Leverera!

I går uppsökte jag Smålandspostens arkiv för att se utbudet av gudstjänster 1964 och 1989. I princip var det ingen minskning på dessa 25 år. Två förmiddagsgudstjänster i domkyrkan och en aftonsång 1964 och i vart fall två förmiddagsgudstjänster samt Söndax (vad nu det var) 1989. I församlingarna runtom var det i tidningen utannonserad söndagsskola, det var passionsgudstjänster under veckan och så en vanlig högmässa med eller utan HHN i församlingarna. Öjaby hade 1989 både en familjegudstjänst med söndagsskola kl 9 och högmässa kl 11. Ör och Ormesberga hade högmässogudstjänst resp högmässa, 9.30 och 11 och varsin gudstjänst hade församlingarna också 25 år tidigare.

Så här kan jag fortsätta rätt länge. Frågorna som kan ställas kunde handla om varför vi tappat allt detta - och svaret är att många av dem som var med för 50 år sedan gått all världens väg. Varför kom inga nya - eller inte tillräckligt många? Ett svar blir förstås att sedan 1700-talets slut har Västerlandet varit på väg in i andra tankemönster än Kyrkans och vi har närmast levt på övertid som klarat oss så bra som vi gjort. Ett annat svar handlar om förnöjsamheten. Just därför att det kom folk, fanns det inget behov av förnyelse och få präster förmådde se runt hörnet. Ett tredje svar är att det tar lång tid att bygga upp men går fört att riva ner. Det fjärde svaret hämtar jag från Catherine Jefferts Schori, Presiding Bishop i New York. Hon hävdar att kvantiten kyrkobesökare sjunkit men kvaliteten är högre nu. Fast jag tror inte hon talar sanning. Min Gudmor höll nog för en kvalitetsgranskning om det skulle komma till det - och hon gick i kyrkan söndagligen och lite till!

I Smålandsposten denna fredag återkommer något som inte fanns dåförtiden. Semlor! GUDM betydde gudstjänst, undervisning, diakoni, mission men ska nog utläsas gudstjänstutbud (vi delar fortfarande "bröd, vin och liv" i Växjö domkyrka i en inklusiv mässa och till utbudet av gudstjänster kopplas alltid något mera/annat typ semlor...), underhållning, dagverksamhet, mjukisvärden. Läs den kyrkliga annonseringen själva och tänk en stund. Kunde ingen lite på att gudstjänsten står för sig själv och förmår locka hungriga, inte bara sådana som gärna smaskar i sig en semla? Ska Ture Sventon sättas upp på bild bland helgonen, han som gillade temlor året runt? En prson vid frukostbordet sa att det inte är fel att locka människor och skapa uppmärksamhet kring det vi gör. Det är riktigt. Så varför inte annonsera Gin&Tonic-måndag som infaller på måndag? Det skulle locka och förvisso skapa medial uppmärksamhet, svarade jag. Det var tydligen fel svar. Det avfärdades med en fnysning.

Församlingsblad ska man läsa. I Mistelås blir det i fortsättningen gudstjänst varannan söndag och i Slätthör gudstjänst tre gånger av fyra. På dr Braws tid - för ett halvår sedan - var det gudstjänst varje söndag i båda kyrkorna. Nu har man också ansökt om att få ha gemensamma gudstjänster i pastoratet. Underlaget räcker inte till för fler gudstjänster och samhörigheten i pastoratet vill man öka. Jag försöker räkna. Med "gamla måttet" skull församlingarna haft 55 gudstjänster under fyra månader. Nu blir det 39. Blir det en nedskärning på 30% som egentligen inte syns? En kyrkoherde och en komminister finns det fortfarande samt två kantorer. Kyrkvaktmästare därtill. Söndagsproduktionen minskar. Det gör inte den kyrkoavgift medlemmarna ska erlägga.

Mitt ställningstagande är mycket enkelt. Jag betalar för ett medlemskap i en kyrka. Kyrkan firar söndagen med en kristen gudstjänst. Den kristna söndagsgudstjänsten är den eukaristi som av ålder vuxit fram som högmässa söndag förmiddag. Leverera den! Vad den läromässigt innehåller vet jag av innehållsdeklarationen, dvs Bibel och bekännelse. Förse mig med evangeliet, rätt förkunnat som lag och evangelium, alltså! Jag tänker inte gå till en annan kyrka eller annat samfund än den där jag är döpt och konfirmerad - vilket högsta gudomliga väsende de än dyrkar där. Skulle jag - och ändå betala den rätt ansenliga avgiften till Svenska kyrkan? Vem tar ni mig för? En ekonomiskt lättsinnig?

Talet om den rikstäckande folkkyrkan blir alltmer ihåligt. Kommer förhållandet att anmälas till Konstitutionsutskottet med krav att Lagen om Svenska kyrkan blivit obsolet och därför ska avskaffas? Den stegvisa och lite smygande nedmonteringen har uppenbara risker. Det behövs inte mycket för att få axelryckningen som effekt och därefter handfasta beslut.

På söndag är det ont om högmässor i nejden. Det blir Askonsdagsmässa. De nådeshungrande får lugna sig.

Prästkallelser - sanning och konsekvens?

På frågan om prästkallelse i ett annat land behövs kanske ett svar.

Min grundläggande hållning, som är en regel men inte utan undantag, är att prästkallelser växer fram i den gudstjänstfirande gemenskapen. Inte på Arbetsförmedlingen. Inte på ett tak till ett uthus. Och bor jag i ett annat land är det väl där jag har en prästkallelse? Om jag nu har den. Den saken avgörs av Kyrkans samlade erfarenhet av hur prästkallelser går till och inte av samtida kyrkopolitik som de facto innebär funktionell ateism; vi bestämmer och Gud ska hålla tyst för Guds mening frågar vi inte efter.

Vi har i Svenska kyrkan sett män med prästkallelser som fått fara utomlands för att de ska kunna förverkligas. Det borde vi skämmas över. Vi har sett andra prästkallelser som i en annan kyrkopolitisk situation omedelbart skulle känts igen som just prästkallelser men avvisats. Det borde vi gemensamt också skämmas över. Eller varför skämmas? Vi belönas uppenbarligen rikligen för vår ohörsamhet i ett land där kyrkor inte längre behövs, präster inte har fullt upp att göra på söndagar, den kyrkliga ungdomsrörelsen inser att kön är konstruktion (fast inte Guds konstruktion) och folk drar en vettig slutsats och - drar.

I denna kyrka signaleras hur väckelsen är på väg. Jag frågade min vän pastor P. Han sa: "Det är inte väckelserörelse, det är dödsryckningar." Han kan ha rätt. I somliga församlingar samlas nu folk som inte längre kan gå till sina tidigare församlingar. Det blir fler på ett ställe därför att de blivit färre.

Till bloggkommentatorer: Varje peristaltisk rörelse behöver inte uppfattas vara en djupsinning tanke att redovisa för den häpna allmoge som läser denna blogg.

Tysk syndabekännelse

När jag plockar i boktravarna hittar jag ett och annat - och funderar vart annat kan ha tagit vägen. Tids nog dyker det väl upp.

Ni minns biskop Theophil Wurm i Würtemberg som i december 1938 skrev till riksjustitieministern i Berlin: "Jag kan från mångårig erfarenhet säga att det knappast funnits något stånd som hållit sig så fritt mot det specifikt judiska väsendet och visat sin insatsberedskap för folk och fosterland (Volk und Vaterland) som det evangeliska prästeståndet." Biskopen var noga med att påpeka att han på intet sätt bestred statens rätt att bekämpa judendomen. Den är ett förfärligt element och judemissionen är en svår fara, som Deutsche Christen gjort klart, för genom denna mission fick det främmande en port in i folkkroppen. Där rök väl egentligen missionsbefallningen av rasmässiga skäl? Tyskar är känsliga så jag borde kanske inte återge vad Wurm betyder? "Mask, kräk, stackare, pyre" säger ordboken som alls inte är finkänslig.

Detta var läget i Tredje riket. Kardinal Faulhaber höll dock adventspredikningar i München år 1933. De gavs ut under titeln Christentum, Judentum Germanentum och gick ut i 230 000 ex det första året. Titeln på svenska blev nog olycklig: Kristendomen inför judisk-germanska problemet, Stockholm 1934. Det är i lägen som dessa man vill fråga: Hur tänkte ni nu? Vems problem och vilket problem talar vi om? Nazisternas?

Kardinalen sa många viktiga saker i sina predikningar. Vad sägs om detta? "Den enskilde har rätt  att avböja gatans och massans diktatur"? (aa s 52) och kom bättre ut ur konfrontationen med nazisterna än många andra - och det tidigt. Han såg och insåg, kardinalen i München.

Så blev det 1945 och tyskarna skulle in i det ekumeniska arbetet igen, det de lämnat 1937. Evangelische Kirche Deutschlands, EKD, satt 18-19 oktober 1945 i Stuttgart i möte med Kyrkornas ekumeniska råd (som vi väl ska se som föregångare till Kyrkornas Världsråd, bildat 1948). Med sitt folk har kyrkorna delat lidandet och vet vad detta är men står också samman i en skuldens solidaritet ("Solidarität der Schuld"). Med stor smärta sa sig kyrkoledarna att "genom oss" (det tyska folket) har ett oändligt lidande tillfogats folk och länder. Nog hade det i kyrkornas talats mot den nazistiska våldsregimens anda men "vi anklagar oss att vi inte" och så kommer en uppräkning av brister när det gäller bekännelse, bön, tro och kärlek, rätt elegant formulerat: "dass wir nicht mutiger bekannt, nicht treuer gebetet, nicht frölicher geglaubt und nicht brennender geliebt haben." Nu vill man göra en nystart tillsammans med andra kyrkor i den ekumeniska gemenskapen.

Jag undrar vilka (högkyrkliga) präster som godtagit denna typ av svepande syndabekännelse där all konkretion saknats. Allt det som kyrkoledarna säger, kan man utan vidare säga. Du och jag också. Men själasörjare, som vet att titta in i människors hjärtan och nödtorftigt förstår att rannsaka deras njurar, ställer motfrågan om vad de vackra orden konkret betyder. Vad är det du faktiskt gjort - med tankar, ord och gärningar samt försummelser som är din skuld? När du vet det, kan du ångra dig, bekänna, ta emot förlåtelsen och göra en nystart.

Jag saknar en del, alltså.
Jag läser vilka som undertecknade. Där finns namn på anständiga präster men namnlistan är sådan att jag vid ett namn känner att jag måste stilla mig:

Theophil Wurm, Hans Christian Asmussen, Hans Meiser, Heinrich Held, Hanns Lilje, Hugo Hahn, Wilhelm Niesel, Rudolf Smend, Otto Dibelius, Martin Niemöller.

Motsättningar

Utan  besvärande myckenhet av litteraturhänvisningar har kommentatorerna gjort idoga insatser för att förklara ämbetsfrågans praktik. Det har blivit en resonemang om  majoritet och minoritet som min folkskollärare skulle avvisat. Demokrati var för honom en större fråga än frågan om vilka som var flest. Statminister Göran Persson påpekade att efter en omröstning är det viktigt att slå vakt om minoriteten. Och efter mitt lilla referat av Bibelsyn och bibelbruk borde nog några ha drabbats av något mer av eftertänksam bekymmersamhet när de fått läsa vilka bedömningarna var.

Det postmodernistiska påståendet att alla "väljer och vrakar" kan uppfattas vara en personlig deklaration med det begränsade värde sådana har. Kyrkan läser Skriften i gemenskap tiderna igenom och världen över och läser för att bevara den tro som anförtrotts Kyrkan, en kollektivperson. Det är i samtal med de kristna före oss och i allvarligt studium av Den Heliga Skrift under bön att Anden ska hjälpa oss (Kyrkan) att förstå som vi kan komma Guds hemligheter på spåren.

Jag uppfattar nog situationen för Svenska kyrkans vidkommande att hon försuttit sina chanser att i tid hantera sin ämbetskonflikt. Mitt förslag finns annars i boken Farligt (1997 och det förslaget la jag på förfrågan fram i mars 1995. Om förslaget skriver jag: "Det är min erfarenhet att minoriteten gång efter annan försökt hitta lösningar på de problem majoriteten konstruerat." (aa s 120) Vad gick det ut på?

Biskoparna har ett ansvar för enheten och ansvar för att en försoningsprocess, som innefattar saksamtal, inleds. Alla ska kunna göra reda för sin egen uppfattning om Kyrkans ämbete - men också reda för meningsmotståndarnas - och kunna värdera de olika uppfattningarnas svagheter och styrkor. Oförsonlighet måste vi komma bort från. Också där biskopen inte övertygats om ordningen med kvinnor som präster ska 1982 års kyrkomötesbeslut gälla. Kvinnor prästvigs och har företräde vid konfliktsituationer. Det är ett beslut jag röstat för eftersom det var hederligt. Man kunde tänkt sigt att majoriteten blivit glad och gett något tillbaka! Den biskop som inte tror reformen följer gällande jämställdhetslag och prövar meriter sakligt.

Kanske är samexistens omöjlig. Vad vi sett av konkret politik indikerar det. Men det hade kanske inte skadat att pröva ett annat lösningsförsök innan vi tvingats konstatera att det inte gick? De boksynta kan väl bläddra i boken för att se lite mer av komplikationer - fast närmast av historiskt intresse. En annan ordning hade varit möjlig. Kan den bli det, när kontraktsprosten Anders O Johansson tar plats i biskopsmöte och kyrkomöte, månne?

På den approberade bloggen svenskakyrkan.se har Tuulikki Koivunen Bylund berättat hur hon "särvigdes" vid en helgsmålsbön i Lunds domkyrka av Olle Nivenius. Men var det verkligen en helgsmålsbön - var det inte en aftonsång? Och i vilken mening var det en särvigning - kom inte prästkandidaten resande från Finland och skulle prästvigas för att vara finsk präst för invandrare med den lilla komplikationen att den finska kyrkan inte hade kvinnliga präster... Biskop Olof Sundby ville inte ha Tuulikki i Växjö stift, får vi veta - och det var en nyhet, som borde redas ut. Varför ville han inte det?

Nå, Tuulikki blev tydligen mobbad av två präster. "De förbjöd tillträde för mig i sina kyrkor." Jag antar att den ene ska vara jag och kan bara upprepa: Hon ljuger. Den finska församlingskretsen höll till i Lyckhem på söder, ett församlingshem med kapell men skulle ha årsmöte och Hillevi som städade i Norrlidssalen skulle ordna fika. Hon frågade om man kunde vara på norr i stället och saken gällde ett årsmöte och inte någon gudstjänst i kapellet. Det tyckte jag gick bra. I veckan efter årsmötet kom Hillevi bekymrad och sa att den finska prästen insisterat på att de skulle ha en andakt i kapellet och det var ju inte vad Hillevi frågat om. Jag log vänligt för till skillnad från den finska stiftsadjunkten var det ju jag som mötte dessa människor. Jag döpte, konfirmerade, begravde och på söndagarna var det till källarkapellets familjehögmässa de kom. Tuulikki påstår att deras kunskaper i svenska var noll. Så var det inte. Och vi hade i Norrliden inte mängder med finska invandrare. De bodde runtom i Kalmar och jobbade i industrierna på söder eller på Volvo, som fanns på det östra industriområdet. Jag kan inte minnas att någon kom på tanken att flytta gudstjänstlivet från Lyckhem, som var ett klassiskt "stronghold" i Kalmar, byggt av Ungdomskretsen bredvid prästgården på söder.

Jag kan fundera över varför Tuulikki Koivunen Bylund måste ljuga ihop sig en mobbing och vill gärna läsa berättelsen om hur kyrkan i Västra Skrävlinge renades efter ett besök av henne där. Inga stora drag, bara detaljer!

Beskrivningen är dock målande redan i hennes blogg när hon skriver om de två prästerna. "Men på två andra präster i olika förorter, där de flesta finnarna bodde, tänker jag fortfarande med illvilja och besvikelse." Norrliden var inte en förort utan en stadsdel, men varför vara petig. Ordet "illvilja" funderade jag över. Det finns inte i 1917 års översättning men väl i den senaste för med "illvilja" översätts grekiskans kakoétheia. Det handlar om dem som Gud låtit hemfalla till föraktliga tänkesätt därför att de föraktat kunskapen och så gör de det som inte får göras: "uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystand, svek och illvilja (Rom 1:29)
Men vad i all sin dar ska vi säga nu när biskopen ger en självbeskrivning som är rent biblisk? Är den offentligt - på Svenska kyrkans hemsida! - deklarerade illviljan förenlig med innehavet av ett biskopsämbete? Det är inte utan att man skulle vilja veta vad Överklagandenämden skulle anse. Men stalltipset blir nog att det är helt OK även om det är obibliskt. Motsättningar i Svenska kyrkan hanteras nog enklast om biskopar tänker på präster med illvilja.

Religion och vetenskap

Den välorienterade bloggkommentatorn hade, som några av er minns, gått in på Zygons hemsida och läst de Newsletter som Antje Jackelén skrivit under sina år som direktor.
Nu kan det visa sig vara riskabelt att reflektera kring det Antje Jackelén gjort, har jag fattat, men kunde vi debattera KG Hammar borde väl detsamma gälla nu.

Konstaterandet som gjordes var att Kristus inte nämndes i något nyhetsbrev från Zygon. Det var en intressant iakttagelse. Jag drog slutsatsen att i ett religionsprojekt kan man inte komma dragande med Kristus. Det får bli tal om Gud, helt enkelt. Och därmed är kristendomen reducerad till religion med konsekvens att kristendomen slutat vara vad den är - en verklighetsbeskrivning, ett faktameddelande och alls inte religion eftersom saken handlar om hur Gud kommer till oss, inte om hur vi mer eller mindre framgångsrikt letar efter Gud.

Jag tror visst att man från många utgångspunkter kan ställa frågan  om kristen tro och naturvetenskap. Så gjorde dominikanerbrodern Albert från Köln, Albertus Magnus, och då är det 1200-tal. Gud har skapat allt, synligt och osynligt och allt har kommit till genom Kristus. I tillvaron finns ett underliggande Jesus-mönster. Det kan vi glatt säga - men omöjligt säga om vi ska vara religiösa ihop med religiöst folk. Jag förmodar alltså i all enfald att Zygon-projektet är omöjligt när det kommer till religion med alldeles nödvändigt när det handlar om kristen tro. Hänger ni med?

Våra vänner ateisterna upprörs också över Zygon. De uppfattar religion som vidskepelse och vidskepelse och vetenskap kan inte kombineras. Lite mer komplicerat kanske det ändå är om man vägrar utgå från det som skulle bevisas. Men ska det bli spänstiga samtal måste vi nog bestämt hävda att kristendom inte är religion utan en korrekt verklighetsbeskrivning. Den som inte beskriver denna värld så att Kristus får sin plats, beskriver den inte korrekt.

Min lärde vän Teologen ringde och gjorde mig glad. Han påpekade att Pantheon i Rom invigdes år 117, samma år som Plinius i Bithynien lät tortera ett par diakonissor för att få veta vad de kristna sysslade med. På ena sidan, tänkte jag, det romerska religionssystemet med en magnifik byggnad och ett ljusinsläpp som öppnar sig mot himlen och ger en ljusgång till oss. På den andra sidan en liten församling med celebrant och diakoner som firar mässa (läser och lyssnar) för att i de heliga mysterierna ta emot Kristus själv. Det sker samma år men är inte samma. Det storslagna är religion, det andra är praktiserad kristen tro. Men blir den praktiserade tron så storslagen att den inte talar om Kristus och inte kan kalla honom vad han är - Herre - då är många illa ute.

Alltså tror jag att ekumenik är något Herren bad om för att världen ska tro men ska religionsdialogen räknas till ekumeniken, då har man slirat och riskerar att bli religionsutövare ihop med de andra. För mycket är de kristna men rakt inte religiösa. Det får alla andra vara. Inte vi, vi som ägnar sig åt Verkligheten och inte åt skuggbilderna (Kol 2:17)

Så tänker jag.
Och nu surar somliga för det blev ingen blogg på morgonen. Bortsett från att datorn hänger sig på ett irriterande sätt är det faktiskt bokrea och reans morgon ska inte något få störa inköpsbestyren. Ni mer lättjefulla kan gå in på hemsidorna för Gaudete och Din Bok i Göteborg. Där reas böcker som jag skrivit. Köp dem till reapris, bara ni fattar att de i egentlig mening är ovärderliga.

Lida för sin övertygelse?

Jag läste Hanna Stenströms definiton av lidandet på Dagens Seglora. Att kristna kan få lida för sin övertygelse - tron - är väl känt. Vi minns martyrer och gör deras dagar till firningsdagar. Men det finns ett annat av Hanna Stenström definierat lidande. Kvinnoprästmotståndarnas. Det består "vanligen i att de inte fått bli biskopar". Så var den saken liksom avfärdad med en överlägsen fnysning. För det finns svårare lidande, konstaterar Stenström.

Jag tycker djupt illa om denna kristliga översittarhållning. Det är den överlägsna som definierar, styr och ställer. Det vi kritiserat som FEL, definierar hon som lidande.

Jag tycker det är fel att de jag vill rösta på i biskopsval inte kan röstas på - eller att deras meriter är sämre fast de är bättre när de skulle kunna användas som kyrkoherdar, men inte kan. Jag tycker illa om löftesbrotten i Svenska kyrkan. Jag avskyr att prästkallelser prövas på en enda punkt - den om kvinnors tillträde till prästämbetet, ett riksdagsbeslut som måste tros vara gudomligt, det enda! Nå, i Stockholms stift är punkterna (mot alla löften) två; också enkönad vigsel. Det jag menar är inte en plädering för en minoritet utan en plädering för en hederlig kyrka, alltid öppen för vad Gud kan vilja. Sådan är inte Svenska kyrkan. Beslutet 1958 har lett oss till en funktionell ateism, det finns frågor vi avgör på egen hand utan att blanda in Gud i dem. Frågan om ämbetet och äktenskapet är exempel! Och jag tror detta är fel.

Lidande? Kanske. Men med den stora räkenskapsdagen för ögonen kanske synden är vårt bristande medlidande med Svenska kyrkan, vi som vet vad Svenska kyrkan egentligen är. Det är väldigt lätt att inte längre bry sig, de som bestämmer får ta kyrkosystemet dit de vill och så får de bli lika förvånade - fast nu i stort format - som de blev när de förvandlade den kristna studentrörelsen till något betydelselöst.

Just på måndagar brukar jag fundera en stund över Svenska kyrkans förnedring.
Så mycket kunde ha varit så mycket annorlunda.
Och så tänker jag på den uppsättning biskopar vi hålls med, i stort en uppsättning vänliga och välvilliga personer. De får, som vi alla, också denna vecka att gå, kan man förmoda. Som andra veckor kommer de också denna att besvärja verkligheten med vänliga ord. Det hjälper lika lite denna vecka som det hjälpte den förra. Med Hanna Stenström får vi vara glada att de slapp lida. De blev ju biskopar.

Läser Smålandsposten

Jag läser Smålandsposten och särskilt nogsamt helsidan med gudstjänstutbud. Bröd och vin erbjuds i domkyrkan men jag tittar förgäves efter SOS, sill, ost och snaps - eller hur det uttyds. Jag försöker räkna men tilltror mig inte att få ihop det hela. Dryga tjoget präster har pastoratet, knappa dussinet tjänstgör och tre emeriti har man därtill släpat in på banan. Jag kan bli lite orolig över de präster som inte har någon gudstjänst på söndagen för de får svårt att få ihop 40 timmars arbete under veckan. Men det kanske blir många sammanträdestimmar och personalöverläggningar så att deras pensum kan fyllas?

Jag mötte en kyrkopolitiker i fredags. Han påstod att det fanns präster som inte ville "jobba" på söndagen. Jag frågade under min dogwalk en som kanske kunde förklara. På mitt enfaldiga vis frågade jag:
-Det sägs att det finns präster som inte vill tjänstgöra på söndagen. Är det en skröna eller är det så och hur ska man förklara det i så fall?
Jag fick ett svar att fundera över:
-I folkkyrkan är tron numera ett individuellt projekt, inte ett familjeprojekt. Den som blir präst behöver vara ledig på söndagen för att umgås med sin familj men kan ta gudstjänster i veckan.
Jag tänkte högt:
-Folkkyrkan är egentligen en familjekyrka - och det är alltså det som tagit slut.

Men något annat är också annorlunda. Ta komminister Stark som exempel. Denna söndag ser jag att han tjänstgör kl 10 i Lammhult och kl 17 i Öja. Är det 40 km mellan kyrkorna? Han möter alltså i det norra distriktet människor han inte känner, inte i egentlig mening kan finnas tillgänglig för själavård för och inte delar vardagens möda. Som bäst kan ha se några av dem han predikat för på ICA Maxi eller Citygross i Växjö under veckan. Om han känner igen dem ...

Ingen skugga över pastor Stark, men hur tänker den som gudstjänstplanerar, för så här byggs inga levande församlingar. Det upprätthålls gudstjänstverksamhet - det är det hela. Tar biskopen fram kräklan nu? Antagligen inte. Snarare drar han ner mitran över ögon och öron och tänker att det är 13 månader kvar, lite drygt.

Tobias Stark har två gudstjänster på söndagen. Det har ett par präster till liksom två av pensionärerna, ja, den kvinnliga pensionären har tre om man räknar Taizémässan i går kväll. Men på många ställen kommer en i vanlig mening gästande präst, inte den lokale, som kanske helty enkelt inte längre finns?.

Jag trodde inte att den nya organisationen var den man skulle ha, men fann det inte mödan värt att gå emot remissinstanserna. Detta ville man och jag sa i stiftsstyrelsen bara vad jag tänkte. Det blev en producentorganisation och den kommer att ägna möda åt att bestämma vilka kyrkor som ska användas och vilka inte. Vilka kyrkor i norra området får inga gudstjänster denna söndag? Ormesberga, Ör, Aneboda, Asa och Berg förstås, där kyrkan är stängd på grund av mögel. Tolg fick Taizémässa i går kväll. Vad min gudmor sagt om detta: "Söckent." Och talet om en rikstäckande folkkyrka måste kvalificeras. Ta en kartbok och se hur gudstjänster strategiskt firas i Öjaby, Öja, Lammhult, Bergunda, ingenstans med präster som bor på platsen, förstås.

40 km hade jag behövt köra om jag bott i Ormesberga och traktat till en gudstjänst. Hade jag traktat efter en högmässa, hade jag fått fara någon annanstans än dvalts i norra distriktet. Där är det nämligen söndagsmässa som gäller. Jag begriper inte varför och än mindre begriper jag när man kör varianten tre textläsningar på raken.

Behöver jag några särskilda aggremanger för mina fredagar under fastetiden eller räcker det att läsa gudstjänstutbudet för att komma in i den rätta lidandesstämningen?

Den onyktra debatten

Har vi inte kommit i mål när det gäller meningsutbytet om alkoholism? Kanske finns det andra fora för att reda ut den saken än denna blogg, där Bloggardag vid flera tillfällen visat sitt intresse för goda drycker? Och Gin&Tonic-Monday infaller i år den 3 mars. Det gäller att börja ladda upp i tid och kalla samman kamraterna. Man får dricka GT hela dygnet men ska det vara GT på jobbet, tycker jag inte man ska börja förrän kl 15.
På GT-Mondays eftermiddag/afton behöver man inte skriva bloggkommentarer alls.

Häpen, inte bara, men häpen!

"Sluta återge motståndarnas falska historieskrivning" skrev Hanna Stenström på Dagens Seglora. I anledning av filmen om Inger Svensson hävdar hon att beslutet "i ämbetsfrågan var inte bara politiskt, som kvinnoprästmotståndarna påstår, utan tillhör hela kyrkan."

Nu blir det gåtfullt. Vem har hävdat "bara" och vad avses med "hela kyrkan"?

Jag skulle kunna
* repetera den politiska gången om en statlig utredning (Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, SOU 1950:48), som uppseendeväckande nog inte gav mycket plats för invändningar mot en ämbetsreform,
* peka på hur kyrkofullmäktige, det politiskt valda organet, skulle svara på remiss i frågan och inte, som brukligt, kyrkoråden (alla fattar varför och fattar att somliga fulllmäktige ändrade det förslag till skrivning som kom från kyrkorådet, så t ex i Växjö, där Ivar Hylander var domprost ...),
* beskriva hur 1957 års kyrkomöte, som var först på banan at fatta beslut (som brukligt var), avvisade reformen men kördes över av beslut i riksdagens båda kamrar 1958, och
* påminna om hur ett nytt och nyvalt kyrkomöte kallades in 1958 för att säga ja till det beslut riksdagen fattat och vilket konstitutionellt problem det blev, därför att besluten inte var riktigt likalydande (samvetsklausulen hade förts in) så att statsrådet på en enig regerings vägnar fick markera sin anslutning till det förslag utskottet lagt fram i kyrkomötet.

Men allt detta är väl känt och just detta välkända ska någon/några (Tom Alandh?) sluta återge. Tänkesättet är välkänt totalitärt. De som säger det som inte får sägas, ska inte få säga det heller. Sluta återge. Tysta dem! Och detta är faktiskt för en pensionär en ny hållning - eller nygammal. Det var sånt här vi gjorde upp med på 1960-talet! Vi gjorde det genom att vara pålästa och berätta vad vi läst.

Nu har inte argumentet mot ämbetsreformen "bara" varit politiskt.
Från början var det teologiskt och till teologin har vi återvänt.

I boken Kyrklig Splittring begick jag skalkestycket att läsa Ragnar Askmarks utredning (SOU 1950:48) och jämföra med vad han skrev i sin bok om ämbetet när han skulle beskriva Luthers ämbetssyn. Jag fann att han skrev dunklare i utredningen än i boken Ämbetet i den svenska kyrkan (Lund 1949) och följde upp med att läsa fem andra framställningar om Luthersämbetssyn och fann att de alla stämde med vad Askmark skrivit 1949 - men något mörkat i utredningen. Luther finner att den Helige Ande inte tillåter en ämbetsreform. Så beskrev jag vad Gustaf Wingren hävdat i polemik mot den s k högkyrkligheten. Jag tror Gustaf Wingren förlorade den debatten, men den viktiga slutsatsen var att det rådde oenighet i Svenska kyrkan om vad ämbetet är och denna oenighet förstärktes med frågan om kvinnor som präster. En annan metod hade varit att reda ut den grundläggande oenigheten om ämbetet, förstås.

I boken Vems ärende går Svenska kyrkan? (Stockholm 1994) skrev jag artikeln Den avgörande frågan, en hanterlig och lite underhållande genomgång om vad som hänt i Svenska kyrkan genom beslutet och besluten därefter. Sockenbiblioteket kan hjälpa den kunskapstörstande.

Ska nu frågan ändå ställas på allvar efter Stenströms insats är det boken Bibelsyn och bibelbruk (Lund 1970) som gäller. Det var biskopsmötet som tillsatte en bibelkommission 1964 och kommissionen publicerade boken i april månad 1970 (media hade fått den i stencilutgåva dessförinnan). Det var en läsning som inte röjde undan argumenten mot ämbetsreformen.

Kommissionen sa att det föreföll ovedersägligt att det fanns täckning för Paulusorden om att kvinnan inte skulle tala i gudstjänsten eller undervisa där (1 Kor 14:34. 1 Tim 2:11-15) i Jesu egen praxis och bibelkommissionen menade att det "fanns en tendens hos flera anhängare av reformen att väja undan för en verklig konfrontationav denna idé med bibliska värderingar (s 124). Att motståndet skulle bottna i könsdiskriminering vore det "säkerligen oriktigt att påstå" (s 126) Om hela processen sas sammanfattningsvis att den genomfördes hastigt och av många upplevdes "som ett övergrepp mot en bibliskt motiverad och samvetsgrundad övertygelse". (s 130) Slutsatsen kan man läsa sig utantill: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända sedan urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT." (s 130) När detta är sagt, ska vi likväl tro denna reform -!? Så här öångt kom biskopsmötets bibelkommission och detta är hittills det egentligt sista ordet i sak från det officiella kyrkosystemet.
Den som bleknar nu, uppvisar med  sin bleka hy ett friskhetstecken.

Det politiska då?
Jag ska citera igen och detta är det som Hanna Stenström alltså inte vill ska få återges:
 "Men det kan inte förnekas att den avgörande beslutsprocessen drevs fram under stark påtryckning från statsmakterna, inte heller att det avgörande argumentet från dessas sida utgjordes av en sekulär likställighetsidé: det gällde helt enkelt att tillse, att behörighetslagen blev konsekvent tillämpad inom yrkeslivet. Många inom kyrkan reagerade mot att saken inte primärt fick diskuteras utifrån bibliska utgångspunkter." (s 124)

Vilka satt i bibelkommissionen? Biskop Gert Borgenstierna, professor Bertil Albrektson, professor Birger Gerhardsson, professor Karl Gustaf Hildebrand, professor Hans Hof, professor Ragnar Holte, den mångkunnige Torsten Nilsson /EFS sedermera prästvigd/, lektor Erik Petrén, biskop Sven Silén och professor Gustaf Wingren. Sekreterare var dåvarande docenten och sedermera biskopen Sven Ingebrand. En i kommissionen, en enda, Erik Petrén, kom till sist att räknas som kvinnoprästmotståndare.
Det är de för reformen positiva, som dömer ut den.

Nu har jag sopat banan med Hanna Stenström. Slutsatsen blir: Läs texter och återge dem! Det blir förödande. Själv ska jag väl i konsekvensens namn nu anmälas till domkapitlet. Jag har ju inte slutat återge moståndarnas "falska" historieskrivning! Anmäl mig för att ljuga, den här gången.

Konstruera sig en Inger

Nu ser jag hur människor konstruerar sig en Inger de ska ha nytta av själva. När man är tillräckligt död, kan andra förfara med en så. Själva omoralen borde göra det omöjligt att göra så - om det nu inte långt dessförinnan finns intellektuella spärrar. Att göra det på Tom Alandhs film när han där alls inte gett underlaget, är uppseendeväckande. Alandh är skickligare än att han ska behöva bli utnyttjad så.

Inger Svensson var en konkret människa, född 1945. Vi kan av olika skäl hålla öppet vilken kallelse hon hade. I Svenska kyrkans ordning vigdes hon år 1969 till präst och på något underligt sätt skickades hon till faderns pastorat på Öland. Prosten John Einar Svensson LVO, var prästvigd 1925 och pensionerades 1969. Henning West efterträdde Einar, vill jag minnas, och därefter blev Gunnar Hjulström kyrkoherde. I pastoratet fanns omkring 1700 personer men fem kyrkor.

I Ölands södra kontrakt kunde man kanske ana att prosten Olsson, som utnämndes till kontraktsprost 1970, inte var någon stor anhängare av ämbetsreformen men jag uppfattar inga "kvinnoprästmotståndare" bland kollegorna. I filmen fylkades präster kring ett smörgåsbord. Där skymtade hovpredikanten och prosten Bror Ek och han hörde sannerligen inte till motståndargänget.

På hela ön kan jag se två eller tre tveksamma till reformen men det är orimligt att tänka sig dessa som mobbare. Alla var eller blev för den delen kontraktsprostar. Så varifrån kommer uppgiften om kollegornas trakasserier, de trakasserier som fadern "kanske (var) den ende som i viss mån kunde skydda henne från? Lennart Koskinen har nog en del att bevisa nu. Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson, som det heter.

Fick inte Inger stöd av andra än sin far och några vänliga damer i kyrkorådet? Åjo. Hon fick ett vänligt bemötande i tingsrätten, 50 dagsböter bara. Och stiftet brydde sig på det taffliga sätt som stift bryr sig. Inger skulle från första början ha skickats till en stad och en bra kyrkoherde. Gejmon Henricsson i Huskvarna eller Yngve Bredin eller Olle Thulin i Jönköping. Stiftet fortsatte sätta henne i glesbygd. Älghult!
Hur det är med den kultur som Koskinen vet fortfarande lever, vill man gärna veta. Han har varit lite oprecis, må man säga, biskopen och doktorn Koskinen.

Lika oredligt blir det på Dagens Seglora. Där heter det att Inger fick betala ett högt pris för att följa sin kallelse - men kallelsen var en annan än alkoholmissbruk! Nu ska detta missbruk och fakta står klara för alla, dvs förklaras. "Kvinnoprästmotståndarna lämnade henne inte i fred." Vilka var de - och hur vet vi det? Varifrån kommer uppgiften att de sanerade lokaler där hon varit med - vigvatten! Detta är en uppgift som Helena Myrstener sätter tro till. Var fick kvinnoprästmotståndarna tag på vigvattnet - och hur gick det till att sanerna lokalerna? Tog de första åren färjan över till Öland? Sjöng de psalmer under sanerandet, bad de skarpa och i sak ogillande böner, läste de bibelord (vilka?)?

 "Än idag finns misstankarna att de nattliga telefonsamtalen var organiserade."  Jaha. Och stöd för misstankarna är vad då? I Lund tycks den Inger som är verklig och inte konstruktion ha haft korridortelefon, inte egen, för i studentkatalogen finns inget telefonnummer. Och påståendet att Inger uteslöts ur den kollegiala gemenskapen, pastorat och kontrakt på Öland, är helt enkelt inte sant.

Så var det teologin som skadade den verkliga Inger eller alkoholen och en alldeles ovis men välmenande missivering? Spelade det någon roll att pappa Einar missiverats till Jönköpings län (Byarum, Svenska kyrkans prästerskap 1970 ger inte besked) men skyndsamt sökt sig tillbaka till Öland efter att ha känt sig som en främling. (Han visste inte hur man skulle äta sju ostkakor på bonnakalas. Einar tog av en och var nöjd med det och fick därigenom sex arga bondmoror som fiender...) Eller är det ett gammalt patriarkalt mönster som går i dagen - prästfamiljsmönstret. Ingers morfar var kontraktsprost i Torsås. Ja, vem vet. Men fel blev det och när prestigeprojektet med stiftets första kvinnliga präst inte blir lyckosamt, utbreder sig stor oreda under himmelen. När Inger anklagade Sven Lindegård för att vilja flytta henne och biskopen kallade henne att träda fram vid en presskonferens, var vi många som skakade på huvudet men utan skadeglädje. När hon dömdes för förskringringen hörde jag ingen triumfera. Men några av oss visste att hennes felsteg av tingsrätten dömdes milt.

Stig Johnsson i Katarina tog till sist hand om Inger och där fungerade det. Dessförinnan var Inger hos en kyrkoherde som själv sägs ha varit alkoholist. När Stig slutade och en ny kyrkoherde tog vid, en kvinna, fungerade det inte. Rätta mig om jag har fel. Inger dog i misär, om systrarna talar sanning.

Vad som nu sker genom att man konstruerar sig den Inger man vill utnyttja är att man förnekar hennes faktiska liv. Det sker med de bästa avsikter. Egenavsikter, naturligtvis. När man är tilläckligt död, kan andra förfara med en så. "Vi glömmer henne inte" säger nu de som kanske aldrig hört talas om henne, aldrig mött henne, inte kan historien. Nä, de glömmer nog inte. De utnyttjar henne. "Hon förföljdes när hon utmanade den högkyrkliga ämbetssynen", heter det. Gjorde hon det? Eller är sanningen den att hennes livs tragedi visade att hon alls inte utmanade?

Det är inte lätt att vara konstruktiv när det faktiskt finns en konkret människa som inte är bortglömd och som en av mina vänner säger betydde mycket för henne som konfirmandlärare. Det tror jag. Obetingat. Och det var den verkliga Inger som betydde något i mötet med verkliga människor.

Koskinen närläst

Vi behöver inte överorden och de små grälen bland bloggkommentarerna ger informationer men mer om stämningslägen än i sak. Närläsningen är lite annorlunda. Det är att granska resonemang. Det kan bli förödande det också.

Nu tar vi Kyrkans Tidnings krönikör Lennart Koskinen. "Det är nu vår ärkebiskop electa Antje Jackelén som har väckt hans missnöje." Det som väckte mitt missnöje var att hon presenterades som något hon inte var, annars hade jag inga synpunkter. Men sedan kom en uppsättning lovord och då fanns det kanske skäl att granska det som sas. Någon däremot?
"Hon är inte bara kvinna, illa nog, utan också född i Tyskland." Varför "illa nog" - ? Hälften av jordens befolkning och kanske drygt det är kvinnor. Om detta har jag aldrig haft några synpunkter. Skulle jag haft det? Eller kör Koskinen ett ohederligt trick och blandar två frågor - den om Kyrkans ämbete med någon slags kvinnofråga? Man kan inte riktigt veta. Vi går vidare.

"Att hon självklart måste vara nazianstruken mer än antyds i grova ordalag." Och detta är vad Dagens Seglora läste in och torgförde men det blir inte sant för det. I allvarlig mening behöver vi fortlöpande fundera över vad som hände i Tyskland och hur detta återverkar. Jag ska här inte anföra någon litteratur i ämnet och vill Koskinen här försvara sin heder, vill det till att han tar fram citat. Men då citerar rätt!

"Även hans eget domkapitel beskrivs med ord som Führerhauptquartier och Herrefolksfasoner." Här var dock citat men fel. Jag har sagt att man INTE ska kalla Kyrkans Hus (som i Uppsala kallas (Führerbunkern" sedan huset blev alltmer låst och otillgängligt) för Führerhauptquartier. INTE! Saken gällde alltså inte Växjö domkapitel men skulle någon få för sig att kallas kapitlet så, skulle jag påpeka att så ska man INTE säga.

"Herrefolksfasoner" var ett begrepp jag undrade över. När använde jag det? Inte om domkapitlet men den 16 oktober 2013 skrev jag blogginlägget Oktoberfestligt. Där förkommer det. Vad handlade saken om? Eva Hamberg och Elisabeth Sandlund hade talat om den inre sekulariseringen. Eva är dubbeldoktor och professor på riktigt. Hon satt i Läronämnden - och bestämde sig för att lämna Svenska kyrkan och därmed prästämbetet. Det är en allvarlig och omskakande kritik hon därmed framför i ord och handling. När Antje Jackelén fick frågan om inre sekulariseringen svängde hon begreppet och ville ha mer sekularisering. Att inte ta människors frågor på allvar utan självsäkert ställa sig över och tala om annat är, såvitt jag förstår, ett utslag av en överlägsenhetens mentalitet, dvs herrefolksmentalitet. Antje Jackelén bestämmer vad man ska tala om. Fattar ni inte allvaret? Och det lustiga är att jag kritiseras för ordvalet, som rätt väl täcker fenomenet, när jag försvarar två kvinnor. Ingen av de ärkebiskopar jag mött, har ägnat sig åt den sortens bristande intresse att ta upp allvarliga invändningar. Vad styr vi nu ut i? Jag kallade detta i oktober för "dåligt ledarskap, en brist på lyhördhet och allvar." Vad kallar ni det?

"Också den kvinnliga Härnösandsbiskopen med rötter i Finland beskrivs som 'en finne i röven'."
Detta vet ni är lögn, så jag behöver inte dra resonemanget igen. Texterna ligger någonstans på Bloggardag.

När jag nu skriver så idogt på Bloggardag och annorstädes, hur kommer det sig att Lennart Koskinen inte får fram några texter som visar sig vara korrekt citerade och därigenom avslöjade som smaklösa och naturligtvis fullständigt förkastliga? Och hur ska det fortsättningsvis gå för Växjö domkapitel? Vad för substans fanns i domkapitelsbeslutet?
Kan det till sist visa sig att det mer handlat om eiseges än exeges, konsten att läsa in betydelser mer än konsten att utläsa något som står i text?

+-0

Kyrkans Tidnings chefredaktör fick nu springa lite.
Ni minns att denna pigga, käcka och muntra blogg blev "årets" förra året men med ödeshjulets logik svänger det hela så nu är jag nere i botten på ett klart minusvärde. Kyrkans Tidning deklarerar om mig: "Hans linje är inte vår." Nähä - och vem hade trott det? Men varför inte? Motiveringen är obetalbar, en sådan man kan brodera och sätta upp som bonad på väggen: "Det är uppenbart att rabulisten Dag Sandahl visar omdömeslöshet med sina skruvade personangrepp och smaklösa formuleringar."

Vad är det som utlöser denna uppenbara insikt? Inte enbart Dagens Seglora, som ändå denna morgon måste gratuleras för nu står Kyrkans Tidning där Dagens Seglora ville att Kyrkans Tidning skulle stå.
Nå, ingen skugga över Kyrkans Tidning eller ens över Lennart Koskinen, som sveper runt med konstaterandet att "samme präst som i filmen kommenterar Ingers öde har i dagarna fällts av domkapitlet i Växjö för sina blogginlägg". Guilt by association - och inte ett enda ord om att jag i mina kommentarer skulle haft fel i sak! Kanske är det inte heller så konstigt om en docent i kyrkovetenskap kommenterar en kyrklig företeelse - något ska man väl ha docenter till?

Man ska förstås läsa Koskinen. Han verkar arg på mig - och kan därför inte citera rätt. När har jag betecknat biskopen  i Härnösand som "en finne i röven"? När har jag beskrivit domkapitlet i Växjö som "Führerhauptquartier"? Lennart Koskinen får inte riktigt ihop det. Jag ska gärna vara vänlig mot honom och säga att det är när man får ihop korrekta citat som man kan bli docent.

Nå, varför denna osakliga upprördhet där KT inte ens kan publicera tillmälen korrekt?
Rimligtvis därför att frågorna som ställts blir besvärande.

Jag tjatar inte meriteringen igen - alla kan se att Antje Jackelén presenteras som något hon inte är, nämligen professor i svensk mening. Hon har varit universitetslärare i Chicago och jobbat för Zygon, en institution som kanske vore värd att uppmärksamma? Vad står den för - vetenskapligt sett? Och vad är The Templeton Foundation, som ger stora anslag - vart syftar den? Jag tjatar inte mer om det akademiska men det var här jag började fundera.

Jag har aldrig formulerat mig kring det svenskkyrkliga. Det hette att Antje Jackelén hade en stor pastoral erfarenhet. Stämmer det? Prästvigd 1980 och så doktorandtjänst 1995 - hur många tjänsteår blir det och i vilka sammanhang? Är det inte rätt lite svenskkyrkligt i bagaget med tanke på att hon nu ska bli Svenska kyrkans främsta företrädare? Det kan bli bra för det - men fanns här uinte något att fundera över?

Det sägs att Antje Jackelén varit så aktiv i kulturdebatten och så medial? Jag försöker se var kulturinläggen finns och klarar inte riktigt det - och pris har hon fått men av vem och för vad? Är det stora att hon är den första biskopen på twitter?

Det sägs att stödet för Antje Jackelén är massivt - men faktiskt inte i det sammanhang där hon ska vara ärkebiskop. Kyrkostyrelsen stöttar alltid sin ärkebiskop, det hör till ansvaret, men varför blir det inte rätt i rapporteringen?

Jag säger att det är lite olustigt med sättet att presentera Heinz Jackelén som Svenska kyrkans förste biskopsman (i herdabrevet) som nu av pastor Mathilde Karlgren /rättat!/ blev facebooksidan "Ärkebiskopsman to be". Har vi köpt någon slags medföljarfilosofi - och ska vi inte då få veta lite mer om mannen ifråga. Och detta fokuserar på en omständighet att förhålla sig till: Vilka känner ärkebiskopsparet Jackelén? Så mycket har de inte publicerat att i vart fall jag känner dem. Borde jag inte det? Om de andra som valts till ärkebiskopar under min tid i det rikskyrkliga har jag haft mer personlig kännedom. Antje Jackelén kom till Uppsala för att läsa teologi där - och jag frågar om det var så eller om hon i stället kom till Stockholm och läste på ITH men något senare tematerminen i Uppsala? Varför säger då folk som läste på ITH att de var kurskamrater med Ante och Heinz där?

Kommer vi så till teologin, där det sägs mycket från olika håll. All undran om de teologiska frågorna kanske till sist ska förstås som tysk teologi med rötter hos Kant och Schleiermacher? Då blir det idévärld mer än materialitet.

Hade Kyrkans Tidning skrivit de stora reportagen om Antje Jackelén och benat ut frågorna som ställts, kunde vi varit tacksamma. För det är värt att beskriva hur Heinz (1964) och Antje (1977) kommer med minimalt med bagage till Sverige och här gestaltar sina liv och allt blir en framgångssaga som leder till Ärkebiskopsgården i Uppsala. I Sverige går det! Och här är en modell för framgång för många som invandrat. Så vad gjorde Jackeléns för att lyckas? Ändra namn är väl inte hela förklaringen?

Får jag bara lägga till en enkel fråga: Kyrkans Tidning har en hög pressetisk moral och ägnar sig inte åt skruvade personangrepp. När man läser Lennart Koskinens krönika i dag blir ändå frågan: Varför publicerar KT citat som är rena konstruktionerna i ett sammanhang som väl knappast kan betraktas som något annat än ett personangrepp?

Hejåhå

Jag drömde att jag satt och läste Svenska kyrkans bekännelseskrifter och kom till ett avsnitt som talade om en slags evangelisationsmålsättning: "Det gäller att få de negativa positiva och de positiva optimistiska", hette det. Jag talade med min vän förre landstingsrådet Roland Larsson i Persnäs om denna mening i bekännelseskrifterna och påpekade, lätt bekymrad för text borde jag kunna läsa och minnas, att jag aldrig lagt märke till denna mening tidigare. Han höll, omtänksamt med om att det var konstigt. Sedan vaknade jag väl.

Jag antar att jag drabbats av hejåhå-evangelisationens grundmönster. Det är samma mönster som fick Expressenjournalister att pussla ihop två kärringar till en tittarstorm mot tv. I stället för att tala om allvarliga problem, håller man fram det glada och är nöjd därmed. Guds rike är på frammarsch. Det gäller bara att upptäcka det. Min egen modell är annorlunda. Nog kan man vara glad över somligt men en mer stabil glädje föds av att problem löses och faror undanröjs. Och för det krävs saklighet, analyser och sådant trist. Samt allvar.

En del av aktiviteterna på kommentarfältet är lösa konstruktioner, som jag inte riktigt gillar. Jag 'är mer för att man tar problem på allvar. Så t ex kunde frågan om vad ämbetet är få handla om den saken och inte schabloniseras till att machomän vill bevaka sina intressen. Det är liksom bara för dumt och alltför upprepat för att vara intressant. Hittar ni machomännen bland svenska kyrkans manliga präster? Hahaha! Men varför ägna sig åt lösa konstruktioner? För att slippa ta i de verkliga frågorna, för det blir för mödosamt?

En verklig fråga är frågan hur Gud täkt sig Kyrkans ämbete. Den kan besvaras så, att Gud inte har några synpunkter på den saken - fast så har faktiskt inte Kyrkan tänkt tidigare och det fin ns ord ur Skriften som stöder det tänket. Om det finns en Guds tanke, kanske det är bäst att försöka ta reda på den först?

En annan verklig fråga är biskopar som talar dunkelt om Jesus. Han blir en konstruktion, förvandlas till något religiöst eller blir till en utsaga, dvs ord och begrepp att hantera språkfilosofiskt. Så sa inte söndagsskolfröken. Ska det vara svårt att här se den allvarliga motsättningen i Svenska kyrkan? Borde den inte redas upp rätt kvickt?

I Smålandsposten har diskussionen om kyrkor som ska stängas pågått och domprosten Pettersson vill i dag tona ner och talar om att det bara gjorts en utredning. Det är det vanliga tugget: "Nu är det allvar fast inte riktigt och bara lite men inte riktigt ännu, fast vi måste förbereda oss." Mer än tal om den väckelse som är på gång vill jag höra mer om den sekularisering som sedan länge drabbar Svenska kyrkan. Den föröder kyrkolivet. Tar ifrån präster och lekfolk frimodigheten. Minimerar gudstjänstlivet. Etablerar andra tankemönster som gör Svenska kyrkan till en religiös aktör med sådana nischfrågor som ska locka folk att fortsatt betala sin avgift. Nu krävs allvarligt folk som förmår se bortom sitt lokala och utöver sin egen förnöjsamhet. För det står ingestans i bekännelseskrifterna att de negativa måste göras positiva och de positiva optimistiska. En reformrörelse går djupare än så.

Men man kanske inte ska vara allvarlig? Är det så viktigt med vilka titlar Antje Jackelén har akademiskt och ska vi bry oss om att uppgifterna inte stämmer? Varför ska det ständigt vara sånt bråk i kyrkan om oväsentligheter, petitesser? Ska vi inte vara glada i stället? Låt oss satsa på lite mer hejåhå och mindre på jeremiader! För hundraåringen Allan Karlssons mamma hade nog rätt: "Det är som det är och det blir som det blir".

Till Antje Jackeléns försvar

Att Antje Jackelén verkligen har en doktorshatt hon förvärvat efter avlagda akademiska prov är alldeles klart och behöver inte i den allmänna yran dras i tvivelsmål. Paralleller till en industriidkare eller finansman verksam i Strängnäs leder alltså fel. Vad meriteringsfrågorna handlat om gäller den professorstitel hennes förespråkare så stolt höll fram. I verkligheten kanske den närmast var ett universitetslektorat men docent vid Lunds universitet är hon inte. Hennes avhandling kan studeras. Jag funderar över upplägget som tycks vara två avhandlingsteman sammanfogade till ett - "tid och evighet" i den svenska psalmboken (och några texter till) samt "tid och evighet" som kategorier i teologi och naturvetenskap. Blir hennes slutsats att det finns en relationalitet mellan tid och evighet - redan nu, ännu inte? Eller är slutsatsen att det finns många sanningar att berätta också om tid och evighet?
En avhandlings vetenskapliga värde brukar man möta i hur den tas emot och anförs i forskarsamhället. Vad förnyades i det teologiska arbetet om man kollar var avhandlingen anförs? Jag vet inte. Nu ville jag mest träda upp till Antje Jackeléns försvar. Hon la fram en avhandling och hon är doktor i Lund. Hur man ska värdera hennes vetenskapliga insatser i Zygon kanske någon annan kan reda ut?

Äb-frågorna

Medge att det är lite fascinerande när frågor som ställs inte får svar - eller svar som ger anledning till nya frågor. Än mer fascinerande blir det när själva frågandet skamstämplas, misstänkliggörs eller straffas. I en nation med normala journalister, skulle detta väcka den grundläggande murvelinstinkten. Det är när resonemang skaver som journalisten vaknar.

Jag behöver inte tjata de obesvarade frågorna. Mitt eget intresse för att fråga väcktes av presentationen av Antje Jackelén som professor, vilket hon inte var omm man med professor avses en professorskompetent person i den mening begreppet har i Sverige. Det gav frågor om henns faktiska akademiska meritering. Mitt intresse har därefter stimulerats av alla lovorden.

Jag kunde inte minnas att hennes avhandling varit så märkvärdig och kunde inte riktigt orientera mig när det kom till upplysningar om hennes viktiga debatter med den samtida kulturen. The Templeton Foundation har sitt upphov i amerikansk kristendomstolkning, evangelikal och politiskt konservativ har jag förstått, och med syftet att hålla ihop teologi och naturvetenskap - ett inte alldeles invändningsfritt projekt men därifrån fick tydligen Antje Jackelén sin försörjning. Utnyttjade hon Templeton eller utnyttjades hon? Talet om hennes pastorala erfarenheter var, tycktes det mig, något överdrivet liksom uppgifterna om det breda stödet i valet. Kyrkostyrelsen och Uppsala stift redovisas tillsammans. Av 35 röstande i den miljö där ärkebiskopen ska verka, fick Antje 8 av 35 röster. Det finns en del för Antje Jackelén att bevisa mot bakgrund av det resultatet. När jag sett valresultatet i Växjö stift blev jag fundersam. Av 17 röster fick hon 14 - vad visste de som röstade på henne som vi andra tre inte fattat? För vad vet vi egentligen om Antje Jackelén? Lite kringfrågor blev mest till nya problem för ingenting blev riktigt rätt. Så har det fortsatt. Pastor Wisti kallades till biskopen för att han sagt "livgiverskan" om Anden - precis det Heinz Jackelén också sagt. Har han också kallats till samtal med biskopen?

Några teologiska frågor ställdes vid utfrågningen. Den om Jesus och Muhammed hade Kyrkans Tidning hämtat från Eskil Francks bok Giv mig, min son, ditt hjärta (Fri Tanke förlag 2013) där Eskil ställer en sanningsfråga: Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed? (s 174) Stor oreda under himmelen, blev resultatet av den frågan. Fast den som var dogmhistoriskt orienterad kunde i svar eller icke-svar som gavs, känna igen den idealistiska tyska teologien med rötter hos Kant och Schleiermacher. I tysk protestantisk tradition talar man hellre om "utsagor om Jesus" än om "Jesus".  Och då finns det nog skäl att fundera på om Svenska kyrkan genom sin ärkebiskop antar en mer protestantisk gestalt än en evangelisk. Frågan är inte illvillig. Antje Jackelén kommer från en unierad kyrka, inte från en evangelisk-luthersk. Och just den frågan har inte uppmärksammats. Är den alldeles betydelselös? Hur formas vi som kristna - och när?

Johanna Andersson ställde i GP fram utmaningen till Antje Jackelén "att återställa ett öppnare debattklimat i Svenska kyrkan". Det är en utmaning. Kanske är det en mindre utmaning att göra reda i de frågor som ställts - men inte mindre viktig. Det betyder att vara noga med detaljerna, som att inte läsa upp ett brev inför kyrkomötet som visar sig vara något annat än vad kyrkomötet förmåddes uppfatta, t ex. Det måste liksom bli rätt, för på detta vilar Antje Jackeléns reputation.

Doormat or Matador

Vicepresidenten Francis (Frank) Underwood beskrev vicepresidentens två möjliga roller; dörrmatta eller matador, när nu andra säsongen av House of Cards kommit och livet leker igen. Nu är detta prästens möjliga roller också. Doormat or Matador. Väldigt många präster låter sig hanteras som dörrmattor. Sådana är värdefulla - men prästeriet gick inte riktigt ut på denna i grunden rätt oförargliga funktion. Djävulen går omkring som ett rytande lejon och det tarvar att prästen kan vad en matador ska kunna - och gärna kan utföra detta med en matadors elegans.

Det hörde till det lustiga när man på 1950-talet och senare försökte beskriva prästeriets mödosamma som att kvinnor slipper den sysslan. Det kanske inte bara skulle vara värt ett skratt? Listan på "övriga präster" i matrikeln är omfattande. Kvinnliga präster som egentligen inte utför något prästerligt utan sköter kontor, ser jag också. Många år senare, kanske vi skulle kunna försöka beskriva vad prästämbetet egentligen går ut på? Vad jag skriver är enfaldigt - men i tanken återkommer den kvinnliga prästen från fin prästfamilj (det var präst och inget annat som gällde för yrkesval och 75% av barnen i denna uppenbart dysfunktionella familj blev präster.....) talade om sin kallelse att verkligen förkunna och celebrera och gör just ingenting av detta numera. Vad ska man tänka då? Kan man anständigtvis tänka sig att människors kallelser visar sig i deras livs praktik?

Anklagelserna för mobbing och trakasserier kan enkelt utslungas efter filmen om Inger. Anklagelserna bottnar i etablerad sanning - men en sanning utan bevis. Det är inte svårt att hitta intervjuer med kvinnliga präster på temat "jag har aldrig blivit utsatt men jag vet att det förekommer". Jo, det förekommer - men det har varit väldigt svårt att hitta bevisen på att "kvinnoprästmotståndare" agerat. Ofta har det varit lokala kyrkopolitiker som dels skaffat sig en kvinnlig kyrkoherde, dels börjat köra med henne och hantera henne precis som lokalpolitiker - medelålders och äldre gubbjäklar - brukar bemöta kvinnor. De ville ha en dörrmatta. Den saken hade den kvinnliga kyrkoherden inte uppfattat i förstone. Och någon organisation för att ta itu med verkliga problem, har Svenska kyrkan knappast. Lika lite som vi har en organisation lämpad att ta itu med olämpliga präster, sådana som alls inte arbetar men väl till stora kostnader sysselsätter sig.

Jag kunde tänka mig att klokt folk skulle vilja få kloka ordningar i Svenska kyrkan och vara beredda att sakgranska fattade beslut och vidtagna åtgärder när nu verkligheten avtecknar sig som alltmer dyster. En sådan tankeverksamhet är i grunden meningslös. Den kan antagligen inte bedrivas förrän det är för sent - och då är det liksom för sent.

Har jag nämnt att Kyrkans Herre har uppstått och lever?
Det var bra det. Och Han ska i gudstjänstlivet inte kallas Herre längre, va?
Kan Herren själv hanteras efter alternativen "Doormat or Matador" också?

En omöjlig uppgift, tydligen

I Tom Alandhs film förklarades inte alkoholismen som en följd av trakasserier. Likväl dyker denna tankefigur upp i kommentarer efteråt. Kvinnoprästmotståndare är emot kvinnliga präster och agerar därefter, stackars kvinnor! Att opinionsundersökningar gav beskedet att 97% av befolkningen var för kvinnliga präster och att de kvinnliga prästerna togs emot under massmedialt jubel, nämns inte. Det var till Inger som turistbussarna gick. Jo, man kan krama ihjäl folk - men det var inte det saken gäller just nu. Jag fokuserar på den räkmacka kvinnliga präster kunde glida in på. Och de lät sig rätt villigt, som jag minns det, användas som gästpredikanter och få läsa de uppskattande reportagen om deras framträdanden efteråt.

"Växjö stift vårt stift"  hette det i stiftets slogan dåförtiden. Några få tog hand om stiftet och i vart fall två av de då prästvigda blev till livstragedier. En tredje blev närmast till en livskomedi. Snacka går - men omsorg i praktiken? Och hur mycket begär tittarna? Finns de anonyma breven kvar? Jag ifrågasätter hur man kan ringa nattliga telefonsamtal om den man ringer inte har telefon, hemligt nummer eller telefon i en studentkorridor. Jag antar att Inger verkligen fick anonyma brev, det var vi nämligen fler som fick. Men det är inget argument. Jag lyckades ju en gång knäcka vem avsändaren var, ringde och hänvisades av brevskrivarens mamma till sonen, som satt på mentalsjukhus i Västervik. Det görs för mycket ofog med anonyma brev - som i någon kommentar blev "hotbreven". Fantasilivet gör sitt till.

Så var det. I Kalmar där jag var ung präst hörde jag att ryktet gick att "Peter Bexell och Dag Sandahl brände Inger Svensson på ryggen med cigaretter". Jag minns inte om jag gitte bli upprörd - men för klarhetenes skull: Det gjorde vi inte. Men tanken på "den avskyvärda hetsjakten" på kvinnliga präster är en levande myt. Den syftar kanske till att dölja en annan och verkligare hetsjakt? Den som vill kan väl bläddra lite i boken Värstingkristna i drevet, Artos 2010, s 87-116.

Förresten ser jag uppgiften att "en hel del" av dessa sk äkta förkunnare finns kvar på Öland. Det är en intressant uppgift. Var finns de? På norra Öland finns sex prästtjänster, fem innehas av kvinnor och på södra Öland sju, två av dem innehas av kvinnor. Vilka av de sex männen utgör "en hel del" och är "kvinnoprästmotståndare", för det är ju vad som avses?

"Vad gör vi människor med varandra?" undrar någon. Frågan kunde väl lika väl vara : "Vad gör vi människor med oss själva?" eller "Hur roligt är det att se sig själv berätta om glada fester och inse, att suparglädjen förde någon ut i fördärvet?" Raine och Gunilla - vad säger ni?

Biskop David Lindquists sista prästvigning är tankeväckande.
Tankväckande är också inblicken i prästgårdsmiljön dårförtiden, för visst är det något att fundera över hur prästfamiljen måste ha ännu en präst i nästa generation. Varför, egentligen?
Och varför går det inte att avmytologisera det som var? Jag inser att det är en omöjlig uppgift, men jag vill gärna höra förklaringen till varför det är så.

Efter Tom Alandhs film om Inger

Tom Alandh är en lysande dokumentärmakare och får fram mycket av intresse. Annat måste falla i bakgrunden, också om det något berörts. Alla påståenden kan inte följas upp och granskas.

Det som dokumentären inte benar ut är situationen i stiftet med en sjuk biskop och andra som i bästa välvilja försökte styra upp det hela. Jag har sagt det tidigare: när breven från biskopen var poststämplade i Älghult, där domkapitelsledamoten, prosten Stenson bodde, kunde varje teologie studerande förstå att styrandet av stiftet var problematiskt. Och biskopen kunde inte argumentera för ämbetsreformen - eller förklara hur hans tidigare nej blivit ett ja.
Detta var biskopens sista prästvigning innan sjukpensionen. Han förde stiftet ut i en konflikt som, om jag förstod prosten Lenhoff rätt, stiftet inte var moget för, dvs inte kunde hantera. Fast så sa nog inte Sven Lenhoff dåförtiden. Vad det handlar om är det som i ekumeniska sammanhang kallas "receptionsprocessen", dvs frågan hur ett centralt beslut i en fråga som gäller tron, kommer bli tott, tros, i det vanliga. Det är en process som kräver argument från två håll. Frågor som ställs i en sådan process ska besvaras, det är själva finessen med en receptionsprocess.

Biskopens medarbetare backade upp honom. Kontraktsprostarna demonstrerade utanför Östrabo och sjöng "En fader oss förenar" och det var eländigt förljuget det hela. Den splittring Svenska kyrkan förts ut i kan jag bara förstå bibliskt, dvs en ovän har gjort detta. Men biskopssituationen är en viktig del för att förstå stiftet under 1960-talet. Somligt fungerade inte i stiftet och det var väl en förklaring till att kollektförskingringen inte upptäcktes och att en annan förskingring kunde äga rum just på Växjö domkapitels kansli då?

När det handlar om nattliga telefonsamtal till Inger vet jag inte vad jag ska tro. Enligt Lunds universitets studentkatalog 1968 hade hon ingen egen telefon. Inte kan man väl ringa en korridortelefon för att nattetid trakassera? Att det kom nattliga telefonsamtal till prästgården, tror jag obetingat - men? Brev, jodå. Men hur ringer man under alla år nattliga telefonsamtal till en student om studenten inte har egen telefon?

Peter Bexells tal om "ungdomligt övermod" känner jag inte riktigt igen. Jag har en minensbild av att någon (Kerstin Nilsson, gift Hägg?) markerade att vi måste tala med Inger, inte om henne. Jag tror att syftet med att några skulle samtala, i meningen förklara, ungefär så som konflikthantering bibliskt sett skulle gå till. Inger sa ja till det, men blåste av det hela några timmar innan sammanträffandet.

Jag uppfattar att studenterna var beredda att ge skäl och av det skälet for till Domkapitlet. Vi trodde ju på det där med att vara påläst och kunna ge argument. Peter Bexell skrev en lysande artikel som svar på ett upprop från nation ens sida för Inger i Calmare Nyckel, nationstidningen i Lund. Den kom väl antingen i sista numret 1969 eller första 1970. Arkivet är i flyttkondition så jag bryr mig inte om att kolla.

Vad Julle Lund egentligen sa, har jag svårt att greppa. Kan man alltid göra mer? Jo. Men det är vidunderligt svårt med missbruksproblematiken och i ansvarsledet ska inte kontraktets yngste präst stå först i kön bland dem som ska hjälpa. Och handen på hjärtat, vem tar entusiastiskt och med sakkunskap itu med misstanke om missbruk hos en kollega?
Uppenbarligen var det ingen som grep in förrän Inger hamnade på sjukhus, eller missade jag något? Och när man grep in, var hennes alkoholism uppenbart rätt långt gången.

Hennes 50 dagsböter var i sammanhanget ett rätt milt straff, tror jag. För politiska brott fick man vid den tiden 100 dagsböter. Andra som förskingrat under motsvarande omständigheter har hamnat på Hinseberg.

Så vad lär vi oss av detta?
Ingenting, antar jag.
Skulle vi lära oss något, måste missförhållandena upp och det var ju snart sagt 50 år sedan som allt detta hände. frågan om kvinnor i prästämbetet är nu en fråga nedlusad med myter och faktoider. Visst kan man säga att präster kan vara jävliga mot varandra, men jag har sett sammanhang som överraskat mig genom att människor möter varandra på ett förfärande sätt, sätt jag aldrig upplevt präster emellan. Men visst, små, rädda och därmed farliga människor finns överallt och prästvigningen är inget motmedel mot detta.

Prosten Einar Svensson var det synd om. Och Inger, förstås. Hur det än var, är jag dock tacksam för att Inger äntligen minnestecknats och att bilden inte blev den svart-vita.

Rubriken på filmen har biskop Johansson gett, dvs Tom tog vara på vad biskop Johansson sa.
Vad jag vet mycket! Men jag häpnar kanske än mer - för på fejjan tycktes mig anklagelser höras mot s k kvinnoprästmotståndare. Är det verkligen klarlagt att Inger Svenssons alkoholproblem är "kvinnoprästmotståndarrelaterade"? Hur vet vi i så fall det?
För att ta Peter Bexell som exempel igen. Sommaren 1968 satt han i ett långt telefonsamtal med Inger, som ville diskutera kommande söndags predikotext med honom eftersom hon var tjänstebiträde hos pappa i Glömminge och Peter tjänstebiträde i Borgholm hos Tor-Hugo Holmström. Peter var oföränderligt vänlig och la orden så. Vi andra skrattade åt den artige Peter, för man kunde ju tänka sig att Inger tyckte det var roligt att vara kollegial med en motståndare. Men ingen skugga över Peter eller över Inger. Prästbarnen från ömse sidor sundet vars fäder var frimurarbröder tillsammans visste att sköta sig.

Några kommentatorer på fejjan har inte riktigt satt sig in i vad frågan om ämbetet gäller. Varför skulle de? Karin undrar över det där med husfader. Resonemanget var Olov Hartmans och professor Riesenfelds i den statliga utredningen om kvinnliga präster, SOU 1950:48. Gud ger i församlingen olika uppgifter och en av de enkla är till för karlar. Vad prästen gör i sitt mest centrala, står vid altaret och läser innantill, kan ju en 9-åring klara. Det finns en del annat som är svårare - men hur prästerligt i egentlig mening är det?

Om Inger med flera

Jag såg filmen om Inger i går kväll. Jag var för att den skulle spelas in. Inger skulle inte alldeles bli bortglömd. Någon i familjen sa nej till att hon skulle minnestecknas, som annars är brukligt med präster.

Jag mötte henne, veterligt, aldrig i Lund om jag inte vid något tillfälle såg henne. Hon var tre år äldre, höll sig till Kalmar nation och jag i mer politiska sammanhang och på stiftelsen, förstås men också i den kristliga studentrörelsen. Men jag hade träffat Inger som barn hemma i Glömminge, för där fanns "Rut p'Öland", som vi kallade henne, småskollärare i Glömminge att hälsa på. Prosten Einar, Ingers far, mindes och påminde mig att jag som barn varit på några av gudstjänsterna där.

Domkapitlets missivering var ren galenskap. Jag sa något om saken i filmen. Rätteligen skulle hon fått missiv till Jönköping eller Huskvarna. Hur det gått där kan man fundera över. Hon var uppenbarligen festvan, en vana hon grundlagt i Lund.

Inger ropade på mig när hon bodde i Stockholm, någon gång tidigt 1990-tal kanske, och jag vandrade på Renstiernas gata så vi kunde tala vänligt med varandra. Det var den omtänksamme prosten Stig Johnsson i Katarina, sommarprästen i min församling på norra Öland, som fått uppgiften att då coacha henne. Det var ett gott val av coach. Saken gällde att handfast få Inger på fötter. Jag tror att Stig med hustru Brita var det enda kyrkoherdeparet som hade ork att stötta och som kunde enrollera goda medarbetare i den uppgiften. Efter Stigs pensionering blev det på nytt svårt för Inger.

Jag ser på prästvigningskamraterna, där de står i Kalmar domkyrka till höger och vänster om Inger. Hon är inte den enda sorgliga. Biskopen var sjuk och hans vapendragare ville väl men ...
En del detaljer kring den prästvigningen skulle jag vilja veta mer om. Stämmer det att polisen i Kalmar förstärkt för att vara beredd på studentdemonstrationer vid Domkyrkan?
Och var det så att bilen med biskopen på väg till prästvigningen körde i diket eller råkade ut för någon annan malör men att detta på allt sätt måste döljas för att motståndarna inte skulle få tolka detta som ett tecken eller helt enkelt bara skratta? Bengt Hallgren i Lund vet väl besked, för han körde bilen. Jag borde fråga. Eller inte?

GA Danell blir i historieskrivningen den hårde motståndaren. Han hade den egenheten att han vägrade kompromissa med sanningen och bli anpasslig. Han visste vad biskopen David Lindqvist tillsammans med biskop Gunnar Hultgren gett för svar på frågan om kvinnor i prästämbetet i remissvar från Härnösands domkapitel, ett NEJ nämligen. Nu sa han något annat utan att ge besked om grunderna för omtänkningen. För GA var detta en hållningslös hållning.

De anonyma breven GA Danell fick, brände eller slängde han - eller fru Inga. De båda gömde tidningar för varandra för att de inte skulle plågas av påhoppen på GA. Det var på sitt sätt en cirkus. Men i samlingarna finns en del kvar.
I Stockholms-Tidningen den 17 okt 1961 skriver signaturen Kantor under "Min Mening" om domprost Danell som "en 'fruktansvärd karikatyr' av en Herrens tjänare i prästrock. Ta den av, och lämna framför allt Växjö, också ämbetet! Ett absolut rättmätigt krav, G A Danell!"
Hur jag vet detta?
Insändaren sändes som klipp till domprosten med påskriften "Ni skulle göra kyrkan en stor tjänst att försvinna från Växjö stift och ur prästkappan"
Argumentationsvariationen är inte så stor. Men så här hade GA Danell det vardagsvis - om än inte bara så.

I Växjö domkyrka var  det 1960-1961 två högmässor per söndag /huvudgudstjänst kallades högmässa). Kl 9 var snittet 232 deltagare, kl 11 593.Aftonsången samlade i snitt 199 personer. Tusen personer per söndag. Och en sån domprost skäller man på!
I ottegudstjänster, bönegudstjänster och musikgudstjänster kom i 50 000 personer. Domkyrkan mönstrade kring 105 000 gudstjänstdeltagare under tiden februari 1960 till januari 1961.
I Västrabo kapell, Skoglyckans kapell och Högstorps kyrksal återfanns dessutom tillsammans 250 gudstjänstdeltagare söndagligen.

Det är högst tveksamt om domprosten kunde stänga domkyrkan för biskopen. Saken var inte reglerad. Men somliga ska en biskop undvika att bråka med. Allra mest om biskopen inte är helt kry och rask. Kampanjerna mot GA var bisarra och ter sig efterhand alltmer bisarra. Så sas att biskopen inte fick predika i domkyrkan. På café i Läckeby där biskopen och domprosten fikade hade GA bett biskopen komma, men han ville prioritera andra kyrkor. Dock lät han anklagelsen mot domprosten för utestängande stå kvar i det offentliga. Those were the times! Lysande gudstjänstliv, dock. Vad har domprostarna därefter förmått samla?

Ska man riktigt fördärva all god stämning påminner man i den teologiska tystnadens svenska kyrka om Gustaf Wingren som bestämt hävdade att debatten om kvinnliga präster inte har börjat eller Krister Stendahl: "Det är synd att man inte diskuterar sakfrågan om kvinnliga präster. Ty den är inte slutbehandlad. Den teologiska debatten blev tyvärr avbruten." (SKT 1961 nr 7 s 102)

Det är i ett läge av icke påbörjad (Wingren) eller icke slutbehandlad (Stendahl) fråga och efterhand i väntan på biskopsmötets bibelkommissions rapport (kom 1970) som biskoparna prästviger kvinnor. Kloka teologie studerande ställer frågor då. De som inte frågar, är inte kloka. Bara sluga. Kanske karriärplanerande. Och bibelkommissionens rapport var förödande för det fattade beslutet, som ni vet. Den sa om beslutsordningen ett enkelt "så bör det inte gå till".

Tom Alandh har gjort en dokumentärfilm som äntligen minnestecknar Inger. Han gjorde den bra. Ärendet var knappast att ta upp myterna - men vem tror att präster från 1970 och några år därefter skulle gå med vigvatten till lokaler där Inger varit? Den fromma fantasin är inte ens from! Och jag kan bara fortsatt undra det jag undrat i alla år: Ni som ville ha kvinnor som präster, varför backar ni så uselt upp dem? Som stiftsledning och i förmanskap i omsorg om era präster och som vanligt folk fylkat under predikstolen söndag efter söndag? Jag frågade en gång när en kvinnlig präst blivit sjukskriven vad som hänt. Svaret löd: "Hon behandlas som alla andra präster har behandlats här."
Det var nog dessvärre alldeles sant.

Om den dubbla moralen

En sakfråga har jag inte besvarat, påpekades. Varför anmäla biskopens i Härnösands yttrande om min rumpa och mena att mina egna yttranden inte skulle anmälas. Svaret är tvåfaldigt. 1. Det är skillnad på det offentliga och det privata. Private parts, liksom. Relevanta frågor om meritering och annat är något annat än redogörelser eller spekulationer om min rumpa. Det var det ena men 2. Jag hade inga finnar i rumpan, vilket jag bedyrar. Om jag haft, uppstod en närmast än mer besvärande fråga hur biskopen i Härnösand hade kännedom om detta mycket privata förhållande.
Jag tror situationen nu klarlagts. Vi har ingen dubbel moral, kanske ingen moral alls, och håller oss inte med dubbla måttstockar.
Nu har jag uppfyllt den traktan om svar som riktades till mig.

Zusammenfassung

När nyheten om den skriftliga erinran jag fått via media når folk, finns det kanske några som kollar Bloggardag. Det är mycket text att ta sig igenom även. Jag sammanfattar med hjälp av själva domen, som jag här gör om till vanlig svenska. Det understrukna är mina korrigeringar, texten i sin helhet finns på Kvällslektyr del I, scrolla er fram!

Ovan citerade blogginlägg  indikerar enligt omkapitlets uppfattning en koppling mellan Antja Jackelén och det gamla Nazityskland. Att en präst i Svenska kyrkan uttalar sig så är både anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt. Domkapitlet finner att Dag Sandahl genom sitt agerande brutit mot de löften han avgett vid sin prästvigning och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha. Domkapitlet finner därför att Dag Sandahl ska tilldelas en skriftlig erinran.

Vilka de citerade blogginläggen (datum, rubrik) är, framgår inte. Lösryckta ord har tagits ur sin kontext. Jag finner fog för att anta att domkapitlets ledamöter inte läst texterna men en ordinär journalist kan ringa någon av dem och fråga. Fanns artiklarna att tillgå vid sammanträdet - eller utsända innan? Det tror jag inte. Ledamöterna har dömt mig utan sakgranskning. Det tycks något rättsosäkert - för mig, men kanske också för domkapitlet? Ska vi ha kyrkopolitisk justis i Svenska kyrkan?

Kopplingen är den fabrikation Dagens Seglora för länge sedan presenterade.
Jag säger inte ett ord om domkapitlets behandling av det svenska språket men återfinner resultatet i en justerad handling. Mästaren röjer sig i detaljerna men det gör också det mindre mästerliga.

En vänlig person vill skicka pengar för advokatkostnader. Det behövs inte just nu. Ge pengar till de fattiga i stället - men tack för omtanken. Och ger ni till de fattiga ska jag uppfatta det som om ni gav dem till mig, efter högt föredöme.

Frågorna som ställts om Antje Jackelén men aldrig besvarats, förpassas de nu in i glömskan. Nej. Det blir till att fortsatt läsa Bloggardag.

Domprost Petersson misslyckas

I Smålandsposten i förrgår fanns två helsidor om kyrkor i Växjö kommun (pastorat!) som skulle stängas, ställas på undantag respektive brukas.

Vår vän dr Peter Bexell har utrett åt kyrkorådet i Växjö (läs: Växjö kommun) och Bergs kyrka skulle kosta 9 miljoner att få i ordning så den ska förslagsvis avvecklas. Det tyckte i gårdagens Smålandsposten inte stödgruppens ordförande, som menade att Bexell inte utrett ordentligt. Sjösås nya kyrka ska också avvecklas, sas det. Processen vidare tar 2-3 år och det är viktigt att församlingslivet fortsätter utvecklas under tiden, att församlingarna får kraft och inte tappar modet, sa Peter.

Det kan han säga! För på listan fanns också Ormesberga kyrka och några till som framöver ska få ett glest gudstjänstliv. Där har släkten firat gudstjänst och engagerat sig. Min moster och gudmor kunde ha varit bortrest en helg. När hon kom tillbaka sa hon: -Vill du följa med och titta till kyrkan. Det betydde en raid in i sakristian för att kolla hur kyrkogången varit på söndagen. På altaret står det kors - en ikon målad av Sven-Bertil Svensson - hon skänkte i tanke att där skulle prästen stå inför Kristus, som annars  på altartavlan uppstånden stiger ut ur graven (men det kunde prästen vid altaret inte riktigt se...)

Domprosten ser blid ut på bild. "Jag är inte rädd för att människor ska tappa hoppet, vi ska hitta nya vägar, samtala om vilka värden som är viktiga." Han skulle vara rädd. Jag - med min djupa förankring i Svenska kyrkan - tappade nämligen hoppet när jag läste hans utfästelse. Inte blir jag mer hoppfull n'är jag läser domprosten Anders Alberius i Kyrkans Tidning. Han talar bruks- och kulturvärden när kyrkoråden ska bestämma vilka kyrkor som ska bort. Han talar inte människor. Som mest talar han konsumenter. Det är mycket pojkarna tappar på vägen upp, inser jag. En officer som gjort en genomgång av ett förbands resurser och glömt tala om stridsvärdet, hade fått problem. Och problemet är att redan diskussionen om kyrkor som ska bort och gudstjänstliv som ska glesas ut får mentala effekter.

Jag bor inte längre i Ormesberga och ändå kände jag modlösheten gripa tag i mig. Jag inser att domprosten och teologie kandidaten Thomas Petersson skramlar tomt. Han har inte den kompetens som behövs för att skapa vad han påstår ska bli "att vi blir en stark och engagerad kyrka". Tror han själv sina ord - eller säger han sådant han tror sig kunna lura i oss? Det går förstås inte. Dumma är vi inte.

Egentligen förstår jag inte varför Peter Bexell ska hjälpa till med denna reträtt, den svåraste av alla operationer. Jag menar, vi hade ju som unga präster alternativen. Hade man lyssnat och gett oss möjligheter, hade det sett annorlunda ut i Växjö stift. Biskop Lindegård var nöjd med gudstjänstlivet på landsbygden - och det var hyfsat. Men han insåg inte att det förslag han fick att öka landsbygdsprästernas kompetens och utmana dem genom att koppla dem samman med Church of England och deras arbete med God in the Countryside var det som skulle förverkligats. Då.

Förnöjsamheten då ledde oss till det som nu är. Jag styr kritiken mot prästerna alltså. De underhöll sina församlingar som de alltid gjort, de utvecklade för dåliga, undervisade för lite, lär de som ville ha det som det alltid har variot också ha det som det alltid har varit - och nu ser vi resultatet.

Nej, jag är inte elak eller överdrivet kritisk. Jag ser bara tragedin och sörjer. En kyrka kan inte med framgång av kyrkopolitiska skäl visa bort kompetenser. Det får till sist ett pris som ska betalas. Jag är trött på vänliga men odugliga präster, sådana som faller undan och blir som rö för vinden.

Jag är också trött när jag minner mig om 1950-talet, då pastorala ansatser försvann in i den fråga som skulle ge den nya folkligheten - de kvinnliga prästerna. Det hade gjorts försök att formulera en slags landsbygdspastoral. Det blev, som jag tror mig ha kunnat se, fyra A4-sidor som professor Herbert Olsson fick till och som Kjell Barnekow ville föra in i det socialetiska arbetet. Men hela det arbetet, nyansatsen, blev till ingenting. När Svenska kyrkan skulle samlat ihop sig, valde hon splittringens väg. En ovän har gjort detta.

Naturligtvis skulle man kunna hoppa på Centerpartiet - gles- och landsbygden har det partiet brutalt svikit. Det bondsluga räcker inte riktigt till - och med centerpartister är det så att ska man äta gröt med dem, tar man sleven med långa skaftet. Jag säger bara norra Öland, en glesbygd med stora problem och lika stor potential om bara rätt människor griper sig verket an.

Hur hoppar man på folket, det kyrkoavgiftsbetalande folket? Själva idén med en kyrka är inte verksamheten ("Vi och församlingen måste fundera över vilken roll kyrkan ska ha, vad församlingen behöver och vad man vill med verksamheten", säger domprosten - men är det inte detta vi betalar hans lön för att veta?). Kyrkan firar på söndagen och med ett tydligt fokus, faller de andra bitarna på plats. Det vet varje högkyrklig församlingspräst. Det är med enkla medel man bygger församling. Man släpper nämligen bara in Guds ande, gör det Kyrkans Herre sagt att vi ska göra på det sätt Han vill ha det gjort och när det sker, känner människor igen något de längtat efter. Plus detta att prästen ser sitt folk som lite frommare och då blir folket lite frommare. Men jag ser vad som hänt. Hela undervisningsbiten har fallit och ett kristenfolk som inte är läsare, är det kört för.

Hur blir det nu? Utglesat gudstjänstliv blir till sist inget gudstjänstliv alls. Prästerna får i stället börja ha tre gudstjänster per söndag - eller helt enkelt vara i tjänst, för det finns mycket söndagsledighet för präster numera. Och så får de predika evangelium, inte en massa moral och beskäftighet samt se till att fira mässa. Det nådessnåla har förrött kyrkolivet. Det är inte de som vill ha allra mest av tron som ska sätta agendan - för då blir det därefter. Som det alltså är nu.

Domprosten misstror jag. Det beror inte på att jag är elak, inte ens på att jag är ledsen. Det bror på att jag är en erfaren församlingspräst med urskiljningsförmåga. Den uppgift han skulle lösa, kommer han inte att kunna lösa. Varför inte? Därför att han deklarerar vad han saknar. Han saknar den nödvändiga förutsättningen: rädslan. Han säger "jag är inte rädd". Det är just det han skulle vara. Har han inte förstånd att vara rädd, har han inte heller förstånd att lösa de massiva problem som står framför oss. De rädda och förståndiga tappar modet.

Kom nu inte dragande med det förutsägbara om Jesus. Jag kan det. Men jag känner också igen när människor utnyttjar Jesus som en besvärjelse för att slippa det svåra. Det vi nu ser, har jag i årtionden varnat för. Det är dessvärre följdriktigt. Och jag sörjer. Jag är knappast ensam. Jag kan inte ens muntra mig med det gamla: "Kan vi inte få en bättre vinter? Jag vill hellre gå på is och ha det glatt än gå i slask och sörja."

Två helsidor i Smålandsposten och ett genuint missmod som resultat. Tala om informationskollaps!

Domkapitlets ledamöter

Advokaten får sköta fallet nu och jag lutar mig tillbaka och fortsätter att käckt och muntert blogga om kyrkolivet. Grundlagsfrågor är fall för rättsväsendet, förstås och här har vi ett system för granskning. Det kyrkliga rättssystemet är principiellt osäkert. Då tar man tacksamt emot advokatfirmans resurser. Man har väl läst Grisham? Jag undrar om advokaten kommer att jaga domkapitlet med frågan varför en huvudanklagelse alls inte utreddes, den om "kvinnofientlig" blogg. Mann merkt vielleicht eine Absicht, oder?

Kommer advokaten också att dra spåret tillbaka till ursprunget? Det var Dagens Seglora som påstod att jag på något sätt antytt något nazistiskt med Antje Jackelén, ett påstående jag avvisade. Jag hade skrivit "upp med flaggan", fast på det fina tyska språket. Nu bar Segloras tolkning ända fram till ett domkapitelsutslag. Är det någon som har vett att bli lite nervös nu?  När Seglora bestämmer hur det är, är det så. Nå, ingen blir kanske överraskad. De totalitära fungerar så. Men likväl?

Jag fick frågan om domkapitlets ledamöter och ombads skriva en kort karaktäristik av dem.
Biskop Jan Olof Johansson, en snäll och vänlig person som vill alla väl
Domprost Thomas Petersson, en snäll och vänlig person som vill alla väl
Diakonen Helena Ask, en snäll och vänlig person som vill alla väl
Rådman Bengt Johansson, en snäll och vänlig person som vill alla väl och tjänstgjorde
Projektledaren Margareta Andersson, C, en snäll och vänlig person som vill alla väl
Gymnasieläraren Birgitta Lindén, S, en snäll och vänlig person som vill alla väl
Distriktssköterskan Elisabeth Hullfors, POSK, en snäll och vänlig person som vill alla väl

Då var det gjort.

Som en liten läsarorientering kom jag på att blogginläggen som handlar om äb-valet och Antje Jackelén kanske skulle förtecknas.
2013
8/6 Ärkebiskopsvalet
18/8 Mässliv (har jag inte efter den natten  skadat det anseende en präst bör ha så vet jag inte ...DS)
29/8 Kort rapport
24/9 Die Kartoffelfrage
28/9 Ajournerat
1/10 Innan jag tittar
3/10 Vemod I
4/10 Bryderi
5/10 Salander och Busse
12/10 Oberst Busse
13/10 Ärkebiskopsvalet
14/10 Expressen avslöjar: Antje hade samröre med Stasi-agent
15/10 Machtübernahme
16/10 Jungfrufödelsen som metafor
16/10 Oktoberfestligt
19/10 Make my Day. Really!
22/10 Söndagsskolfröken och Die Erzbischöfin (illa skrivet men dock! DS)
26/10 Mytologiskt?
28/10 Achtung!
1/11 Slagen av insikt
14/11 Två anmälningar
20/11 Beriktigande
2/12 Uppropet
3/12 Anti Antje-kampanj?
5/12 Mayday - Day Made
5/12 På begäran: Skärmdumpsbilaga
6/12 56
9/12 Hatkampanjen
13/12 Hatet - öppet och förfolt
19/12 Bestörtningen
22/12 Ordet är nog "plump" (här observerar jag mitt utropstecken kring nazistkoppling, DS)
2014
5/1 Lördagsintervjun
13/1 Forskardröm (om detta handlar om äb-valet för det var en dröm, DS)
17/1 Bussige Busse - eller busige Busse
20/1 Varför skulle vi?
21/1 Nu slutar vi tjata om Antje Jackelén

Fast det sista gör vi inte. För om de frågor som ställts i blogginläggen får sådan effekt, ska vi nog gräva lite djupare. Jag hade kanske förmodat att somliga oklarheter skulle redats ut. Det blev tvärtom. Var är det man säger "You ain't seen nothing yet?" Jag vet inte men strömmen av lovord över den valda stimulerar mitt intresse.

Nu blev Antje Jackelén årets maktmappie. Är det som sägs om denna medelålders makthavare sant: "Modern, orädd och alltid lika påläst. Hon anser att vetenskap och religion mycket väl kan gå hand i hand och hon har en liberal syn på andra religioner och homoäktenskap. Den svenska kyrkans spjutspets in i framtiden. Nu skriver hon historia när hon blir vår första kvinnliga ärkebiskop." En del är kanske svårbegripligt i motiveringen men det som går att begripa - är det sant? Det kan det vara. Hur ska vi veta?
Maktmappie betyder "mogen attraktiv pionjär person".

Kvällslektyr del III

Dag Sandahl                                                                    2014-02-11

 

 

                                                                  Svenska Kyrkans Överklagandenämnd

 

Härmed begär jag att Överklagandenämnden undanröjer beslutet i Växjö domkapitel 2014-01-31 § 12 att tilldela mig en skriftlig erinran.

Sakframställan

Den första fråga vi måste ställa när det kommer till Växjö Domkapitels beslut är om det som anmälts över huvud taget varit prövbart.

Anmälningarna är oprecisa, svepande, utan sammanhang och styr in mot i vårt statsskick grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Domkapitlet borde, som jag skrivit i min inlaga till kapitlet, alls inte tagit upp anmälningarna till behandling. När Domkapitlet gjort så blir det nödvändigt att röja undan beslutet men rimligtvis också ta upp formaliefrågan. Var går gränserna för frågor ett domkapitel ska ta upp till behandling?

Jag noterar nedan att Domkapitlet helt förbigår en bärande anklagelse i anmälan mot mig, den om ”kvinnofientlighet”.

Jag noterar också den betydelsefulla skillnad som går i dagen när det handlar om världslig rätt, där alla anklagelser måste styrkas och den tilltalade inte behöver bevisa sin oskuld, och den kyrkliga rättsskipning, som framstår som rättsosäker. Så t ex kan jag inte se att de kyrkliga facken fått insyn i ärendet. Jag är inte längre medlem, men konsekvenserna av beslutet kan få bäring på präster som är det.

Efter dessa konstateranden avser jag att gå igenom tio principer för rättsvården. Alla styr på en enda slutsats:
Domkapitlets i Växjö beslut av den 31 januari 2014 ska undanröjas.

Jag förmodar att Överklagandenämnden får tillgång till allt material i fallet.

Biträde

Som biträde anlitar jag advokaten Andreas Stenkar Karlgren och hans kollegor på Grönvall & Partners Advokatbyrå KB, som fått fullmakt att företräda mig. De kommer att tydliggöra de juridiska komplikationerna i ärendet, medan jag här nöjer mig med några mer övergripande resonemang.

Princip I

Likhet inför lagen.

Med hänvisning till samma rättsgrund som Eva Brunne friades på i Ansvarsnämnden för biskopar, fälls jag. Jag ska på samma rättsgrund frias av Överklagandenämnden. Vi har yttrandefrihet i landet och kommer det till förgripliga texter har vi en samhällelig ordning för att hantera det också.

Princip II

Texter och resonemang ska återges korrekt.

Domkapitlet har inte besvärat sig med att exemplifiera resonemang utan hugger lösa satser. Det må vara. Men citaten måste vara korrekta. Som citatet om Kyrkans hus där det i min text hette ”I alla fall inte före den 15 juni 2014.” I domkapitlets återgivande saknas ordet ”inte”. Självfallet återges inte min beskrivning av en själavårdande hållning, när jag manat till avstående från ett språkbruk.

Det är svårt att följa om Domkapitlet uppfattar ett klassiskt citat från dr Joseph Goebbels som mycket olämpligt och kränkande, men anklagelsen kan väl knappast vara att jag refererar till europeiskt 1900-tal? Referensen till dr Goebbels är inte tagen ur luften. Upprepningen etablerar sanning, det är mycket samtida problem.

Att Domkapitlet inte ser en referens till Vermes bok Han är tillbaka, noterar jag. Men vad gäller anklagelsen? Jag har skrivit vad man inte kan göra, nämligen ett tankeexperiment. Mer om detta i nästa princip

Nu är jag dock explicit anmäld för ”kvinnofientlighet”. Detta är en allvarlig anklagelsepunkt som Domkapitlet helt går förbi. Jag frias inte. Jag fälls inte. Detta är utomordentligt anmärkningsvärt, inte minst som jag förklarat mig beredd ta ställning till den bisarra anklagelsen bara jag får veta vad den avser. Finns uraktlåtenheten att ta upp anklagelsen att finna i något annat än förklaringen att Domkapitlet vet att den inte är sann? Men skulle det då inte sägas och kanske därmed underminera de andra påståendena? Ser vi något annat än ett godtyckligt exempel på kyrkopolitisk justis? Jag undrar.

Princip III

Det är inte tillåtet att lägga egen inläsning av meningar och betydelser i texter som grund för kritik av den skrivna texten eller den som skrev texten.

Det heter: ”Dessa ordval indikerar en koppling mellan ärkebiskopen och nazityskland.”

Nej, alls inte. Som jag skrev i min inlaga: ”Vad som återfinns i anmälarens egen förståelse, brist på förståelse eller egen föreställningsvärld är nämligen inte utan vidare att förstå som vad den begåvade texten säger.” Mer om detta nedan. Det enda som hävdas i texten är att Vermes bok är läsvärd och rolig men också i sin absurditet tankeväckande. Jag är i Europa inte ensam om att se saken så.

Domkapitlet har inte besvärat sig att ta upp min beskrivning av anmälarnas syfte, nämligen en traktan att få tyst på Bloggardag. Jag noterar. Domkapitlet och anmälarna använder sig av samma metodiska grepp att göra sammankopplingar utan egentligt stöd i text.

Princip IV

Egen fabrikation kan inte ligga till grund för avgöranden i Domkapitlet.

Jag skriver inte Bloggardag för att ”skapa debatt”, som Domkapitlet tolkar saken. Som framgår av mitt svar till Domkapitlet är syftet ett helt annat, nämligen att ”utöva uppmuntrans ämbete genom profetians gåva, vilket är förmågan att skilja mellan sanning och lögn och demaskera lögnen.

Jag skrev också i mitt svar: ”För en präst måste det vara viktigt att visa de betryckta att alla inte står för den teologi och praxis som föröder Svenska kyrkan, utan bevarar det som söndagsskolfröken och konfirmationsprästen en gång lärde ut.”

Jag hade gärna sett Domkapitlet också väga in dessa preciseringar i stället för att ägna sig åt den egna förställningen att jag vill skapa debatt. Hantera de texter ni får när ni begär in dem, det är det enkla rådet till Domkapitlet. Man behöver inte vara docent för att ge det.

Princip V

Inga obestyrkta spekulationer får läggas till grund för rättsliga avgöranden

Påståendet lyder: ”Att en präst inom svenska kyrkan uttalar sig så är olämpligt särskilt mot bakgrund av att det kan uppmuntra till angrepp mot ärkebiskopen och kyrkan.”

Detta är ren spekulation. Man skulle kunna hävda att det i bästa fall leder till angrepp, men antagligen bryr sig väldigt få om Svenska kyrkan och hennes angelägenheter. Å andra sidan är den öppna debatten livsluft i vårt samhällsskick. Meningen innehåller dock ingen substans utan är ren spekulation. Denna ska självfallet också avvisas just som en sådan.

Princip VI

I kränkthetens kultur måste det stå otvetydigt klart vem som avgör vad som är kränkande.

Evangeliet och bekännelsen kan uppfattas vara en kränkning och den borgerliga anständigheten är alltid mycket lättkränkt.

Profetuppgiften innebär kränkningar när profeterna lägger snittet mellan sanning och lögn. Det är självklart att texter kan uppfattas som olämpliga och kränkande – men det beror på person. Kastar man en sten i en flock hundar, tjuter den som blir träffad, har jag hört.

Det enda rimliga kriteriet när det handlar om kränkningar är att fråga om det som skrivits är sanning eller lögn.

Princip VII

Domkapitlet måste värna sin oavhängighet.

I domkapitlet sitter numera de politiskt tillsatta. Biskopsvalen går så till. Domprosten liksom prästernas och diakonernas representant skulle kunna utgöra en mer fristående konstellation. Domarledamoten sitter på egna meriter men de av stiftsfullmäktige valda är bokstavskombinationer: S, C och POSK.

Fyra i Domkapitlet har valt ärkebiskop 2013, i vart fall tre av dem har röstat på Antje Jackelén. När frågor kring detta val och presentationen av kandidaterna ställs, ligger det i farans riktning att de som röstat på Jackelén, irriteras av kritiken. På något sätt borde Domkapitlet markerat sig medvetet om den delikata problematiken. Särskilt som anklagelserna blir, minst sagt, luftiga.

Min närmast liggande förklaring är att vi bevittnar en kyrkopolitisk process. Den kan möjligtvis tyckas vara välmotiverad, men det är en helt annan sak.

Domkapitlet markerar att det ”var för sig” kommit anmälningar. Den s k skärmdump jag tillställde Domkapitlet visade, att anmälningarna sannolikt varit i säck innan de kom i påse. Domkapitlet borde ett ögonblick reflekterat över det förhållande jag gav insyn i.

Detta sagt, skulle jag kunna tänka mig att min princip numera är helt obsolet. Domkapitlet är inte längre oavhängigt – och det är det som är problemet och skapar problem.

Princip VIII

Varje läsning av text måste vara en medvetet kontextuell läsning.

Med en egendomlig språkbehandling skriver Domkapitlet – och jag citerar dessvärre korrekt: ”Ovan citerade blogginlägg indikerar enligt domkapitlets uppfattning en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland att en präst i Svenska kyrkan uttalar sig så är både anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt.”

Kontexten är egentligen den från 1937 när de ekumeniska mötena Life and Work i Oxford och Faith and Order i Edinburgh såg likheter och totalitära faror i kommunism, nazism och demokrati. Den ekumeniska rörelsen kunde då formulera mycket kritiska och också för vårt samhälle viktiga frågor. Det gamla Nazityskland är inte i allt så gammalt man skulle önska.

Domkapitlet ser antydda kopplingar mellan Jackelén och Nazityskland. Jag har inte gjort sådana kopplingar i några texter. Det kanske f ö skulle uppfattas vara egendomligt eftersom Jackelén är född 1955. Men självklart finns det för alla som är födda i Tyskland under 1900-talet kopplingar, underligt vore det annars men det beror inte på att jag kopplar samman något. Antje Jackeléns pappa Werner Zöllner var soldat i den nazistiska krigsmakten och torde, som alla unga i Tyskland, varit med i Hitlerjugend, hennes man är född i det Tredje riket. Det kan knappast vara anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt att konstatera detta. Hur skulle det kunna vara det?

Saken styr inte på person eller personliga förhållanden utan på objektiva, historiska fakta som de flesta tyskar får leva med och bearbeta. Jag hänvisar inte här till den omfattande litteraturen i ämnet..

För egen del blev jag vid något tillfälle omskakad av insikten att den svenska krigsmakten och den tyska har samma indelningssystem när jag förstod att den tyske officer som grymt bröt mot Genevekonventionen hade ”min” kod. Så nära är det. Och här råder inget ”vi” och ”dom”.

Den sammankoppling Domkapitlet tror sig se är fiktion. Men det finns ett annat sammanhang som är faktiskt. Jag ska inte utsättas för kritik för att jag vet det.

Princip IX

Det är avgörande viktigt att visa respekt för vunna erfarenheter från europeisk samtidshistoria och ta dem till vara.

Vi översvämmas av litteratur om perioden 1933-1945 och jag kan tycka att böckerna kommer en generation för sent men det monstruösa under denna period i europeisk samtidshistoria måste vara referens både för att förstå vår tid och se farorna.

Jag hör till dem som inte uppfattar ren huliganism som nazism utan tänker att farorna är mer subtila och ska hanteras genom radikal öppenhet. Ska referenser till avgörande viktiga delar av vår samtidshistoria stämplas som i någon mening opassande, är vi illa ute.

Detta sagt, ska jag inte klandras för att jag använder mig av det tyska språkets rika möjligheter, ett tema som jag utlagt i mitt svar till Domkapitlet men som Domkapitlet alls inte tagit till sig.

Princip X

Resonemang ska fotas i verkligheten

Begreppet ”kunde komma att uppfattas som kränkande” hör inte hemma i ett domkapitelsutslag. Då förutsätts vad som skulle bevisas. Verkligheten är den, att jag preciserat ställt frågor. De hade lätt kunnat besvaras och somliga uppgifter rättats till. Så har inte skett och man kan bara spekulera i frågan varför.

Verkligheten är också den, att jag inte är överens med domkapitlets ledamöter. Några av kapitlets ledamöter är mina kyrkopolitiska motståndare. Därför bloggar jag. Hade jag tänkt som domkapitlets ledamöter, hade jag inte bloggat.

Jag ser det vara en viktig uppgift att bedriva polemik i den sönderfallande kyrkostrukturen därför att jag sett och erfarit Svenska kyrkan som något mycket större och viktigare än det som nu visar sig i kyrkosystemet. Så har jag också en stabil svenskkyrklig  bakgrund, något som fördelaktigt skiljer ut mig från somliga ledamöter av Domkapitlet i Växjö

”Domkapitlet finner att Dag Sandahl genom sitt agerande brutit mot löften han avgett vid sin prästvigning och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.” Det kan man förstås hävda om den blogg som av Kyrkans Tidning förra året – med de förgripliga texterna – utsågs till Årets blogg. Förra året var också kyrkligt valåt – och jag valdes på nytt till kyrkomöte och stiftsfullmäktige. Jag avtackades detta år för insatser i församlingslivet och i stiftsstyrelsen med håvor, från stiftet en tavla föreställande det hus där Domkapitlet sitter och finner mig i avsevärd mån ha skadat det anseende den präst bör ha (så var ska jag nu hänga den tavlan, är det tänkt?) Varför skulle domkapitlets ledamöter ha mer rätt än alla de andra, inklusive mediefolket?

 Frågan ställdes till mig av en ömsint präst om vem som tar ansvar för situationen att jag nu utsätts för en avsevärd kritik, som kommer att följa mig som kommer att följa mig som en djupt personlig kränkning. Jag hade inget svar på frågan, men kom på mig själv med att kanske inte bry mig. Så dålig är Domkapitlets behandling av en fråga, som skulle ha avvisats, och så uselt är beslutet.

 Formalia

Det hör till det akademiska livet att granska formalia, en verksamhet som lätt kan gå till överdrift. Att Domkapitlet anger fel postnummer till mig är en sak men svenskbehandlingen i det avgörande stycket är ofullständig och illa korrekturläst.

Det finns tydligen enligt bilaga 5 också en förberedande utredning av ledamoten Charlotte Brokelind. Den har jag inte fått se. Handlar det om grundläggande rättsprinciper, borde jag ha fått det. Eller finns utredningen helt enkelt inte? Det vore av värde att få veta det. Kanske Överklagandenämnden kan klargöra sakförhållandet?

Om utredningen finns och utgör ett underlag i en process, får jag be advokaten Andreas Stenkar Karlgren att fatta beslut om vad som då bör gälla.

Med vänlig hälsning

Dag Sandahl