkyrkliga meningen. Det var den Luther var ute efter. Inte särmeningar från 1500-talets norra Tyskland.

I den lutherska svenska kyrkan jagas alltså folk för att de tänker som - Martin Luther, som tänker katolskt. Har vi problem eller har vi problem? Förutsatt att vi tänker, förstås.

Johanna plockar i Theos verktygslåda

I går kväll lärde jag mig uppskatta Theo Van Leeuwens verktygslåda för kritiska diskurser. Jag läste alltså skrattande Johanna Anderssons reflektioner på Kristen Opinion om hur twitterbudskap kan analyseras. Åskådningsexemplet var Helle Klein. Det kyrkliga livet visar sig ha underhållningsvärde. Det kan behövas i en dyster tid.

Dysterheten handlar inte minst om oviljan att komplicera. Polisen försöker i tunnelbanespärrarna fåp fatt på papperslösa. Det kan handla om 10 000 personer eller 50 000, ingen vet. Det har i den ordning vi har fattats beslut att de inte ska vistas i landet men de papperslösa gömmer sig. När polisen ska leta efter dem går de förstås på utseende. De flesta är mörkare i hyn - men kanske sämre klädda också. Blir poliserna rasister när de letar efter sämre klädda med mörkare hud? Ska de skämmas över sin arbetsuppgift?

Komplikationen är väl den, att det möjligtvis är det fattade beslutet som är fel. Men det vet vi inte heller. Några av oss har lite dystra erfarenheter av byråkratisk oförmåga när det kommer till flykting- och invandrarfrågor. Här kastas människor, som är välintegrerade i sitt lokalsamhälle, plötsligt ut - och här hanteras små barn på ett uppseendeväckande känslokallt sätt. Men har vi inte fri invandring finns det människor som inte ska vara här. När polisen leter efter dem, blir en misslyckad flyktingpolitik synlig för medborgarna - men felet ligger inte i spärrarna till tunnelbanan utan vid sammanträdes- och skriv-bord och handlar om politisk oförmåga och byråkratisk förmåga i sällsport olycklig kombination.

Jag har inte en aning om vad som ska göras mer än att debatten måste kompliceras. Det lokala exemplet är kravet på skolplatser för 300 barn på en campingplats, vintertid förvandlad till flyktingboende. De krav på skolgång som ställs kan Borgholms kommun inte fullt ut svara mot. Hur skulle man? 300 barn är fler barn än vad den närbelägna skolan har elever just nu. Hur många som får stanna och hur länge de blir kvar, vet ingen- det hör också till bilden. Det de kreativa lärarna gjorde, möttes av myndighetskritik. Eleverna fick äta hemma i tanke att det var bra att föräldrarna  hade ansvar för maten i stället för att sitta sysslolösa (pengar till mat fick de). Det var fel. Eleverna fick också basal undervisning i några ämnen - inte alla. Det var också fel. Att kommunen fortfarande bryr sig om att ta emot flyktingar torde inte bero på någon filantropi utan på att kommunen får pengar för verksamheten. Men nog måste debatten kompliceras om vi alls menar att det finns ett ansvar för flyktingen. Då måste vi väl bygga en sådan värld att människor kan leva i den?

Jag frågar alltså efter den verktygslåda som ger möjlighet att förstå vad som händer så att vi kan förändra världen utan att förändringskraven blir anslående plakatpolitik och intet annat. Lite konstruktiva och kreativa analyser, med andra ord för jag vill hanteras som en medborgare och vill ha information om skeenden i det land där jag är medborgare. Det är inte komplikationerna jag rädes. Det är bristen på komplikationer som blir det farliga.

Till Leif

Vår bloggvän Leif Ekstedt upprepar påståendet att högkyrkligheten kunde fått ett betydande inflytande om den bara inte "valt fel" när det handlar om kvinnliga präster. I själva sakfrågan finns en del att säga - men kan man inte nöja sig med att konstatera att Svenska kyrkan först försökte lösa sin teologiska rebus teologiskt men misslyckades med den uppgiften och fick därför nöja sig med en politisk lösning av en teologisk fråga. Vem går - teologiskt - på det? Om ingen går på tricket är det inte "högkyrkligheten" som har problem utan de kvinnor som uppfattar sig ha en prästkallelse i Svenska kyrkan. Om nu förstås inte prästämbetet är vad det hette på Växjö stifts sida i Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare) ett "prästyrke". Då räcker politiska beslut utifrån politiska överideologier.

Skulle man för ett ögonblick hantera de teologiska frågorna kan några listas:
* Den fråga Svenska kyrkan först ställde och misslyckades lösa var frågan: "Vad säger Bibel och bekännelse?" Kan man svara nu - eller svarar man att frågan aldrig kan ställas för bibeltexter handlar inte om Svenska kyrkans prästämbete. Gott så - men varför då lösa bibelord vid prästvigningar?
* Med vilka argument avvisar trots allt Martin Luther tanken på kvinnliga präster?
* Med vilka argument avvisas ekumeniskt frågan och vilka allvarliga frågor ställer t ex Faith & Order till kyrkorna vare sig de har eller inte har kvinnliga präster och biskopar?

Den som vill kan ta sig an frågor om hur beslutet fattades.
* Vad säger materialet från tiden oktober 1957 till juni 1958 om hur de svenska biskoparna arbetade med materialet - och vad säger det om andras teologiska insatser? Hände något kyrkligt/teologiskit avgörande under tiden från kyrkomötets "nej" till reformen 1957 och till inkallandet av det nya kyrkomöte som inom ett år svarade "ja" på samma fråga

Vill någon gå vidare är frågan om reformens genomförande inte helt ointressant.
* På vilket sätt har den fel som påstår att beslutet om kvinnliga präster har genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
Om beskrivningen faktiskt inte är felaktig - kan man då ställa en teologisk fråga?
* Vilken kraft eller andemakt är känd för just lögn och svek som instrument?

Ändå tycker jag Leif klargör en annan frågeställning. Handlar kristen tro om val? Är det inte snarare så att det inte finns några val. "Högkyrkligheten" hade faktiskt försökt ställa frågor om prästämbetet innan frågan om kvinnor som präst på allvar aktualiserats. Utifrån dessa insikter om ämbetet - en fråga som knappast intresserat nämnvärt innan 1930-talet så att den utgestaltats t ex liturgiskt - fanns det inga val. Det gällde att vara trogen insedd sanning. Och om sanningen var lögn, då? Då var och är det Svenska kyrkans gemensamma ansvar att söka Sanningen, vilket betydera tt ge utrymme för frågor, invändnigar och protester.

Det borde vara Leif Ekestedt ett problem att en komminister på norra Öland skulle kunna gå en match om ämbetsfrågan med varje biskop i Svenska kyrkan - och med dem allihop i klump om så erfordras utan att självklart förlora den debatten.

Jag medger dock att frågan om val är intressant. Har vi egentligen valt att bli kristna - eller hade vi till sist inga val? Var valet att utan att förstå kjonsekvenserna välja en väg som ledde oss till en punkt där vi inte hade några val längre? Nog kan man fundera över det - för egen del, för "högkyrklighetens" och för Svenska kyrkans.Och nog skulle man kunna komma fram till en slutsats som handlar om Guds gode Andes engagemang i och med oss.

Förresten var jag i Rom i veckan - men när jag tänkt gå och lyssna på kardinalers påvevalskvaller bestämdes att jag skulle gå och be i stället. Det fick sålunda bli en senare och kanske sämre middag. Fast som ett litet tips: Förra gången jag var i Italien var jag i Milano ...
Ska man hänge sig åt påveval som det en gång var, läser man Andrew Greely, The Making of a Pope, som handlar om valen av JP I och JP II och en hel del annat.
Fast frågan ska väl ställas: Väljer kardinalerna påve eller listar de helt enkelt tillsammans ut vem Gud redan har valt?

För Gävligt

Jag fattade fel. Kampen för sossevärderingar i Svenska kyrkan kom inte från Gotland utan från Gävle. Det var bra. Då har vi fått möjlighet att uttrycka vad vi menar om kampanjen: För Gävligt. Och detta omdöme kan också stå sig när det handlar om centerns värderingar som ska in i kyrkan - hur är det egentligen med det polyamorösa, som sex unga centerpartister med anknytningt till eller hemvist i Svenska Kyrkans Unga står för? Tänker man så, kan man kanske också tänka sig enkönade vigslar?

Javisst, ja. Det är så man tänker. Också. I de politiska partierna. Moderaterna som sägs vara nya är samma tillhåll för den gamla människan som alltid - och det gäller samtliga partier.

Jag vet att en liten kampanj mot S alltid finner tillskyndare - men jag vill egentligen driva en liten kampanj FÖR socialdemokraterna. Just därför är jag emot att partiet som sådant ställer upp i kyrkovalet med ett rätt ointressant - kommunalt - valprogram. Genom att partiet ställer upp, måste partiet utesluta sådana socialdemokrater som hellre står på andra listor. Det finns en uppsättning sådana sossar. De har Kyrkan som sitt hem och är inte överens med andra sossar, som inte tillhör Svenska kyrkan, om partiets göranden och låtanden i det kyrkliga. Varför skulle de? Men när de inte är det, måste de väck ur partiet. Är det verkligen bara jag som uppfattar vanvettet? Goda socialdemokrater som står för partiets politisk i vanliga politiska sammanhang, görs partilösa därför att partiet ska in i en helt annan typ av gemenskap och dyvla på denna något som kallas sossevärderingar. Var det Branting som dog på korset? Erlander? Eller Palme?

Inte riktigt bara jag uppfattar vanvettet. För att citera en socialdemokrat: "Dom religiösa jävlarna förstör partiet". Kanske inte bara partiet? Via de politiska strukturerna kan allmänt kristligt intresserade hamna i kyrkomötet men de är inte ett endaste dugg svenskkyrkliga. En del har ett oberbetat förflutet i reformerta sammanhang (svensk frikyrklighet) och tar på ett självklart och självsäkert sätt in detta obearbetade arv i kyrkomötet. Att Svenska kyrkan historiskt har ett annat arv, det lägger de nog inte ens märke till.

Frågan återstår som alltid. Hur kom det sig att svensk socialdemokrati blev liberalteologisk? I England kunde socialdemokrati och högkyrklighet samla sig och uppfattas som delar av helhetskonceptet "liturgi och diakoni". Då tänkte man nog att Kyrkans värderingar var bra för sossar - och för världen. Det är något gudomligt över det sättet att tänka, menar jag. Det andra sättet att tänka kallar jag helt enkelt "för Gävligt". Men än en gång - det gäller samtliga politiska partiers försök att styra Svenska kyrkan utifrån sina värderingar. Kravet måste ställas: Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet!

Miljöpartiet annonserar förresten efter kandidater till kyrkovalet. "Vill du påverka Svenska kyrkan i grön riktning?" är frågan. Än en gång: Det är inte Kyrkans liv som flödar ut i världen. Det är världens värderingar, rädslor, fobier och ekologiska morötter som ska in i Kyrkan. Och Miljöpartiet ska alltså pretendera på att kunna säga något nytt om Skapelsen - till Kyrkan? Första frågan blir väl: Var inte Miljöpartiets program sägs att världen är Guds skapelse, inte bara natur utan kreatur? Och var i programmet sägs att detta leder till ett eukaristiskt liv, ett söndagligt högmässoliv, där gåvor av jordens frukt och människors arbete bärs fram för att konsekreras och bära Kristus till oss?

Bokutgivning

I februari ska Christian Braws bok om prosten Ingvar Hector komma på bokförlaget Artos. Det blir bokvernissage i mars, har jag förstått men boken kan redan beställas. Ingvar Hector var Hjelmserydsstiftelsens förste präst. Han lämnade sin prästtjänst för att med familjen bosätta sig i ett dragigt gammalt hus en smällkall vinter för att i den gamla prästgården och med dess hus förverkliga visionen av ett kyrkligt gästhem där det fanns plats både för liturgi och diakoni. Jag måste ha mött fader Ingvar på Hjelmseryd 1955/56 någonting - och sedan därefter. Som teol stud i Lund var f Ingvar en av dem man kunde ställa de viktiga frågorna till. Vad är egentligen prästämbetet? Vad innebär en vigning? Han svarade. Med belägg och resonemang.

På många sätt höll fader Ingvar till på en uselt betald prästtjänst, bortom det mesta. Han fick slita. Han hamnade i konflikter. Mannen med det vita håret var eldfängd för hans engagemang var av det djupgående slaget. Biskop Sven Lindegård utnämnde honom till prost honoris causa och det var mer välförtjänt än det mesta i utnämningsväg. Vi var en del som överraskades av f Ingvar stora glädje över hedersbetygelsen - men glad blev han.

Jag vet inte vad som fick Christian Braw att börja skriva en biografi över mannen. Ingvar Hector är en präst av det slag man aldrig skriver biografier om. En avdöd präst minnestecknas och så är det bra med det - men Christian går lite längre och hanterar fader Ingvar som vore han en engelsk biskop, för om dem strömmar biografier ut. Det gillar jag. Och biografier om högkyrkliga präster blir aldrig ritkigt tråkiga. Ni minns väl Lockharts biografi om ärkebiskop Cosmo Gordon Lang (1864-1945), Hodder & Stoughton, 1949? Det är om Lang insändarskribenten i staden Portsea får till det: "the new Vicar was not ashamed to practise celibacy openly in the street". (aa s 121)

Hur skulle vi klara oss utan biografier? Jo, vi skulle klara oss men livet vore allt bra mycket tristare.

Sossevärderingar

Ska man begripa, ska man bege sig till Gotland för där i det smånna blir också stora frågor fattbara. "Vi diskuterar och tolkar bibeltexterna och etiska frågor så att de passar in i dagens värld." Socialdemokrater ska vara med och utforma innehållet och det betyder "den folkliga kyrkan där alla är välkomna. Där skall man få vigas oavsett om man ingåt ett enkönat eller tyvåkönat äktenskap. Där skall man ha möjlighet att delta i nattvarden när man vill att det ska vara alkoholfritt vin. samt att vi skall ha kvinnliga präster på alla nivåer."

Det gåt allt att förstå och Marie Frestadius gör oss en tjänst genom att tala klarspråk. Men är tågordningen rimlig? Kyrkans flertusenåriga erfarenhet blir inte normen. Normen blir det som passar in i dagens värld, inte det evangelium som skapar nytt, det som är alldeles oväntat nytt. Det som kallas "sossevärderingar" är bra för kyrkan, får vi veta. Men hur vet man det - hur mycket sosse den kyrkokristne än är? Valprogrammet är kommunalt närmast.

Om Jesus har partiet ingen mening - och kan inte ha. När partiet ställer upp måste alla medlemmar stå på partiets listor och den som återfinns på en partipolitiskt obunden, åker ut. Jag finner det orimligt och för partiet skadligt. Levi Bergström (S) som är kyrkostyrelsens 1 v ordförande, finner det vara en god ordning. Partiet borde nog föra ett principiellt resonemang om frågan - med plats för praktiska överväganden eftersom genuina sossar faktiskt gjorts partilösa därför att de i det kyrkliga - av alla ställen - hamnat och handlat fel. Kan verkligen inte några övertygade socialdemokrater ana ett fel i partiets häållning?

Jag menar, är det inte bättre att socialdemokrater i Svenska kyrkan gör så helgjutna insatser att socialdemokratisk politik i kommuner, landsting och riksdag framstår som lockande därför att folk i församlingsarbetet sett vad kunniga socialdemokrater bidrar med? Och är det ingen som tycker synd om Svenska kyrkan? Jag begär dock inte att någon ska lägga märke till att strategin för att få genomslag för sina frågor i kyrkan är en strategi som ett annat stort parti använde i Tyskland när det begav sig. Dessa goda kristna kallade sig Deutsche Christen. Men lite bekymrad skulle man kanske vara trots allt? I varje fall om man något lärt av medeltidens kyrkoprogram Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet.

Telia och Svenska kyrkan

Hade Kyrkofonden funnits kvar, hade jag inte suttit i den nu - men jag satt där både på den statliga och den kyrkliga tiden. Det ställdes många frågor om Kyrkofondens placeringar och efterhand drev vi viktiga principfrågor. Somliga aktier skulle vi inte ha, bestämdes det. När det gällde andra aktier skulle samtal inledas om problem i bolaget. Det skedde också - och kanske gjorde samtalen skillnad i världen, det kan jag inte riktigt säkert bedöma.

Nu har beslut fattats att Svenska kyrkan inte ska ha några Telia-aktier. Det beror på mutskandalen, den som ännu inte hamnat i svensk domstol. Jag menar att beslutet är felaktigt och ett uttryck för demonstrationskristendom: "Se på oss, hur rättfärdiga är vi inte!", lyder budskapet.

Telia är en folkaktie. Kanske är det t o m en bluffaktie. Men Telia utsätts nu för en granskning som innebär att problem ska redas ut. Då ska Svenska kyrkan inte springa vare sig den rättsliga prövningen eller konsekvenser som bolaget beslutar om i förväg.

Pressar man dem som fattade beslutet för Svenska kyrkans räkning, kan man vara övertygad om att ingen är särskilt hågad att svara för sigt och stolt visa upp argumenten för aktieförsäljning. Men beslutet skulle se bra ut i media. Kallas det något annat i Skriften än "hyckleri", så låt mig få veta.

Kollekten och samvetet

Kollekten och samvetet är en följetong och inte bara en dokumentsamling från 1960-talet, när två präster åtalats. Josef Imberg gav ut handlingarna. De ställde samvetsfrågan på sin spets. Skulle alla med kollekt behöva stötta Katarinastiftelsen, arena och symbol för det beslut de inte trodde på? Rikskollekten var, såvitt jag kan se, aldrig ifrågsatt dessförinnan även om det fanns argument att fler stiftelser skulle få denna ekonomiska och PR-mässiga förmån.

Stiftskollekten i Stockholm delas i morgon mellan Katarinastiftelsen och Seglora smedja. Den förra stiftelsen har ekonomiska problem men vad den uträttat, kian man veta. Lite annorlunda kan man kanske tycka att det är med Seglora smedja - inte minst efter Annika Borgs genomgång Åttonde budet på Kristen Opinion. Nu är inte dr Borg ofelbar, så framställningen kan vara felaktig. Det har sagts att den är det - utan skymten av motargument eller bevis. Vem går på sådant?  Kollekten är alltså med vissa goda skäl ifrågasatt.

Vad säger biskopen då till försvar för kollektbeslutet? Intet, intet, intet. Är det inte, som det heter, problematiskt? Och jag går inte på denna taktiska tystnad heller. Den är strategin när den berusade trampat ut i drivbänkarna, inget annat.

I Facebookinlägg ser jag att några tänker bojkotta söndagens högmässor/gudstjänster eftersom de inte vill ge kollekt. Är det så klokt? Får stiftsledningen klart för sig att en handfull personer inte kom? Måste man inte skriva ett brev och förklara sin protest i så fall?

Vad annat kan man göra? Kloka församlingar kan ställa fram en skål för dagens gåva till något behjärtansvärt. Präster kan förstås beskriva problemet med kollekten - om de ser något. Vi lever i ett på papperet fritt land med yttrandefrihet. Man kan släppa fram en protestant att förklara sina betänkligheter - med risk eller möjlighet att kollekten blir större. Man kan nog inte lämna ett kuvetrt med påskrift att innehållet ska gå till något annat .- man kan inte lita på att gåvan hanteras så, dessvärre. Man kan svepa med handen över kollekthåven eller demonstrativty skaka på huvudet och vinka avvärjande med handen och man  kan lägga ner en liten lapp med budskap omj att det inte blev någon kollekt.

Jag tror det är bättre att markera i all stillsamhet än att inte upprätthålla sin kyrkogångssed. Men - och det är riktigt illa - jag kan förstå den som inte vill gå.

Martin Luther - törstens teolog

Nu tror väl alla att jag ska berätta hur fru Käthe tog vinet från Martin Luther och satte frram öl i stället, när hon tyckte han fått för mycket, men så tarvlig som någon av de noterande studenter som gav underlag till Luthers bordssamtal (Tischreden) är jag sannerligen inte. Gunnar Hillerdal översatte bordssamtalen och gjorde urvalet när han blivit disputerat och hade tid över. Detta antecknat bara som prål.

Välan, det var törst i annan mening jag avsåg. Det handlar om att öppna sig för Gud som törstig jord, för att tala med psalmisten. Det gör Luther. Ur en törst kommer hans bibelglädje - och hans solida bibeltillit, som inte är något annat än tillit till Gud, som vår käre himmelske far. År 2017 ska vi fira reformationsjubileum. Det är ett tema som medvetet skulle med i all planering av församlingens arbete nu, menar jag. Som vanligt måste hänvisningen till Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther (Artos 2002) upprepas. "Har ni verkligen inte läst den boken?", som en teologiprofessor i Lund brukade fråga studenterna. Luther ser hela Skriften som ett verk av Guds gode Ande, som är Sanningens ande. För att inte göra Luther och Öberg orätt kanske det ska påpekas att Den heliga Treenigheten är Skriftens garant. Alltså är den HELIG skrift.

Luther är förtröstans teolog. Han litar på Guds omsorg. Allt vilar i Guds hand. Ett löv som faller, kan fylla en människa med förskräckelse, för här illustreras en fruktansvärd verklighet. Men Luther vet att allt vilar i Guds hand och Gud har omsorg om oss så att inget ont ska vederfaras oss. Bibelteologen är själasörjare och själasörjaren är bibelteolog, tror jag man ska säga. (Öberg aa s 495-496 följde jag ett slag).

Nu kommer äntligen min polemiska punkt! Jag menar att i Svenska kyrkan smyger sig nu en reformert teologi in. Den kommer genom den gamla frikyrkligheten, där den var självklar. Men Luther drog kritstrecket mot den - "ni är av en annan ande än vi". Martin Luther är en katolik som inte längre är romersk och han är ingen reformert teolog av Calvins och Zwinglis slag. När hörde ni detta sägas senast?

Den reformerta teologin kan på klassiskt vis bli till ett socialt och politiskt skarpt evangelium - utan att någon besvärar sig med frågan om vad som då är evangelium (Ordet om vad Gud gjort och gör för oss) och vad som är lag (alla ord om vad vi måste göra). Den reformerta teologin har inget utrymme för sakramental realism och därför ingen plats för tillbedjan av Jesus Kristus i det heliga sakramentet. Det hade Luther, som bekant. För Luther var människans törst en existentiell verklighet för kropp, själ och ande - och Guds omsorg lika verklig och mer ursprunglig är törsten!

Antagligen uppfattas jag nu plädera för kättarjakt - och det gör jag nog också. Eller till medvetenhet om Svenska kyrkans eget andliga arv. De reformerta teologerna är av en annan ande. Då och nu.

Elitkristendom - ja! Elitens kristendom - nej!

Jag fick fira Askonsdagen i en katedral. Jag hade varit där tidigare och mindes ett medvetet gudstjänstliv, en förkunnelse som påverkade och många unga. Nu fanns där en grupp konfirmander men inte särskilt många församlingsbor. Jag kan någonstans i min svarta själ förstå varför. Själv tänker jag med fasa på ett andligt liv där nivån skulle vara den jag erbjöds denna askonsdag.

Mitt problem var och är insikten att de förtjusande kyrkoarbetarna gör så gott de kan. De vill väl. De tillhör rimligtvis stiftets elit - annars skulle de inte vara i centralhelgedomen. I varje fall den som är chef hör till eliten, de riktigtt utvalda. Men elitkristendom, fattar jag, är något annat än elitens kristendom.

Elitkristendom sätter lärjungen, som är med i ett utvalt Guds folk, i centrum (1 Petr 1:1) Den har ett mycket bestämt fokus: Jesus som är Kristus. Den vet något om Faderns kärlek till alla och till allt och den räknar med Guds gode Andes verk i Kyrkan och i världen. Elitkristendomen hämtar liv ur Ordet och sakramenten, dvs räknar med att Gud avslöjar sig och sin vilja för oss privilegierade Ungefär så.

Elitens kristendom är den kristendom som förkunnas av de fina prästerna. Den kan passa borgarbrackor med behov av religion. Det går åt mycket ljus när denna elitens kristendom ska förkunnas eller firas, det har jag fattat. Ibland förkunnas den i ord, prsonligt och nära, men den kan också förkunnas genom tystnad, symboler och musik.

Askonsdag med platt innehåll och plattityder förvandlade till bön. Det kan bli så mycket bättre. Djupare, mer utmanande. Jag tror jag ska nöja mig med att återge instruktionen:

"Under måltiden finns det möjlighet att ta emot bröd och vin vid högaltaret, tända ett ljus i ljusbäraren vid predikstolen samt ta emot korsets tecken med aska vid dopfunten som ett tecken på försoning."

Jag tvekade inför det där med att ta emot bröd och vin - för det var Kristui kropp och blod jag gått dit för. Jag tvekade, för vid fridshälsningen kunde man antingen säga "Herrens frid" eller "Guds frid", sas det - och då undrade jag vad det var för kristendom som inte kan säga "Herre", för jag fattade att man nog numera skulle säga "Guds frid" - precis som man på upplysningstiden skulle säga Gud för att undvika talet om Treenigheten.  Elitkristendomen bekänner "min Herre och min Gud".

Askan kunde man väl inte fuska så mycket med - även om den inte högt och tydligt välsignats och man gjort som vi mer katolskt sinnade menar att man ska göra. "Stoft är du, stoft blir du åter, omvänd dig och tro evangelium" är ruggigt fint - och allvarligt. Det tar. Pastorn var av det förfinade slag som kortecknade och sa: "Ta emot dopets och försoningens tecken". Besviken gick jag och tände ljus.

En gång till: Eliten är inte illvillig. Den kan bara inte mer. Förkunnelsen då? Fastetid betyder att man kan få vara arg på Gud, fick jag veta. Men syndabekännelsen? Inledningen var utstofferad med miljöförstöringsbilder. Vi skulle hämta livsmod från sopsorteringsbilder och bilder från vatten, som nog var nedsmutsat. Jag tänkte: De som står ut med detta som gudstjänst måste vara sjuka självplågare. Men illvilligt var det förstås inte. Snarast välvilligt.

I den gamla katedralen har jag varit med om gudstjänster som lyft mig. Jag har mött allvaret och glädjen och saligheten i en - salig blandning. De nu döda som tagit hand om mig och mitt livs frågor i den katedralen minns jag med glädje. Jag undrar vad de sagt om tilltaget att sätta upp bilder på prästerskapet på såna där gardiner man rullar upp (Pop-ups) i vapenhuset. Elitens kristendom - prästkyrka, såg jag. Elitkristendomen är ett Guds eget folk som finns till för att förkunna Guds härliga gärningar.

Hellre elitkristendom, alltså, än elitens kristendom.

En vardaglig fråga med nytt och rikt innehåll

Det är förstås Gårdagens Seglora som fått mig på banan.

Komminister Helena Ekhem berättar om Expressive Arti, EXA, och ett projekt SKAPA som finansierats med hjälp av Svenska kyrkans riktade utvecklingsstöd. "Det har handlat om att utforska de kreativa uttrycksformernas möjlighet att öppna upp för möten med livets djup och andliga dimensioner."
Om man är i kultursvängen kan man förstås då undra om detta inte är vad MOMA i NYC sysslar med - men det är om man är i kultursvängen och kanske gärna skulle vilja åka till New York och gå på ett museum för modern konst.
.
"Att vara kyrka handlar om att forma en miljö som är en möjlig växtplats; att gestalta ett förhållningssätt där öppenheten för det äkta mötet ständigt finns. Där förväntan är att den jag möter är ett subjekt."

Jag tror jag förstår. Men jag blir brydd av det exempel som ges: "Det är fikastund i öppna förskolan. Runt broden sitter föräldrar med sina barn. Många av dem är inte särskilt 'kyrkliga'; många från andra kulturer med annat modersmål och annan religion. En pappa frågar Var köper ni era ljus?

Frågan är enkel och konkret, men visar sig vara större än så. Det blir ingången till ett samtal om att tända ljus för det som är svårt och viktigt i livet. Om liv och död och tankar kring evigheten, livet efter döden och meningen med livet. Om dopet, den oro och det hopp man hyser för sitt barns framtid."

Pedagogiken är denna: "I stället för att besvara frågan med att vi beställer ljusen via internet, så svarar medarbetaren ungefär så: Ja, det stämmer, här går det åt mycket ljus. Samtalet öppnar sig."

Men allvarligt: är detta att låta någon vara subjekt? Medarbetaren har en "istället-agenda". Jag ska in i ett samtal om något mera - kanske något annat än det jag frågade om.

Nu blir det strax frukost och under dagen ska jag träffa folk. Funkar metoden? Blir det ett äkta samtal? "Vill du ha kaffe nu?" frågar jag. I stället för att svara  får jag veta att "det går åt en del kaffe i prästgården" och samtalet öppnar sig till att handla om något som rymmer "livets vibrerande kraft, en nära-livet-upplevelse". Eller blir resultatet en brutal käftsmäll? Jag vet inte. Vågar jag vilja veta?

"Går du ut med hunden?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att hunden ofta vill gå ut medan människor gärna vill gå in i motsvarande ärende."

"Har posten kommit?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att posten i romersk tid också bar ut brev från apostlarna som fortfarande läses som helig skrift."

"Handlar du middagsmaten?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att maten är viktig och mer än som enbart näringsintag. Den rymmer flera existentiella dimensioner."

Man kan frukta en nära-döden-upplevelse om man driver detta så kallade samtalsprojekt bland klokt folk. Men försöka kanske duger?

Å andra sidan. Om jag ska uppfattas vara ett subjekt och undrar var dom köper ljusen, kanske jag ska få just det svar jag som subjekt söker? Detta sagt bara för att som inledning till ett existentiellt samtal pröva en tanke!

En annan tanke smyger sig på i morgonväkten: Varifrån får de kristliga allt? Pengar från nationell nivå, ja - men det andra? Betrakta min fråga som en mötesplats!

Bakom kulisserna

Påvens avgångsbeslut kanske inte är så överraskande. Han var med om de sista åren med JPII och entusiasterna kunde tala om andens seger över materien när den såg den sjukdomsmärkte påven men några måste ju ta ansvaret för påvens sysslor likväl. Kardinal Ratzinger gjorde det. Det tycks mig som om erfarenhyeterna från dessa år var sådana, att han ville bespara andra från dem. En tysk intellektuell gillar inte heller att inse hur en nedbrytningsperiod i livet går in och att arbetsuppgifter blir plågsamma och att allt tar så mycket längre tid och kräver så mycket av svårfångad koncentration. Åldrandet är som det är och inrymmer både lidande och förnedring. Det är bara att vänta och se. Jag tänkte i går kväll på ärkebiskop Cosmo Gordon Lang, som 1941 plötsligt bestämde sig för att avgå. Det överraskade också. Han hade William Temple som sin önskeefterträdare - och så blev det. Ärkebiskopen av Canterbury tyckte tiden efter avgång var svår men fick se det mesta av alla praktikaliteter lösa sig. Det var det andra som han fortsatt funderade över: han var utanför, borta från den centrala position han haft. Hur hanterade han den saken? Genom att be - och möta sina vänner. 78 år gammal vid sin avgång hade väl Lang lite mer tid på sig än påven, men i alla fall.

Fråga mig om möjliga kandidater efter konsultationen i Rom - när den nu blir. Så här långt irriterades jag mest av nyhetsförmedlingen att Joseph Ratzinger varit medlem av Hitlerjugend. Det var han. Under Hitlerjugend las alla ungdomsorganisationer. Enda sättet att undgå detta medlemskap för en ung föreningsmänniska var att ta värvning i den tyska krigsmakten! Journalistisk obildning ogillar jag. Det får jag göra. Jag har åldern inne.

Bland kommentarerna fäster jag vid som vanligt vid Anders Wejryds karaktäristik."Till en början var han mycket konservativ, men sedan rörde han sig mot mitten, vilket nog är ganska naturligt när man leder en så stor organisation som katolska kyrkan." Detta tror jag är en missuppfattning bortsett från att det är svårt att veta vilken "mitt" som avses. Karaktäristiken beskriver närmast Anders traktan att vara just i mitten och då avses den mitt som är mittast. Vilken är det? Den där majoriteten för tillfället befinner sig. En idémänniska som påven tänker inte riktigt på samma sätt som en maktmänniska av Anders Wejryds slag.

Idag kan man se hur slarvig jag var när jag läste makthavarlistan i Kalmar län. Inte så att plats 34 är ohotad, saken upprepas denna tisdag med bild på makthavarna. Men kommunalrådet Johan Persson var faktiskt med i  lördags på plats nr 3. Tvåa var landstingsrådet Anders Henriksson i Kalmar och etta blev, dagens nyhet, Lars Idermark, som är Södras blivande chef och ordförande för Swedbank. Kalmar FF är makthavarnav för det är där, inte i frimueriet eller Rotary, som Makten möts.
Bakom kulisserna på en fotbiollsplan som heter Guldfågeln Arena (Kycklingplan, alltså) - vem hade kunnat tro det?

Påvens avträde

När det nu kommit besked om att vår vän Bengan XVI lämnar kan det betyda några dagars blogguppehåll innan den 28 februari eftersom jag möjligtvis måste fara till Rom innan dess. Jag håller allt öppet, men de som tror att en präst på norra Öland sitter isolerad, har inte förstått att den som finns på en ö lever gränslöst. I väntan på hur jag ska göra med Rom blir det visit på Östrabo och möte med de regionala eminenserna Johansson och Wejryd. SAS gar dock beredskap att flyga mig, har jag fått veta. Men varför kunde vår vän inte ha förvarnat lite tidigare om sitt avträde?

Vi blev utestängda!

Det vore intressant att få veta hur många församlingar som i går avhandlade vad som skett i veckan, nämligen att en kyrka inom Lutherska Världsförbundet (LVF) brutit med en annan LVF-kyrka. Kanske gick söndagen förbi utan någon reflektion - som om Jesus inte manat till enhet för att världen ska tro och som om själva saken är rakt av ointressant. Saken? Att medkristna förklarar att vi inte är medkristna längre.

Snälla människor bekymrar sig om de pengar Svenska kyrkan skickat till Mekane Yesus-kyrkan och som nu denna kyrka sägs avstå från. Jag är inte så bekymrad, eftersom jag beundrar en kyrka som trots pengar vågar hålla på sig. Man kan anta att andra kyrkor stöttar med lite extra när nu saken är som den är. Syndapengar behövs alltså inte.

Mina frågor gäller det faktum att "min" kyrka definieras bort av fd medkristna. I klartext får vi veta vad den ryska ortodoxa kyrkan tidigare sagt - men nu av en kyrka med vilken vi historiskt varit förbundna. Har Mekane Yesus-kyrkan rätt? Är mässan som firas i Svenska kyrkan sådan att en rätt kristen avstår från den? Det tror jag inte. Men då fokuseras på kyrkopolitiska frågor - har verkligen Svenska kyrkans kyrkomöte läroauktoritet? Det tror jag ju inte heller - och markerade 1982 i det dåvarande kyrkomötet. Men vad har hänt när politiska partier får härja fritt i frågor som slår sönder kristen enhet och driva igenom en reform utan besvärande teologisk underbyggnad? Kan Mekane Yesus-kyrkans beslut hjälpa oss till självkritik?

Bortförklaringarna för att slippa grundläggande självkritik kan vi nog samla in den närmaste tiden.
En kommer att handla om att EELCMA:s kyrkoledning hade velat en mer diplomatisk lösning men kördes över av de mer ekumeniskt okunniga i deras synod. Det är en intressant form av klerikal rasism, kan man tycka.
En annan förklaring handlar om homofobin i Etiopien, enligt lag är homosexualitet förbjuden. Med denna förklaring slipper man ägna sig åt teologi och kan mer hänge sig åt tanken på de okunniga och underutvecklade. Stämplat och klart.
En tredje förklaring är mest en deklaration att vi inte stänger några dörrar. Det gör vi inte. Problemet är det motsatta. En medlemskyrka i LVF har stängt dörren för oss. Vi är utestängda - och den insikten landar alltså inte. Mental förträngning som försvar, om jag fattat den kyrkopolitiska psykologin rätt.

Återstår frågorna för EFS. Det är rätt lite som går EFS väg i Svenska kyrkan just nu. Utbildningen på Johannelund liksom hanteringen av Hammarbykyrkan och så Mekane Yesus-kyrkans beslut borde göra det svårt för EFS. När blir det för mycket? När ska EFS säga att "i valet att stå samman med våra trossyskon i Etiopien och få somliga fördelar av vår position i Svenska kyrkan, väljer vi tron och trons syskon? Att segla med ett Kyrkans skepp som heter Titanic är inte vår modell för framtiden. Vi formar en annan."

Klerikal svenskkyrklig självräcklighet kanske håller ett tag till. Vi står ju samman med ELCA i USA och där finns ju också TEC. Odlar vi våra förbindelser i USA behöver vi kanske inte bry oss om etiopierna, eller? Amerikanarna är ju lika fina som vi, men faktiskt lika utestängda när det kommer till de fd medkristna som lever i kyrkor som växer.

Jag får förstås aldrig veta i hur många församlingar vår kyrkas utestängning aktualiserades i går. 1, 10 eller 100? Sas ingenting, är det också informationsbärande. Illavarslande informationsbärande.

Ren humbug

Varje händelse eller skeende i det svenska samhället som dyker upp vid en kritisk samhällsgranskning måste för Seglora smedja ha en kyrklig motsvarighet. Har Rainer Brüderleis kommenterat Laura Himmelreichs bröst i Tyskland blir detta en svensk nyhet - och referens till förhållanden i Svenska kyrkan.  Eventuella kulturskillnader bortser man från, som detta att "vad brännvinet är för svenskarna är horhusen för tyskarna", som en i Tyskland född man sammanfattade kulturskillnaden. Kanske inte uttömmande - men vad då?

Nu finns i Svenska kyrkan "en anmärkningsvärt hög tolerans för kränkningar med misogyna förtecken", hävdar pastor Ewa Lindqvist Hotz. Man vill gärna få exempel på ett så - faktiskt - överraskande förhållande. Det får man: "Ett tydligt exempel på det kyrkliga kvinnoföraktet är prästen, ersättaren i kyrkostyrelsen ochy bloggaren Dag Sandahl som regelmässigt skriver förnedrande och förklenande om kvinnor (och om män som ger röst för kvinnors utsatthet i Svenska kyrkan, exempelvis domprosten i Visby stift, Mats Hermansson) i den egna bloggen."

Vi kanske kan få en mer detaljerad kritik?
"På samma sätt som ölandsprästen inte drar sig för att skriva i rasistiska Dispatch International vill han gärna skriva nedsättande och skämtsamt, ibland med sexistiska undertoner, ibland inte, men ofta elakt och underkännande om kollegor i kyrkan. Vid upprepade tillfällen kallar han mig för 'pastor Hotzlips' och min syster i Seglora smedja, Helle Klein, för 'Bluff-präst'." -- "Sandahl skriver skämtsamt och raljant, men undertexten är allt annat än fryntlig och välkomnande. Den är skrämmande."

 Det kommer mera! "Sandahl är representant för den växande skara svenska män där misogyna och xenofobiska tankegångar går hand i hand."

Det måste, tänker jag, finnas någon logik i galenskapen. Vi försöker få fatt på den.

Först en anamnes, det där att man drar sig till minnes. I Dagens Seglora har jag anklagats inte bara för att skriva i en rasistisk nättidning (redaktionen förnekar att den är rasistisk, men det är väl en oviktig detalj?) och därtill har jag kallat biskop Jackelén för nazist (inget belägg, inget bevis och ingen text där det sägs, bara en tolkning som upprepas och upprepas, men varför vara småsint?). Jag är en "människofientlig röst" tillsammans med Ulf Nilsson. Rasist och sexist och människofientlig därtill samt kvinnoföraktare. Jo, någon logik tycks det finnas i påståendena - men var finns det sakförhållande som man stöder etiketterandet på?

 I fallet Klein har jag uttryckligen skrivit att att jag hoppas ingen kallar henne "Bluffpräst". Den som vill, kollar bloggposter 18 december och 22 december. Det kunde blivit värre om jag citerat Hellmut Liebergs avhandling Amt und Ordination bei Luther und Melanchton, sid 94, där Luthers polemik mot präster som gör annat än prästeri redovisas. Det blir "zum teuflischen Widerspiel desselben geworden." Säger Luther.

Representant för misogyner och xenofober. Glömde inte pastor Hotzlips i hastigheten det homofoba?
Men varför tar Stockholms stift upp kollekt till Segloras verksamhet - och ger anslag? Och varför stöttar Sofia församling denna fabrikation av lögner? Att Seglora behöver skapa sig figuranter för att stödja smedjans förutfattade meningar, fattar jag. Men varför stödja tilltaget?

Så vilken är logiken. Den mycket enkla. Man bestämmer sig för hur verkligheten ser ut och därefter kostruerar man allt som behövs för att denna verklighet inte bara ska visa sig stämma utan därtill också vara skrämmande.

Jag förmodar att Ewa Lindqvist Hotz kommer från Värmland. Problemet är att en värmlänning aldrig kan skriva memorar för värmlänningen kan inte skilja på det som varit och det som kunde ha varit.

Men Dagens Seglora och Seglora smedja kan nog sammanfattningsvis vara ren humbug, om ni frågar mig.

34

Med risk för att till andra tillmälen också hängas ut som "kokett", vill jag lyfta en fråga. Östran har en serie om Kalmar läns 50 mäktigaste. Det återstår att kora vinnaren, men eftersom kommunalrådet Johan persson inte återfunnits bland de 49, kan en normalbegåvad läsare räkna ut att det blir han. Själv hamnade jag på plats 34. Begåvat nog har tidningen presenterat tio personer åt gången så jag har haft förhoppningar att se kyrkoherdarna hamna på topplistan. Men hast du mir gesehen! Ingen enda annan präst fanns på listan. Hur ska det förklaras? Och var det bra eller dåligt?

Ska präster finnas på listan över ett läns 50 mäktigaste? Inte självklart. Makten i prästeriet ligger väl hos den som gav prästeriets nådegåva. Nycklamakten har prästen på de villkoren. Men tydligen makt när det handlar om något som närmast har med opinion att göra. Så då borde kanske några präster finnas på listan - men absolut inte bara en.

Varför finns inte 3-4 präster på listan? Antagligen därför att de inte velat betala priset. De har en uppsättning meningar men om dem får vi intet veta. Alltså blir de kyrkoherdar och kontraktsprostar och kanske till och med domprostar och biskopar. De får priset utan att betala det och någon annan röjer i offentligheten. De mer försiktiga och fåmälda dväljs i de kyrkliga miljöerna, i Rotary och frimureri men egentligen aldrig i den offentliga offentligheten. Det är lugnast så. En annan förklaring är förstås att de inte har något att säga som kan ta makten över människors sinnen - men så illa kan det väl inte vara?

Jag fattar att en makthavarlista i ett län ska räknas till underhållningsbranschen och bli en snackis. Det har uppenbarligen fungerat. Ulf Carlsson på Östran/Nyheterna har nog haft många roliga stunder i samtal med läsekretsen under publiceringstiden. Men jag reder inte riktigt ut saken för mig själv. Ska verkligen en präst återfinnas bland länets 50 mäktigaste? Och jag är den förste att bli bekymrad över att det bara är en och att det är just jag. Tro mig, jag koketterar inte.

I tidningen Ölandsbladet presenteras idag kollektresultatet församlingsvis på Öland. Algutsrum tillhör de mest givmilda men Nordölands församling ligger i topp. Kan det stämma? Är det inte konstigt att man då i reportaget uppmärksammar Algrutsrum? Ska Ölandsbladets sportreportrar i fortsättningen intervjua tvåan när det handlar om t ex löpning eller innebandyturneringar?

Det blir en lördag i snö, ser jag. Dop i Böda betyder yuteliv i vart fall mellan prästgårdenh och bilen samt mellan bilen och kyrkan. Tur och retur, dessutom. Till det kommer att jag måste ladda inför mötet med IOGT på måndag, som är Gin&Tonic Monday.
IOGT? International Order of Gin and Tonic!

Mer om beslutet

Beslutet att bryta med Svenska kyrkan och ELCA fattade Mekane Yesus-kyrkans kyrkomöte, som var samlat 27 jan - 2 febr i Addis Abeba. För att försäkra sig om att beslutet slår igenom, råder alltså kommunionsförbud för medlemmar av Mekane Yesus-kyrkan i relation till lutheranerna i USA och till Svenska kyrkan - och vi får inte gå till Herrens bord i deras kyrka. Nu kan få en passus att tugga på: "Representatives of these churches at national level or leaders at every level would not be invited to preach or speak at the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus congregations or other gatherings. They should not be invited for any spiritual ministries of this church." Klara besked. Bara efter tillstånd från kyrkans "head office" får en präst i Mekane Yesuskyrkan besöka Svenska kyrkan på någon nivå. Så glöm det där att ta emot en präst från Etiopien på besök i församlingen.

Nu måste somligt klaras ut. Konsekvenserna av beslutet om enkönade vigslar blev just så illa som vi sa att de skulle bli. Kyrkostyrelsen hoppades på en annan utgång av det hela. Hur gör vi nu? Omprövar vi beslutet och säger att vi inte vill hamna i ett allvarligt läge i relation till en systerkyrka? Eller säger vi att "i valet mellan att vara homofober eller rasister så väljer vi rasismen som väg. Vad bigotta negrer i Etiopien har att säga, struntar vi i - för de är ju som bekant underutvecklade, avsideskomna och illa informerade? Förresten kommer de nog snart tillbaka därför att de saknar våra ekonomiska bidrag." Vanlig imperialistisk rasism kan tyckas vara den hägrande lösningen på dagens problem, eller?

Nu kunde ju den tanken tänkas att en splittring mellan två systerkyrkor, historiskt förbundna med varandra, är en svår synd och förpliktelsen till enhet i tro och praxis är viktigare än själva vigselrätten. Om vigselrätten har Jesus ingenting sagt. Däremot har han talat om de kristnas enhet. Är det motiv nog för omprövning av det beslut som gett oss splittringen och betyder att medkristna underkänner oss som kristna? Det är liksom allvar - på precis det sätt som Frimodig kyrkas representanter försökte påvisa för kyrkomötet. Att Frimodig kyrka får rätt i sin analys kan bekymra. Men inte mer ändå, får man hoppas, än att folk fattar hur man ska rösta den 15 september.

Den bistra nyheten

Mellan två begravningar kollade jag e-posten och fick nyheten från en biskop som jag tycker mycket om. Det b3esked han gav var motsvarande dystert. Mekane Yesu-kyrkan i Etiopien beslöt att bryta förbindelserna med ELCA i USA och med Svenska kyrkan samt alla andra kyrkor som viger enkönat. Jag ville lägga ut nyheten så att alla ser att jag får info också från anjdra äbn svenska militärer. Jag återkommer till saken - men aviserar redan nu att på måndag är det Gin&Tonic Monday. Den kommer som på beställning och kan firas från midnatt till midnatt. Men ska man dricka när man är ledsen? Nä jag firar högmässa i Högby kyrka på söndag får en medlem av mekane Yesu-kyrkan inte gå till kommunion, det är läget när den kyrkliga gemenskapen med en systerkyrka brutits-brutit samman. Tack för det, ni som på politisk beställning röstade igenom enkönad vigsel.

Kyrkoliv

Kollektsiffrorna för 2012 redovisades och det var som det brukar vara: Göteborgs stift i topp och Växjö därefter om man ser till totalbeloppet och Visby stift först och Växjö därefter om man räknar ut kollekt per medlem. Stockholm kommer sist. Att det handlar om rester av den gamla kyrkoväckelsen brukar ingen påpeka. Stockholms stift har ingen motsvarighet till denna väckelse och då blir det som det blir. Roteman Alm, som hade en handfast vision för Stockholm, roterar rimligtvis nu  i sin grav, givet att han har pejl på vad som sker när stordriften nu entusiastiskt organiseras precis som han inte ville.

Nästan 100 miljoner i kollekt kan man tycka är mycket pengar. Och det är det. Men 1990 var siffran 128,7 miljoner, år 2000 räknades 138,7 miljoner in och 2010 blev det 113,9. Imponerande att informatörerna i Kyrkans Hus likväl fick insamlingsresultatet till en positiv nyhet i media. Nu är den ute och alla tycks nöjda. "Det är förstås jättekul", säger stiftsadjunkten Jonas Löhnn i Växjö om det han förmår uppfatta: en hög medlemskollekt betyder att många kommer i kyrkan. Belåtna stiftsadjunkter är det räddaste jag är för näst efter belåtna biskopar och belåtna kyrkoherdar.

I går var det stort kontraktskonvent med biskop Johansson och gruppsamtal som förberedelse till präst- och diakonmötet. Det var på sitt sätt informationsbärande. En stiftsadjunkt var känslig för stårlning så vi skulle helst sätta våra telefoner på "flight mode". Jag blev så intresserad av denna överkänslighet att jag om aftonen fick ringa min bror övertandläkaren (lagar bara tänder i överkäken, tror jag det betyder) för konsultation. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som styrker att det finns ett fenomen som överkänslighet beroende just på strålning - men det betyder förstås inte att det inte kan finnas. När man gick från att skriva med fjäderpenna till stålpenna fanns det en överkänslighet mot stålpennor, sa han. Nog är det intressant - och hur ska man agera på en arbetsplats med mobiltelefoner och datorer om någon är strålningskänslig. Införa gåspennan igen? Det är sannerligen en fråga om kyrkoliv.

Kyrkans Tidning, denna vår viktiga nyhetsförmedlare, kunde berätta om Katharinastiftelsen, som får lika mycket från Stockholms stift som Seglora smedja. Nu håller Katharinastiftelsen på att haverera på grund av pengabrist. Svenska kyrkan har uppenbarligen svårt att nyttja de resurser för intellektuell verksamhet som finns. Kultur och teologi hanteras som överflödsfenomen medan politisk populism är hårdvara. På Katharinastiftelsen har jag varit - både som gäst och som pratare. Det var hederligt. Margit Sahlin var trygg och mån om samtalet på stiftelsen. Så var det inte alltid när hon hamnade i debatter ute i landet. När Annika Borg på Kristen opinion pekar på hur stiftets två kvinnliga biskopar ser till att utarma en av de första kvinnliga prästernas livsverk, kan man fundera ett varv men blir kanske ändå inte förvånad. Vad man än säger om Margit, så var hon av ett annat slag än Krook och Brunne - och en hel uppsättning andra kvinnliga eller okvinnliga präster. Inför ett fenomen som Helle Klein hade Margits förvåning varit ohöljd, påstår jag. Hur var det Olov Hartman ropade när han hamnade i fysiskt handgemäng med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem? "Det går åt helvete, fattar du väl!" Och Hartman menade vad han sa, påpekar han i sina memoarer. Det var, berättade Ingmar Ström när jag frågade, enda gången han blivit fysiskt påhoppad.
Sådant kallar jag "kyrkoliv" också.

Mediekonsument

I går var det stiftsstyrelse i Växjö. Alltså kunde jag fråga biskop Johansson om hur det var med hans inlägg i Barometern som sedan hamnade i Dagens Seglora. Nättidningens folk hade ringt och bett att få artikeln från Barometern. Så var det med det exklusiva anspråket. Kyrkans Tidning hade däremot skrivit en nyhetsartikel om biskopens artikel. Det lilla ordet "Red" under en artikel har en sällsam betydelse i det här fallet. Red har inte varit rädd att ringa och be att få artikeln. Det kräver nog mod, det som är Dagens Segloras självidentitet. Annars såg jag i går att Dagens Seglora har kvar uppgiften om ölandsbloggarens smutskastningskampanj. Man ska inte skämta om - och än mindre med - tyskar, men tekniken att upprepa lögner är känd från en tysk litteraturvetare (död 1945), som blev framgångsrik i opinionsbildningsbranschen. Och vilket var förresten skämtet nu?

Mediekonsumneter kan tryggt säga vid sig själva: Dagens Seglora behövs för att publicera texter som redan tryckts på annat håll och för att upprätthålla en grandios självbild av egen förträfflighet. Vi kommer att få se mer av detta.

Kyrkans Tidning gläder oss med nyheten att församlingarna ser ljus på framtiden. Jag borde ha vett att vara glad också. I söndags var 10% av befolkningen i kyrkan på norra Öland. Räknar vi våra medlemmar, 1800, blir 210 personer i tre gudstjänster mer än 10%. Det var roligt. Konfirmanderna var ministranter och det var en högmässa av det där slaget när allt fungerade. Likväl satt jag både i bilen i går och hängde framför tv-nyheterna med en bekymrad framtidsfråga. Hur långt bär detta? Hur många bär upp församlingens liv? Och hur trovärdiga är just kyrkoherdarnas, de fina prästernas, bedömningar av läget? Måste de teckna en ljus bild för det är deras enda möjlighet att hantera läget? Vad ska vi andra säga då - vi som vill vara realister och både vet att Jesus har uppstått och att Svenska kyrkan har problem att konkret hantera?

Göran Landgren och Bella Aune ställer mer kritiska frågor. Jag gillar det och jag gillar dem. Andra talar alltså om gudstjänsten - och det ska man göra. Men är det ingen som funderar över att svenska folket tycks gilla att komma till kyrkans rum när det inte är gudstjänst, när dee välvilliga som vill möta och se människor inte är där?

Jag lever med en känsla av att vi alls inte ställt de frågor som skulle kunna leda oss rätt. 52% svarade på Kyrkans Tidnings enkät. Blev inte alla helbrägda? Vad säger de 48? Kontraktsprosten Anders O Johansson tycker att det finns lite för mycket av suckande på många håll. Det har han rätt i. Men kanske finns det för lite av rätt suckande också?

Nu ska jag strax köra till biskopens konvent 10 mil bort. Det handlar om det så kallade Läget, har jag förstått. Kommer biskop Johansson och 60 entusiastiska deltagare att måla en ljus framtidsbild? Jag ska lyssna noga.

Marxistpräster

Det talas om "marxistpräster" i Svenska kyrkan. Det är rätt oförskämt. Mot marxisterna. Få präster har läst Karl Marx, till exempel arbetat sig igenom Kapitalet i Bomans översättning eller kan ge referenser till MEGA-Ausgabe. Däremot finns det präster av ett annat slag, de som refererar till sig själva som "gamla 68-or". Det är också fascinerande.

För rätt precis 26 år sedan överraskades jag av en sådan bekännelse av en akademiskt välutbildad kvinna. Jag hade aldrig sett henne i några vänstersammanhang i Lund men hon räknade sig likväl dit. Jag hade tänkt "vänster" mer i kategorin studenter som läste på, diskuterade tillsammans, tog ställning, demonstrerade och påverkade. Jag hade inte så mycket funderat över de påverkade. Men det är klart att de finns. Och så blir dessa "gamla 68-or". Som KG Hammar i gårdagens tv-program "Min sanning", som jag följde.

Det är upplysande både att höra vad KG vill tala om och vad han undviker. Han talar om den informella makt en ärkebiskop har. Men en ärkebiskop har också formell makt och kan utöva både informell och formell makt. KG var duktig på det. Han fick som han ville genom att vara charmerande, gråta, bli arg eller argumentera i sak. Han beskrev sig själv som en som gått uppåt i karriären - från att ha varit kyrkoadjunkt. Hade jag inte läst hans brors memoarer hade bilden varit mindre sammansatt inför familjen Hammars behov av karriär. Och KG glömde nu nämna att han inte hållit på och harvat med vanligt församlingsarbete. Det uppfattade han inte som meningsfullt, han lika lite som Ingmar Ström. KG ägnade ett antal år åt att utbilda präster i stället, sådana som skulle ut i vanlig prästtjänst. Vi andra alltså.

Att KG också är en del av ett system som gjort sig de oönskade kvitt, ska man självfallet också påminna sig. Det är sådant som somliga ser i lönekuvert och pensionsbesked men kanske än mer i detta att deras gåvor faktiskt inte kommit till sin rätt. De högre kyrkliga figuranterna vill gärna tala väl om det där med kompetenser och gåvor, fast kanske hellre om sina egna än andras? Och det konkreta bortdefinierandet av människor i Svenska kyrkan ska inte förnekas, även om några nog ska tillstå att systemet inte alltid lyckats så väl med den sysslan som man önskat.

Till makt hör definierande och somliga frågor definieras om för att bli mindre besvärliga. Ecce Homo-bilderna skulle visas i sin helhet, annars skulle fotografen lämna Svenska kyrkan fick KG en afton veta genom sin syster. Då definierade han raskt om frågan till att gälla Svenska kyrkans förhållningssätt mot homosexuella och denna omdefinierade fråga var enklare att hantera än teologiskt diskutabla bilder. Simsalabim. Det behöver man inte ha några synpunkter på, bara man fattar hur det hela går till ...

KG har varit med på en resa som förändrat Svenska kyrkan. Han har inte varit ensam och han har inte haft det gäng kring sig som försett honom med instrument att kritiskt utvärdera vad som hänt. Mycket av det som skett hör till kategorin "nödvändigheter", dvs om A så B. Det gör inte KG Hammar eller Martin Lind eller ens framlidne Per Frostin till marxistpräster och den vänster de stod för var detsamma som svensk socialdemokrati med frågan hur ideologiskt medveten socialdemokrati vi nu talar om. De var som den ideologiskt dominerande omgivningen - var inte detta det hela och därmed själva problemet?

Till bidragsgivarna!

Kära bidragsgivare i stort och smått till Dagens Seglora och Seglora smedja!

Jag hoppas ni följer verksamheten och därmed kan övertyga er om att de pengar ni förser Smedjan med är välmotiverade. Men blir det inte lite svårt nu?
1. Biskopen i Härnösand, -Tuulikki, klagar över en ölandsbloggare som börjat smutskastningskampanj mot en eventuell äb-kandidat. Nu var sannolikt den där ölandsbloggaren, givet det var jag, i sammanhanget alldeles oskyldig. Kampanjen inför äb-valet har börjat på Dagens Seglora. Jag påvisade den saken - och var inte, som man kan se av bloggkommentar på -Tuulikkis blogg, alldeles ensam om konstaterandet. Likväl dyker samma dementerade påstående idag upp som citat på Dagens Seglora. Varför vill Dagens Seglora dra den plågsamma skruven ett varv till och skada det anseende en biskop i Svenska kyrkan bör ha?

2. Dagens Seglora publicerar ett inlägg av allas vår biskop Johansson. Det framställs som om biskopen ansträngt sig och skrivit just för Dagens Seglora. Hans artikel har emellertid tidigare, bortsett från den rubrik artikeln fått, publicerats i tidningen Barometern. Nu påstod Mattias Irving att biskop Johansson skickat en omarbetad version av artikeln. Men biskopen har uppenbarligen inte omarbetat den. Detta kan emellertid Mattias Irving, ställd inför fakta, inte hantera. Jag får alltså veta att jag har "helt fel i denna fråga" och manas att fråga biskopen huruvida han sänt artikeln eller inte. Vilken artikel ska jag fråga om - den omarbetade som Irving påstod han fått eller den som återfanns i tidningen Barometern? Men lugn, jag träffar biskopen både i morgon och i övermorgon samt vå dagar nästa vecka. Vi två kan gå igenom frågan från grunden. Att "Red" betyder att biskopen inte har ett enskild konto, har vi då fått veta. Intresseklubben noterar.

Bidragsgivarna kan gott fundera över det rätt uppenbara vi nu kan se. Dagens Seglora bestämmer sig för att definiera verkligheten utan närmare kontakt med den och utan minsta intresse att ta itu med den kritik som i allt gott och kristligt saktmod framställs mot den redaktionens möda som torgförs som mod - oavsett sanningshalt.

Ånej! Mer om pressetik

Mattias Irving är arg i en bloggkommentar. Det har han ingenting för - men det är honom obetaget att vara arg. Hacka dock inte på mig.

Man kan enkelt ta fram biskop Johanssons artikel från btidningen Brometern den 30 januari och se att det är precis den som finns på den modiga Dagens Seglora - med ett "Red" under. Irving påstår att Johansson skickat en annan version. Det har han uppenbarligen inte. Kanske är förklaringen till detta någon annan än lånta fjädrar - men om det är samma inlägg med samma maning till idella organisationer och myndigheter i Jönköpings, Kalmars och Kronobergs län att medverka, så ska inte jag ha skäll.

För övrigt: vari består det mångomskrutna publicistiska modet på Dagens Seglora? Kan redaktionen förklara vilka artiklar som uttryckt just publicistiskt mod?

Nu har jag faktiskt påstått att Mattias Irving lurades när han påstod att biskop Johansson skickat en annan artikel än den som publicerats i de lokala medierna. Vad drar ni för slutsats av detta enkla faktum, ni bidragsgivare och andra? Ska namnet i konsumnetupplysningssyfte ändras från Dagens Seglora till Dagens Segloras Fabrikationer?

Pressetik, en kort kommentar

I dagens Dagens Seglora skriver Helle Klein om vår vän biskop Johansson och hans, som det heter "utmärkta initiativ till ett nätverk för bra flyktingmottagande". Hur vet man något om detta? Jo, biskop Johansson "skrev i förra veckan ett debattinlägg här på Dagens Seglora". Gjorde han? Jag såg inlägget i lokala tidningar, vilket inte var konstigt eftersom biskopen vände sig till folk i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Jag såg inlägget på Dagens Seglora också - men skrev verkligen, om allt ska vara rätt, biskopen "här" - som gällde det en exklusiv insats eller hade redaktionen plockat upp inlägget? Jag fick för mig det senare, eftersom det stod "Red" under.

Försöker Helle ge sken av något som inte är men som hon ville skulle vara? Luras hon, helt enkelt? Jag frågar, men inser att jag tar risken att nu starta en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande ärkebiskopskandidat som inte faller mig på läppen. Bloggeriet har blivit en svår bransch i dessa valtider.

Fader Bob griper in

Det är som en deckare. Kyrkklockorna ringer och fader Bob, som firat sin 70-årsdag så nyligen att alla blommor ännu inte vissnat, finner detta märkligt eftersom klockan denna lördagskväll är strax före 22. Hans ärende är bara att rasta hunden Booties. (Eftersom alla hundvänner nu undrar om Booties, kan jag meddela att det är en lurvig sak av spanielmodell. Jag läser nämligen Ölandsbladet där både fader Bob och Bootie är oppmålta.)

Fader Bob går med raska steg till kyrkan och ser där rester efter fest.En ölburk på altaret, tändstickor på golvet, brända ljus överallt, cigarettfimpar på orgellläktaren - och senare hittade polisen fler ölburkar och flaskor. Kyrkvaktmästaren får ett samtal från den alltid alerte fader Bob och ringer polisen, som kommer till platsen och vid yttre spaning i den lilla byn Resmo hittar tre berusade ungdomar i 20-årsåldern. De klartänkta poliserna anar ugglor i mossen och följer med de tre till den sommarstuga där de tillsammans med ytterligare en kamrat kamperar, ungdomarna bor nämligen "på Småland", som det heter på Öland. I Emmaboda-trakten, dessutom! I stugan hittar polisen tre stolor, en svart, en blå och en röd. En stola är, förklaras för den fåkunnige i gårdagens Barometern/OT "ett slags halsduk som prästen bär runt halsen vid gudstjänst."

Varför ta sig in i kyrkan? Ungdomarna gillade den lugna och fina miljön, de ville sitta där och filosofera, får man veta i Ölandsbladet. Det kan man förstås säga. "En ren fyllegrej" säger polisen lite mer utan fromma omsvep. Stöld och skadegörelse är misstanken. Fader Bob prisar ungdomarna som släckt ljusen. Kyrkan kunde brunnit ner. Det är förstås allvarligt - nästan mer allvarligt än det faktum att begåvningsreserven inte tycks återfinnas i Emmaboda. Den har rest till Resmo!

Fader Bobs hundrastning innebar väl att han kom till sängs lite senare än tänkt och lite mer uppfylld av lördagskvällens händelser. Kunde han somna? En bloggkommentartor nämner att -Tuulikko delar sängkammare med en fd ärkebiskop. Det hade jag inte tänkt på, men det är sant. Gunnar Hultgren sov också i biskopshuset i Härnösand, där han var biskop innan han blev ärkebiskop. Konstigt för biskopar. De delar sängkammare med mängder av företrädare och alla behöver inte ha varit så roliga. Inte konstigt då att senare tiders biskopar undviker att sova i Tegnérs dödsrum på Östrabo i Växjö. I det kyrkliga kan man, liksom i politiken, få underliga sängkamrater.

För klarhets vinnande: Resmo ligger på Öland men långt ifrån den fridfyllda Nordölands församling. Själv var jag ute med hunden Grynet i går kväll utan att några kyrkklockor ringde. Men en sängkamrat fick jag under natten. Samma strävhåriga foxterrier Grynet sov i knävecket.

Haskala paskala!

Det kanske är lite tidigt att önska Glad Påsk på finska - men motiverat. +Tuulikki kunde närmast skriva sig "-Tuulikki" för särskilt positiv är hon inte. Och som vanligt inte sanningsenlig.

När det begav sig har det av -Tuulikki upprepat och uppretat hetat att jag stängt kyrkporten för henne när hon var stiftsadjunkt. Det har jag tillbakavisat efter att ha frågat folk i det dåvarande arbetslaget. Jag har offentligen framställt Tuulikki som lögnaktig. Det har hon aldrig tagit upp. Det borde hon ha gjort - eller inte, nämligen om det är som jag beskrivit saken.

Nu antar jag att det är jag som blir påhoppad igen. På hennes av Svenska kyrkan approberade blogg heter det: "En öländsk bloggare har redan nu startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller honom på läppen." Men jag har inte skrivit ett ord om ärkebiskopsvalet, där jag har en enda röst, precis lika mycket som -Tuulikki har. Andra har tagit upp ärkebiskopsvalet. Jag, som har en funktionellt ateistisk syn på just ärkebiskopsval, har tigit stilla. Varför ljuger -Tuulikki? Vad är det för vanföreställningar hon har? Och vilken är logiken?

Jag rannsakar hjärta och njurar och undrar vem den eventuellt blivande kandidaten ärsom jag ska ha smutskastat. Jag har skrivit om ubåtsjakt i Antjes badkar - men det är väl att betrakta som en renlighetskampanj att skriva om badkar och inte som smutskastning? Jag har skrivit om Åke Bonnier - men smutskastat? Nej. Om biskop Persenius har jag inte skrivit ett ord. Inte heller om -Tuulikki.

Jag ringde under eftermiddagen överstelöjtnant Salander för att meddela att jag i dag varit på den kaserngård fär jag lärde mig soldaturbildningens grundläggande - inklusive skjututbildning och sprängtjänst. Det var då jag fick höra om -Tuulikkis blogg. Salander skrattade. "Ska vi spana särskilt på Härnösand och resterna efter KA5 i stan, nåt har vi nog", sa han. Jag avböjde. Men kanske ska vi satsa på -Tuulikki i ärkebiskopsvalet för hittills tycks det som om kön är överordnat kriterium. Det ska vara en kvinna. "Varför inte AK Hammar? Hon smäller väl högre än Seglora slägga?" sporde Salander. Jag hade inget svar. "You aint't seen nothing yet", sa jag på den ekumeniska jag till fulländning behärskar. Men det är klart att en AK (automatkarbin) smäller högre än en slägga.

-Tuulikki undrar varför vi "redan nu" ska diskutera ärkebiskopsvalet, som är först om ett halvt år? Finns det inte viktigare frågor att diskutera, undrar hon. Det kanske det finns. Har hon själv några förslag?

I väntan på dem kanske vi skulle diskutera just -Tuulikki och VSB-pakten. Salander gnäggade när jag nämnde VSB. "Jag minns övningen du ledde då Finlands benägenhet att följa pakten med Sovjetunionen skulle bedömas och efter ett långt diskuterande bestämde du att vi skulle räkna med att inte räkna med finnarna - och det dömdes i krigsspelet vara korrekt svar." Så förblir det. Inget ont om finnarna men böjliga som president Kekkonen inför CCCP:s krav var de och benägenheten förblir, i vart fall som importvara i Härnösand. Vänskap, samarbete och bistånd omöjliggör varje meningsutbyte och saken ska över huvud inte diskuteras förrän någon gång senare när det passar bättre. Precis så var det i mötet med Stormakten! Fast hur kan jag då anklagas för att ha startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat, finns det någon samhällelig stödåtgärd för stackars -Tuulikki?

Jag är emot finlandiseringen av Svenska kyrkan. Fram för öppen debatt!

Nu tänkte jag ställa en fråga i påståendeform om -Tuulikki. Offentligen har hon beskrivit att hon ville bli präst eftersom prästen var närmast Jesus, och där ville hon vara. Jag påstår att den biskop som prästvigde henne inte hade gjort det om han fått denna bevekelsegrund klar för sig. Jag påstår dessutom att ingen biskop i något annat stift än Härnösand skulle få för sig att prästviga en så fnoskig prästkandidat. Jag kan ha fel. Visa mig det då.

Jag vill tillägga att det var en ren politisk och i sak orimlig utnämning som banade väg för -Tuulikki till domprosttjänsten i Uppsala. Denna tjänst gav henne fart uppåt. Jag kanske har fel. Visa mig då det så att jag tas ur villfarelsen.

Nu uppstår frågan om jag genom att fråga har startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller mig på läppen.

Alla svar emotses med stort intresse.

Liksom svaret på en andlig fråga: Hur kan det komma sig att någon som bor i ett annat land plötsligt har en prästkallelse i en kyrka hon inte tillhör - och inte tillhört sedan 1809?

Jag blir, som det heter, fundersam.

Ett varv till

Inte ska det väl kallas mod att man slår vakt om demokratin i Sverige och därmed menar att det öppna samtalet i sak måste vara grundläggande hållning? Expo-samarbetet är ett underligt fenomen eftersom det talades så dunkelt i kyrkomötet att det hela mest liknar ett falsarium. Den som fattar beslut i kyrkomötet, måste veta att det är ett faktaunderlag kyrkomötet förses med. Men det ska man nog inte riktigt lita på.

Jag kom med i det gamla kyrkomötet år 1979. Kyrkomöte i gamla förstakammarens plenisal med allt vad det betydde av förstakammar-kultur. Kyrkomötet varade 35 dagar och ledamöterna umgicks. Det hade sin charm. Systemet arbetade långsamt men för tjänstemännen var sakligheten ett signum. Med den nya ordningen för ett s k kyrkomöte har det onekligen blivit på ett annat sätt. Utan besvärabnde sakkunskap kan man rösta i vilken fråga som helst. Och jag var, som bekant, inte riktigt nöjd med vad vi vid en handuppräckning kunde se, att ungefär 10% av ledamöterna hade läst det Kairos-dokument vi röstade om. Valresultatet utföll som vanligt till majoritetens belåtenhet - men saken, vann den?

Nu måste jag strax ta mig till söndagens gudstjänster. Josef och Maria kommer till templet med pojken som frambärs - just som en snickarson. Han är något mera. Det får man klart för sig i gudstjänsterna idag. Jag är inte sur på inkvisitionen men något tagen över hur lite somliga präster har att göra - och jag ska inte räknas in i den kategtorin förrän till hösten. Skörden är mycken och de fåtaliga arbetarna upptagna med att kommentera blogginlägg i öst, väst, norr och söder ...

Kroken

Kroken säger man men Byxelkrok heter platsen. Det senaste dygnet har jag varit ihop med konfirmander och drabanter samt övriga ledare. I går kväll såg vi Pojken i den randiga pyjamasen. Och så har vi pratat konceptet till tro och läst Markus och funderat kring Maria - samt funnits i kapellet då och då. I Kroken finns nämligen sedan 1976 S:t Olofs kapell.  Då byggdes det som svaret på en 50 år gammal dröm - men när drömmen drömdes, var det ett mer befolkat norra Öland än det blivit. Så nu borde vi fundera över vilken kallelse ett hus med ett kapell har. Pigga idéer är välkomna - liksom pengar, antar jag. En stiftelse driver kapellet för det var i den formen Svenska kyrkan lär en del innovativ verksamhet bedrivas. '
Sovplatser på golvet lockar dock inte i längden - och innan jag for iväg tänkte jag att jag nog är för gammal för den här sortens övningar. Nu efteråt känner jag mig piggare, faktiskt. Konfirmander kan uppenbarligen ha den inverkan. Jag tyckte vi hade ett bra lägerdygn. I morgon fortsätter vi med högmässa i Högby.

Två har hört av sig i anledning av dagens annons i Ölandsbladet. Löttorps Snickeri & Byggvaror AB hade annons i tisdagens Ölandsblad och berättade att affären höll stängt fredag och lördag. "Då är vi på mässa", hette det.
Vi kontrade i dagens tidning - Ölandsbladet kommer tisdag, torsdag och lördag:
Löttorps Snickeri och Byggvaror AB har stängt på grund av mässa idag.
I Hlögby kyrka har vi öppet på söndag kl 10 av samma skäl.
Snickarsonen från Nasaret kommer!

Fascinerande

Jag läste nyheten att Seglora smedja "sedan ett par år på olika sätt uppvaktat Kyrkokansliet i Uppsala för att påtala behovet av en rikstäckande satsning på att bemöta en alltmer utbredd främlingsfientlighet i vårt land." Nu är det äntligen dags. Det blir kurs i antirasism tillsammans med Expo. Jag är fascinerad.

I min enkla värld har Kyrkan ett eget budskap och det håller väl för att göra skillnad i världen. Av alla ställen i landet så finns det i vart fall inga utlänningar i gudstjänsten - för där räknas inte nationalitet, bara människor. Inte jude eller grek, alltså. 2000 års erfarenhet av integration borde vara ett kyrkligt bidrag liksom 150 år av nationell - svensk! - mission. Det var syföreningstanter som var den första folkbildningsinstitutionen om u-länder och söndagsskolan som markerade att livet i Afrika och Asien också angick oss. Läge för lite självmedvetande. Men i stället hyrs Expo in.

Jag hör numera till dem som är kritiska mot Expo, som deltog i Segloras lilla jakt på mig, den som är känd som "Sandahlskandalen". Den svaghet i Expos arbete, styrd utifrån en rätt enkel världsbild, som jag tidigare anat, blev i december månad bekräftad.

Jag undrar också, förstås, över Dagens Seglora där Ewa Lindqvist Hotz skriver: "Folkkyrkan har tyvärr alltför länge utgjort en parlamentarisk plattform för Sverigedemokraterna. Därför har vi ett särskilt ansvar för att bilda motkraft." Vilka vi? Ansvar därför att vi har kyrkoval där medlemmar kan rösta in sina representanter och SD fick plats i kyrkomöte och stiftsfullmäktige? Den enkla slutsatsen är förstås att Dagens Seglora inte är demokratiskt pålitlig. Vi, vilket vi det nu är, har intet som helst ansvar att bilda motkraft därför att vi har ett demokratiskt valsystem. Motkraft bildar vi av helt andra skäl.

"Det är hög tid att kyrkan låter sig inspireras", skriver Ewa. Vore det inte vettigare att fråga hur Kyrkans erfarenhet kan inspirera - profetiskt? Varje kyrka har ett budskap, sitt eget eller någon annans. Nu blir det Expos. Hur klokt är det på en skala till 2?

Resultatet av satsningen ska bli ambassadörer. Jag befruktar det värsta, som gubben sa. Snällismens ambassadörer blir inte roliga att möta.

Det finns för den som setat i kyrkomötet ytterligare ett litet problem. När Margareta Sandstedt skrev en motion 2011 om att kyrkostyrelsen skulle avbryta samarbetet med Expo, avvisades motionen med motiveringen att "kyrkostyrelsen inte har något kontinuerligt samarbete med Expo, vilket därför inte kan avbrytas." Lägg märke till det försåtliga ordet "kontinuerligt" - men samarbete var det och blev det fast den saken uppenbarligen skulle mörkas. "Storsatsningen 2013" - Projeketet Människovärdes egna ord - är 10-12 regionala utbildningar i samarbete med stiftelsen Expo. Den omutliga sakligheten i utskottsarbetet är A och O i kyrkomötet. Ledamöterna ska få veta hur det verkligen är och inte bluffas.  Här finns sannerligen frågor att ställa om utskottsarbetet. Ordförande i utskotett är Carina Etander Rimborg, POSK.

Annars tänker jag: Aldrig, säger aldrig, har vi kallat in folk till Kyrkans Hus i Uppsala för att utbilda ambassadörer för Jesus. Eller är det detta vi sysslar med hela tiden? Påstår vem?

Frågar man Expo är dess arbete en idog kamp mot fascism och rasism. Svenska kyrkan står i ledet. Faascinerande.