lördag 15 februari 2014

Efter Tom Alandhs film om Inger

Tom Alandh är en lysande dokumentärmakare och får fram mycket av intresse. Annat måste falla i bakgrunden, också om det något berörts. Alla påståenden kan inte följas upp och granskas.

Det som dokumentären inte benar ut är situationen i stiftet med en sjuk biskop och andra som i bästa välvilja försökte styra upp det hela. Jag har sagt det tidigare: när breven från biskopen var poststämplade i Älghult, där domkapitelsledamoten, prosten Stenson bodde, kunde varje teologie studerande förstå att styrandet av stiftet var problematiskt. Och biskopen kunde inte argumentera för ämbetsreformen - eller förklara hur hans tidigare nej blivit ett ja.
Detta var biskopens sista prästvigning innan sjukpensionen. Han förde stiftet ut i en konflikt som, om jag förstod prosten Lenhoff rätt, stiftet inte var moget för, dvs inte kunde hantera. Fast så sa nog inte Sven Lenhoff dåförtiden. Vad det handlar om är det som i ekumeniska sammanhang kallas "receptionsprocessen", dvs frågan hur ett centralt beslut i en fråga som gäller tron, kommer bli tott, tros, i det vanliga. Det är en process som kräver argument från två håll. Frågor som ställs i en sådan process ska besvaras, det är själva finessen med en receptionsprocess.

Biskopens medarbetare backade upp honom. Kontraktsprostarna demonstrerade utanför Östrabo och sjöng "En fader oss förenar" och det var eländigt förljuget det hela. Den splittring Svenska kyrkan förts ut i kan jag bara förstå bibliskt, dvs en ovän har gjort detta. Men biskopssituationen är en viktig del för att förstå stiftet under 1960-talet. Somligt fungerade inte i stiftet och det var väl en förklaring till att kollektförskingringen inte upptäcktes och att en annan förskingring kunde äga rum just på Växjö domkapitels kansli då?

När det handlar om nattliga telefonsamtal till Inger vet jag inte vad jag ska tro. Enligt Lunds universitets studentkatalog 1968 hade hon ingen egen telefon. Inte kan man väl ringa en korridortelefon för att nattetid trakassera? Att det kom nattliga telefonsamtal till prästgården, tror jag obetingat - men? Brev, jodå. Men hur ringer man under alla år nattliga telefonsamtal till en student om studenten inte har egen telefon?

Peter Bexells tal om "ungdomligt övermod" känner jag inte riktigt igen. Jag har en minensbild av att någon (Kerstin Nilsson, gift Hägg?) markerade att vi måste tala med Inger, inte om henne. Jag tror att syftet med att några skulle samtala, i meningen förklara, ungefär så som konflikthantering bibliskt sett skulle gå till. Inger sa ja till det, men blåste av det hela några timmar innan sammanträffandet.

Jag uppfattar att studenterna var beredda att ge skäl och av det skälet for till Domkapitlet. Vi trodde ju på det där med att vara påläst och kunna ge argument. Peter Bexell skrev en lysande artikel som svar på ett upprop från nation ens sida för Inger i Calmare Nyckel, nationstidningen i Lund. Den kom väl antingen i sista numret 1969 eller första 1970. Arkivet är i flyttkondition så jag bryr mig inte om att kolla.

Vad Julle Lund egentligen sa, har jag svårt att greppa. Kan man alltid göra mer? Jo. Men det är vidunderligt svårt med missbruksproblematiken och i ansvarsledet ska inte kontraktets yngste präst stå först i kön bland dem som ska hjälpa. Och handen på hjärtat, vem tar entusiastiskt och med sakkunskap itu med misstanke om missbruk hos en kollega?
Uppenbarligen var det ingen som grep in förrän Inger hamnade på sjukhus, eller missade jag något? Och när man grep in, var hennes alkoholism uppenbart rätt långt gången.

Hennes 50 dagsböter var i sammanhanget ett rätt milt straff, tror jag. För politiska brott fick man vid den tiden 100 dagsböter. Andra som förskingrat under motsvarande omständigheter har hamnat på Hinseberg.

Så vad lär vi oss av detta?
Ingenting, antar jag.
Skulle vi lära oss något, måste missförhållandena upp och det var ju snart sagt 50 år sedan som allt detta hände. frågan om kvinnor i prästämbetet är nu en fråga nedlusad med myter och faktoider. Visst kan man säga att präster kan vara jävliga mot varandra, men jag har sett sammanhang som överraskat mig genom att människor möter varandra på ett förfärande sätt, sätt jag aldrig upplevt präster emellan. Men visst, små, rädda och därmed farliga människor finns överallt och prästvigningen är inget motmedel mot detta.

Prosten Einar Svensson var det synd om. Och Inger, förstås. Hur det än var, är jag dock tacksam för att Inger äntligen minnestecknats och att bilden inte blev den svart-vita.

Rubriken på filmen har biskop Johansson gett, dvs Tom tog vara på vad biskop Johansson sa.
Vad jag vet mycket! Men jag häpnar kanske än mer - för på fejjan tycktes mig anklagelser höras mot s k kvinnoprästmotståndare. Är det verkligen klarlagt att Inger Svenssons alkoholproblem är "kvinnoprästmotståndarrelaterade"? Hur vet vi i så fall det?
För att ta Peter Bexell som exempel igen. Sommaren 1968 satt han i ett långt telefonsamtal med Inger, som ville diskutera kommande söndags predikotext med honom eftersom hon var tjänstebiträde hos pappa i Glömminge och Peter tjänstebiträde i Borgholm hos Tor-Hugo Holmström. Peter var oföränderligt vänlig och la orden så. Vi andra skrattade åt den artige Peter, för man kunde ju tänka sig att Inger tyckte det var roligt att vara kollegial med en motståndare. Men ingen skugga över Peter eller över Inger. Prästbarnen från ömse sidor sundet vars fäder var frimurarbröder tillsammans visste att sköta sig.

Några kommentatorer på fejjan har inte riktigt satt sig in i vad frågan om ämbetet gäller. Varför skulle de? Karin undrar över det där med husfader. Resonemanget var Olov Hartmans och professor Riesenfelds i den statliga utredningen om kvinnliga präster, SOU 1950:48. Gud ger i församlingen olika uppgifter och en av de enkla är till för karlar. Vad prästen gör i sitt mest centrala, står vid altaret och läser innantill, kan ju en 9-åring klara. Det finns en del annat som är svårare - men hur prästerligt i egentlig mening är det?

25 kommentarer:

  1. Bloggardag skademinimerar.

    Problemet är bara att hur han än gör, vad han än säger och avsett det faktiska skeendet sitter han och hans meningsfränder med hundhuvudet.

    Som han så riktigt säger i Alandhs film:

    -Var man alldaglig så blev man ändå begåvad och vacker när Kvällsposten fick tag på nyheterna

    Här gäller faktiskt det omvända och man frågar sig hur någon orkar sträva så envetet i snålblåst och slagregn och kyla när självbevarelsen borde säga att fältet är minerat och därmed skall undvikas.

    Jajustdetja.

    De allra flesta utom Dag har bytt uppfattning eller lämnat kyrkoskutan. Något annat går nu inte. Inte med bibehållet anseende, i varje fall.

    KJ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vem som sitter med hundhuvudet får framtiden utvisa. Sanningsfrågor avgörs inte av opinion eller av demokratiska omröstningar, inte heller brukar det vara så att oppositionen i totalitära system får hundhuvudet av historieskrivarna, men om du tror att anpassligheten är vägen för den som vill vara Gud trogen så är du fri att tro det.

      Radera
  2. Det är väl just det som gör bloggaren läsvärd; att han orkar sträva i snålblåst.

    SvaraRadera
  3. Anonym! Du funderar över vad man kan göra med bibehållet anseende. Dag tillhör dem som har laglig rätt att undanbe sig samarbete med kvinnliga präster. När beslutet togs 1958, försågs det med en samvetsklausul. Den 'avskaffades' 1982. När frågan om vad som gällde i frågan behandlades omkr. 2000, noterade kyrkomötets jurister att samvetsklausulen fortsatt gällde för dem som var prästvigda före 1982. Enligt svensk arbetsrätt har en arbetsgivare inte rätt att ensidigt ändra en förutsättning som gällde när en anställning inleddes. Dag är prästvigd före 1982.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fråga till +Göran: Gäller detta även de som söker kh-tjänst eller arbetsledande km-tj.?

      Radera
    2. Nej, för kyrkoherdar infördes nya regler med Kyrkoordningen 2000 (som inte gäller för dem som då redan var kyrkoherdar). För komministrar har det hittills inte funnits särskilda regler, men det skall visst komma.

      Radera
    3. Samvetsklausulen var ett uttalande till protokollet av departementschefen. 1982 med ny jämställdhetslagstiftning som ansågs gälla även Svenska kyrkan avskaffades lagen om kvinnors behörighet varvid naturligtvis även förarbetena som klausulen föll bort./Gustaf Björck

      Radera
    4. Angelägen justering av Gustaf Björks kommentar: Det var beslutet 58 som tog bort det undantag från tidigare fastställt allmänt behörigt tillträde (på 40-talet) för kvinnor till all statlig tjänst (Hidal har påpekat detta). Det som tillfördes 58 var det som senare kom att betecknas som "samvetsklausur". Det handlade om en försäkran om att de som tvekade inför det allmänna tillträdet för kvinnor inte skulle tvingas från tjänst eller karriär. Det gällde präst som församling. Tyvärr har t.o.m. Wikipedia underlåtit att ta in den faktiska texten. 1982 förklarades tanken om samvetsrespekt annulerad. Vi hade fått en ny regeringsform 1974 där en sådan tanken raderats. Vapenvägran respekterades men inte motiverat utifrån något "samvete". Det finns inget samvete i svensk lag. Begreppet fanns inte med i någon officiellt fastställd text då villkoren för de "nya" ramarna för prövning inför vigsel formulerades även om t.o.m. dåvarande ärkebiskop drömde om det.

      Radera
  4. Jag känner obestämd tacksamhet att läsa dessa två senaste bloggen. Som den kritiska läsaren ,som jag är, får jag ta del av en annan och för mig nu sida av bloggaren, nämligen den pastorala.
    Äntligen det framträder en präst som har medkänsla och inte bara en agenda.Jag skäms en smula att jag har inte tagit detta för givet.

    Nu , när jag vet att DS har kapacitet för compassion önskar jag att han tillämpar detta också när det gäller andra kvinnor i olika kyrkliga ämbete och inte bara för dom sina.

    Kvinnor som individer, även en ärkebiskop in spe, är inte ansvariga läget i kyrkan som det är i dag.Som DS så sorgemodigt beskrev läget i sin blogg om domprosten Petersson och andra blogg, började kyrkans kris långt innan någon vågade ens tänka tanken om kvinnliga präster.

    Hur skapades en kyrklig kultur där människorna inte känner igen tröstens ord för sina själar?


    Folket hade fått nog av överhetskyrkan länge sedan. När kvinnorna kom, ändrades kyrkokulturen radikalt men tyvärr, även dom kan trilla dit och identifiera sig med det gamla.

    I Petersson bloggen gav DS kriteriet för det kyrkliga arbetet : Människornas skall känna igen något de har längtat efter. Kan en del av det vara medkänsla och strävan av förståelse. Även förståelsen av sina motståndare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det "gamla" sitter kanske djupare än både än överhetskyrka och reflekterad ämbetsteologi? Länge nog har den som ifrågasatt ämbetsreformens genomförande fått klä skott för en sjuka som kommer att fortsätta följa församlingen också framöver. Nya offer och nya svarta får behövs. Kanske inte helt rätt att skylla allt det onda på det som i folkhemmet definierades som "ont", det som en europeisk befrielseteologi senare fått nydefiniera.
      Reflekterad ämbetsteologi förklarar istället betydelsen av riktiga präster som vet att förkunna lag och evangelium, och riktiga biskopar som vet att prästviga och hjälpa präster som efter bästa förmåga sköter sina tjänster. Nu sitter alla biskoparna i knäet på en kyrkoordning som ska definiera ut en samtidsdefinierad sjuka. Dag har förutom sin församlingstjänst skaffat sig förmåga att kommunicera. Det borde långt fler gjort. En riktig präst visar sig kunna vara nyanserad som Dag. Framgång och motgång. En dag buren till graven.
      Enda sättet att ge Dag m.fl. erkänsla för det ofattbara slit man utfört är att införa flygande biskopar och erbjuda prästerna och kyrkfolk att be om dessas råd och stöd. Det som var det egentliga innehållet i 1958års beslut, förutom att behörighetsundantaget för kvinnor togs bort.

      Radera
    2. Kan bara citera Margit Sahlin vid Docent Merith Lindgrens begravning i S:t Jacob/ Sthlm. "Om jag då hade vetat hur det skulle komma att bli inom SvK skulle jag aldrig,...låtit mig prästvigas"
      Hon ansåg att situationen blivit odräglig ja rentutav ondskefull mot alla de goda troende manliga präster som alltmer förföljs för sin tro skull inom sin kyrka som de varit trogna genom tiderna" jag stod 1 meter ifrån henne då hon sade detta till DN, och AB journalisterna samt en från SR-dagens eko. Samtliga censurerade bort detta, vilket Margit Sahlin sade att dom troligtvis skulle göra. Hon fick rätt. Sägas bör att hon var rosenrasande, vilket fick mig att häpna. Sedan gick vi in och drack begravningskaffe med alla andra. Inte ett enda ljud om detta skrevs eller sades av journalisterna. Mvh L.E.Bergvist

      Radera
  5. "vårt stift" som en egendom, beskrev någon de unga teologernas syn och det är en bild som talar. Att som bloggaren gör ensidigt måla upp biskop David Lindquist som en sjuklig man säger något om synen på svaghet. Det är en märklig bild eller skildring. David Lindquist skildrades av sin son i några korta ord i programmet och det visar på hur hans ideologi och de unga teologernas skiljde sig. Den skillnaden torde bestå. Det finns säkert mycket myter om hela perioden liksom alla perioder men vad gäller just biskop L fick jag i Lund höra mycket myter och berättelser men det gav motsatt effekt, jag läste hans skrifter. Det berikade och var pusselbitar för att bryta sig loss ut ur denna miljö som högkyrkligheten odlar. Det är en i många men inte alla, mycket osund miljö. / Magnus Olsson, tjänstgör enligt almenackan i dag som davidlinquistian och gläds över att inte vara sandaliansakristan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du orkar försvara de döda, jag har gett upp. Det är hemskt att se hur falskt det klingar här av låtsad medkänsla medan de skuldbelägger sina offer och vrider synen som Satan gör. Man visar sin världsliga värdegrund genom att förakta svaghet, sjukdom , alkoholmissbruk och nykterhet(!) och gör det under ett sken av from nitälskan.

      Radera
  6. För den som är intresserad av vad som faktiskt skrevs, både av P Bexell och Stjernquist mfl, finns en sammanställning av all skriftväxling i boken 'Kvinnliga präster i Växjö stift?!', 1969, utg av O Bexell, K Hagberg o V Posse.
    Ylva Willborg

    SvaraRadera
  7. När det gäller missiveringen av Inger Svensson till dåvarande Glömminge pastorat kan man naturligtvis ha synpunkter. Men detta förfarande var under dåvarande prästbristens tid ett vanligt tillvägagångsätt att täppa till vakanser. En vakant komminstertjänst som inte lockat någon sökande besattes ofta av en nyprästvigd. Tjänsterna på Öland var dessutom inte så särskilt eftertraktade. Öland betraktades mer eller mindre som en förvisningsort. Det fick jag själv veta när jag omedelbart efter prästvigningen 1975 förordnades i Persnäs av dåvarande Högby pastorat. Ölänningar älskar sin ö. Om jag inte har fel antar jag att Inger önskade komma till sin hembygd och även kände trygghet i sin far prosten Einar Svenssons närhet. Innan jag ett antal år senare lämnade Öland för en kyrkoherdetjänst i Visby stift innehade jag komminstraturen i Ingers tidigare församlingar - Norra Möckleby, Sandby och Gårdby. När min utnämning blev känd kontaktades jag av Inger som befann sig i Stockholm. Hon framförde då en längtan och en önskan att få komma tillbaka till Norra Möckleby där hon en gång började sin tjänst. Nu blev det inte så.
    I den annars välgjorda ,utmärkta och delvis gripande dokumentären framstod det som om hennes far Einar Svensson var hennes dominerande förman nästan hela tiden .Så var det inte. Einar gick i pension något år efter Ingers prästvigning. Hennes förman blev istället kyrkoherde Henning West. Denne efterträddes 1972 av kyrkoherde Gunnar Hjulström vilken också medverkade i programmet. Men givetvis var prosten Einar sin dotter behjälplig som vikarie och gav henne sitt stöd efter bästa förmåga. Den bild jag har av Einar Svensson är enbart positiv och något annat finns inte att säga. Vad sedan kollektförskingringen beträffar och som smärtade Einar djupt kunde det hela vad tillsynen beträffar knappast ha sin grund i 1960-talets situation i stiftet. Förskingringen ägde ju rum under 1970-talet ,då hade biskopstjänsten först varit besatt av Olof Sundby och när alltsammans avslöjades hette biskopen Sven Lindegård. Dock vill jag säga, att under min korta tid i Norra Möckleby,Sandby och Gårdby togs aldrig ett ord upp om den förskingrade kollekten som faktiskt betalades tillbaka. När Ingers namn nämndes mindes man henne precis som TV-dokumentären ger vid handen som en duktig predikant och framför allt en varm och engagerad präst i såväl glädje som sorg.

    Bernt Fransson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Bernt, så var det på den tiden. De flesta prästkandidater kom ur solida kristna miljöer, och hade goda kontakter med andra yngre präster, så man vågade sända ut dem i ensamtjänster. Men jag menar ändå att stiftsledningen (där ju inte den sjuke stiftschefen var ensam) borde ha insett att Inger, med uppståndelsen kring hennes vigning, inte borde behandlas 'som vanligt'.

      Jag instämmer i omdömet om prosten Svensson (så mycket jag kan utan att närmare ha samarbetat med honom).

      Det förvånar mig inte att församlingen inte tog förskingringen så hårt. Vi hade också på Gotland en präst, som förskingrade (ur något slags hjälpkassa). Församlingen slöt nästan mangrant upp kring honom. Också han betalade tillbaka pengarna, men dömdes till att förlora ämbetet, ändrat till ett års suspension. (Så Inger kom lindrigt undan.)

      Radera
  8. Jag har ett vagt minne av att jag i Expressen på 80-talet läste något om en kvinnlig präst i Växjö stift som råkade i trubbel för att hon på prästgården födde upp två galtar, en som hette Sundby och en som hette Lindegård. Var detta på Öland månntro?

    SvaraRadera
  9. En detalj i filmen som slog mig, och som ska komma Svenska Kyrkan till heder, är att Inger fick tre chanser "att komma tillbaka", trots förskingringen och de grava alkoholproblemen. Vilken arbetsgivare hade gett "en tjuv" chansen att komma tillbaka? Möjligen 1 gång, men inte två gånger, absolut inte tre gånger.

    I mina ögon visar detta att Sv Kyrkan KAN visa ett förlåtande och kristet sinnelag. Självklart är det enskilda människor som ligger bakom besluten att låta Inger få tjänst i sina församlingar, även efter förskingringen och de svåra alkoholperioderna. Dessa enskilda människor har visat upp precis det sinnelag som alltid borde förknippas med kristen tro.

    Tyvärr är det inte alltid det sinnelag som visas upp när orden blir förbluffande hätska i frågorna om kvinnliga präster, eller biskopar, eller samkönade äktenskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så resonerade de pedofiltoleranta i olika kyrkor tills frågan blev minerad dödssynd. Vem vågar idag tala om förlåtelse härvidlag?

      Radera
    2. Jag blir konfunderad av den där debattekniken som drar in helt väsensskilda ämnen under samma paraply. Jag kan inte se att alkoholism och förskingring ska jämställas med pedofili.

      Vissa synder kan inte människor förlåta, kanske Gud kan på den yttersta dagen. Eller så är vissa synder verkligen dödssynder, och då finns kanske ingen förlåtelse att få, ingen plats i himlen, hur förövaren än ångrar sig och ber om den.

      Radera
  10. Ett mycket riktigt påpekande att den s.k. samvetsklausulen fanns med i 1809 år regeringsform, och gällde då inte bara präster utan alla statstjänstemän. Den var tydligen så radikal, så att man inte vågade ha den kvar i 1974 års regeringsform. Antag, att den hade funnits kvar, hade i så fall polisen, som sköt 69-åringen i Husby, gjort detta? Förklaringen att man hade följt reglerna är fullkomligt bisarr, eftersom vi inte har dödsstraff, med omedelbart avkunnad dom och omedelbar straffverkställighet för ohörsamhet mot ordningsmakten. Men om nu den skjutglada polisen trodde att det var hans plikt att döda mannen, hade han gjort det även om det hade funnits en samvetsklausul, och han vetat detta?

    En samvetsklausul ger ingen något rätt att godtyckligt använda klausulen.
    Men en sak som faktiskt upptog juristernas intresse under 1800-talet, var frågan om det som GÖRS rätt kan BLI fel, och om någon kunde bli fri från straff för en lagöverträdelse, om lagöverträdelsen medförde ett mindre ont än om man följde lagen.

    Vid sidan av detta finns en idéströmning om "civilmotstånd", som kort sagt säger att det är rätt att bryta mot lagen, om det tjänar politiska syften, som omhuldas av speciellt miljörörelsen och /eller vänstern. Många av arbetarrörelsens pionjärer ha suttit i fängelse för sådant som då var yttrandefrihetsbrott.

    Nådeinstitutet, som nu har omvandlats till en mycket ömklig domstolsfars, har också ytterst sin grund i dessa tankar. "Amaltheamannen" Anton Nilsson, som dömts till döden för mord på en strejkbrytare1908, benådades 1917 av regeringen, och släpptes omedelbart ut ur fängelset. Nya tider, ett nytt sätt att se på brott som begåtts medan lagliga metoder för att uppnå goda syften (få slut på strejkbryteriet, saknades. Varken regeringen eller något domstol hade sänkt straffvärdet på brottet.

    Nådeinstitutet (en möjlighet för den högsta statsmakten att låta nåd gå före rätt) var dock ingen ny uppfinning 1917, utan en kvarleva från 1700-talet, eller ännu tidigare. Ett slags yttersta säkerhetsventil i ett rättssystem som i sig självt aldrig kan bli felfritt.

    Nu har den totalitära åsikten att staten aldrig kan göra fel tagit överhanden, trots att vi nästan dagligen ser bevis för motsatsen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1809 års regeringsform, P16:

      "Konungen bör...ingens samvete tvinga eller tvinga låta..."

      Ibland var det bättre förr...

      Radera
    2. "Den var tydligen så radikal, så att man inte vågade ha den kvar i 1974 års regeringsform." Jag undrar om det inte föreligger en enkel kunskapslucka. 1974 års regeringsform har en annan rättsgrund än 1809 års reform. 1974 och ännu denna dag gäller rättpositivismen som norm dvs vad som är rätt ska vara lika säkert som somliga tror att naturvetenskap är. Framför allt en kritik just mot tanken att något annat än den fastställda rätten skulel ha någon betydelse. I praktiken blir rätten detsamma som makten. Den traditionella kontrasten är naturrätt dvs tanken att det skulle (kunna) finnas rätt som är given på annat sätt än fastställd av statsmakten. Den kan förklaras på flera sätt. Enklaste exemplet är upplysningstänket om rätten till liv, frihet, egendom. DÅ ett sätt att hävda en större eller högre rätt än enbart den som dåv kungamakten i hög grad styrde och ställde med. Det är detta fenomen, hur mycket man nu tror att den faktiskt existerar eller ska få politiskt utrymme som är en av dagens hetaste potatisar...Men 1974 var det en omöjlighet. Någon lär ju ha sagt att det var (är?) en av världens sämsta regeringsformer (kontrollmaktsinstituten blev ju närmast satta inom parentes eftersom den av makten fastställda rätten var det enda man då kunde tänka). Den äldre Europarätten tänks (ännu?) vara mer naturrättspräglad (med en mission från länder som Sverige att ändra på). Det är den rätten som en viss barnmorska hoppas på tillsammans med de liv som ev skulle ha en egen rätt att få leva.. F.n. en avskriven rätt i detta land. Detta alltför långa inlägg får ni säkert anledning att rätta...

      Radera
    3. 1974 gäller alltså:

      "Makt är rätt."

      M Gunnesson

      Radera
  11. Mikael J,
    Tyvärr visade detta nog snarast på detta att man absolut ville försvara beslutet om kvinnopräster och därför gav alla dessa chanser. Det handlar inte om ömhjärtade sinnen ,kristligt sinnelag eller så. En svartröck som haft liknande problem hade inte haft någon chans alls.
    Även idag är det så att avkragad ,avsatt kanske förtidspensionerad blir du inte för att Du agerar som rättrogen präst utan därför att Du agerar som en sådan. De som är liberala till ren gnostisism eller tom sekularism-mot dem har Svek ännu en mycket hög toleranströskel .För dem gäller andra regler än för de så fruktansvärda "svartrockarna".
    Till tröst för de som menar att SveK är bra och deras rättssystem i Kristi Anda kan ju påminna sig att de snart gjort sig av med alla och effektivt förhindrat nya att tillträda.
    //HH

    SvaraRadera