Jag skrev en bok nyss. Att jag förra veckan vaknade kl 5 och under natten hittat ett fel i texten avslöjade att hjärnan inte riktigt vilade. Nu måste jag få ordning på bokbärandet. Det går, steg för steg, bok för bok. Snart har jag bokavdelningarna på plats, tror jag "Det har du sagt i två veckor nu". Men somligt lockar till - om inte läsning så uppkollning. Det tar också sin tid. Är man pensionär har man livet framför sig. Så bråttom behöver det alltså inte vara.
Jag hittade Rune Pär Olofssons debattbok Gud bevare oss för fältprosten! Den kom som PAN-original, alltså pocket och det var Norstedts som gav ut den år 1967. Jag fick den av min bror när jag tog studenten den 2 maj det året och läste den då.
Rune Pär (född 1926) var från sommaren 1967 anställd som reporter på Expressen efter att i tolv år ha varit i olika församlingar i Stockholm och på Sigtunastiftelsen. Han var på sin tid en känd och publicerad präst.
Rune Pär ville bli av med det kungliga salighetsverket och talade för en fri folkkyrka. Han välkomnade en kyrka som visserligen hade mindre resurser men också mindre av stelbent byråkrati och som skulle lösgöra medlemmarnas ansvar för sin kyrka, också ekonomiskt. Det var inte enda fördelen. Här kommer det!
"Ett upplösande av de nuvarande banden till staten skulle också betyda slutet för Kyrklig samling. Som det nu är åker dess präster snålskjuts på det statskyrkosystem de föraktar, och med hjälp av skattepengar från folkkyrkans medlemmar kan de fortsätta såga i den gren de själva sitter på. I en fri folkkyrka kan man inte tänka sig att församlingarna skulle bekosta fiolerna för en kyrklig verksamhet som är dem främmande. Följden skulle bli att Kyrklig samling trängdes tillbaka till de få församlingar där den kan tänkas vinna majoritet eller också tvangs till en egen kyrkobildning, vilket senare ur folkkyrkans synpunkt vore att föredra. Denna kunde då koncentrera sig på den positiva handlingslinjen." (boken s 9-10)
Märker ni? Saken handlar om pengar. Saken handlar inte om präster som fullgör sina tjänsteåligganden, kanske långt utöver arbetstid. De åker snålskjuts. Riktigt hur det går till kan man inte enkelt förstå - men så är det. Och något förbryllande är det statskyrkosystemet som erbjuder skjutsen. Hur Kyrklig Samlings verksamhet understöds av statsmedel, kan man inte heller förstå.
Det finns en kyrklig verksamhet som är av det slaget att församlingarna inte vill betala för den. Riktigt vilken den är, var också svårt att förstå - men läget kanske börjar klarna. Kan det vara så att det kyrkliga i den kyrkliga verksamheten är av sådant slag att det är oönskat?
Jag är glad över att ha hittat texten. Den beskriver en kyrka där medkristna ska definieras bort som motkristna. Detta är också den positiva linjen. Och många fortsätter på den genom att formulera det positiva program där Svenska kyrkan agerar som och blir en sekt. En stor sekt tills vidare - men en sekt. Den samlas kring några punkter i sin troslära och avgränsar mot dem som tänker annorlunda. Dessa punkter har det gemensamt att de avviker från det som Kyrkan trott alltid, allestädes och av alla kristna. Låt oss inte fastan i denna lilla komplikation. Sekten är bäst! De andra kan gå sin väg om det inte passar att följa de demokratiskt fattade beslut som vilar på en solid partipolitisk bas.
Rune Pär Olofsson blev journalist, lämnade prästämbetet men kom tillbaka. Han uppfattade aldrig att präster som var med i organisationer som var med i Kyrklig Samling, för samlingen var just en paraplyorganisation för låg-, gammal- och högkyrkliga rörelser (och de högkyrkliga som var en teologisk rörelse fick bilda arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse just för att ha en organisation i samarbetet!), faktiskt höll på att bygga Svenska kyrkan och ingenting annat. Själva hållningen - motkristendomen med den positiva handlingslinjen - är det den som förrött Svenska kyrkan?
Har jag alltid varit en prästföraktare?
lördag 31 maj 2014
fredag 30 maj 2014
Läs Strindberg och lär!
Uppdrag Gransknings manuskript ligger utlagt på programmets hemsida. Jag läste. Strindberg, alltså.
"Men någonstans är det ju också så att Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning. Vi har ju bestämt att det här är vårt sätt att se på detta. Och om man då som präst inte kan ställa upp på det då finns ju andra samfund och andra kristna kyrkor som finns att gå till om man känner att man vill ha stöd för sina åsikter. I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat."
Bra, komminister Malin Strindberg! Vi gör så. Men innan vi, som inte delar "åsikt" med kyrkomötesmajoriteten, går finns det väl andra som står före i utträdeskön?
Vad Svenska kyrkan faktiskt tror, vet vi ju mycket precist. Kyrkoordningens 1§ ger besked - och där är kontinuiteten till 1686 års kyrkolag uppenbar. Där återfinns sånt som "född av jungfrun (bestämd form! DS) Maria" och där anförs Confessio Augustana invariata från 1530.
Varför inskränka sig till präster? Varför inte slå fast för medlemmarna vad som skall tros? I vårt land har väl bekännelsetvånget under enhetskyrkans tid aldrig inskränkts till präster - och ska enhetskyrkan införas igen, får det konsekvenser. Ska vi ha en annonskampanj med en lista på punkter som medlemmarna ska tro? Då får nog uppksttningsvis 5 miljoner medlemmar gå innan det blir min tur.
Troeltsch skulle glädjas i sin himmel, han som i Die Soziallehren der christlichen Kirchen und Gruppen (1912) typologiserade hur en kyrka skiljer sig från en sekt - och biskop Nygren skulle bli lika glad och påminna att han för länge sedan konstaterat att Svenska kyrkan växlat in på sekt-spåret. Vilket skulle bevisas.
Temat återkommer på ett par bloggar, som anges vara socialdemokratiska. "Sparka ut mörkerprästerna från svenska kyrkan per bums" på samma sätt som Svenska kyrkan rensade ut kvinnoprästmotståndarna. En kyrkligt förtroendevald i Ronneby menar att om prästerna "jobbat i Ronneby då hade det blivit direkt avsked på vitt papper." Roligt med sossar som inte kan arbetsrättens elementa. Vad säger Löfven? Ska han göra något överraskande - skaka lössen ur arbetarrörelsens fana? Eller ska vi släppa några principer som hittills varit bärande? Mattias Irving skrev i Aftonbladet. När en präst tagits ur tjänst efter programmet slogs sanningen fast vilka motiven var. Inte omsorg om prästen. Irving såg i stället något annat och gladdes: "Det är befriande att se dessa starka och tydliga reaktioner från Svenska kyrkan." Irving har inte fattat att kyrkoherden som fattade beslutet är kyrkomötesledamot för - Frimodig kyrka! Däremot vet han att torgföra att "Frimodig kyrka är en liten men högljudd stockkonservativ falang i kyrkopolitiken. Där samlas de sista kvinnoprästmotståndarna och de kvarlevande högkyrkliga." Det var lustigt. Irving har också att hantera ett problem. Det får inte vara så att homofobin klistrar på Svenska kyrkan. Alltså ska den reduceras och framställas som liten - några "homofoba gubbar" - men "där den väl finns är den stark."
Hatet mot det främmande hör inte hemma i vår kyrka, heter artikeln. Det hela blir rätt nöjsamt för den som besitter en svart humor. Ska jag dra någon slutsats så är det kyrkopolitiska målet att få bort undantagsbestämmelsen. Fortsättningsvis ska alla präster viga. Och självklart ska alla ha vigselrätt för att vara tjänstbara.
Men vad är det biskop Ragnar gör? Tidigt på morgonen, dessutom! Jag läste hans approberade blogg.
"Men någonstans är det ju också så att Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning. Vi har ju bestämt att det här är vårt sätt att se på detta. Och om man då som präst inte kan ställa upp på det då finns ju andra samfund och andra kristna kyrkor som finns att gå till om man känner att man vill ha stöd för sina åsikter. I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat."
Bra, komminister Malin Strindberg! Vi gör så. Men innan vi, som inte delar "åsikt" med kyrkomötesmajoriteten, går finns det väl andra som står före i utträdeskön?
Vad Svenska kyrkan faktiskt tror, vet vi ju mycket precist. Kyrkoordningens 1§ ger besked - och där är kontinuiteten till 1686 års kyrkolag uppenbar. Där återfinns sånt som "född av jungfrun (bestämd form! DS) Maria" och där anförs Confessio Augustana invariata från 1530.
Varför inskränka sig till präster? Varför inte slå fast för medlemmarna vad som skall tros? I vårt land har väl bekännelsetvånget under enhetskyrkans tid aldrig inskränkts till präster - och ska enhetskyrkan införas igen, får det konsekvenser. Ska vi ha en annonskampanj med en lista på punkter som medlemmarna ska tro? Då får nog uppksttningsvis 5 miljoner medlemmar gå innan det blir min tur.
Troeltsch skulle glädjas i sin himmel, han som i Die Soziallehren der christlichen Kirchen und Gruppen (1912) typologiserade hur en kyrka skiljer sig från en sekt - och biskop Nygren skulle bli lika glad och påminna att han för länge sedan konstaterat att Svenska kyrkan växlat in på sekt-spåret. Vilket skulle bevisas.
Temat återkommer på ett par bloggar, som anges vara socialdemokratiska. "Sparka ut mörkerprästerna från svenska kyrkan per bums" på samma sätt som Svenska kyrkan rensade ut kvinnoprästmotståndarna. En kyrkligt förtroendevald i Ronneby menar att om prästerna "jobbat i Ronneby då hade det blivit direkt avsked på vitt papper." Roligt med sossar som inte kan arbetsrättens elementa. Vad säger Löfven? Ska han göra något överraskande - skaka lössen ur arbetarrörelsens fana? Eller ska vi släppa några principer som hittills varit bärande? Mattias Irving skrev i Aftonbladet. När en präst tagits ur tjänst efter programmet slogs sanningen fast vilka motiven var. Inte omsorg om prästen. Irving såg i stället något annat och gladdes: "Det är befriande att se dessa starka och tydliga reaktioner från Svenska kyrkan." Irving har inte fattat att kyrkoherden som fattade beslutet är kyrkomötesledamot för - Frimodig kyrka! Däremot vet han att torgföra att "Frimodig kyrka är en liten men högljudd stockkonservativ falang i kyrkopolitiken. Där samlas de sista kvinnoprästmotståndarna och de kvarlevande högkyrkliga." Det var lustigt. Irving har också att hantera ett problem. Det får inte vara så att homofobin klistrar på Svenska kyrkan. Alltså ska den reduceras och framställas som liten - några "homofoba gubbar" - men "där den väl finns är den stark."
Hatet mot det främmande hör inte hemma i vår kyrka, heter artikeln. Det hela blir rätt nöjsamt för den som besitter en svart humor. Ska jag dra någon slutsats så är det kyrkopolitiska målet att få bort undantagsbestämmelsen. Fortsättningsvis ska alla präster viga. Och självklart ska alla ha vigselrätt för att vara tjänstbara.
Men vad är det biskop Ragnar gör? Tidigt på morgonen, dessutom! Jag läste hans approberade blogg.
De brukar anföras som stöd för att det går att välja sexuell orientering. Men vad ett par personer med grandios självöverskattning framför om sin egen sexuella praxis kan knappast anföras som något generaliserbart. Jag har frågat starka kvinnor i min närhet, de bara skakar på huvudet."
Så nu går Ragnar runt och frågar starka kvinnor om de skulle vilja bli lesbiska?
Vore det inte bäst om han läser boken först så att han fattar finesserna?
När han gjort det, finns det många frågor att ställa. I sexualpolitiken avslöjas samtidskulturen, dess grundläggande värderingar och dess grundläggande hållningar. De är inte kristna. Varför skulle de vara det?
Uppdrag Granskning fick fram femtio namn på präster som listades. Tolv får de kontakt med. Nio präster möter de. Möter! Spelar in? Vad sa de? Lät de inte undslippa sig någon replik som stämde med programupplägget? Och vilket var det? Att präster struntar i fattade kyrkomötesbeslut, ett förhållande som upprör Ali. Han har inte läst reservationen från kyrkomötet 1982, där vi sa att man kunde befara att den nya kyrkomötesordningens brist på kyrkligt legitimitet skulle få denna följd.
Så nu går Ragnar runt och frågar starka kvinnor om de skulle vilja bli lesbiska?
Vore det inte bäst om han läser boken först så att han fattar finesserna?
När han gjort det, finns det många frågor att ställa. I sexualpolitiken avslöjas samtidskulturen, dess grundläggande värderingar och dess grundläggande hållningar. De är inte kristna. Varför skulle de vara det?
Uppdrag Granskning fick fram femtio namn på präster som listades. Tolv får de kontakt med. Nio präster möter de. Möter! Spelar in? Vad sa de? Lät de inte undslippa sig någon replik som stämde med programupplägget? Och vilket var det? Att präster struntar i fattade kyrkomötesbeslut, ett förhållande som upprör Ali. Han har inte läst reservationen från kyrkomötet 1982, där vi sa att man kunde befara att den nya kyrkomötesordningens brist på kyrkligt legitimitet skulle få denna följd.
torsdag 29 maj 2014
Av deckarläsning påverkad
Överste Salander ringde efter programmet och sa: "Du ska få koordinaterna."
Jag insåg att nu gällde det att inte låta så förvirrad som jag var - för det var just min förvirring han var ute efter.
"Ska hämta papper och penna." Då fick jag de sekunder som gjorde att jag anade vad han var ute efter. "Upprepa", sa jag.
"Koordinaterna är tvåa-trea-sexa, tvåa-fyra-nolla och tvåa-åtta-sjua."
Jag antecknade, repeterade och avslutade snabbt samtalet. Ingen förvirringstriumf till Salander, tänkte jag och hoppades att jag fått upp rätt spår.
Under programmet Bögbotarna var jag tillsagd att inte kommentera. Det kan man ha förståelse för.
Programmet utgick egentligen från en tanke att bögbotande förekommer i Svenska kyrkan. Underlaget för denna tanke är en uppgift av Roy i Kinna, som hävdar att han blivit utsatt för förbön av församlingsassistenten och kyrkoherden. Församlingsassistenten kan inte kommenterra, menar sig vara bunden av tystnadsplikt. Kyrkoherden svarar att han inte har varit med om något sådant som Roy säger. Kan man veta att kyrkoherden inte talar sanning?
Därefter får man fram femtio namn på präster, får kontakt med tolv och möter fyra. Ingen, säger ingen, av prästerna erbjuder sig att bota. De för ett samtal. I ett samtal, ett tal man har tillsammans, får vi höra präster möta personen Calle Larsson, som kommer till dem med ett problem. Det redaktionella upplägget förstår vi. Redaktionen vill ha fram bevis för att det finns präster som menar att homosexualitet kan botas.
Vi hör präster försöka reda ut om Calle Larsson blivit utsatt för något svårt. Däremot hör vi inte vad Calle Larsson sagt - om han alls sagt något som får dem att ta upp tråden och psykologisera. Men givet vad redaktionen vill ha och med tanke på att prästerna frågar rätt lika, skulle tittaren gärna vilja veta vad Calle Larsson säger om sig själv.
Prästernas problem skulle kunna tänkas vara att de inte är beredda att säga att somligt är omöjligt också för Gud.
De är inte heller, tycks det, beredda att säga till Calle att det problem han redovisar som ett personligt problm inte är ett problem.
De är däremot beredda att be för Calle.
Antagligen, med någon kännedom om präster, tog de med Calle i sin aftonbön den kvällen när de summerade sin dag.
Vi hörde att det är Calle Larsson som använder ordet "bota" när han frågar. Det är detta ord prästerna ska reagera på och leverera det redaktionen vill ha.
Nu är dock spelplanen lite annorlunda efter Lodalen/Tudors bok, där uppgiften lämnas att det finns en flytande massa, en majoritet, av människor som skulle kunna välja sexualitet, alltså omvändas. Men redaktionen tycker att detta i Svenska kyrkan är "extremt känsligt" och "kontroversiellt" och uttrycker den saken i programmet. Kyrkomötet 2009 hade inte läst Lodalen/Tudor, så mycket är säkert. Och Calle Larsson presenterar sig som osäker, om jag hörde rätt. Han tror att han är homosexuell.
Mikael Nordin vill inte tänka i kategorin "bota", hör vi. Peter Artman markerar att han kan ha fel när han frågar om bakgrund. Båda får kritik av en docent, som utgår från att en präst inte skulle kunna hantera en upplysning om övergrepp. Skillnaden mellan en docent i klinisk psykologi och en präst är kanske den, att prästen kan ge väldigt mycket mer tid åt en konfident när det behövs och kanske att en bra församling kan bli ett tryggt nätverk. Och vilken fråga ställdes till docenten? Vi vet inte. Bara att hon citerar satsen "hux flux, som du säger".
Lars Gårdfeldt är klar: "Man borde inte få jobba med människor om man gör sådana saker". Men vi vet fortfarande inte om Calle Larsson dragit upp saken - bara att han borde ha gjort det, när redaktionens syfte var att komma åt det där bögbotandet.
Frågorna ställs om arbetsgivaren som betalar lön och Malin Strindbergs begåvade tanke redovisas: "vi har bestämt" och att den som inte kan ställa upp på det kan gå till en annan kyrka. "I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat." Säg det till Martin Luther och reformatorerna, som upprepade att kyrkomöten kan ta miste. "Irren." Få ting i Kyrkans historia är så provisoriska som nationalkoncilier!
Anders Wejryd har en dålig vana att börja tala om anmälningar. Vilken den naturliga kopplingen till kyrkovalet är, kanske inte alla fattar. Också om prästerna inte varit med i en nomineringsgrupp hade de väl haft sin mening - eller har Frimodig kyrka särskilt påverkat dem och att detta då ska styra in mot kyrkovalet? Här är något skumt. En kyrkopolitisk agenda som inte är Wejryds, men där han utnyttjas? Gårdfeldt vill se Svenska kyrkan agera, RFSL likaså. Det är då kooordinaterna blir till nytta.
Vad var det Salander bråkade med mig om?. Jag trodde att han knöt an till det vi tidigare talat om, Glenn Greenwalds bok Storebror ser dig, boken om Edward Snowden (Leopard Förlag). Kooordinaterna är sidnummer! Jag löste gåtan.
236 - Här kan man, menar nog överste Salander, förstå hur en sexualpolitisk agenda fungerar. Den brittiska övervakningsmyndigheten skiljer mellan dissimulering (dölj det sanna) och simulering (visa det falska). Det finns en hel uppsättning tekniker för att göra detta utifrån tanken att människor fattar beslut av känslomässiga, inte rationella, skäl. På nätet - och vid tv? - drivs människor av spegling (vi kopierar varandra i socialt samspel), anpassning och härmning.
240 - "Vi borde inte önska oss ett samhälle där budskapet är att du kommer att lämnas ifred så länge du visar samma foglighet och pragmatism som den etablerade mediekåren." Risken med Bögbotarna är att präster blir rädda. Inte för Uppdrag Granskning i första hand utan för vad som händer i den kyrka de tjänar. Lite tystare. Lite försiktigare.
287 - Jag tror Salander styrde mig till frågan om journalister, samma här som där: "Den etablerade amerikanska mediekåren har ingen outsiderfunktion över huvud taget: den är en del av nationens dominerande politiska makt. Kulturellt, känslomässigt och socioekonomiskt är de en och samma."
Jag insåg att nu gällde det att inte låta så förvirrad som jag var - för det var just min förvirring han var ute efter.
"Ska hämta papper och penna." Då fick jag de sekunder som gjorde att jag anade vad han var ute efter. "Upprepa", sa jag.
"Koordinaterna är tvåa-trea-sexa, tvåa-fyra-nolla och tvåa-åtta-sjua."
Jag antecknade, repeterade och avslutade snabbt samtalet. Ingen förvirringstriumf till Salander, tänkte jag och hoppades att jag fått upp rätt spår.
Under programmet Bögbotarna var jag tillsagd att inte kommentera. Det kan man ha förståelse för.
Programmet utgick egentligen från en tanke att bögbotande förekommer i Svenska kyrkan. Underlaget för denna tanke är en uppgift av Roy i Kinna, som hävdar att han blivit utsatt för förbön av församlingsassistenten och kyrkoherden. Församlingsassistenten kan inte kommenterra, menar sig vara bunden av tystnadsplikt. Kyrkoherden svarar att han inte har varit med om något sådant som Roy säger. Kan man veta att kyrkoherden inte talar sanning?
Därefter får man fram femtio namn på präster, får kontakt med tolv och möter fyra. Ingen, säger ingen, av prästerna erbjuder sig att bota. De för ett samtal. I ett samtal, ett tal man har tillsammans, får vi höra präster möta personen Calle Larsson, som kommer till dem med ett problem. Det redaktionella upplägget förstår vi. Redaktionen vill ha fram bevis för att det finns präster som menar att homosexualitet kan botas.
Vi hör präster försöka reda ut om Calle Larsson blivit utsatt för något svårt. Däremot hör vi inte vad Calle Larsson sagt - om han alls sagt något som får dem att ta upp tråden och psykologisera. Men givet vad redaktionen vill ha och med tanke på att prästerna frågar rätt lika, skulle tittaren gärna vilja veta vad Calle Larsson säger om sig själv.
Prästernas problem skulle kunna tänkas vara att de inte är beredda att säga att somligt är omöjligt också för Gud.
De är inte heller, tycks det, beredda att säga till Calle att det problem han redovisar som ett personligt problm inte är ett problem.
De är däremot beredda att be för Calle.
Antagligen, med någon kännedom om präster, tog de med Calle i sin aftonbön den kvällen när de summerade sin dag.
Vi hörde att det är Calle Larsson som använder ordet "bota" när han frågar. Det är detta ord prästerna ska reagera på och leverera det redaktionen vill ha.
Nu är dock spelplanen lite annorlunda efter Lodalen/Tudors bok, där uppgiften lämnas att det finns en flytande massa, en majoritet, av människor som skulle kunna välja sexualitet, alltså omvändas. Men redaktionen tycker att detta i Svenska kyrkan är "extremt känsligt" och "kontroversiellt" och uttrycker den saken i programmet. Kyrkomötet 2009 hade inte läst Lodalen/Tudor, så mycket är säkert. Och Calle Larsson presenterar sig som osäker, om jag hörde rätt. Han tror att han är homosexuell.
Mikael Nordin vill inte tänka i kategorin "bota", hör vi. Peter Artman markerar att han kan ha fel när han frågar om bakgrund. Båda får kritik av en docent, som utgår från att en präst inte skulle kunna hantera en upplysning om övergrepp. Skillnaden mellan en docent i klinisk psykologi och en präst är kanske den, att prästen kan ge väldigt mycket mer tid åt en konfident när det behövs och kanske att en bra församling kan bli ett tryggt nätverk. Och vilken fråga ställdes till docenten? Vi vet inte. Bara att hon citerar satsen "hux flux, som du säger".
Lars Gårdfeldt är klar: "Man borde inte få jobba med människor om man gör sådana saker". Men vi vet fortfarande inte om Calle Larsson dragit upp saken - bara att han borde ha gjort det, när redaktionens syfte var att komma åt det där bögbotandet.
Frågorna ställs om arbetsgivaren som betalar lön och Malin Strindbergs begåvade tanke redovisas: "vi har bestämt" och att den som inte kan ställa upp på det kan gå till en annan kyrka. "I stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat." Säg det till Martin Luther och reformatorerna, som upprepade att kyrkomöten kan ta miste. "Irren." Få ting i Kyrkans historia är så provisoriska som nationalkoncilier!
Anders Wejryd har en dålig vana att börja tala om anmälningar. Vilken den naturliga kopplingen till kyrkovalet är, kanske inte alla fattar. Också om prästerna inte varit med i en nomineringsgrupp hade de väl haft sin mening - eller har Frimodig kyrka särskilt påverkat dem och att detta då ska styra in mot kyrkovalet? Här är något skumt. En kyrkopolitisk agenda som inte är Wejryds, men där han utnyttjas? Gårdfeldt vill se Svenska kyrkan agera, RFSL likaså. Det är då kooordinaterna blir till nytta.
Vad var det Salander bråkade med mig om?. Jag trodde att han knöt an till det vi tidigare talat om, Glenn Greenwalds bok Storebror ser dig, boken om Edward Snowden (Leopard Förlag). Kooordinaterna är sidnummer! Jag löste gåtan.
236 - Här kan man, menar nog överste Salander, förstå hur en sexualpolitisk agenda fungerar. Den brittiska övervakningsmyndigheten skiljer mellan dissimulering (dölj det sanna) och simulering (visa det falska). Det finns en hel uppsättning tekniker för att göra detta utifrån tanken att människor fattar beslut av känslomässiga, inte rationella, skäl. På nätet - och vid tv? - drivs människor av spegling (vi kopierar varandra i socialt samspel), anpassning och härmning.
240 - "Vi borde inte önska oss ett samhälle där budskapet är att du kommer att lämnas ifred så länge du visar samma foglighet och pragmatism som den etablerade mediekåren." Risken med Bögbotarna är att präster blir rädda. Inte för Uppdrag Granskning i första hand utan för vad som händer i den kyrka de tjänar. Lite tystare. Lite försiktigare.
287 - Jag tror Salander styrde mig till frågan om journalister, samma här som där: "Den etablerade amerikanska mediekåren har ingen outsiderfunktion över huvud taget: den är en del av nationens dominerande politiska makt. Kulturellt, känslomässigt och socioekonomiskt är de en och samma."
onsdag 28 maj 2014
Olofsson ringde. Bloggpost tre idag
Överste Olofsson ringde. Han trumpetade glatt att han just beställt in friterade mullor till lunch på en liten krog bakom Grande Place i Bryssel, dit han flugit på morgonen för ett sammanträffande. Jag bannade honom. "I det högerextrema Europa kan vi inte driva med islam. Det heter Moules frites."
Riktigt vad hans sammanträffande gick ut på sa han inte - och jag frågade inte. Jag gissar något med NATO. Ringde han bara för att skrävla om att hans lunch var bättre än min? Nej, han ville berätta om - Uppdrag Granskning! "Salander ringde", sa jag. Jag fick då klart för mig att Olofsson gått igenom en del gammalt signalspaningsmaterial på flyget ner och kommit på ett intressant faktum.
"Bögbotande kände redaktionen till från frikyrkliga sammanhang men det fanns ingen dokumentation, ingen ville prata om det, få - om någon - påstod att detta förekom i Svenska kyrkan och det var nog omöjligt att hitta några sådana präster.
Redaktionen körde den gamla listan mot partnerskapsvälsignelse mot Frimodig kyrkas kandidatlistor där det fanns präster. Det betydde att de hade ett femtiotal namn att gå vidare med.
Men fortfarande var det svårt att hitta någon som blivit utsatt för detta. Bara Roy från Kinna ställde upp. Det var han som åstadkom rubrikerna, som du vet, om prästerna i Marks kommun. En enda person förekommer tydligen upprepade gånger. Du får tolka det som du vill. Men själva den journalistiska tekniken ville jag du skulle ha klar för dig om du bloggar."
"Jag fattar nog", sa jag. "Men hur kom redaktionen på själva ämnet när man för över något från den frikyrkliga världen till Svenska kyrkan där det tydligen först inte alls fanns något att gå på?"
"Om jag säger att redaktionen inte alldeles på egen hand kom på idén utan fick tips, kanske jag inte ska säga mer. Och tipsen styrde mot Frimodig kyrka."
"Men Frimodig kyrka har väl aldrig talat om detta?" sa jag. "Så vem kan tipsa?"
"Du får fundera själv för i den sortens frågor är jag tystlåten, som du vet."
Då slog det mig att Dagens Seglora denna dag har två inlägg om programmet, som sänds först i kväll! Jag nämnde det för Olofsson och sa: "Helle Klein kräver att biskoparna ska agera och Helena Myrstener hävdar att enskilda präster fortsätter att begå övergrepp mot homosexuella."
"Jag sa inget", sa Olofsson. "Det är du som är forskarutbildad docent och van deckarläsare. Har du kommit igenom Snowden-boken förresten?"
Jag tror jag fattade vad överste Olofsson ville ha sagt. Och jag hörde tallrikslammer i bakgrunden.
"Ät du dina friterade musslor och låt inte min avund störa aptiten", sa jag.
"Den stimulerar aptiten", sa Olofsson.
Ska min aptit när jag nu går till min enkla lunch störas av det som är en set-up mot somliga präster? Eller ska jag vara stimulerad av att jag inte låter lura mig?
Till skinka och sparris! Lite tyskt kanske, men säga vad man vill om tyskar. Äta kan dom. Minns Helmut Kohl.
Riktigt vad hans sammanträffande gick ut på sa han inte - och jag frågade inte. Jag gissar något med NATO. Ringde han bara för att skrävla om att hans lunch var bättre än min? Nej, han ville berätta om - Uppdrag Granskning! "Salander ringde", sa jag. Jag fick då klart för mig att Olofsson gått igenom en del gammalt signalspaningsmaterial på flyget ner och kommit på ett intressant faktum.
"Bögbotande kände redaktionen till från frikyrkliga sammanhang men det fanns ingen dokumentation, ingen ville prata om det, få - om någon - påstod att detta förekom i Svenska kyrkan och det var nog omöjligt att hitta några sådana präster.
Redaktionen körde den gamla listan mot partnerskapsvälsignelse mot Frimodig kyrkas kandidatlistor där det fanns präster. Det betydde att de hade ett femtiotal namn att gå vidare med.
Men fortfarande var det svårt att hitta någon som blivit utsatt för detta. Bara Roy från Kinna ställde upp. Det var han som åstadkom rubrikerna, som du vet, om prästerna i Marks kommun. En enda person förekommer tydligen upprepade gånger. Du får tolka det som du vill. Men själva den journalistiska tekniken ville jag du skulle ha klar för dig om du bloggar."
"Jag fattar nog", sa jag. "Men hur kom redaktionen på själva ämnet när man för över något från den frikyrkliga världen till Svenska kyrkan där det tydligen först inte alls fanns något att gå på?"
"Om jag säger att redaktionen inte alldeles på egen hand kom på idén utan fick tips, kanske jag inte ska säga mer. Och tipsen styrde mot Frimodig kyrka."
"Men Frimodig kyrka har väl aldrig talat om detta?" sa jag. "Så vem kan tipsa?"
"Du får fundera själv för i den sortens frågor är jag tystlåten, som du vet."
Då slog det mig att Dagens Seglora denna dag har två inlägg om programmet, som sänds först i kväll! Jag nämnde det för Olofsson och sa: "Helle Klein kräver att biskoparna ska agera och Helena Myrstener hävdar att enskilda präster fortsätter att begå övergrepp mot homosexuella."
"Jag sa inget", sa Olofsson. "Det är du som är forskarutbildad docent och van deckarläsare. Har du kommit igenom Snowden-boken förresten?"
Jag tror jag fattade vad överste Olofsson ville ha sagt. Och jag hörde tallrikslammer i bakgrunden.
"Ät du dina friterade musslor och låt inte min avund störa aptiten", sa jag.
"Den stimulerar aptiten", sa Olofsson.
Ska min aptit när jag nu går till min enkla lunch störas av det som är en set-up mot somliga präster? Eller ska jag vara stimulerad av att jag inte låter lura mig?
Till skinka och sparris! Lite tyskt kanske, men säga vad man vill om tyskar. Äta kan dom. Minns Helmut Kohl.
Salander ringde. Bloggpost två idag
Överste Salander ringde. Han och överste Olofsson hade spanat lite inför kvällens Uppdrag Granskning-program och tänkte att jag, som är upptagen av Snowden-boken, skulle, som han sa, "briefas". Det är bra med överstar som varit fänrikar i mitt krigsförband och vet när man ska vända sig till högre chef med den kunskap man har och att takterna sitter i åren igenom.
Salander sa: "Saken gäller inte bara förbön och bögbotande, som de kallar det. Programmet styr mot Frimodig kyrka, som ska framställas som en homofob storhet. Vi tror förresten att redaktionen ringde dig också i höstas när vi följer deras samtalslistor. Det har du väl fattat av Snowden-boken att det är så man arbetar, kollar connections i första hand. Innehållet är underordnat kartläggningen av nätverken.
Du behöver inte kommentera om de ringde eller inte!
Vi har emellertid inte gått vidare för att försöka lista ut vem som tipsat redaktionen om att jaga just Frimodig kyrka - men ni stod ju fram i kyrkomötet så helt egendomligt är det inte och era motståndare har sina intressen.
I programmet förekommer ärkebiskop Wejryd och en sekreterare i kyrkan som heter Grenholm. Ingen försvarar prästerna mot en 'set-up', men det kanske du anade på förhand. Det här är läget.
I ett militärt förband hade frågan nu varit hur cheferna tar hand om sin personal men i Svenska kyrkan är det annorlunda. Fast lite svårt borde det vara också för de kyrkliga cheferna när personalen lurats in i något som de inte kan ta sig ur och förespeglats något som inte är sant. Desinformation och psykop vet vi något om. Men kanske inte biskoparna? Frågor!"
Jag hade inga. Jag kommenterade inte om någon ringt. Det intressanta är att om någon tv-reporter rakt ut frågat vad präster tänker om möjligheten att be för folk, så hade väl alla kloka präster sagt att vi ber och lämnar allt till Gud, som lovat höra vår bön. Det är rätt enkelt. Vad annars ska de säga?
Och skulle jag få frågan om omvändelsens möjlighet skulle jag luta mig mot Mian Lodalen och Matilda Tudor och säga att kan man omvändas på ena hållet, kan man omvändas på andra,
What's the fuss about?
Jag frågade i stället om biskoparnas besök på FRA i vintras (för Salander har varit i Washington väldigt mycket under våren så vi har inte talats vid ordentligt) - hur var det?
"De blev helt bortdribblade", svara Salander. "Och de glömde ställa frågan vad FRA gör för att hantera bestämmelsen i den gamla kyrkolagen att den som tjuvlyssnar ska undergå straff. Ingen biskop lyste FRA i bann och det var väl det minsta de hade kunnat göra.
Nöjd vandrade delegationen sin väg. Vi tyckte nöjet var helt på vår sida."
Salander sa: "Saken gäller inte bara förbön och bögbotande, som de kallar det. Programmet styr mot Frimodig kyrka, som ska framställas som en homofob storhet. Vi tror förresten att redaktionen ringde dig också i höstas när vi följer deras samtalslistor. Det har du väl fattat av Snowden-boken att det är så man arbetar, kollar connections i första hand. Innehållet är underordnat kartläggningen av nätverken.
Du behöver inte kommentera om de ringde eller inte!
Vi har emellertid inte gått vidare för att försöka lista ut vem som tipsat redaktionen om att jaga just Frimodig kyrka - men ni stod ju fram i kyrkomötet så helt egendomligt är det inte och era motståndare har sina intressen.
I programmet förekommer ärkebiskop Wejryd och en sekreterare i kyrkan som heter Grenholm. Ingen försvarar prästerna mot en 'set-up', men det kanske du anade på förhand. Det här är läget.
I ett militärt förband hade frågan nu varit hur cheferna tar hand om sin personal men i Svenska kyrkan är det annorlunda. Fast lite svårt borde det vara också för de kyrkliga cheferna när personalen lurats in i något som de inte kan ta sig ur och förespeglats något som inte är sant. Desinformation och psykop vet vi något om. Men kanske inte biskoparna? Frågor!"
Jag hade inga. Jag kommenterade inte om någon ringt. Det intressanta är att om någon tv-reporter rakt ut frågat vad präster tänker om möjligheten att be för folk, så hade väl alla kloka präster sagt att vi ber och lämnar allt till Gud, som lovat höra vår bön. Det är rätt enkelt. Vad annars ska de säga?
Och skulle jag få frågan om omvändelsens möjlighet skulle jag luta mig mot Mian Lodalen och Matilda Tudor och säga att kan man omvändas på ena hållet, kan man omvändas på andra,
What's the fuss about?
Jag frågade i stället om biskoparnas besök på FRA i vintras (för Salander har varit i Washington väldigt mycket under våren så vi har inte talats vid ordentligt) - hur var det?
"De blev helt bortdribblade", svara Salander. "Och de glömde ställa frågan vad FRA gör för att hantera bestämmelsen i den gamla kyrkolagen att den som tjuvlyssnar ska undergå straff. Ingen biskop lyste FRA i bann och det var väl det minsta de hade kunnat göra.
Nöjd vandrade delegationen sin väg. Vi tyckte nöjet var helt på vår sida."
Fjärrstyrning
Jag vet inte om jag måste vara tydlig - för det borde gå rätt lätt att se vilket tema jag driver: Kyrkans frihet. Jag ser det som den ekumeniska rörelsen varnade för - en totalitär demokrati där någon tar makten över våra tankar och vi fjärrstyrs. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har väl den kontrollen varit - kunnat vara - så enorm som nu. Överstarna Salander och Olofsson hävdade att jag måste läsa boken om Snowden, som just kommit. Jag gör det. Orwells bok 1984 eller Boyes Kallocain blir referenspunkter.
Det måste vara ett ansvar för de kyrkokristna att återkommande granska vilken agenda som söker sin arena i det kyrkliga och vilka slagord som upprepas som vore de egna tankar men egentligen är reflexer av vad andra vill att vi ska säga. Det är här som hbt-rörelsen blir intressant. Den agerar som normförändrare och, självfallet, som normsändare. Svenska kyrkan tycks attraktiv i sammanhanget (vilket antyder en potential Svenska kyrkan har men inte längre använder för sitt specifika utan låter andra använda). Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans.
Till fjärrstyrningen hör att tankar produceras och distribueras till oss i massformat. Samma ikoner lyfts fram i skilda sammanhang. Samma teman möter i olika fora. Bok, artiklar, intervjuer och så festivaler och manifestationer.
Om någon - OM - kommer att skriva historien om Svenska kyrkan i min tid och analysera hur Svenska kyrkan blev spelplats för andras repliker och intressen, blir det nog en rätt förfärande läsning om sådant som steg för steg hände i vår tid utan att särskilt många märkte det. Så fungerar fjärrstyrning. Det blir en vana och vanan har en normerande makt, Bakom den vanan finns en annan och annans - norm. Det är det som är själva poängen med att vara normkritisk - att helt enkelt leverera en annan norm bär den gamla är ifrågasatt och sedan undanröjd.
Ibland blir fjärrstyrningen komisk. Som det där med hbt-certifieringen, som kommer att kosta mycket och som RFSL inte kan/vill sköta eftersom RFSL:s ståndpunkter inte är Svenska kyrkans. Då skulle många hjärtans tankar bli uppenbara, kan man tänka! Men bara momentant. Någon kommer att flytta sig, adaptera sig. Guess who!
Jag läser vad en kontraktsprost i Göteborgs stift har att anföra: "Jag tror att det är bra om jag som kontraktsprost håller samma linje som Svenska kyrkan i övrigt gör. ( normering, DS) Vi ska vara en aktör som står upp för människors lika värde (ideologisk målsättning med rötter i franska upplysningstiden! DS) och ju bättre och tydligare vi kan göra det som kyrka desto större trovärdighet har vi också i vår grundläggande uppgift - att sprida evangeliet." Nu tänkte nog kontraktsprosten att han fick ihop ekvationen. Fick han det? Eller vände han resonemangen, lät sig fjärrstyras utan att själv upptäcka hur och än mindre inse varför?
I fornkyrkan fanns en helt annan medvetenheten om det annorlundaskap tron ledde till. Det var detta annorlunda som lockade människor då. Det är likadant nu. Det är inte vår kyrkliga Gleichschaltung som visar sig vara en framgångsväg utan de heliga hemligheterna. Det är på sitt sätt också en fjärrstyrning fast med den skillnaden att här möter genom sekler det evangelium mig, som kommer mig allra närmast. Det jag djupt i min mänsklighet anat och alltid längtat efter.
Ni undrar kanske hur det går i Birgittakyrkan. Länsstyrelsen håller med: "Länsstyrelsen befarar nu att kyrkans sammantagna kulturhistoriska värde är hotat. För att kyrkan ska återfå det höga kulturhistoriska värde den har krävs att åtgärder vidtas." Kollektautomaten utgått eller får ett speciellt utformat chassi men domen är klar "Torde alltså utgå." Hur går en automat ut? kan man undra. Bort ska ambo, kredensbord och notställ. En pelare har "belamrats" och ska rensas. Ny belysning utomhus. Länsstyrelsen har 24 punkter på sådant som ska åtgärdas. Och så ska predikstolen letas fram. Det tror jag inte går. Jag tror att dåvarande komministern befallde att den skulle destrueras. Antingen kördes den till tippen eller eldades upp efter några års förvaring i kyrkladan. Det är bara att beställa en ny, som församlingen inte behöver och som prästerna inte vill använda.
Vad ska man säga om Birgittakyrkan, där människor blev så glada över att deras kyrka, byggd 1975, var så fin att den blev kulturminnesmärkt. Man ska säga: Den som vill bevara sitt liv, ska mista det. På något sätt illustreras också här bad som händer när Svenska kyrkan blir arena för en annan agenda. I det här fallet arkitektens - och därefter kulturens,. Inte kyrkokulturens utan länsstyrelsens, statens. Och detta ska kyrkoavgiften gå till.
Är det inte nu så få som går i Birgittakyrkan att en stängning av huset kanske skulle övervägas? Tre generationer har haft glädje av kyrkan. Gott nog. Stadsdelen har förändrats. Den gamla generationen är borta. De som fostrades där under de lysande åren är nu kring 60 och förhoppningsvis kyrkligt aktiva på andra håll. Ett kyrkorum som inte får leva ska man helt sonika låta dö. Det kallas och är barmhärtighetsmord.
Det måste vara ett ansvar för de kyrkokristna att återkommande granska vilken agenda som söker sin arena i det kyrkliga och vilka slagord som upprepas som vore de egna tankar men egentligen är reflexer av vad andra vill att vi ska säga. Det är här som hbt-rörelsen blir intressant. Den agerar som normförändrare och, självfallet, som normsändare. Svenska kyrkan tycks attraktiv i sammanhanget (vilket antyder en potential Svenska kyrkan har men inte längre använder för sitt specifika utan låter andra använda). Varje kyrka har ett budskap - sitt eget eller någon annans.
Till fjärrstyrningen hör att tankar produceras och distribueras till oss i massformat. Samma ikoner lyfts fram i skilda sammanhang. Samma teman möter i olika fora. Bok, artiklar, intervjuer och så festivaler och manifestationer.
Om någon - OM - kommer att skriva historien om Svenska kyrkan i min tid och analysera hur Svenska kyrkan blev spelplats för andras repliker och intressen, blir det nog en rätt förfärande läsning om sådant som steg för steg hände i vår tid utan att särskilt många märkte det. Så fungerar fjärrstyrning. Det blir en vana och vanan har en normerande makt, Bakom den vanan finns en annan och annans - norm. Det är det som är själva poängen med att vara normkritisk - att helt enkelt leverera en annan norm bär den gamla är ifrågasatt och sedan undanröjd.
Ibland blir fjärrstyrningen komisk. Som det där med hbt-certifieringen, som kommer att kosta mycket och som RFSL inte kan/vill sköta eftersom RFSL:s ståndpunkter inte är Svenska kyrkans. Då skulle många hjärtans tankar bli uppenbara, kan man tänka! Men bara momentant. Någon kommer att flytta sig, adaptera sig. Guess who!
Jag läser vad en kontraktsprost i Göteborgs stift har att anföra: "Jag tror att det är bra om jag som kontraktsprost håller samma linje som Svenska kyrkan i övrigt gör. ( normering, DS) Vi ska vara en aktör som står upp för människors lika värde (ideologisk målsättning med rötter i franska upplysningstiden! DS) och ju bättre och tydligare vi kan göra det som kyrka desto större trovärdighet har vi också i vår grundläggande uppgift - att sprida evangeliet." Nu tänkte nog kontraktsprosten att han fick ihop ekvationen. Fick han det? Eller vände han resonemangen, lät sig fjärrstyras utan att själv upptäcka hur och än mindre inse varför?
I fornkyrkan fanns en helt annan medvetenheten om det annorlundaskap tron ledde till. Det var detta annorlunda som lockade människor då. Det är likadant nu. Det är inte vår kyrkliga Gleichschaltung som visar sig vara en framgångsväg utan de heliga hemligheterna. Det är på sitt sätt också en fjärrstyrning fast med den skillnaden att här möter genom sekler det evangelium mig, som kommer mig allra närmast. Det jag djupt i min mänsklighet anat och alltid längtat efter.
Ni undrar kanske hur det går i Birgittakyrkan. Länsstyrelsen håller med: "Länsstyrelsen befarar nu att kyrkans sammantagna kulturhistoriska värde är hotat. För att kyrkan ska återfå det höga kulturhistoriska värde den har krävs att åtgärder vidtas." Kollektautomaten utgått eller får ett speciellt utformat chassi men domen är klar "Torde alltså utgå." Hur går en automat ut? kan man undra. Bort ska ambo, kredensbord och notställ. En pelare har "belamrats" och ska rensas. Ny belysning utomhus. Länsstyrelsen har 24 punkter på sådant som ska åtgärdas. Och så ska predikstolen letas fram. Det tror jag inte går. Jag tror att dåvarande komministern befallde att den skulle destrueras. Antingen kördes den till tippen eller eldades upp efter några års förvaring i kyrkladan. Det är bara att beställa en ny, som församlingen inte behöver och som prästerna inte vill använda.
Vad ska man säga om Birgittakyrkan, där människor blev så glada över att deras kyrka, byggd 1975, var så fin att den blev kulturminnesmärkt. Man ska säga: Den som vill bevara sitt liv, ska mista det. På något sätt illustreras också här bad som händer när Svenska kyrkan blir arena för en annan agenda. I det här fallet arkitektens - och därefter kulturens,. Inte kyrkokulturens utan länsstyrelsens, statens. Och detta ska kyrkoavgiften gå till.
Är det inte nu så få som går i Birgittakyrkan att en stängning av huset kanske skulle övervägas? Tre generationer har haft glädje av kyrkan. Gott nog. Stadsdelen har förändrats. Den gamla generationen är borta. De som fostrades där under de lysande åren är nu kring 60 och förhoppningsvis kyrkligt aktiva på andra håll. Ett kyrkorum som inte får leva ska man helt sonika låta dö. Det kallas och är barmhärtighetsmord.
tisdag 27 maj 2014
Högt i tak
Jag tänkte att det skulle vara högt i tak och att bloggkommentarerna därför skulle vara av hög klass. Nu är det bitvis rätt låg debatt. Jag har släppt igenom inläggen för det är väl rätt lärorikt att se hur debatt går till i vår tid. Nu blir jag anmodad att stänga kommentatorsfältet eller införa aggremanger och det vet jag inte om jag vill. Kan verkligen inte människor ta ansvar för sitt kommenterande och t ex kommentera det som skrivits, inte en massa andra ämnen som inte tagit upp och som därför inte riktigt kan kommenteras. i får skriva om vädret när jag skrivit om vädret, annars får vädret vara som det vill.
Jag är rätt obenägen att sitta som censor. Vill ni puckla på varandra, så gör det. Men risken är förstås att allt samtal upphör. Vill ni det? Är det inte bättre med en debatt där tankar presenteras, det oklara analyseras och nya insikter nås?
Missionärer på konferens brukade gräla. Det kan jag stå ut med. Men det blir för lite av det andra. Skriver jag som varit på stiftsfullmäktige och sett en stor organisation som egentligen inte vill någonting offensivt. Är detta Svenska kyrkans öde, att skötas av de oförmögna? Så mycket viktigare att vi andra kan ha fora för samtal. Denna blogg skulle vara en sådan, där kritik framförs, kyrkosystemet granskas, insikter uppstår och människor har sin glädje i att samtala - under parollen "pigg, käck och munter", som är denna bloggs karaktäristika.
Annars kan det väl egentligen vara.
Jag är rätt obenägen att sitta som censor. Vill ni puckla på varandra, så gör det. Men risken är förstås att allt samtal upphör. Vill ni det? Är det inte bättre med en debatt där tankar presenteras, det oklara analyseras och nya insikter nås?
Missionärer på konferens brukade gräla. Det kan jag stå ut med. Men det blir för lite av det andra. Skriver jag som varit på stiftsfullmäktige och sett en stor organisation som egentligen inte vill någonting offensivt. Är detta Svenska kyrkans öde, att skötas av de oförmögna? Så mycket viktigare att vi andra kan ha fora för samtal. Denna blogg skulle vara en sådan, där kritik framförs, kyrkosystemet granskas, insikter uppstår och människor har sin glädje i att samtala - under parollen "pigg, käck och munter", som är denna bloggs karaktäristika.
Annars kan det väl egentligen vara.
Uppdrag Granskning
Uppdrag Granskning är uppdraget till oss alla. Gråt inte, forska!
Visst kan man fundera över det stora sexintresset - men kanske mest över grundläggande frågor som människosyn. Sex blev konsumtion - och i vårt samhälle är en fråga som vad Gud avsåg med att lägga in sexualitet i skapelsen och om det finns någon grundmodell för sexpysslet, fullständigt omöjliga frågor. De kan inte ställas i en kultur som den kristna tro dock byggde upp. Granska! Och om människor förlorar sin mänskliga värdighet och blir offer för drifter, aposteln nämner något om saken, granska då den dominerande kyrkan i det landet. Har hon svikit i kampen om människan?
Nu var det dock en annan fråga än sex jag skrev om när jag beskrev agerandet i bunkern i Uppsala - och vidare ut till kanslisterna i stiften. Den har inte kommenterats särskilt mycket. Kommentatorerna upprepar sig i andra ämnen. Vi kunde granska det förhållandet också. Varför handlade inte kommentarerna om arbetsledningsfrågor eller om synen på präster?
Vi granskar vidare för att fullgöra uppdraget.
Granska uppgörelsen med den kristna trons grundläggande hållningar - som att lita på att Jesus talade sanning när han gav oss Anden som Hjälparen och att apostlarna uttrycket vad Gud vill. Så svarar vi i gudstjänsten. Är det bara prat? "Så lyder Herrens ord" - men det är inte Herrens?
Jag kräver inte att man ska fatta. Alla får stå under den flagga trosbekännelsen utgör och säga: "Här hör jag hemma" utan att behöva fatta. Men hållningen måste vara den granskande, då. Vanlig nyfikenhet, kan man säga.
Och så måste man alltid granska sina egna frågeställningar. Jag tänker inte öppna forskarskola här, men grundregeln är att den fråga jag ställer kan stänga resonemang eller öppna dem. Den som vill ha Jesus-ord kommer att gå tomhänt från platsen. Den som nöjer sig med ett Herrens bud, får svar. Det svaret är värt en fortsatt granskning, men börjar med att svaret får vara utgångspunkt. Och vad som händer när en kyrkostruktur lämnar Herrens bud kanske vi bäst av alla nu kan börja veta? Av många kristna i världen är det vi som vet mest hur det blir, eller? Uppdrag Granskning!
Själv funderar jag över det uppdrag granskningen kom fram till, dvs det uppdrag Överklagandenämnden har.
Nu åkte ju Växjö domkapitel på en s k propp. Jag tror det på juristspråk heter propp, för jurister gick fordomdags juridisk kurs i ämnet. Vad betyder det?
Stiftsfullmäktige har valt en uppsättning av ledamöterna. De har gjort sig skyldiga till ett gravt rättegångsfel och brutit mot grundläggande regler. Ska de avgå? Förmodas de lämna in sina avskedsansökningar vid dagens sammanträde eller ska vi idag helt sonika sparka dem och välja nya? Uppdrag: Granskning!
Kan man bryta mot principer för rättsskipning, få bakläxa och sedan bara vissla och gå vidare - eller ska det dras gränser? Vad bör gälla? Gråt inte, forska!
Och hur spiller detta grundläggande rättegångsfel över när juristerna dömer i tingsrätt och hovrätt? Har de satt sitt rykte på spel på ett sätt som de rättsvårdande myndigheterna borde titta på - granska, alltså? Kan vi i tingsrätt och hovrätt ha jurister som begått ett allvarligt rättegångsfel?
Detta sagt ska jag fara till Stiftsfullmäktige. Jag saknar Håkan Sunnliden, som i dag tydligen ska bedömas i Katmandu, Nepal, och ordnas med för att i morgon flyga till Sverige. Men i frågan om evangelisation hade han behövts för att debattera. Granskarna i stiftsfullmäktige är nog annars inte så många. Väl att stiftet har Frimodig kyrka.
Visst kan man fundera över det stora sexintresset - men kanske mest över grundläggande frågor som människosyn. Sex blev konsumtion - och i vårt samhälle är en fråga som vad Gud avsåg med att lägga in sexualitet i skapelsen och om det finns någon grundmodell för sexpysslet, fullständigt omöjliga frågor. De kan inte ställas i en kultur som den kristna tro dock byggde upp. Granska! Och om människor förlorar sin mänskliga värdighet och blir offer för drifter, aposteln nämner något om saken, granska då den dominerande kyrkan i det landet. Har hon svikit i kampen om människan?
Nu var det dock en annan fråga än sex jag skrev om när jag beskrev agerandet i bunkern i Uppsala - och vidare ut till kanslisterna i stiften. Den har inte kommenterats särskilt mycket. Kommentatorerna upprepar sig i andra ämnen. Vi kunde granska det förhållandet också. Varför handlade inte kommentarerna om arbetsledningsfrågor eller om synen på präster?
Vi granskar vidare för att fullgöra uppdraget.
Granska uppgörelsen med den kristna trons grundläggande hållningar - som att lita på att Jesus talade sanning när han gav oss Anden som Hjälparen och att apostlarna uttrycket vad Gud vill. Så svarar vi i gudstjänsten. Är det bara prat? "Så lyder Herrens ord" - men det är inte Herrens?
Jag kräver inte att man ska fatta. Alla får stå under den flagga trosbekännelsen utgör och säga: "Här hör jag hemma" utan att behöva fatta. Men hållningen måste vara den granskande, då. Vanlig nyfikenhet, kan man säga.
Och så måste man alltid granska sina egna frågeställningar. Jag tänker inte öppna forskarskola här, men grundregeln är att den fråga jag ställer kan stänga resonemang eller öppna dem. Den som vill ha Jesus-ord kommer att gå tomhänt från platsen. Den som nöjer sig med ett Herrens bud, får svar. Det svaret är värt en fortsatt granskning, men börjar med att svaret får vara utgångspunkt. Och vad som händer när en kyrkostruktur lämnar Herrens bud kanske vi bäst av alla nu kan börja veta? Av många kristna i världen är det vi som vet mest hur det blir, eller? Uppdrag Granskning!
Själv funderar jag över det uppdrag granskningen kom fram till, dvs det uppdrag Överklagandenämnden har.
Nu åkte ju Växjö domkapitel på en s k propp. Jag tror det på juristspråk heter propp, för jurister gick fordomdags juridisk kurs i ämnet. Vad betyder det?
Stiftsfullmäktige har valt en uppsättning av ledamöterna. De har gjort sig skyldiga till ett gravt rättegångsfel och brutit mot grundläggande regler. Ska de avgå? Förmodas de lämna in sina avskedsansökningar vid dagens sammanträde eller ska vi idag helt sonika sparka dem och välja nya? Uppdrag: Granskning!
Kan man bryta mot principer för rättsskipning, få bakläxa och sedan bara vissla och gå vidare - eller ska det dras gränser? Vad bör gälla? Gråt inte, forska!
Och hur spiller detta grundläggande rättegångsfel över när juristerna dömer i tingsrätt och hovrätt? Har de satt sitt rykte på spel på ett sätt som de rättsvårdande myndigheterna borde titta på - granska, alltså? Kan vi i tingsrätt och hovrätt ha jurister som begått ett allvarligt rättegångsfel?
Detta sagt ska jag fara till Stiftsfullmäktige. Jag saknar Håkan Sunnliden, som i dag tydligen ska bedömas i Katmandu, Nepal, och ordnas med för att i morgon flyga till Sverige. Men i frågan om evangelisation hade han behövts för att debattera. Granskarna i stiftsfullmäktige är nog annars inte så många. Väl att stiftet har Frimodig kyrka.
måndag 26 maj 2014
Det är inte klokt
I Kyrkans Hus i Uppsala laddas det inför Uppdrag Granskning. Stiftens kommunikatörer har fått ett omfattande material inför de reaktioner som förväntas.
Men vilka sitter en onsdagskväll på försommaren och tittar på Uppdrag Granskning? Sköter man inte täppor och grillar då?
Inger Lise Olsen, som är handläggare i Kyrkans Hus, ropar högt om materialet och skickar det till sina polare. Ann-Christine Roxberg hör till dem. "Det handlar också om kyrkans trovärdighet."
Därför har stiften i flera fall delat materialet till församlingarnas kommunikatörer och kyrkoherdar. Men komministrarna då, de som möter folket? Tydligen inte. Det säger en del och lägg detta som det säger på minnet, ni komministrar - kleresiproletariatet. Vad då Kyrkans trovärdighet förresten? Avrättades inte Kyrkans Herre därför att han inte uppfattades som trovärdig?
Vad skickas ut? Först ett papper om vigselrätt/vigselskyldighet. Därefter en historieskrivning om homosexuella och Svenska kyrkan. Kunde kanske varit värt att nämna att det var Bo Giertz som drev på om avkriminaliseringen av homosexualitet. När Jonas Gardell klagar över att sjukdomsstämpeln så ska man minnas att detta var alternativet till kriminalisering. Biskoparna kunde inte då tänka sig att homoerotiken var vad Gud tänkt sig. Men det var 1950-tal! Nu förstår biskoparna saken bättre. Att Bo Giertz tog upp frågan berodde nog på att hans far och hans bror var läkare, rätt omtalade kompetenta läkare dessutom.
Jag läser vad kyrkomötet beslöt 2013: "Kyrkostyrelsen får i uppdrag att uppmuntra alla stift att sträva efter att i möjligaste mån genomföra HBT-certifiering på arbetsplatser i Svenska kyrkan." Uppmuntra. Sträva efter. I möjligaste mån. Det är verkligen kraft i vårt förbund!
Därefter kommer ett papper om tystnadsplikt och själavård. Där slås det fast att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan på att "hen" blir bemött med professionalitet. Så hade jag inte skrivit. Jag hade skrivit att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan också på att bli bemött med pastoral omsorg. Det där "hen" hade jag tappat bort. Ser ni finessen, alltså hur svenska ska skrivas? Ska kunna lita - bli bemött.
Sedan kommer tre sidor med frågor och svar.
Vi får veta att det aldrig är acceptabelt att kränka någon i en själavårdssituation. Vet folket i Kyrkans Hus att programmet visar kränkningar? Den som upplever att prästen försökt bota homosexualitet kan anmäla prästen, ser vi också. Jag fattar uppmaningen. Anmäl på!
Då ställs frågan om en sådan präst får jobba kvar - anställningsfrågan är en fråga för arbetsgivaren, får vi klart för oss.
Men vi fattar också att prästen aldrig kan förklara eller försvara sig för det "hen" sagt i själavårdssamtalet. Tystnadsplikten gäller. Prästen kan inte ens diskutera om samtalet ägt rum.
Så kommer en uppsättning frågor som ger en inblick i Kyrkokansliets tankevärld.
Varför får prästerna göra så här?
Vart vänder man sig när (obs! inte om, DS) man blivit illa behandlad av en präst/diakon i Svenska kyrkan?
"Jag känner mig osäker på om jag kan få ett schysst bemötande när jag en dag vill boka en vigsel. Vad är det som gäller?"
Det får man förstås veta och om församlingen inte lever upp till sina förpliktelser kan du kontakta stiftet och stiftsbiskopen. "Om du känner dig osäker kan du också ringa till stiftskansliet och fråga."
Det sista var roligast. Varifrån får de allt?
Det är inte riktigt färdigt än.
"Finns det regnbågsmärkta församlingar och präster?"
Svaret är att hbt-certifieringsarbetet har inletts, vilket jag tror är lögn. Sanningen är den att kostnaden blir skyhög och att RFSL inte kan användas/vill vara med - och vad då med certifiering? Det här håller på att krångla till sig. Varför inte RFSL? Därför att RFSL står upp för prostitution. Det blir svårt för kanslisterna i Uppsala nu.
Faktiskt frågar man också vad jag som tv-tittare kan göra om jag tycker prästerna i programmet behandlats oschysst.
De två sista frågorna har vidare bäring: "Vad gör ni åt det faktum att det finns präster som menar att man kan bli fri från sin homosexualitet?" Naturligtvis upprepas talet om att man kan anmäla.
Kunde man inte enklare hänvisat till Mian Lodalen och Matilda Tudor, som vill omvända heterokvinnor till att bli lesbiska - för lesbiska kvinnor får fler orgasmer och har det - på det hela taget - bättre. Omvändelse är alltså möjlig. Bra att veta. "Tänk om alla kvinnor kan finna sin inre flata? Då skulle bara en galning fortsätta leva med män i ett ojämställt samhälle." Ordet i Lodalens och Tudors handbok är just omvändelse (Liten handbok i konsten att bli lesbisk, Leopard,sid 144 ff). Jaja. Det hade nog inte kyrkomötet an aaaaaning om.
Så vad gör ni år det faktum att det finns en författare sammanlevande med präst som menar att man kan bli från sin heterosexualitet?
Och slutligast: "Hur säkerställer ni att man som homosexuell blir bemött med respekt i Svenska kyrkan?"
Då får vi veta att Svenska kyrkan värnat homosexuellas rättigheter sedan 1970-talet. Verkligen? Och vad innebar biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga om inte ett värnande?
Tänk om någon skulle ställa frågan: "Hur säkerställer ni att en kvinnoprästmotståndare eller homofob blir bemött med respekt i Svenska kyrkan? Vad svarar ni då?
Man skulle kunna bli nedstämd när man ser det Quartierdenken om präster som sätts på pränt - och kostar arbetstid att få på pränt.
Jag skriver det enkelt. Jag saknar i utskicket respekten för prästerna. Det är rätt förödande. Mer än så här tror de finkristna inte om er! Minns det, när ni stått i de svåra frågorna i mötet med människor eller släpar er hem efter en lång och delvis obetald arbetsdag. Jag syftar då på komministrarna, de som inte har reglerad tjänst.
Finns det någon annan arbetsplats där de anställda behandlas på det här viset i cirkulärskrivelser?
Och vilken signal om arbetet i Svenska kyrkans församlingar sänder egentligen FAQ-materialet när man måste ringa stiftskansliet för att vara säker på att allt blir rätt?
Men vilka sitter en onsdagskväll på försommaren och tittar på Uppdrag Granskning? Sköter man inte täppor och grillar då?
Inger Lise Olsen, som är handläggare i Kyrkans Hus, ropar högt om materialet och skickar det till sina polare. Ann-Christine Roxberg hör till dem. "Det handlar också om kyrkans trovärdighet."
Därför har stiften i flera fall delat materialet till församlingarnas kommunikatörer och kyrkoherdar. Men komministrarna då, de som möter folket? Tydligen inte. Det säger en del och lägg detta som det säger på minnet, ni komministrar - kleresiproletariatet. Vad då Kyrkans trovärdighet förresten? Avrättades inte Kyrkans Herre därför att han inte uppfattades som trovärdig?
Vad skickas ut? Först ett papper om vigselrätt/vigselskyldighet. Därefter en historieskrivning om homosexuella och Svenska kyrkan. Kunde kanske varit värt att nämna att det var Bo Giertz som drev på om avkriminaliseringen av homosexualitet. När Jonas Gardell klagar över att sjukdomsstämpeln så ska man minnas att detta var alternativet till kriminalisering. Biskoparna kunde inte då tänka sig att homoerotiken var vad Gud tänkt sig. Men det var 1950-tal! Nu förstår biskoparna saken bättre. Att Bo Giertz tog upp frågan berodde nog på att hans far och hans bror var läkare, rätt omtalade kompetenta läkare dessutom.
Jag läser vad kyrkomötet beslöt 2013: "Kyrkostyrelsen får i uppdrag att uppmuntra alla stift att sträva efter att i möjligaste mån genomföra HBT-certifiering på arbetsplatser i Svenska kyrkan." Uppmuntra. Sträva efter. I möjligaste mån. Det är verkligen kraft i vårt förbund!
Därefter kommer ett papper om tystnadsplikt och själavård. Där slås det fast att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan på att "hen" blir bemött med professionalitet. Så hade jag inte skrivit. Jag hade skrivit att en människa inte bara ska kunna lita på tystnadsplikten utan också på att bli bemött med pastoral omsorg. Det där "hen" hade jag tappat bort. Ser ni finessen, alltså hur svenska ska skrivas? Ska kunna lita - bli bemött.
Sedan kommer tre sidor med frågor och svar.
Vi får veta att det aldrig är acceptabelt att kränka någon i en själavårdssituation. Vet folket i Kyrkans Hus att programmet visar kränkningar? Den som upplever att prästen försökt bota homosexualitet kan anmäla prästen, ser vi också. Jag fattar uppmaningen. Anmäl på!
Då ställs frågan om en sådan präst får jobba kvar - anställningsfrågan är en fråga för arbetsgivaren, får vi klart för oss.
Men vi fattar också att prästen aldrig kan förklara eller försvara sig för det "hen" sagt i själavårdssamtalet. Tystnadsplikten gäller. Prästen kan inte ens diskutera om samtalet ägt rum.
Så kommer en uppsättning frågor som ger en inblick i Kyrkokansliets tankevärld.
Varför får prästerna göra så här?
Vart vänder man sig när (obs! inte om, DS) man blivit illa behandlad av en präst/diakon i Svenska kyrkan?
"Jag känner mig osäker på om jag kan få ett schysst bemötande när jag en dag vill boka en vigsel. Vad är det som gäller?"
Det får man förstås veta och om församlingen inte lever upp till sina förpliktelser kan du kontakta stiftet och stiftsbiskopen. "Om du känner dig osäker kan du också ringa till stiftskansliet och fråga."
Det sista var roligast. Varifrån får de allt?
Det är inte riktigt färdigt än.
"Finns det regnbågsmärkta församlingar och präster?"
Svaret är att hbt-certifieringsarbetet har inletts, vilket jag tror är lögn. Sanningen är den att kostnaden blir skyhög och att RFSL inte kan användas/vill vara med - och vad då med certifiering? Det här håller på att krångla till sig. Varför inte RFSL? Därför att RFSL står upp för prostitution. Det blir svårt för kanslisterna i Uppsala nu.
Faktiskt frågar man också vad jag som tv-tittare kan göra om jag tycker prästerna i programmet behandlats oschysst.
De två sista frågorna har vidare bäring: "Vad gör ni åt det faktum att det finns präster som menar att man kan bli fri från sin homosexualitet?" Naturligtvis upprepas talet om att man kan anmäla.
Kunde man inte enklare hänvisat till Mian Lodalen och Matilda Tudor, som vill omvända heterokvinnor till att bli lesbiska - för lesbiska kvinnor får fler orgasmer och har det - på det hela taget - bättre. Omvändelse är alltså möjlig. Bra att veta. "Tänk om alla kvinnor kan finna sin inre flata? Då skulle bara en galning fortsätta leva med män i ett ojämställt samhälle." Ordet i Lodalens och Tudors handbok är just omvändelse (Liten handbok i konsten att bli lesbisk, Leopard,sid 144 ff). Jaja. Det hade nog inte kyrkomötet an aaaaaning om.
Så vad gör ni år det faktum att det finns en författare sammanlevande med präst som menar att man kan bli från sin heterosexualitet?
Och slutligast: "Hur säkerställer ni att man som homosexuell blir bemött med respekt i Svenska kyrkan?"
Då får vi veta att Svenska kyrkan värnat homosexuellas rättigheter sedan 1970-talet. Verkligen? Och vad innebar biskopsbrevet Ett brev i en folkets livsfråga om inte ett värnande?
Tänk om någon skulle ställa frågan: "Hur säkerställer ni att en kvinnoprästmotståndare eller homofob blir bemött med respekt i Svenska kyrkan? Vad svarar ni då?
Man skulle kunna bli nedstämd när man ser det Quartierdenken om präster som sätts på pränt - och kostar arbetstid att få på pränt.
Jag skriver det enkelt. Jag saknar i utskicket respekten för prästerna. Det är rätt förödande. Mer än så här tror de finkristna inte om er! Minns det, när ni stått i de svåra frågorna i mötet med människor eller släpar er hem efter en lång och delvis obetald arbetsdag. Jag syftar då på komministrarna, de som inte har reglerad tjänst.
Finns det någon annan arbetsplats där de anställda behandlas på det här viset i cirkulärskrivelser?
Och vilken signal om arbetet i Svenska kyrkans församlingar sänder egentligen FAQ-materialet när man måste ringa stiftskansliet för att vara säker på att allt blir rätt?
söndag 25 maj 2014
Valdag
Jag ska gå till min gamla skola och rösta, ser jag på röstkortet. Fast i matsalen. Den fanns inte på min tid. Några av oss cyklade hem och åt. Andra åt sina mackor i korridoren.
Med entusiasm har jag försökt sätta mig in i EU-frågorna, eller?
Man kanske skulle rösta på en tidigare kyrkominister, för det måste väl vara en hederlig och kompetent kvinna också om frisyren inte riktigt kläder henne. Men ärkebiskopens Stefansmedalj bär hon sedan 1999. Hon fick den av KG Hammar och den utdelas "till högt förtjänta medlemmar i Svenska kyrkan för en utomordentlig insats i kyrkan." Ja, men då är väl valet i praktiken klart. I vart fall för Svenska kyrkans medlemmar - och det betyder kanske 4 miljoner röstberättigade eller så. Hon bär ett tecken på att hon är "högt förtjänt". Ingen vänder ryggen åt henne när hon talar.
Dum nog läste jag Aftonbladet om attacken som alla missade. Alla? Ingen kan väl missa den nu?
Det var debatt och den generöse Gunnar Hökmark gav Ulvskog ett enkelt val, tycktes det. Hon fick välja mellan den tyska ekonomiska politiken som ger vikande arbetslöshet eller den franska socialistiska politiken som ger växande arbetslöshet. Så säger Ulvskog: "Men, så hyggligt ... jävla skithög." Jag blir inte upprörd - men det var inte meningen att repliken skulle höras, kommenterar Marita Ulvskog i efterhand. Det ger mig problem. Ska vi inte ha transparens i demokratin? Och så förklarar sig Ulvskog med att hon var lite förbannad. Det kan man förstå. Orsaken var "att det var en sådan massiv rad av män som tog all syre i luften." Kan det verkligen vara så - eller är det en konstruktion? Jag vet inte. Jag vet egentligen ingenting. Jag vet inte om jag alls har lust att gå och rösta. Någonstans bjuder det mig emot. Hade det inte varit lättare att rösta på Ulvskog om hon stått för sitt ord - för jag tror att hon i hastigheten uttryckte sin värdering. Nästa gång hon gör det kan hon väl ha Stefansmedaljen på sig. Högt förtjänst medlem i Svenska kyrkan.
Med entusiasm har jag försökt sätta mig in i EU-frågorna, eller?
Man kanske skulle rösta på en tidigare kyrkominister, för det måste väl vara en hederlig och kompetent kvinna också om frisyren inte riktigt kläder henne. Men ärkebiskopens Stefansmedalj bär hon sedan 1999. Hon fick den av KG Hammar och den utdelas "till högt förtjänta medlemmar i Svenska kyrkan för en utomordentlig insats i kyrkan." Ja, men då är väl valet i praktiken klart. I vart fall för Svenska kyrkans medlemmar - och det betyder kanske 4 miljoner röstberättigade eller så. Hon bär ett tecken på att hon är "högt förtjänt". Ingen vänder ryggen åt henne när hon talar.
Dum nog läste jag Aftonbladet om attacken som alla missade. Alla? Ingen kan väl missa den nu?
Det var debatt och den generöse Gunnar Hökmark gav Ulvskog ett enkelt val, tycktes det. Hon fick välja mellan den tyska ekonomiska politiken som ger vikande arbetslöshet eller den franska socialistiska politiken som ger växande arbetslöshet. Så säger Ulvskog: "Men, så hyggligt ... jävla skithög." Jag blir inte upprörd - men det var inte meningen att repliken skulle höras, kommenterar Marita Ulvskog i efterhand. Det ger mig problem. Ska vi inte ha transparens i demokratin? Och så förklarar sig Ulvskog med att hon var lite förbannad. Det kan man förstå. Orsaken var "att det var en sådan massiv rad av män som tog all syre i luften." Kan det verkligen vara så - eller är det en konstruktion? Jag vet inte. Jag vet egentligen ingenting. Jag vet inte om jag alls har lust att gå och rösta. Någonstans bjuder det mig emot. Hade det inte varit lättare att rösta på Ulvskog om hon stått för sitt ord - för jag tror att hon i hastigheten uttryckte sin värdering. Nästa gång hon gör det kan hon väl ha Stefansmedaljen på sig. Högt förtjänst medlem i Svenska kyrkan.
Tja
Jag valde rubrik med omsorg. Hade tänkt skriva "allvarliga frågor" - men insåg att ett "tja" sitter bättre.
Kommentatorsfältet skulle väl kommentatorerna själva kunna hyfsa. Jag vill gärna att det ska finnas utrymme för vad folk tänker och gräl kan alltid liva upp, skulle Hägerström och filosoferna i Göteborg på 1970-talet mena. Lite retstickighet är tillåten. Och en del kommentarer vill jag att alla ska få läsa för att förstå argumentationsnivån, när det kommer till frågor om kristen tro och om Kyrkan.
Man kan tycka att Luthers argument om vad Anden tillåter eller inte hör till det dummaste - men han argumenterar så. Han skulle möjligtvis kunna tänkas ha skäl för det - skäl som går utöver de egna fördomarna eller den egna bristen på reflektion.
När den statliga utredningen skulle göras om vad Luther menade, blev den lite otydlig. Ragnar Askmark skrev några sidor i den mycket tillrättalagda statliga utredningen (SOU 1950:48) men var tydligare i sin bok om ämbetet. Jag påpekade saken i boken Kyrklig Splittring, där jag gick igenom en uppsättning Luther-forskare för att se vad senare tiders forskare kommit fram till: Brunotte, Lieberg, Prenter och Stein. Det var för tjugo år sedan vad jag kunde se som ett vettigt läsval. Forskarna hade olika bedömningar i somligt men var här ense. Luther avvisar tanken på kvinnor i prästämbetet. Att Luther efterhand skärper sin argumentation, tycks konstaterat. Det blir 1 Kor 14, som han ser är vad Anden har att säga.
Jag upptäckte en hel del annat, som finstilt redovisas i notapparaten till Kyrklig splittring. Men jag kommer på mig själv med att ogilla skrikandet med värdeomdömen när sak beskrivs. Så var det på 1950-talet, så är det nu - och har varit åren igenom.
I sak är det klart vad Luther menar. I sak är det klart att denna mening inte hade någon som helst betydelse för Svenska kyrkan. Det behöver den inte ha. Men man kunde mödat sig och argumenterat varför den inte skulle ha det när man på något sätt ville luta sig mot Luther och ändå säga något annat!
Det är klart att ett livs läsande påverkat. Man ska ha bärkraftiga argument för sina ställningstaganden och alla före mig är inte en samling idioter. Några har haft fel, andra har verkligen varit idioter men där finns också mycket tänkande, mycket vett och en del vishet. Alla de nu dödas frågor är inte överspelade och en del av det de säger är sorgligt bortglömt. Som t ex repliker och insikter i det ekumeniska arbetet på 1930-talet när de totalitära ideologierna men också demokratin granskades med varning att också demokratin kan bli totalitär. Fri- och rättigheter värnar.
Jag såg i bilderburken i går kväll någon barnrättskämpe förespråka att bara somliga politiska partier skulle släppas in på skolorna. Avsikten var den bästa och tanken demokratiskt farlig. För vem bestämmer vilka åsikter elever inte ska få höra? Jag har varit med i det skolsystem där läroverksadjunkter skulle bestämma smakgränserna. De ville gärna vara åsiktspoliser.
Demokratin och de där fri- och rättigheterna måste försvaras mot de bästa avsikterna, för de bästa avsikterna är farliga.
Nu drar det ihop sig till Uppdrag Granskning, har jag förstått, för jag läste Emilia Lindstrand i Dagens Seglora. Jag håller med. Missförhållanden ska granskas och i kyrkoordningsarbetet var transparensen viktig. Det som sker ska vara genomskinligt. Det är jag för. Men själavården är ett undantag. Jag kan återkomma till det problemet.
Emilia Lindstrands beskrivning av vad vi bör inse "att vi är en organisation som ska tåla granskning, att de har hittat präster med en annan hållning än vad vi gemensamt har beslutat" är dock både fel och farlig.
Man behöver alls inte tro att äktenskapet ska vara enkönat. Eller ska det uppfattas ha skett ett bekännelseavgörande och inte bara fattats ett majoritetsbeslut, fritt att ansluta sig till eller inte?
Vi har inte gemensamt beslutat något annat än att beslutsfattandet var gemensamt, där fanns både de som gemensamt röstade "ja" och de som röstade "nej". Överens var vi inte.
Överens med en majoritet av kristna världen över är inte heller majoriteten. Det är däremot minoriteten i kyrkomötet. Ser ni komplikationen? Det är farligt att en kyrka med 6.4 miljoner spelar allan och tror sig veta och förstå allt. Så är det nämligen inte.
Men vad har jag egentligen att säga om saken.
Jag undslipper mig ett "tja".
Kommentatorsfältet skulle väl kommentatorerna själva kunna hyfsa. Jag vill gärna att det ska finnas utrymme för vad folk tänker och gräl kan alltid liva upp, skulle Hägerström och filosoferna i Göteborg på 1970-talet mena. Lite retstickighet är tillåten. Och en del kommentarer vill jag att alla ska få läsa för att förstå argumentationsnivån, när det kommer till frågor om kristen tro och om Kyrkan.
Man kan tycka att Luthers argument om vad Anden tillåter eller inte hör till det dummaste - men han argumenterar så. Han skulle möjligtvis kunna tänkas ha skäl för det - skäl som går utöver de egna fördomarna eller den egna bristen på reflektion.
När den statliga utredningen skulle göras om vad Luther menade, blev den lite otydlig. Ragnar Askmark skrev några sidor i den mycket tillrättalagda statliga utredningen (SOU 1950:48) men var tydligare i sin bok om ämbetet. Jag påpekade saken i boken Kyrklig Splittring, där jag gick igenom en uppsättning Luther-forskare för att se vad senare tiders forskare kommit fram till: Brunotte, Lieberg, Prenter och Stein. Det var för tjugo år sedan vad jag kunde se som ett vettigt läsval. Forskarna hade olika bedömningar i somligt men var här ense. Luther avvisar tanken på kvinnor i prästämbetet. Att Luther efterhand skärper sin argumentation, tycks konstaterat. Det blir 1 Kor 14, som han ser är vad Anden har att säga.
Jag upptäckte en hel del annat, som finstilt redovisas i notapparaten till Kyrklig splittring. Men jag kommer på mig själv med att ogilla skrikandet med värdeomdömen när sak beskrivs. Så var det på 1950-talet, så är det nu - och har varit åren igenom.
I sak är det klart vad Luther menar. I sak är det klart att denna mening inte hade någon som helst betydelse för Svenska kyrkan. Det behöver den inte ha. Men man kunde mödat sig och argumenterat varför den inte skulle ha det när man på något sätt ville luta sig mot Luther och ändå säga något annat!
Det är klart att ett livs läsande påverkat. Man ska ha bärkraftiga argument för sina ställningstaganden och alla före mig är inte en samling idioter. Några har haft fel, andra har verkligen varit idioter men där finns också mycket tänkande, mycket vett och en del vishet. Alla de nu dödas frågor är inte överspelade och en del av det de säger är sorgligt bortglömt. Som t ex repliker och insikter i det ekumeniska arbetet på 1930-talet när de totalitära ideologierna men också demokratin granskades med varning att också demokratin kan bli totalitär. Fri- och rättigheter värnar.
Jag såg i bilderburken i går kväll någon barnrättskämpe förespråka att bara somliga politiska partier skulle släppas in på skolorna. Avsikten var den bästa och tanken demokratiskt farlig. För vem bestämmer vilka åsikter elever inte ska få höra? Jag har varit med i det skolsystem där läroverksadjunkter skulle bestämma smakgränserna. De ville gärna vara åsiktspoliser.
Demokratin och de där fri- och rättigheterna måste försvaras mot de bästa avsikterna, för de bästa avsikterna är farliga.
Nu drar det ihop sig till Uppdrag Granskning, har jag förstått, för jag läste Emilia Lindstrand i Dagens Seglora. Jag håller med. Missförhållanden ska granskas och i kyrkoordningsarbetet var transparensen viktig. Det som sker ska vara genomskinligt. Det är jag för. Men själavården är ett undantag. Jag kan återkomma till det problemet.
Emilia Lindstrands beskrivning av vad vi bör inse "att vi är en organisation som ska tåla granskning, att de har hittat präster med en annan hållning än vad vi gemensamt har beslutat" är dock både fel och farlig.
Man behöver alls inte tro att äktenskapet ska vara enkönat. Eller ska det uppfattas ha skett ett bekännelseavgörande och inte bara fattats ett majoritetsbeslut, fritt att ansluta sig till eller inte?
Vi har inte gemensamt beslutat något annat än att beslutsfattandet var gemensamt, där fanns både de som gemensamt röstade "ja" och de som röstade "nej". Överens var vi inte.
Överens med en majoritet av kristna världen över är inte heller majoriteten. Det är däremot minoriteten i kyrkomötet. Ser ni komplikationen? Det är farligt att en kyrka med 6.4 miljoner spelar allan och tror sig veta och förstå allt. Så är det nämligen inte.
Men vad har jag egentligen att säga om saken.
Jag undslipper mig ett "tja".
lördag 24 maj 2014
Känsloläge
I Falköping grät flera människor som var i kyrkan för att fira en gudstjänst för medmänsklighet. Det var väl inte bra - och lätt obegripligt varför ett saktema utlöser en känslostorm. Tydligen var några sverigedemokrater med också. Men då var det väl inte möjligt att manifestera mot dem efter gudstjänsten. Blev det ingen manifestation? Eller firar man först gudstjänst och går sedan ut och manifesterar mot somliga?
Men känslolägen blir det lätt i det kyrkliga.
Frågan ställdes hur det blir om Kyrkan gör något som Herren säger emot. Svar gavs på lite olika sätt. I en bloggkommentar kom så anklagelsen kom för rigiditet och en hel del annat. Sakargumentet var ett majoritetsargument. Majoriteten har rätt. Beslutet är fattat och ska följas. Ni är en krympande skara och prästerna som utgör flertal, har rätt. Då är det till att hålla sig okunnig om både demokratins gränser och den komplicerade frågan om Kyrkans ämbete. Jag tror inte at riksdagsbeslut utan vidare är att tolka som gudomliga. 1957 års kyrkomöte avvisade det förslag som riksdagen antog varpå ett nytt kyrkomöte kallades in för att fatta ett annat beslut - CA Hesslers bok Statskyrkodebatten (1964) var för mig omskakande läsning när jag var tonåring. Läs den! Beslutet 1958 är sådant att det på punkt efter punkt kan ifrågasättas. Och Klas Hanssons nya avhandling ger ett återkommande besked. Ärkebiskoparna ville inte på nytt ha upp debatten om ämbetet. Varför inte, tror ni? Och vad ska man säga när prästutbildningen går förbi konfliktfrågan och etiketterar den som en "icke-fråga". Hur trovärdig blir då den präst som är för reformen - om grunden för ställningstagandet egentligen inte finns?
Då kan man gå på vad Margot Kässmann sa - i Dagen, tror jag - att Luther var för kvinnliga präster och biskopar. Varför säger hon så? Han sa ju tvärtemot. Den Helige Ande tillåter inte det. När det upprepat blir fel i en fråga, fruktar jag att det är något fel. Tänk om det är det - tänk fritt, utan att frukta konsekvenserna! Ämbetsreformen vilar på svag grund. Invändningarna röjdes inte undan. Undra på att det blir problem - och tid för känslolägen. Den fråga vi borde ta upp är förstås frågan vad en präst är och gör. Det är frågan om vad Gud menade genom att inrätta ett prästämbete. Kan vi veta det eller har Gud lämnat oss i ren okunnighet? Det är också en knäckfråga att ta sig an. Den handlar om uppenbarelsen. En poäng för Luther var att vi faktiskt får besked av Gud. Det borde vara ett påstående som också resulterar i ett känsloläge.
Men känslolägen blir det lätt i det kyrkliga.
Frågan ställdes hur det blir om Kyrkan gör något som Herren säger emot. Svar gavs på lite olika sätt. I en bloggkommentar kom så anklagelsen kom för rigiditet och en hel del annat. Sakargumentet var ett majoritetsargument. Majoriteten har rätt. Beslutet är fattat och ska följas. Ni är en krympande skara och prästerna som utgör flertal, har rätt. Då är det till att hålla sig okunnig om både demokratins gränser och den komplicerade frågan om Kyrkans ämbete. Jag tror inte at riksdagsbeslut utan vidare är att tolka som gudomliga. 1957 års kyrkomöte avvisade det förslag som riksdagen antog varpå ett nytt kyrkomöte kallades in för att fatta ett annat beslut - CA Hesslers bok Statskyrkodebatten (1964) var för mig omskakande läsning när jag var tonåring. Läs den! Beslutet 1958 är sådant att det på punkt efter punkt kan ifrågasättas. Och Klas Hanssons nya avhandling ger ett återkommande besked. Ärkebiskoparna ville inte på nytt ha upp debatten om ämbetet. Varför inte, tror ni? Och vad ska man säga när prästutbildningen går förbi konfliktfrågan och etiketterar den som en "icke-fråga". Hur trovärdig blir då den präst som är för reformen - om grunden för ställningstagandet egentligen inte finns?
Då kan man gå på vad Margot Kässmann sa - i Dagen, tror jag - att Luther var för kvinnliga präster och biskopar. Varför säger hon så? Han sa ju tvärtemot. Den Helige Ande tillåter inte det. När det upprepat blir fel i en fråga, fruktar jag att det är något fel. Tänk om det är det - tänk fritt, utan att frukta konsekvenserna! Ämbetsreformen vilar på svag grund. Invändningarna röjdes inte undan. Undra på att det blir problem - och tid för känslolägen. Den fråga vi borde ta upp är förstås frågan vad en präst är och gör. Det är frågan om vad Gud menade genom att inrätta ett prästämbete. Kan vi veta det eller har Gud lämnat oss i ren okunnighet? Det är också en knäckfråga att ta sig an. Den handlar om uppenbarelsen. En poäng för Luther var att vi faktiskt får besked av Gud. Det borde vara ett påstående som också resulterar i ett känsloläge.
fredag 23 maj 2014
Bloggpostuteblivande
Det blev inget idag. Ni undrar kanske varför. Jag har skrivit bok. Och det tog sin tid. Nu är bok och jag i slutfasen.
torsdag 22 maj 2014
Gudstjänstförberedelse
Det ska ju gudstjänstas i Falköping i morgon, som vi vet. Kanske är det bara jag som funderar över gudstjänstens scopus, dvs dess plats i tillvaron. Vilka är det som samlas för medmänsklighet och mot Jimmie Åkesson? För det står ju klart att gudstjänsten också har ett mot-fokus, just medlemmen i Svenska kyrkan Jimmie Åkesson. Riktigt vad han sagt, får man kanske inte helt klart för sig. Men den detaljen underordnas själva uppställningen. Och ingen tycks bekymra sig om demokratifrågan. Egentligen är det ju omöjligt att tysta folk i en demokrati med annat än sakargument.
Så hur är det? Jag satte mig i den varma bilen för att köra hem i tisdags eftermiddag. I SR P4, Radio Kronoberg, fick jag de lokala nyheterna om mejlbombning av Växjö kommun. Jag fattade föga men efterhand talades klartext. På Facebook hade en av kommunens timanställda lagt et inlägg av följande lydelse, och jag är docent så jag citerar korrekt: "Må gud skicka en riktigt blatte som kan knulla Jimmies fru och dotter så att dom kan bli gravida och sprida vidare blattebarnen till landet."
En svensklärare kunde ha synpunkter. Växjö kommun fick problem och frågan ställdes om den timanställda kunde få nya vikariat. Någon ville diskutera skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Men är det inte demokratifrågan som blir viktigare? Vad är det för stämningar som nu piskats upp? Och blir plötsligt Svenska kyrkan uppbackare genom ett gudstjänstutbud som riktar sig till dem som står i samma protesttåg som den fromsinta som ber "gud" att sända någon som kan, ja, ni såg själva. Eller ska gudstjänsten inledas med ett skriftermål där all omänsklighet bekänns? För nog ska riksdagsledamoten och partiledaren Jimmie Åkesson räknas in bland medmänniskorna, eller?
Demokrati betyder debatt, fri information. Men Rädda barnen är rädda för Åkesson och ser till att Sverigedemokraterna utesluts när partiernas barnrättspolitik redovisas. Nu behöver jag inte bekymra mig. "Rädda barnen är väl närmast ett ansvar för dem som har skrämt dem", sa min skolkamrat redan år 1963. Men Rädda barnen motiverar sig med att deras värdegrund fundamentalt skiljer sig från SD. Hur vet man det? Och klart besked ges. Att vara aktiv i både Rädda Barnen och Sverigedemokraterna går inte ihop. Men Rädda barnen sägs vara en partipolitiskt obunden folkrörelse...
Det allvarliga nu handlar inte om SD utan om grundläggande demokratifrågor. 44% är kritiska till den förda politiken när det handlar om flyktingar. Det är en så hög siffra att det enda demokratiskt rimliga sättet att hantera den är att diskutera sak. Vilken grund finns för kritik? Vad är fördomar och vad är insikter som bottnar i något som faktiskt är problem? Vad har Svenska kyrkan att säga emot de egenrättfärdiga, de som gärna går på hojtargudstjänst för att stärkas i sin egen rättfärdighet? Det sista är en teologisk eller pastoral fråga, men inte så dum för det.
Nu är kyrkoherdens roll i gudstjänsten inte så framträdande. Equmeniapastorn predikar. Det kan man fatta. Lite reformert kristendom och aktivism alltså. Gudsstaten upprättas i Falköping! Är det just därför jag fattar att jag inte ska vara där? Eller är det för att jag kan skilja mellan demokrati och majoritetsdiktatur och därför inte är rädd för debatt och mån om valrörelser som öppna fora?
Så hur är det? Jag satte mig i den varma bilen för att köra hem i tisdags eftermiddag. I SR P4, Radio Kronoberg, fick jag de lokala nyheterna om mejlbombning av Växjö kommun. Jag fattade föga men efterhand talades klartext. På Facebook hade en av kommunens timanställda lagt et inlägg av följande lydelse, och jag är docent så jag citerar korrekt: "Må gud skicka en riktigt blatte som kan knulla Jimmies fru och dotter så att dom kan bli gravida och sprida vidare blattebarnen till landet."
En svensklärare kunde ha synpunkter. Växjö kommun fick problem och frågan ställdes om den timanställda kunde få nya vikariat. Någon ville diskutera skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Men är det inte demokratifrågan som blir viktigare? Vad är det för stämningar som nu piskats upp? Och blir plötsligt Svenska kyrkan uppbackare genom ett gudstjänstutbud som riktar sig till dem som står i samma protesttåg som den fromsinta som ber "gud" att sända någon som kan, ja, ni såg själva. Eller ska gudstjänsten inledas med ett skriftermål där all omänsklighet bekänns? För nog ska riksdagsledamoten och partiledaren Jimmie Åkesson räknas in bland medmänniskorna, eller?
Demokrati betyder debatt, fri information. Men Rädda barnen är rädda för Åkesson och ser till att Sverigedemokraterna utesluts när partiernas barnrättspolitik redovisas. Nu behöver jag inte bekymra mig. "Rädda barnen är väl närmast ett ansvar för dem som har skrämt dem", sa min skolkamrat redan år 1963. Men Rädda barnen motiverar sig med att deras värdegrund fundamentalt skiljer sig från SD. Hur vet man det? Och klart besked ges. Att vara aktiv i både Rädda Barnen och Sverigedemokraterna går inte ihop. Men Rädda barnen sägs vara en partipolitiskt obunden folkrörelse...
Det allvarliga nu handlar inte om SD utan om grundläggande demokratifrågor. 44% är kritiska till den förda politiken när det handlar om flyktingar. Det är en så hög siffra att det enda demokratiskt rimliga sättet att hantera den är att diskutera sak. Vilken grund finns för kritik? Vad är fördomar och vad är insikter som bottnar i något som faktiskt är problem? Vad har Svenska kyrkan att säga emot de egenrättfärdiga, de som gärna går på hojtargudstjänst för att stärkas i sin egen rättfärdighet? Det sista är en teologisk eller pastoral fråga, men inte så dum för det.
Nu är kyrkoherdens roll i gudstjänsten inte så framträdande. Equmeniapastorn predikar. Det kan man fatta. Lite reformert kristendom och aktivism alltså. Gudsstaten upprättas i Falköping! Är det just därför jag fattar att jag inte ska vara där? Eller är det för att jag kan skilja mellan demokrati och majoritetsdiktatur och därför inte är rädd för debatt och mån om valrörelser som öppna fora?
onsdag 21 maj 2014
Framgången
Överklagandenämnden var enhällig. Domkapitlet i Växjö fick bakläxa. Man kan uppfatta ett irriterat drag i beslutet. Överklagandenämnden har gett uttryck för att det ställs stränga beviskrav när det gäller ärenden av så ingripande karaktär som det här var fråga om, nämligen ett obehörighetsärende. Nämnden hänvisar till tidigare beslut från 2001 till 2011 och ger fem exempe4l på sådana markeringar. Domkapitlet borde förstått bättre.
Nämnden gör en bakgrundsteckning. Själva de avgörande raderna är dessa:
"Mor denna bakgrund konstaterar Överklagandenämnden att domkapitlet inte i detalj har underrättat Dag Sandahl om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom före sitt beslut och att han inte heller fått tid och möjlighet att förbereda sitt försvar mot denna anklagelse. Att det hade varit möjligt att i detalj formulera en sådan anklagelse framgår av utformningen av domkapitlets beslut. Förfarandet hos domkapitlet har därmed varit felaktigt. Detta förfarandefel kan med hänsyn till instansordningens princip inte läkas hos Överklagandenämnden.
Med hänsyn härtill ska domkapitlets beslut undanröjas och ärendet återförvisa till domkapitlet för erforderlig handläggning."
Det finns alltså inget beslut mot mig. Undanröjt. Och det står klart att Överklagandenämnden håller med advokaten Karlgren och mig när vi hävdat att domkapitlet fört in nya anklagelser. Kritiken är betydande. Jag har inte fått veta vad jag egentligen anklagas för. Det som i domkapitelsbeslutet kallades "anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt"! är en domkapitlets egen fabrikation, menar jag. Jag fick på denna deras fabrikation en skriftlig erinran. Och den finns alltså inte mer!
Vad händer nu? Domkapitlet får börja om. Det kan ske på lite olika sätt. Enklast är kanske att ta upp saken muntligt och reda ut ett och annat. Annars får domkapitlet sända över en anklagelseakt som får besvaras och det tar sin tid. Till sist fattar domkapitlet ett beslut - samma eller något annat. Blir det samma, har det förlorat sin fräschör och domkapitlet måste nogsamt visa att det finns grund för anklagelsen, dvs kapitlets fabrikation att något "indikerar" en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland". Domkapitlet skriver så. Det kommer inte att bli helt lätt. Det ska inte vara lätt heller när kyrkopolitisk justis granskas. Men käftsmällar av det här slaget bör ett domkapitel passa sig för. Överklagandenämnden var enhällig och där sitter i den nuvarande konstellationen uppenbart kompetenta ledamöter. Det kan bli intressant framöver, som det alltid blir med folk som kan tänka principiellt och inte ser som sin uppgift att uppträda som systemförsvarare.
Om det blir ett annat beslut, t ex att målet skrivs av eller jag frias, blir det en än mer markerad prestigeförlust. Då kanske vi ska fråga nomineringsgrupperna om de vill byta besättning i Växjö domkapitel. Vad ska präster och diakoner säga när diakonen som de valt i ett av sina första beslut drabbas av Överklagandenämndens beslut.
Vill någon avgå frivilligt?
Och vad med biskop Johansson och domprosten Pettersson - för att inte fråga om juristkompetensen, för det är väl den som får mest stryk av alla!!! Det var tre jurister som deltagit i ärendets behandling: lagmannen Charlotte Brokelind, rådmannen Bengt Johansson och stiftsjuristen Anna Kämpe. Jag antar att Överklagandenämndens beslut innebär att nämnden håller med advokaten och mig att saken handlar om ett grovt rättegångsfel. Jag kom att tänka på den klassiska frågan: "Vem är det som har Guds Ord framför sig, lagen bakom sig och folket omkring sig men inte vet vad som är rätt? Domaren."
Tror ni nu att jag är så lumpen att jag ser belåten ut?
Självfallet.
Var det Jesus som i Bergspredikan sa: "Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta." -? Jag har letat lite hos Matteus, men hittar det inte. Nu ska man inte jaga citat, för detta är inte en avhandling utan en pigg, käck och munter blogg. Om Jesus inte sagt det, kan vi väl enas om att han borde ha sagt det?
Nämnden gör en bakgrundsteckning. Själva de avgörande raderna är dessa:
"Mor denna bakgrund konstaterar Överklagandenämnden att domkapitlet inte i detalj har underrättat Dag Sandahl om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom före sitt beslut och att han inte heller fått tid och möjlighet att förbereda sitt försvar mot denna anklagelse. Att det hade varit möjligt att i detalj formulera en sådan anklagelse framgår av utformningen av domkapitlets beslut. Förfarandet hos domkapitlet har därmed varit felaktigt. Detta förfarandefel kan med hänsyn till instansordningens princip inte läkas hos Överklagandenämnden.
Med hänsyn härtill ska domkapitlets beslut undanröjas och ärendet återförvisa till domkapitlet för erforderlig handläggning."
Det finns alltså inget beslut mot mig. Undanröjt. Och det står klart att Överklagandenämnden håller med advokaten Karlgren och mig när vi hävdat att domkapitlet fört in nya anklagelser. Kritiken är betydande. Jag har inte fått veta vad jag egentligen anklagas för. Det som i domkapitelsbeslutet kallades "anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt"! är en domkapitlets egen fabrikation, menar jag. Jag fick på denna deras fabrikation en skriftlig erinran. Och den finns alltså inte mer!
Vad händer nu? Domkapitlet får börja om. Det kan ske på lite olika sätt. Enklast är kanske att ta upp saken muntligt och reda ut ett och annat. Annars får domkapitlet sända över en anklagelseakt som får besvaras och det tar sin tid. Till sist fattar domkapitlet ett beslut - samma eller något annat. Blir det samma, har det förlorat sin fräschör och domkapitlet måste nogsamt visa att det finns grund för anklagelsen, dvs kapitlets fabrikation att något "indikerar" en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland". Domkapitlet skriver så. Det kommer inte att bli helt lätt. Det ska inte vara lätt heller när kyrkopolitisk justis granskas. Men käftsmällar av det här slaget bör ett domkapitel passa sig för. Överklagandenämnden var enhällig och där sitter i den nuvarande konstellationen uppenbart kompetenta ledamöter. Det kan bli intressant framöver, som det alltid blir med folk som kan tänka principiellt och inte ser som sin uppgift att uppträda som systemförsvarare.
Om det blir ett annat beslut, t ex att målet skrivs av eller jag frias, blir det en än mer markerad prestigeförlust. Då kanske vi ska fråga nomineringsgrupperna om de vill byta besättning i Växjö domkapitel. Vad ska präster och diakoner säga när diakonen som de valt i ett av sina första beslut drabbas av Överklagandenämndens beslut.
Vill någon avgå frivilligt?
Och vad med biskop Johansson och domprosten Pettersson - för att inte fråga om juristkompetensen, för det är väl den som får mest stryk av alla!!! Det var tre jurister som deltagit i ärendets behandling: lagmannen Charlotte Brokelind, rådmannen Bengt Johansson och stiftsjuristen Anna Kämpe. Jag antar att Överklagandenämndens beslut innebär att nämnden håller med advokaten och mig att saken handlar om ett grovt rättegångsfel. Jag kom att tänka på den klassiska frågan: "Vem är det som har Guds Ord framför sig, lagen bakom sig och folket omkring sig men inte vet vad som är rätt? Domaren."
Tror ni nu att jag är så lumpen att jag ser belåten ut?
Självfallet.
Var det Jesus som i Bergspredikan sa: "Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta." -? Jag har letat lite hos Matteus, men hittar det inte. Nu ska man inte jaga citat, för detta är inte en avhandling utan en pigg, käck och munter blogg. Om Jesus inte sagt det, kan vi väl enas om att han borde ha sagt det?
tisdag 20 maj 2014
Inte vi
Den enkla frågan om vad en kvinnlig präst är om hon inte är präst, är inte vår fråga, vi som inte övertygats av riksdagsbeslutet 1958. Varför skulle det vara det? Gör vi som Jesus säger, blir det som Jesus säger men mer än så vet vi inte. Bäst att hålla kvar vid Kyrkans beprövade ordning, den som kyrkomötet 1957 stod fast vid.
måndag 19 maj 2014
Hojtargudstjänst
Jag trodde inte jag fattat rätt först. Men det blir på torsdag en gudstjänst för medmänsklighet i S:t Olofs kyrka i Falköping. Den ligger, meddelas, strax intill torget. Då svindlar det lite. Vet inte falköpingsborna var deras kyrka ligger? Men så ser jag att alla är välkomna oavsett tro. Firar Kyrkan vanligtvis gudstjänster en torsdag kl 16? Nä. Då är folk på jobbet. Varför denna tid? Jimmie Åkesson kommer till Falköping och det förklarar inbjudningstexten: "Med anledning av att rasism och främlingsfientlighet får alldeles för stort utrymme i vårt samhälle kommer kyrkorna i Falköping tillsammans att hålla en enkel gudstjänst över temat 'Medmänsklighet'."
Vi tar det steg för steg.
Först måste man väl undra hur stort utrymme rasism och främlingsfientlighet rätteligen ska ha, enligt kyrkorna i Falköping. Vi fattar att det får för stort utrymme. Vilket är rätt mått?
Nästa fråga blir förstås frågan om Åkesson är rasist. Var finns beläggen? Skulle han kunna få vara kritisk till invandringspolitiken, det som enligt mätningar 44% av befolkningen är utan att därför vara rasist och främlingsfientlig. Vet kyrkorna att den koppling som görs i Falköping är sann? Har kyrkorna ställt sig den frågan, är det inte svårt att publicera materialet. Kan vi få se det?
Under 1900-talet har bolsjevikerna utrotat många kristna - har kyrkorna i Falköping någonsin gemensamt haft en gudstjänst eftersom kristendomsutrotningen fått alldeles för stort utrymme?
Nu ska vi vara positiva. Vad menar kyrkorna i Falköping om den svenska invandrarpolitiken? Ska vi ha öppna gränser och ta emot de hjälpsökande i Jesu namn? Eller ska den i samma namn begränsas? Hur tänker kyrkorna?
Är gudstjänsten något annat än en demonstration av rättfärdighet? Den egna, alltså. Eller är gudstjänsten politiserad. Alla är välkomna utom rasister och främlingsfientliga. Har då inte Svenska kyrkan blivit en spelplan i valrörelsen supervalåret 2014 och deltar inte Svenska kyrkan i den kampanj för att mota ett i riksdagen invalt parti som vi sett prov på t ex i Göteborg? Hur ska då demokratin värnas? Kan det till sist visa sig att sverigedemokraterna är den mindre faran och de som tystar dem den större? Är inte debatten demokratins livsluft, faktiskt mycket mer än en gudstjänst för medmänsklighet - för fokus har flyttat. Kan man ha gudstjänst för något annat syfte än för att dyrka Gud med psalmer och böner och möta Honom i Ordet och sakramenten?
Blir inte de där gudstjänsterna "för" klimat, medmänsklighet, djurhållning, veganlivsstil, alla människor lika värde och vad det kan vara något annat än gudstjänst, nämligen en from demonstration? Inget fel i det, bortsett från att Jesus visst hade någon synpunkt på uppvisad rättfärdighet.
Vi tar det steg för steg.
Först måste man väl undra hur stort utrymme rasism och främlingsfientlighet rätteligen ska ha, enligt kyrkorna i Falköping. Vi fattar att det får för stort utrymme. Vilket är rätt mått?
Nästa fråga blir förstås frågan om Åkesson är rasist. Var finns beläggen? Skulle han kunna få vara kritisk till invandringspolitiken, det som enligt mätningar 44% av befolkningen är utan att därför vara rasist och främlingsfientlig. Vet kyrkorna att den koppling som görs i Falköping är sann? Har kyrkorna ställt sig den frågan, är det inte svårt att publicera materialet. Kan vi få se det?
Under 1900-talet har bolsjevikerna utrotat många kristna - har kyrkorna i Falköping någonsin gemensamt haft en gudstjänst eftersom kristendomsutrotningen fått alldeles för stort utrymme?
Nu ska vi vara positiva. Vad menar kyrkorna i Falköping om den svenska invandrarpolitiken? Ska vi ha öppna gränser och ta emot de hjälpsökande i Jesu namn? Eller ska den i samma namn begränsas? Hur tänker kyrkorna?
Är gudstjänsten något annat än en demonstration av rättfärdighet? Den egna, alltså. Eller är gudstjänsten politiserad. Alla är välkomna utom rasister och främlingsfientliga. Har då inte Svenska kyrkan blivit en spelplan i valrörelsen supervalåret 2014 och deltar inte Svenska kyrkan i den kampanj för att mota ett i riksdagen invalt parti som vi sett prov på t ex i Göteborg? Hur ska då demokratin värnas? Kan det till sist visa sig att sverigedemokraterna är den mindre faran och de som tystar dem den större? Är inte debatten demokratins livsluft, faktiskt mycket mer än en gudstjänst för medmänsklighet - för fokus har flyttat. Kan man ha gudstjänst för något annat syfte än för att dyrka Gud med psalmer och böner och möta Honom i Ordet och sakramenten?
Blir inte de där gudstjänsterna "för" klimat, medmänsklighet, djurhållning, veganlivsstil, alla människor lika värde och vad det kan vara något annat än gudstjänst, nämligen en from demonstration? Inget fel i det, bortsett från att Jesus visst hade någon synpunkt på uppvisad rättfärdighet.
söndag 18 maj 2014
Nu darrar kvinnoprästmotståndarna
Professor Bengt Hägglund publicerades i Kyrkans Tidning. Detta sker just 20 år efter Inter insignores, det påvliga dokument där tanken på kvinnor i prästämbetet avvisas. Den något känslostyrda dominikanersystern hade dessförinnan sagt att Rom skulle få kvinnor i prästämbetet "bara vi blivit av med den där polacken". Det var han - polacken - som helgonförklarades för ett par veckor sedan, som ni kanske minns. Nunnor är underhållande på sitt eget vis, ska ni veta.
Vi goda lutheraner har en enkel skriftprincip. När en professor hittar en bokstav i ett namn - Junias/Junia eller Nymfas/Nymfa - så ändrar vi oss. Hur kyrkan läst Skriften underordnas de senaste exegetiska landvinningarna - och ingen landvinning kan vara liten nog. Och bibelord handlar på något sätt inte om vårt prästämbete, just.
Då har jag lite svårt att förstå att man läser bibelord vid prästvigningar. Och lite svårt med argumentet att det Kyrkan gör måste hittas i Skriften - för vad betyder det att det inte påstås finnas vigningar till ett ämbete? Handpåläggningen gav en nådegåva, om jag läser 1 Tim 4:14. Bengt Hägglund fick nog bibelhänvisningen fel i KT. Om detta debatterades på 50- och 60-talen. Gustaf Wingren försökte avfärda handpåläggningen som "en handviftning" medan Bertil Gärtner påpekade på att handpåläggning betydde något. Nådegåvan gör något med den som tar emot den. I vigningarna tycks det som om Kyrkan fortsatt något som är apostoliskt och avsett att göra just detta.
För lutheraner skulle det kunna vara ett problem att just Martin Luther avvisar reformen med kvinnor i prästämbetet. Han studerade saken eftersom de evangeliska hade ont om präster, men kom till slutsatsen att den Helige Ande inte tillåter det. Budet om detta är ett Herrens bud.
Nu kunde vi kanske vara lite stoltare över Svenska kyrkan och hävda att just vi har en mängd erfarenheter att dela med oss av till kristenheten. Vi har ju kvinnliga präster. Visserligen finns det några komplikationer och obesvarade frågor. Jag kan ta några av dem.
1. Så som det gick till när vi fick reformen bör det inte gå till, sa biskopsmötets bibelkommission år 1970. Hur gick det till? Vill vi veta?
2. Samma kommission menade att det teologiska underlaget för reformen var svagt. Är det sant?
3. Samma kommission talade om den politiska pressen och ovedersägligen sa kyrkomötet 1957 nej till reformen medan riksdagen 1958 sa ja och regeringen fick kalla in ett nytt kyrkomöte som sa - ja! Handlar frågan om att frågan om det som kallades jämställdhet tog över frågan om ämbetet?
4. Visst kan reformen vara riktig även om vägen fram till beslut kantas av politiska kannstöperier och frågor som aldrig reds ut - så när försöket är gjort kan man fortlöpande utvärdera. Det skulle med kvinnor som präster bli väckelse. Folket skulle komma tillbaka till kyrkan. Blev det så eller var profetian inte sann? Det kan man veta nu. Vad svarar ni?
5. Har reformen följts upp med löftesbrott och är det sant att reformen införts och upprätthålls med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
6. Det sägs att den romersk-katolska kyrkan bara argumenterar med traditionen som argument. Är det sant? Har denna kyrka verkligen ett traditionsbegrepp frikopplat från Skriften eller menar den att traditionen ligger i Skriften och Skriften i traditionen?
7. Är den egentliga oenigheten en oenighet om vad ämbetet är? Och var det där man skulle ha börjat? Skulle man läsa boken Kyrklig Splittring, där den slutsatsen dras att kvinnliga präster var en reform i en kyrka med grundläggande oenighet om ämbetet i sig?
8. Har de ärkebiskopar som vägrat diskutera sakfrågan efter beslutet 1958 verkligen förfarit visligt?
Är det en evangelisk princip att inte ta upp invändningar - hade inte Luther en sväng om det i sina teser?
9. Vilka är det som gjort de upprepade försöken att komma vidare frågan och reda ut oenigheter - majoritet eller minoritet? Om det skulle visa sig vara minoriteten - vad säger det?
10. Är det sant att de flesta - manliga som kvinnliga - prästerna i Svenska kyrkan inte själva skulle kunna redogöra förämbetsfrågans komplikationer utan nödgas ta sin tillflykt till enkla slagord eftersom frågan i utbildningen är en "icke-fråga"?
11. Är professor Hägglunds artikel egentligen en illustration av hur en funktionalistisk ämbetssyn läggs ut? Har då de fel som säger att ämbetet är mer än funktionerna och menar att ämbetetet är just nådegåvan som gavs under handpåläggning?
12. Skulle det värsta skalkestycket vara att en församlingsbo kommer till prästen och frågar varför han/hon är för 1958 års reform och för att givna utfästelser svikits?
13. Skulle det vara av intresse att försöka komma åt inte hur olika kyrkotraditioner tolkar ämbetet utan vad det faktiskt är? Kyrkor viger präster. Vad ligger gemensamt bakom denna gemensamma praxis?
14. Anders Nygren deltog och kommunicerade i sin församlingskyrkas gudstjänst också med kvinnliga präster. Det menar Hägglund var ett självklart förhållningssätt dåförtiden även för många som var emot reformen. Fast inte det förhållningssätt de 17 punkterna rekommenderar. Hur ska en kyrka sörja för att alla hennes medlemmar ska kunna leva i sakramental trygghet? Och vilka fattar inte ens den frågan?
Så här kan man hålla på länge.
Naturligtvis ifrågasätter jag Svenska kyrkans kallelse, vigning och trovärdighet. Det har jag mycket goda skäl att göra - inte bara som en frukt av bokliga studier utan som konkret och mångårig livserfarenhet.
Jag vet från Svenska kyrkan samtliga nivåer vad som brister för jag har varit inne i de slutna rummen..
Om Anders Nygren hade rätt växlade Svenska kyrkan in på gnostiker och svärmandars spår år 1958. En sådan kyrkan inte bara kan utan ska ifrågasättas av dem som har Kyrkan kär.
Ifrågasättande är just och jämt vad reformatorerna ägnade sig åt för övrigt. Det fick kyrkosystemet problem med - men knappast Kyrkan?
Har någon förresten hört talas om Athanasios?
Han darrade i alla fall knappast.
Vi goda lutheraner har en enkel skriftprincip. När en professor hittar en bokstav i ett namn - Junias/Junia eller Nymfas/Nymfa - så ändrar vi oss. Hur kyrkan läst Skriften underordnas de senaste exegetiska landvinningarna - och ingen landvinning kan vara liten nog. Och bibelord handlar på något sätt inte om vårt prästämbete, just.
Då har jag lite svårt att förstå att man läser bibelord vid prästvigningar. Och lite svårt med argumentet att det Kyrkan gör måste hittas i Skriften - för vad betyder det att det inte påstås finnas vigningar till ett ämbete? Handpåläggningen gav en nådegåva, om jag läser 1 Tim 4:14. Bengt Hägglund fick nog bibelhänvisningen fel i KT. Om detta debatterades på 50- och 60-talen. Gustaf Wingren försökte avfärda handpåläggningen som "en handviftning" medan Bertil Gärtner påpekade på att handpåläggning betydde något. Nådegåvan gör något med den som tar emot den. I vigningarna tycks det som om Kyrkan fortsatt något som är apostoliskt och avsett att göra just detta.
För lutheraner skulle det kunna vara ett problem att just Martin Luther avvisar reformen med kvinnor i prästämbetet. Han studerade saken eftersom de evangeliska hade ont om präster, men kom till slutsatsen att den Helige Ande inte tillåter det. Budet om detta är ett Herrens bud.
Nu kunde vi kanske vara lite stoltare över Svenska kyrkan och hävda att just vi har en mängd erfarenheter att dela med oss av till kristenheten. Vi har ju kvinnliga präster. Visserligen finns det några komplikationer och obesvarade frågor. Jag kan ta några av dem.
1. Så som det gick till när vi fick reformen bör det inte gå till, sa biskopsmötets bibelkommission år 1970. Hur gick det till? Vill vi veta?
2. Samma kommission menade att det teologiska underlaget för reformen var svagt. Är det sant?
3. Samma kommission talade om den politiska pressen och ovedersägligen sa kyrkomötet 1957 nej till reformen medan riksdagen 1958 sa ja och regeringen fick kalla in ett nytt kyrkomöte som sa - ja! Handlar frågan om att frågan om det som kallades jämställdhet tog över frågan om ämbetet?
4. Visst kan reformen vara riktig även om vägen fram till beslut kantas av politiska kannstöperier och frågor som aldrig reds ut - så när försöket är gjort kan man fortlöpande utvärdera. Det skulle med kvinnor som präster bli väckelse. Folket skulle komma tillbaka till kyrkan. Blev det så eller var profetian inte sann? Det kan man veta nu. Vad svarar ni?
5. Har reformen följts upp med löftesbrott och är det sant att reformen införts och upprätthålls med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
6. Det sägs att den romersk-katolska kyrkan bara argumenterar med traditionen som argument. Är det sant? Har denna kyrka verkligen ett traditionsbegrepp frikopplat från Skriften eller menar den att traditionen ligger i Skriften och Skriften i traditionen?
7. Är den egentliga oenigheten en oenighet om vad ämbetet är? Och var det där man skulle ha börjat? Skulle man läsa boken Kyrklig Splittring, där den slutsatsen dras att kvinnliga präster var en reform i en kyrka med grundläggande oenighet om ämbetet i sig?
8. Har de ärkebiskopar som vägrat diskutera sakfrågan efter beslutet 1958 verkligen förfarit visligt?
Är det en evangelisk princip att inte ta upp invändningar - hade inte Luther en sväng om det i sina teser?
9. Vilka är det som gjort de upprepade försöken att komma vidare frågan och reda ut oenigheter - majoritet eller minoritet? Om det skulle visa sig vara minoriteten - vad säger det?
10. Är det sant att de flesta - manliga som kvinnliga - prästerna i Svenska kyrkan inte själva skulle kunna redogöra förämbetsfrågans komplikationer utan nödgas ta sin tillflykt till enkla slagord eftersom frågan i utbildningen är en "icke-fråga"?
11. Är professor Hägglunds artikel egentligen en illustration av hur en funktionalistisk ämbetssyn läggs ut? Har då de fel som säger att ämbetet är mer än funktionerna och menar att ämbetetet är just nådegåvan som gavs under handpåläggning?
12. Skulle det värsta skalkestycket vara att en församlingsbo kommer till prästen och frågar varför han/hon är för 1958 års reform och för att givna utfästelser svikits?
13. Skulle det vara av intresse att försöka komma åt inte hur olika kyrkotraditioner tolkar ämbetet utan vad det faktiskt är? Kyrkor viger präster. Vad ligger gemensamt bakom denna gemensamma praxis?
14. Anders Nygren deltog och kommunicerade i sin församlingskyrkas gudstjänst också med kvinnliga präster. Det menar Hägglund var ett självklart förhållningssätt dåförtiden även för många som var emot reformen. Fast inte det förhållningssätt de 17 punkterna rekommenderar. Hur ska en kyrka sörja för att alla hennes medlemmar ska kunna leva i sakramental trygghet? Och vilka fattar inte ens den frågan?
Så här kan man hålla på länge.
Naturligtvis ifrågasätter jag Svenska kyrkans kallelse, vigning och trovärdighet. Det har jag mycket goda skäl att göra - inte bara som en frukt av bokliga studier utan som konkret och mångårig livserfarenhet.
Jag vet från Svenska kyrkan samtliga nivåer vad som brister för jag har varit inne i de slutna rummen..
Om Anders Nygren hade rätt växlade Svenska kyrkan in på gnostiker och svärmandars spår år 1958. En sådan kyrkan inte bara kan utan ska ifrågasättas av dem som har Kyrkan kär.
Ifrågasättande är just och jämt vad reformatorerna ägnade sig åt för övrigt. Det fick kyrkosystemet problem med - men knappast Kyrkan?
Har någon förresten hört talas om Athanasios?
Han darrade i alla fall knappast.
lördag 17 maj 2014
Förbönsansvar
I onsdags hände olyckan.
Ungdomspastorn Samuel Roberthson från Götene dog. Han har lämnat fru och barn. På ett ögonblick är hela deras liv ett annat liv och det finns kanske en god gemenskap omkring dem - men en förlamande känsla drabbas jag och många av. Och detta hade under andra omständigheter varit en trafikolycka som gått mig förbi. Jag läser inte Katmandu Times och trafikolyckor i Nepal har jag aldrig ägnat någon som helst uppmärksamhet. Jag kanske inte ens mer än flyktigt noterat rubriken i svenska tidningar. Jag fattar kanske inte riktigt informationen i The Himlayan heller. Står det bilen störtade 1000 meter nerför berget?
Jag kände inte Samuel. Men i bilen fanns också Håkan Sunnliden, som nu ligger på sjukhus i Katmandu. Bruten överarm men också en del annat så att han ligger i sträck och ska skruvas ihop. Hur är det med kotor?
Och hur är det med Håkan egentligen? Här vill det till att använda den resurs som heter bön och förbön - och det är ett privilegium att få tas i anspråk och tala med Fadern om alla bekymmer. I det inbegriper vi Samuel och hans familj - vi får be för allt, utan begränsningar - och för Håkan med familj.
Uppdateringar finns hos Jacob Sunnliden om jag fattat rätt. Det är också bra att veta för den som ber.
Ungdomspastorn Samuel Roberthson från Götene dog. Han har lämnat fru och barn. På ett ögonblick är hela deras liv ett annat liv och det finns kanske en god gemenskap omkring dem - men en förlamande känsla drabbas jag och många av. Och detta hade under andra omständigheter varit en trafikolycka som gått mig förbi. Jag läser inte Katmandu Times och trafikolyckor i Nepal har jag aldrig ägnat någon som helst uppmärksamhet. Jag kanske inte ens mer än flyktigt noterat rubriken i svenska tidningar. Jag fattar kanske inte riktigt informationen i The Himlayan heller. Står det bilen störtade 1000 meter nerför berget?
Jag kände inte Samuel. Men i bilen fanns också Håkan Sunnliden, som nu ligger på sjukhus i Katmandu. Bruten överarm men också en del annat så att han ligger i sträck och ska skruvas ihop. Hur är det med kotor?
Och hur är det med Håkan egentligen? Här vill det till att använda den resurs som heter bön och förbön - och det är ett privilegium att få tas i anspråk och tala med Fadern om alla bekymmer. I det inbegriper vi Samuel och hans familj - vi får be för allt, utan begränsningar - och för Håkan med familj.
Uppdateringar finns hos Jacob Sunnliden om jag fattat rätt. Det är också bra att veta för den som ber.
Helgondyrkan
Tuulikki Koivunen Bylund deklarerade stolt sitt avståndstagade från helgonförklaringar. Man kan anta att vår vän påven läste och tog intryck. Men det gick inte längre än till i torsdags så kom en ny helgonförklaring. Mats Svegfors kunde i Kyrkans Tidning slå fast att KG Hammar och Anders Wejryd var kort sagt goda människor. Han skrev så: "kort sagt goda människor", alltså inte plats för nyanseringar. Ingen plats för det som i vår tradition sägs om Simul justus et paccator. De var goda. Helgon, alltså. Inte hade jag fattat det! Kan man be de två herrarna att få lite hår eller en nagel nästa gång de klipper sig?
Eller har Svegfors fel? Det kan väl inte vara möjligt.
Skulle KG Hammar kunna beslås med en härskarteknik som består av en tredjedel vanlighet, en tredjedel tårar och en tredjedel ilska - sådant som tar folk (men inte mig)? Nej, bort det. Mä geneito! Han är kort sagt en god människa. Från Sezuan? Nu prålar jag med referenser till Brecht, som ni ser. Jag är uppenbarligen ingen god människa. jag är en intellektuell posör. Å andra sidan har jag både läst och sett pjäsen, så jag får väl skämmas dubbelt.
Skulle Anders Wejryd, formad som elevrådsordförande i en form han aldrig kommit ur, betraktas som en följsam typ, en som aldrig tar strid mot det politiskt korrekta utan alltid söker den majoritetsmening vilken han är en del av? Bort det! Mä geneito! Anders Wejryd är - kort sagt - en god människa.
Vi ska vara tacksamma att vi i två omgångar haft goda människor som ärkebiskopar - och sämre ska det nog ínte bli med dr Antje Jackelén. I alla fall inte när Svegfors skriver krönika i Kyrkans Tidning.
Mats Svegfors är nog också en god människa. Han är smålänning. En gång erbjöds jag en resa till Hanoi av Svegfors och Carl-Axel Aurelius. Det var under bombmattornas tid, ett aber, men jag tackade ja till erbjudandet. då reducerades det till en enkel resa. Jag sa fortfarande ja. Därefter höll sig de båda herrarna under flera veckor undan så att jag inte skulle kunna plåga dem med krav på biljett. Om detta kan endast ett sägas: Svegfors och Aurelius är kort sagt goda människor.
Vilka uppfattar Svegfors som alls inte eller mindre goda? De på sociala medier. "Det kan han säga, som suttit överst på dyngestan och kacklat", skulle de missunsamma genmäla. Chefredaktör på Svenskan och radiochef. Men det är bara tarvligt. Svegfors vill dra en lans för rättrådigheten. Är det då inte lite underligt att han inte haft något att säga om det institutionaliserade våldet i Svenska kyrkan, löftesbrott och svek? Är det inte förbryllande att han blir oprecis? Vem anklagas för vad? Stockholms och Lunds stift för att stötta hatsmedjan, Dagens Seglora?
Vad nu? Är inte de på smedjan, sneglorianerna, kort sagt goda människor? Kanske. men jag vet inte. Nu försvaras de som omöjliggjort Sverigedemoraternas möten i Göteborg och Karlstad.. De har uppträtt rättrådigt, förstår jag. Seglorianen Irving hävdar att man kan lukta sig till fascister - och då är allt problemfritt. Är vårt land inte så på papperet definierat att vi har yttrandefrihet? Och hur luktar fascister - det vet jag inte. Å andra sidan har jag hos de erfarna inhämtat att djuren känner att helgon luktar gott, som i skapelsens morgon, så tanken på doft borde inte förvåna mig. Jag försöker så gott jag kan, jag också. Deodorant! Men det är väl närmast att agera i verkshelgonbranschen och lite fusk, eller?
Irvings förmåga att använda näsan politiskt leder till den konstruktiva frågan: Ska vi anställa Irving som spårhund i demokratins tjänst? Han får gå runt på gator och torg och så sniffar han och ropar när han får träff. "Sauberhalten!", som det heter på fil dr Dag Sandahls och teol dr Jackens språk. Komplikationen i Irvings fall är en enda. Näsan sitter över munnen. Men jag är inte kritisk. I korthet är nog också han en god människa.
Fast jag undrar, vad händer om Mattias Irving kommer till EUR i Rom för att spåra? Går han i spinn i Mussolinis skrytbygge, där allt andas fascism? Kan inte Stockholms och Lunds stift ge ett extra anslag så att han kan fara dit och vi få veta vad hans spårsinne är värt?
I väntan på den insikten gläds vi åt Hammar och Wejryd. Tänk att jag fått möta två personer som i korthet är goda människor! Jag har det verkligen begåvat. Och solen skiner. Det sista har jag själv lagt märke till. Svegfors har i korthet inte behövt upplysa mig, alltså.
Eller har Svegfors fel? Det kan väl inte vara möjligt.
Skulle KG Hammar kunna beslås med en härskarteknik som består av en tredjedel vanlighet, en tredjedel tårar och en tredjedel ilska - sådant som tar folk (men inte mig)? Nej, bort det. Mä geneito! Han är kort sagt en god människa. Från Sezuan? Nu prålar jag med referenser till Brecht, som ni ser. Jag är uppenbarligen ingen god människa. jag är en intellektuell posör. Å andra sidan har jag både läst och sett pjäsen, så jag får väl skämmas dubbelt.
Skulle Anders Wejryd, formad som elevrådsordförande i en form han aldrig kommit ur, betraktas som en följsam typ, en som aldrig tar strid mot det politiskt korrekta utan alltid söker den majoritetsmening vilken han är en del av? Bort det! Mä geneito! Anders Wejryd är - kort sagt - en god människa.
Vi ska vara tacksamma att vi i två omgångar haft goda människor som ärkebiskopar - och sämre ska det nog ínte bli med dr Antje Jackelén. I alla fall inte när Svegfors skriver krönika i Kyrkans Tidning.
Mats Svegfors är nog också en god människa. Han är smålänning. En gång erbjöds jag en resa till Hanoi av Svegfors och Carl-Axel Aurelius. Det var under bombmattornas tid, ett aber, men jag tackade ja till erbjudandet. då reducerades det till en enkel resa. Jag sa fortfarande ja. Därefter höll sig de båda herrarna under flera veckor undan så att jag inte skulle kunna plåga dem med krav på biljett. Om detta kan endast ett sägas: Svegfors och Aurelius är kort sagt goda människor.
Vilka uppfattar Svegfors som alls inte eller mindre goda? De på sociala medier. "Det kan han säga, som suttit överst på dyngestan och kacklat", skulle de missunsamma genmäla. Chefredaktör på Svenskan och radiochef. Men det är bara tarvligt. Svegfors vill dra en lans för rättrådigheten. Är det då inte lite underligt att han inte haft något att säga om det institutionaliserade våldet i Svenska kyrkan, löftesbrott och svek? Är det inte förbryllande att han blir oprecis? Vem anklagas för vad? Stockholms och Lunds stift för att stötta hatsmedjan, Dagens Seglora?
Vad nu? Är inte de på smedjan, sneglorianerna, kort sagt goda människor? Kanske. men jag vet inte. Nu försvaras de som omöjliggjort Sverigedemoraternas möten i Göteborg och Karlstad.. De har uppträtt rättrådigt, förstår jag. Seglorianen Irving hävdar att man kan lukta sig till fascister - och då är allt problemfritt. Är vårt land inte så på papperet definierat att vi har yttrandefrihet? Och hur luktar fascister - det vet jag inte. Å andra sidan har jag hos de erfarna inhämtat att djuren känner att helgon luktar gott, som i skapelsens morgon, så tanken på doft borde inte förvåna mig. Jag försöker så gott jag kan, jag också. Deodorant! Men det är väl närmast att agera i verkshelgonbranschen och lite fusk, eller?
Irvings förmåga att använda näsan politiskt leder till den konstruktiva frågan: Ska vi anställa Irving som spårhund i demokratins tjänst? Han får gå runt på gator och torg och så sniffar han och ropar när han får träff. "Sauberhalten!", som det heter på fil dr Dag Sandahls och teol dr Jackens språk. Komplikationen i Irvings fall är en enda. Näsan sitter över munnen. Men jag är inte kritisk. I korthet är nog också han en god människa.
Fast jag undrar, vad händer om Mattias Irving kommer till EUR i Rom för att spåra? Går han i spinn i Mussolinis skrytbygge, där allt andas fascism? Kan inte Stockholms och Lunds stift ge ett extra anslag så att han kan fara dit och vi få veta vad hans spårsinne är värt?
I väntan på den insikten gläds vi åt Hammar och Wejryd. Tänk att jag fått möta två personer som i korthet är goda människor! Jag har det verkligen begåvat. Och solen skiner. Det sista har jag själv lagt märke till. Svegfors har i korthet inte behövt upplysa mig, alltså.
fredag 16 maj 2014
Birgittakyrkan
År 1975 invigdes Birgittakyrkan, ritad av Ove Hidemark. Det var en småkyrka som blev något större - och dyrare. Räcket kring orgeln kostade mer än den orgel vi bad att få till Två systrars kapell eftersom pianot störde grannarna ovanför. Vi talar Pengar! Mycket var konstnärligt och exklusivt. Man satt under lampor formade som palmer i gröna kyrkbänkar, som i en oas, och på golvet flöt en stiliserad bäck. Kyrkan har blivit byggnadsminnesförklarad och då var församlingsborna glada för det sågs som ett erkännande och en framgång. Jag lyckönskade dem inte, för deras framgång tänkte jag skulle bli en motgång. Den som blivit ett byggnadsminne är inte fri.
Nu lever Kyrkan ochn i kyrkobyggnaderna kan det gå till ungefär som i ett hem. Familjemedlemmarna möblerar om, kommer på nya sätt att bo, skaffar något nytt. Fråga mig! Inte så att jag kommer på förändringarna, men jag bär. Det är dock inget underligt. Livet fungerar så Man kan leva ett annat liv än pulserande liv, nämligen det som tänkes vara liv men mest är en tillvaro i minnenas boningar. Ove Hidemark slår vakt om dessa minnen och skickade en emissarie, arkitekten Calle Althoff, för att inspektera så att byggnadsminnet inte förändrats. Hidemark hade väl sina misstankar. I Östran skrev Ulf Carlsson det stora reportaget.Helen Edvall avslöjade med sina bilder. Läser Kyrkans Tidning Östran (15/5)?
26 anmärkningar blev det. Och då har ändå bråket tidigare gällt fönstren, som är stora i Birgittakyrkan och orsakade kallras. Uppvärmningskostnaderna var av ett slag att Kalmar pastorat bort underhandla med Djävulen om fjärrvärme. Det blev dyra eluppvärmda fönster i stället, de enda som arkitekten godkände. Det är, som min moster sa, lätt att skära breda remmar ur andras läder.
Det märkligaste just nu är att predikstolen, en stor grön pjäs, försvunnit. Ambon användes och predikstolen stod outnyttjad och togs tydligen bort. Men vart har den tagit vägen? Om den inte hittas, ska den, säger Althoff, nytillverkas. Med kännedom om Bergaborna skulle jag gissa att den någon gång flyttats in i l kyrkladan och lite senare helt enkelt kastats - eller sålts och byggts om till sommarstuga, ty den var rymlig.
Jag ska inte dra alla de andra anmärkningarna men ajabaja - andaktsplatsen har utan tillstånd flyttats från en plats bakom en pelare till framme i kyrkan. Dessutom har kyrkbänkar flyttats!
Det har kommit till en kororgel och en flygel. Flygeln "bör kunna accepteras" - men kororgeln?
Ljusbärare har kommit till utan tillstånd liksom körstolar, som bör kunna legaliseras genom en ansökan hos länsstyrelsen. Jag antar att det beror på att de är i rätt kulör. Det finns fler stolar - de opassande bör utrangeras.
Podier för körer har kommit till utan tillstånd. Kredensbord, notställ och ljusbärare tävlar på ett missriktat sätt med den ursprungliga gestaltningen.
Innanför ingången finns en barnhörna. IKEA-möblerna faller utanför ramen. Ett dopträd har anskaffats. "Om man vill visa en välvillig attityd till själva verksamhetstanken kan möjligen en placering i barnhörnan (intill vindgånget) tänkas."
Skyltskåpen utanför kyrkan har kommit till utan tillstånd. "Mycket olämplig placering /där folk kan se dem! DS/ och mycket påvert."
Hast Du mir gesehen.
Utanför kyrkan finns en lekställning! Olämplig placering!
Markbeläggningar och vegetation på kyrktomten måste återställas.
Det finns en del påpekanden till. Jag tyar inte återge dem. Ni har redan förstått. Fast kanske upplysningen att belysningen av kyrktornet och tuppen där är fel ska med? Och att murverken målats om i olämplig färg och att ljud- och ljuskontroller kommit till utan tillstånd?
Naturligtvis fick jag rätt. Det var en kyrklig motgång att bli förklarad som byggnadsminne. Man kan bara beklaga Birgittakyrkan men också undra lite över vad emissariens räd kommer att kosta i pengar - och i förlorad entusiasm. Ja just det, kollektautomaten på kyrktorget anses helt oacceptabel.
Vad Ove Hidemark, nu 83, sa när hans utsände kom tillbaka efter sin räd skulle jag gärna vilja veta. Fanns det hjärtstartare i närheten eller i vart fall ett glas kallt vatten? Vad säger ni andra? Ser ni vilken framtid som avtecknar sig? Ska det kyrkliga livet knäckas under tyngden av byggnadsminnesförklarade kyrkobyggnader?
Låt mig än en gång få påminna om att kyrkan inte ens är 40 år gammal! Kan problemet vara att arkitekter kan bygga kyrkor som monument över sig själva - och vi betalar? Glatt!
Nu lever Kyrkan ochn i kyrkobyggnaderna kan det gå till ungefär som i ett hem. Familjemedlemmarna möblerar om, kommer på nya sätt att bo, skaffar något nytt. Fråga mig! Inte så att jag kommer på förändringarna, men jag bär. Det är dock inget underligt. Livet fungerar så Man kan leva ett annat liv än pulserande liv, nämligen det som tänkes vara liv men mest är en tillvaro i minnenas boningar. Ove Hidemark slår vakt om dessa minnen och skickade en emissarie, arkitekten Calle Althoff, för att inspektera så att byggnadsminnet inte förändrats. Hidemark hade väl sina misstankar. I Östran skrev Ulf Carlsson det stora reportaget.Helen Edvall avslöjade med sina bilder. Läser Kyrkans Tidning Östran (15/5)?
26 anmärkningar blev det. Och då har ändå bråket tidigare gällt fönstren, som är stora i Birgittakyrkan och orsakade kallras. Uppvärmningskostnaderna var av ett slag att Kalmar pastorat bort underhandla med Djävulen om fjärrvärme. Det blev dyra eluppvärmda fönster i stället, de enda som arkitekten godkände. Det är, som min moster sa, lätt att skära breda remmar ur andras läder.
Det märkligaste just nu är att predikstolen, en stor grön pjäs, försvunnit. Ambon användes och predikstolen stod outnyttjad och togs tydligen bort. Men vart har den tagit vägen? Om den inte hittas, ska den, säger Althoff, nytillverkas. Med kännedom om Bergaborna skulle jag gissa att den någon gång flyttats in i l kyrkladan och lite senare helt enkelt kastats - eller sålts och byggts om till sommarstuga, ty den var rymlig.
Jag ska inte dra alla de andra anmärkningarna men ajabaja - andaktsplatsen har utan tillstånd flyttats från en plats bakom en pelare till framme i kyrkan. Dessutom har kyrkbänkar flyttats!
Det har kommit till en kororgel och en flygel. Flygeln "bör kunna accepteras" - men kororgeln?
Ljusbärare har kommit till utan tillstånd liksom körstolar, som bör kunna legaliseras genom en ansökan hos länsstyrelsen. Jag antar att det beror på att de är i rätt kulör. Det finns fler stolar - de opassande bör utrangeras.
Podier för körer har kommit till utan tillstånd. Kredensbord, notställ och ljusbärare tävlar på ett missriktat sätt med den ursprungliga gestaltningen.
Innanför ingången finns en barnhörna. IKEA-möblerna faller utanför ramen. Ett dopträd har anskaffats. "Om man vill visa en välvillig attityd till själva verksamhetstanken kan möjligen en placering i barnhörnan (intill vindgånget) tänkas."
Skyltskåpen utanför kyrkan har kommit till utan tillstånd. "Mycket olämplig placering /där folk kan se dem! DS/ och mycket påvert."
Hast Du mir gesehen.
Utanför kyrkan finns en lekställning! Olämplig placering!
Markbeläggningar och vegetation på kyrktomten måste återställas.
Det finns en del påpekanden till. Jag tyar inte återge dem. Ni har redan förstått. Fast kanske upplysningen att belysningen av kyrktornet och tuppen där är fel ska med? Och att murverken målats om i olämplig färg och att ljud- och ljuskontroller kommit till utan tillstånd?
Naturligtvis fick jag rätt. Det var en kyrklig motgång att bli förklarad som byggnadsminne. Man kan bara beklaga Birgittakyrkan men också undra lite över vad emissariens räd kommer att kosta i pengar - och i förlorad entusiasm. Ja just det, kollektautomaten på kyrktorget anses helt oacceptabel.
Vad Ove Hidemark, nu 83, sa när hans utsände kom tillbaka efter sin räd skulle jag gärna vilja veta. Fanns det hjärtstartare i närheten eller i vart fall ett glas kallt vatten? Vad säger ni andra? Ser ni vilken framtid som avtecknar sig? Ska det kyrkliga livet knäckas under tyngden av byggnadsminnesförklarade kyrkobyggnader?
Låt mig än en gång få påminna om att kyrkan inte ens är 40 år gammal! Kan problemet vara att arkitekter kan bygga kyrkor som monument över sig själva - och vi betalar? Glatt!
torsdag 15 maj 2014
Ett fint brev
Det är nog bäst att uttrycka att också jag förstått att biskopsbrevet är ett fint brev. Jag har förstått att det är så - hur skulle det annars vara? Frågan om hållbar utveckling har tagit en allt större plats i kyrkornas liv. Det förstår jag är viktigt. Vi kan väl inte avsluta gudstjänsterna med den fornkyrkliga frasen: "Må nåden komma och denna världen förgås" heller? Vad skulle folk tycka om det?
Eskatologin blir, med en liten glidning, "löftet om det eviga livet", inte så mycket att denna värld går under och Gud skapar nytt. Inte konstaterandet att jorden slits ut som en klädnad. Bättre upp! Vi är Guds medarbetare och det betyder samverkan med andra kyrkor och andra religioner blir allt viktigare. Jag förstår. Och jag saknar som alltid i dessa fromma sammanhang vanliga hederliga hedningar, sådana jag hellre litar på än en uppsättning religiösa. Jag räknar med att denna min hållning inte alls uppfattas som klok utan bara som ytterligare ett tecken på hur fel jag har. Biskopar gillar uppenbarligen allra helst de religiösa. Annars hade de väl skrivit om klimatpolitiken att de hellre samarbetar med en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare?
Jag ser att biskoparna är pigga på lag. Vi ska både det ena och det andra. Det måste väl bero på att Jesus är argsint? Det vegetariska är på väg in så vi ska nog inte äta kött, inte mycket i alla fall, och lampor ska släckas och stad by-lägen undvikas. Det finns dock alltid ett höttande episkopalt finger även om jag åt en vegetarisk omelett i förrgår och släckte lampor: Jag får inte vara nöjd med mitt välförhållande. Här kommer fingret!:
"Praktiska förändringar i vår privata vardag (privata? DS - vem har egentligen en "privat" vardag, fylld med sociala förpliktelser som den är för många av oss?) får dock inte bli en förevändning för att inte bejaka gemensamma förändringar. De får inte heller ta så mycket energi att de blir något vi gör i stället för att verka för gemensamma och politiska lösningar." Blir man trött eller blir man trött? Biskopsbrev får inte skrivas så att de tar så mycket energi att läsaren ger upp. Men biskoparna är tydliga. Här krävs ett ledarskap, som inte väntar in vad andra ska göra och tycka. Jag antar att biskoparna ämnar stå för det.
Vi medborgare, som definieras som väljare och politiker, ska hålla i också när media tröttnar, heter det. Vilken samhällssyn tydliggörs här? Media som något annat - i vems intresse? Det måste finnas en grundläggande tillit till samhällsgemenskapen. Uttrycks här något annat än ett korporativt samhällsideal, fascism av italienskt märke om ni så vill - hade Mussolini egentligen så fel?
Folkkyrkans biskopar funderar över folket och undrar om "vi" i framtiden kommer att betala för sånglektioner snarare än ligga på stranden i Thailand. Gud hjälpe! Ska den korporativa visionen ta sig uttryck i sång, vet jag vad klockan är slagen. Men jag ser också det tydliga medelklassperspektivet. Här kan de välsituerade välja. Det är dock inte den ensamma mamman i traversen som efter arbetets slut skyndar till sina inköp och har råd att välja mellan den dyrare ekologiska maten och den andra. Ska biskoparna säga till henne att hon där vid disken får tänka igenom sitt konsumtionsmönster på ett mer grundläggande sätt (s 84) så kan den ensamma mamman i traversen bara uppfatta översåtligheten. Vilka av biskoparna har varit församlingspräster i socialt utsatta områden, egentligen? Medelklassen är på många sätt förfärande. Tjoho! "Genom att visa att ett klimatsmart liv också är ett lyckligare liv är mycket vunnet: då ökar beredvilligheten att ge upp gamla mönster." (s 85) Så lyder biskoparnas evangelium. Gud vi tackar dig!
Biskoparna avvisar förvaltarskapstanken som enda modell för att tolka klimatansvaret. Människan är också med-skapare. (s 58 och 60). Detta ses som nydande. Varför räcker inte förvaltarskapstanken. Därför att den missbrukats. Men strider inte detta mot Svenska kyrkans bekännelses ord att "abusus non tollit usum", missbruket upphäver inte (det rätta) bruket? Vi som håller på bekännelsen får nog fortsätta att tala om vårt uppdrag som människor att förvalta skapelsen och de kristna kan fortsätta se sig som kungar, präster och profeter. Kungar med uppgiften att ordna det bra för skapelsen, präster med uppgiften att be för skapelsen (i de troendes allmänna prästadöme, inte allmänhetens!) och profeter med uppgiften att dra gränsen mellan gott och ont, sanning och lögn.
Naturligtvis är biskoparnas klimatbrev ett fint brev, viktigt och så. Bara en fähund skulle tänka tanken vad biskoparna kunde gjort för andra insatser under den tid de arbetade fram sitt brev och bara en veritabel fähund skulle tänka tanken att den här sortens analyser borde de kyrkomedlemmar som är sakkunniga - och från olika partipolitiska läger - arbeta fram. Lekmän som är experter, med andra ord. Om man tänkte så, vad skulle biskoparna göra då för at skapa förtroende för sig?
En fråga gnager hos mig. Hur mycket bidrar Svenska kyrkans skogsinnehav till att binda kol och hur mycket rabatt på kolutsläpp ska vi tillgodoräkna oss, vi som är kyrkotillhöriga och betalar för det? Vi är dock inte fler människor i Sverige än vad Greater London räknar, så kraven på oss måste väl vara rätt måttliga, om vi räknar skogen staten äger och kyrkan äger, dvs du och jag. För vi bidrar till klimatarbetet genom våra träd, eller har jag missat något? Jag äger en del egna träd också. Hur räknas det?
Eskatologin blir, med en liten glidning, "löftet om det eviga livet", inte så mycket att denna värld går under och Gud skapar nytt. Inte konstaterandet att jorden slits ut som en klädnad. Bättre upp! Vi är Guds medarbetare och det betyder samverkan med andra kyrkor och andra religioner blir allt viktigare. Jag förstår. Och jag saknar som alltid i dessa fromma sammanhang vanliga hederliga hedningar, sådana jag hellre litar på än en uppsättning religiösa. Jag räknar med att denna min hållning inte alls uppfattas som klok utan bara som ytterligare ett tecken på hur fel jag har. Biskopar gillar uppenbarligen allra helst de religiösa. Annars hade de väl skrivit om klimatpolitiken att de hellre samarbetar med en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare?
Jag ser att biskoparna är pigga på lag. Vi ska både det ena och det andra. Det måste väl bero på att Jesus är argsint? Det vegetariska är på väg in så vi ska nog inte äta kött, inte mycket i alla fall, och lampor ska släckas och stad by-lägen undvikas. Det finns dock alltid ett höttande episkopalt finger även om jag åt en vegetarisk omelett i förrgår och släckte lampor: Jag får inte vara nöjd med mitt välförhållande. Här kommer fingret!:
"Praktiska förändringar i vår privata vardag (privata? DS - vem har egentligen en "privat" vardag, fylld med sociala förpliktelser som den är för många av oss?) får dock inte bli en förevändning för att inte bejaka gemensamma förändringar. De får inte heller ta så mycket energi att de blir något vi gör i stället för att verka för gemensamma och politiska lösningar." Blir man trött eller blir man trött? Biskopsbrev får inte skrivas så att de tar så mycket energi att läsaren ger upp. Men biskoparna är tydliga. Här krävs ett ledarskap, som inte väntar in vad andra ska göra och tycka. Jag antar att biskoparna ämnar stå för det.
Vi medborgare, som definieras som väljare och politiker, ska hålla i också när media tröttnar, heter det. Vilken samhällssyn tydliggörs här? Media som något annat - i vems intresse? Det måste finnas en grundläggande tillit till samhällsgemenskapen. Uttrycks här något annat än ett korporativt samhällsideal, fascism av italienskt märke om ni så vill - hade Mussolini egentligen så fel?
Folkkyrkans biskopar funderar över folket och undrar om "vi" i framtiden kommer att betala för sånglektioner snarare än ligga på stranden i Thailand. Gud hjälpe! Ska den korporativa visionen ta sig uttryck i sång, vet jag vad klockan är slagen. Men jag ser också det tydliga medelklassperspektivet. Här kan de välsituerade välja. Det är dock inte den ensamma mamman i traversen som efter arbetets slut skyndar till sina inköp och har råd att välja mellan den dyrare ekologiska maten och den andra. Ska biskoparna säga till henne att hon där vid disken får tänka igenom sitt konsumtionsmönster på ett mer grundläggande sätt (s 84) så kan den ensamma mamman i traversen bara uppfatta översåtligheten. Vilka av biskoparna har varit församlingspräster i socialt utsatta områden, egentligen? Medelklassen är på många sätt förfärande. Tjoho! "Genom att visa att ett klimatsmart liv också är ett lyckligare liv är mycket vunnet: då ökar beredvilligheten att ge upp gamla mönster." (s 85) Så lyder biskoparnas evangelium. Gud vi tackar dig!
Biskoparna avvisar förvaltarskapstanken som enda modell för att tolka klimatansvaret. Människan är också med-skapare. (s 58 och 60). Detta ses som nydande. Varför räcker inte förvaltarskapstanken. Därför att den missbrukats. Men strider inte detta mot Svenska kyrkans bekännelses ord att "abusus non tollit usum", missbruket upphäver inte (det rätta) bruket? Vi som håller på bekännelsen får nog fortsätta att tala om vårt uppdrag som människor att förvalta skapelsen och de kristna kan fortsätta se sig som kungar, präster och profeter. Kungar med uppgiften att ordna det bra för skapelsen, präster med uppgiften att be för skapelsen (i de troendes allmänna prästadöme, inte allmänhetens!) och profeter med uppgiften att dra gränsen mellan gott och ont, sanning och lögn.
Naturligtvis är biskoparnas klimatbrev ett fint brev, viktigt och så. Bara en fähund skulle tänka tanken vad biskoparna kunde gjort för andra insatser under den tid de arbetade fram sitt brev och bara en veritabel fähund skulle tänka tanken att den här sortens analyser borde de kyrkomedlemmar som är sakkunniga - och från olika partipolitiska läger - arbeta fram. Lekmän som är experter, med andra ord. Om man tänkte så, vad skulle biskoparna göra då för at skapa förtroende för sig?
En fråga gnager hos mig. Hur mycket bidrar Svenska kyrkans skogsinnehav till att binda kol och hur mycket rabatt på kolutsläpp ska vi tillgodoräkna oss, vi som är kyrkotillhöriga och betalar för det? Vi är dock inte fler människor i Sverige än vad Greater London räknar, så kraven på oss måste väl vara rätt måttliga, om vi räknar skogen staten äger och kyrkan äger, dvs du och jag. För vi bidrar till klimatarbetet genom våra träd, eller har jag missat något? Jag äger en del egna träd också. Hur räknas det?
onsdag 14 maj 2014
Ignoranterna
Ignoranterna är de som struntar i det samtal som förs, de ord som skrivs, de fakta som levereras. De har bestämt sig på förhand och för sin diskussion utifrån sin förförståelse, obekymrade av allt annat. Ignoranterna vet alltid bäst. Jag beskriver fenomenet. Jag klagar inte. Jag är mest förundrad.
Själv har jag genomgått ett stycke teologisk utbildning vid svenskt universitet. Något kan man förmoda att jag lärt mig. Jag har ju examinerats. Men nu har jag läst teologi. Det betyder att vem som helst kan framföra sin mening med samma expertstatus som jag. Han eller hon vet alltid lika mycket som jag - oftast mer - i de mest komplicerade frågorna.
Frågan om Kyrkans ämbete är en sådan. Frågan om äktenskapet, förstås. Ignoranterna kan förklara bakgrunder till vad som evangelister eller apostlar skrivit och de vet alla att med ett par glosor avfärda en av historiens stora från antiken stammande intellektuella. Aposteln Paulus kan alltid avfärdas. Man läser honom inte. Man läser inte heller om honom. Kommer jag dragande med några av de viktiga biografierna om honom, beror det bara på att jag i första hand är Paulusdyrkare.
Tar jag fram citat från några lärda eller olärda verk, blir det lika illa.
Klas Hansson disputerar på fredag. Hans avhandling Svenska kyrkans primas handlar om ärkebiskoparna, Söderblom, Eidem, Brilioth, Hultgren, Josefsson, Sundby och Werkström och ger en massa kunskaper. Hansson påminner om hur Bertil Werkström fick kritik därför att han hävdade dopet som medlemsgrundande. Centerpartister som Thomas Söderberg och socialdemokrater som Lars Rydje undertecknade ett upprop. Werkström markerade att han var ärkebiskop och det var något mer än ordförande i en styrelse. Kyrkominister Karl Boo som var C markerade också och sa att om Werkström skulle fortsätta driva kyrka-stat-frågan borde han avgå för han företrädde inte kyrkan. Att Werkström också markerade mot S-politiken när det handlade om det grundläggande läroansvaret i Kyrkan, som inte helt enkelt fotades demokratiskt, kanske man ska nämna. Han utsattes för politiserande krafter och han såg politiska risker när lärofrågor och demokrati skulle hanteras. (avhandlingen s 372-373). Hanson konstaterar också att med den nya kyrkomötesorganisationen valdes den centralstyrelsen partipolitiskt, det hade inte skett tidigare (s 420). Är inte några omständigheter då synliggjorda?
Avhandlingar är inte allt. I Jan Mårtenssons Homandeckare, årets modell, Juvelskrinet, funderar Homan över kyrkovalet:
"Vad har politikerna med kyrkan att göra? tänkte jag där jag satt. Kyrkan var ju skild från staten. Skulle klåfingriga politiker också styra och ställa med Gud och våra vertikala relationer? Skulle man redigera om Bibeln, och göra den mer 'korrekt'? Införa hen? Eller lägga ut en ny psalmbok på entreprenad? Skulle kyrkoherdebefattningarna kvoteras och fördelas mellan de olika partierna efter valresultaten?" (aa s 220-221)
Bilden av Svenska kyrkan är intressant att följa. Ignoranterna vill inte se hur driften med det omhuldade kyrkosystemet ser ut - men här ser ni den och den studeras av Homans läsekrets.
Intressant är också att de frågor jag diskuterar inte fångas upp. Jag tar upp frågor om hederlighet, om teologiska sakfrågor (vad är ämbetet, vad är äktenskapet), om Svenska kyrkans läge, om samtid och framtid, om minoriteters plats i kyrkolivet och en hel del annat. Jag påpekar titt som tätt att Svenska kyrkan arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg och går ifrån sina stolta utfästelser om minoritetsskydd. Jag kan i sak inte se att jag säger något annat än vad Klas Hansson redovisar. Då ställs frågor om synen på homosexuella. Jag skulle tydligen göra markering. Det vägrar jag.
Jag har inte ägnat mig åt spekulationer kring folks sexuella läggning. Homofobi är inte min hållning - det enda jag avskyr är ordet homofob, för det är en språkkonstruktion med bestämt syfte och jag är för hederliga samtal i sak och inte piruetter av det slag som görs med språkförnyelse av den modell en tysk filosofie doktor ägnade sig åt för 80 år sedan.
Ignoranterna struntar i sådant. De vet hur det är på denna blogg. Inte för att de kan läsa ut det budskap de vill ha - men oroen eder icke. De kan läsa in - och då står det där!
Jag tar inte upp informationsbladet Trovärdigt från Svenska kyrkan i Växjö till annan granskning än att jag rapporterar vad jag läst. Bladet delas ut till pastoratets alla hushåll.
Omslagsbilden är Josefin och Åsa, som gifte sig i Domkyrkan och en artikel handlar om dem. Jag får en artikel kring frågan "Vad kan du om HBT?" med maning att jag skulle gå i paraden och jag får veta att alla är ett, könen är numera upphävda. Paulus får en egen liten ruta. Sedan kommer en intervju med Paul Hansson, som gått igenom en process i frågan om homosexualitet och centerpartisten Birgit Ahlström är glad över kyrkomötesbeslutet "att förrätta samkönad vigsel och därmed sluta diskriminera homosexuella." Påven kommer till tals. han säger i en pratbubbla att han inte dömer den homosexuella personen. På sista sidan presenterar en diakon sig som gay. Han gifte sig på drop-in-tiden i Växjö, men det berättades dock inte i Trovärdigt.
Normeringen i bladet är, om man säger så, rätt massiv.
Skulle man våga fråga om redigeringsprinciperna kring ett för Svenska kyrkan i Växjö gemensamt magasin? Är det så att ett fåtal personer kan lägga beslag på det gemensamma i eget intresse? Nu frågar jag inte om folks sexuella läggning eller sexuella preferenser. Jag frågar mest för att undra över hur det går till när man sköter presentation av vad som är verkligt viktigt för Svenska kyrkan. Här är jag en ignorant av det annorlunda slaget, en ignorant som vill veta. Men att jag alls tagit upp den påkostade publikationen är ett klart bevis för att jag är homofob, förstås.
Själv har jag genomgått ett stycke teologisk utbildning vid svenskt universitet. Något kan man förmoda att jag lärt mig. Jag har ju examinerats. Men nu har jag läst teologi. Det betyder att vem som helst kan framföra sin mening med samma expertstatus som jag. Han eller hon vet alltid lika mycket som jag - oftast mer - i de mest komplicerade frågorna.
Frågan om Kyrkans ämbete är en sådan. Frågan om äktenskapet, förstås. Ignoranterna kan förklara bakgrunder till vad som evangelister eller apostlar skrivit och de vet alla att med ett par glosor avfärda en av historiens stora från antiken stammande intellektuella. Aposteln Paulus kan alltid avfärdas. Man läser honom inte. Man läser inte heller om honom. Kommer jag dragande med några av de viktiga biografierna om honom, beror det bara på att jag i första hand är Paulusdyrkare.
Tar jag fram citat från några lärda eller olärda verk, blir det lika illa.
Klas Hansson disputerar på fredag. Hans avhandling Svenska kyrkans primas handlar om ärkebiskoparna, Söderblom, Eidem, Brilioth, Hultgren, Josefsson, Sundby och Werkström och ger en massa kunskaper. Hansson påminner om hur Bertil Werkström fick kritik därför att han hävdade dopet som medlemsgrundande. Centerpartister som Thomas Söderberg och socialdemokrater som Lars Rydje undertecknade ett upprop. Werkström markerade att han var ärkebiskop och det var något mer än ordförande i en styrelse. Kyrkominister Karl Boo som var C markerade också och sa att om Werkström skulle fortsätta driva kyrka-stat-frågan borde han avgå för han företrädde inte kyrkan. Att Werkström också markerade mot S-politiken när det handlade om det grundläggande läroansvaret i Kyrkan, som inte helt enkelt fotades demokratiskt, kanske man ska nämna. Han utsattes för politiserande krafter och han såg politiska risker när lärofrågor och demokrati skulle hanteras. (avhandlingen s 372-373). Hanson konstaterar också att med den nya kyrkomötesorganisationen valdes den centralstyrelsen partipolitiskt, det hade inte skett tidigare (s 420). Är inte några omständigheter då synliggjorda?
Avhandlingar är inte allt. I Jan Mårtenssons Homandeckare, årets modell, Juvelskrinet, funderar Homan över kyrkovalet:
"Vad har politikerna med kyrkan att göra? tänkte jag där jag satt. Kyrkan var ju skild från staten. Skulle klåfingriga politiker också styra och ställa med Gud och våra vertikala relationer? Skulle man redigera om Bibeln, och göra den mer 'korrekt'? Införa hen? Eller lägga ut en ny psalmbok på entreprenad? Skulle kyrkoherdebefattningarna kvoteras och fördelas mellan de olika partierna efter valresultaten?" (aa s 220-221)
Bilden av Svenska kyrkan är intressant att följa. Ignoranterna vill inte se hur driften med det omhuldade kyrkosystemet ser ut - men här ser ni den och den studeras av Homans läsekrets.
Intressant är också att de frågor jag diskuterar inte fångas upp. Jag tar upp frågor om hederlighet, om teologiska sakfrågor (vad är ämbetet, vad är äktenskapet), om Svenska kyrkans läge, om samtid och framtid, om minoriteters plats i kyrkolivet och en hel del annat. Jag påpekar titt som tätt att Svenska kyrkan arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg och går ifrån sina stolta utfästelser om minoritetsskydd. Jag kan i sak inte se att jag säger något annat än vad Klas Hansson redovisar. Då ställs frågor om synen på homosexuella. Jag skulle tydligen göra markering. Det vägrar jag.
Jag har inte ägnat mig åt spekulationer kring folks sexuella läggning. Homofobi är inte min hållning - det enda jag avskyr är ordet homofob, för det är en språkkonstruktion med bestämt syfte och jag är för hederliga samtal i sak och inte piruetter av det slag som görs med språkförnyelse av den modell en tysk filosofie doktor ägnade sig åt för 80 år sedan.
Ignoranterna struntar i sådant. De vet hur det är på denna blogg. Inte för att de kan läsa ut det budskap de vill ha - men oroen eder icke. De kan läsa in - och då står det där!
Jag tar inte upp informationsbladet Trovärdigt från Svenska kyrkan i Växjö till annan granskning än att jag rapporterar vad jag läst. Bladet delas ut till pastoratets alla hushåll.
Omslagsbilden är Josefin och Åsa, som gifte sig i Domkyrkan och en artikel handlar om dem. Jag får en artikel kring frågan "Vad kan du om HBT?" med maning att jag skulle gå i paraden och jag får veta att alla är ett, könen är numera upphävda. Paulus får en egen liten ruta. Sedan kommer en intervju med Paul Hansson, som gått igenom en process i frågan om homosexualitet och centerpartisten Birgit Ahlström är glad över kyrkomötesbeslutet "att förrätta samkönad vigsel och därmed sluta diskriminera homosexuella." Påven kommer till tals. han säger i en pratbubbla att han inte dömer den homosexuella personen. På sista sidan presenterar en diakon sig som gay. Han gifte sig på drop-in-tiden i Växjö, men det berättades dock inte i Trovärdigt.
Normeringen i bladet är, om man säger så, rätt massiv.
Skulle man våga fråga om redigeringsprinciperna kring ett för Svenska kyrkan i Växjö gemensamt magasin? Är det så att ett fåtal personer kan lägga beslag på det gemensamma i eget intresse? Nu frågar jag inte om folks sexuella läggning eller sexuella preferenser. Jag frågar mest för att undra över hur det går till när man sköter presentation av vad som är verkligt viktigt för Svenska kyrkan. Här är jag en ignorant av det annorlunda slaget, en ignorant som vill veta. Men att jag alls tagit upp den påkostade publikationen är ett klart bevis för att jag är homofob, förstås.
tisdag 13 maj 2014
Jesus verkar argsint
Biskopsbrevet om klimatet kom i går. Det första intrycket är att Jesus verkar argsint. Vad han säger om klimatfrågan, och biskoparna hör honom tala just om klimatet och redogör för saken på sidan sju är inte precis dialoginriktat: "Hycklare, jordens och himlens utseende kan n i tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det?" (Luk 12:56)
Biskoparnas tankar går till "berättaren Jesus och hans liknelser, som berör, utmanar och ger mod" (s 53) och frågan ställs vem den barmhärtige samarierna är för det ekosystem som råkat i rövarhänder (Luk 10:25-37.) Och så undrar biskoparna hur "man" får människor att verka för förändring och slår ett slag för gudstjänsten: "Från gudstjänsten bär vi med oss det mod, förtroende och hopp som det blir vår uppgift att kommunicera i världen." Jag bjuds på ett glatt kalas hos Jesus men det är försett med något finstilt, ett uppdrag. Han är lurig, Jesus. Lite Tupperware över det hela - något mer än det jag först fattat: ett uppdrag. Och jag är förstås lite enfaldig som trodde att jag fick komma på Guds rikes fest och vara glad i det och glad gå hem uppfylld av någonting som liksom bara fanns i mig och hittade sin egen väg ut i min vardag. Ånej. En uppgift, en hemläxa. Biskoparna vet hur argsint Jesus egentligen är om jag inte utför uppgiften, gör hemläxan.
Den som vill värna sitt liv ska mista det, citerar biskoparna Jesus vidare (Matt 16:25). Bortsett från att biskoparna varnar för "överdriven" konsumtion och rikedom har detta bäring på klimatutmaningen och Jesus fortsätter fråga vad det hjälper en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ (Mt 16:26). "Konsumtion som livets mening har aldrig gått ihop med kristen tro, skriver biskoparna (s 63). Jag fattar att Jesus blir arg igen. Men jag har bil, tv, dator, mat och dryck och en massa böcker. Det blev nya i går igen. Och mina prylar ger mening åt min vardag. Hur mycket asket måste jag bli för att Jesus inte ska vara arg på mig? Biskoparna skriver: "Det finns ögonblick som är avgörande och kräver handling." (s 63). Jag vet väl det. Tiden är inne, Guds rike är nära. Om vänd er och tro på budskapet (Mk 1:14-15). Biskoparna lägger ut texten: "Orden om att 'tiden är inne' handlar om att inte missa möjligheten till förändring: nu är den rätta tiden." (s 64). Jag måste skärpa mig. Annars blir Jesus ännu argare, förstår jag. Fast biskopar tycks göra det hela hanterligt. Fullkomligt blir det inte. "Men genom Jesus har vi en vision av Guds rike som ger oss anledning att bygga en värld som förverkligar så mycket som möjligt av denna vision." (s 64). Men det där "så mycket som möjligt" skrämmer mig. Vad krävs av mig nu? "[A]ldrig mindre än strävan efter rättvisa, solidaritet, fred och försoning." Jag fattar. Calvin kunde inte ha sagt det bättre. Här är nästan mer än Mose.
Skriver inte biskoparna något om hoppet och glädjen? Fråga inte mig. Det gör de kanske - men slagen av lagen förmår jag inte uppfatta det. Eller med den psalm i psalmboken som biskoparna anför: Vår synd är stor. Vi förebrår / oss själva och i ängslan går." Så går jag nu. Biskoparna ger rådet till mig och alla: "Klimatkristen är också en existentiell och andlig kris: ta vara på resurserna i den andliga tradition som är närmast dig." Jag ska alltså på något sätt bli religiös? Hade biskoparna ingen tydligare anvisning? Och är klimatkrisen "också" andlig - uttrycker den inte vad som händer genom människans bortvändhet från Gud? Då kan jag väl fatta att Jesus blir arg.
Kl 7 kommer byggmästaren Tomas, min gamla klasskamrat Gunnels son, för att ordna med lite bättre ventilation i huset. Väl att jag får skingra min dysterhets natt med lite vardag. Min strävan efter att sålunda höja bruttonationalprodukten, hur ska man se på den? Jag trodde nog inte att Jesus skulle ha några särskilda synpunkter på saken, men nu vet jag sannerligen inte längre. Är detta att just nu göra så mycket som möjligt av den där visionen?
Biskoparnas tankar går till "berättaren Jesus och hans liknelser, som berör, utmanar och ger mod" (s 53) och frågan ställs vem den barmhärtige samarierna är för det ekosystem som råkat i rövarhänder (Luk 10:25-37.) Och så undrar biskoparna hur "man" får människor att verka för förändring och slår ett slag för gudstjänsten: "Från gudstjänsten bär vi med oss det mod, förtroende och hopp som det blir vår uppgift att kommunicera i världen." Jag bjuds på ett glatt kalas hos Jesus men det är försett med något finstilt, ett uppdrag. Han är lurig, Jesus. Lite Tupperware över det hela - något mer än det jag först fattat: ett uppdrag. Och jag är förstås lite enfaldig som trodde att jag fick komma på Guds rikes fest och vara glad i det och glad gå hem uppfylld av någonting som liksom bara fanns i mig och hittade sin egen väg ut i min vardag. Ånej. En uppgift, en hemläxa. Biskoparna vet hur argsint Jesus egentligen är om jag inte utför uppgiften, gör hemläxan.
Den som vill värna sitt liv ska mista det, citerar biskoparna Jesus vidare (Matt 16:25). Bortsett från att biskoparna varnar för "överdriven" konsumtion och rikedom har detta bäring på klimatutmaningen och Jesus fortsätter fråga vad det hjälper en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ (Mt 16:26). "Konsumtion som livets mening har aldrig gått ihop med kristen tro, skriver biskoparna (s 63). Jag fattar att Jesus blir arg igen. Men jag har bil, tv, dator, mat och dryck och en massa böcker. Det blev nya i går igen. Och mina prylar ger mening åt min vardag. Hur mycket asket måste jag bli för att Jesus inte ska vara arg på mig? Biskoparna skriver: "Det finns ögonblick som är avgörande och kräver handling." (s 63). Jag vet väl det. Tiden är inne, Guds rike är nära. Om vänd er och tro på budskapet (Mk 1:14-15). Biskoparna lägger ut texten: "Orden om att 'tiden är inne' handlar om att inte missa möjligheten till förändring: nu är den rätta tiden." (s 64). Jag måste skärpa mig. Annars blir Jesus ännu argare, förstår jag. Fast biskopar tycks göra det hela hanterligt. Fullkomligt blir det inte. "Men genom Jesus har vi en vision av Guds rike som ger oss anledning att bygga en värld som förverkligar så mycket som möjligt av denna vision." (s 64). Men det där "så mycket som möjligt" skrämmer mig. Vad krävs av mig nu? "[A]ldrig mindre än strävan efter rättvisa, solidaritet, fred och försoning." Jag fattar. Calvin kunde inte ha sagt det bättre. Här är nästan mer än Mose.
Skriver inte biskoparna något om hoppet och glädjen? Fråga inte mig. Det gör de kanske - men slagen av lagen förmår jag inte uppfatta det. Eller med den psalm i psalmboken som biskoparna anför: Vår synd är stor. Vi förebrår / oss själva och i ängslan går." Så går jag nu. Biskoparna ger rådet till mig och alla: "Klimatkristen är också en existentiell och andlig kris: ta vara på resurserna i den andliga tradition som är närmast dig." Jag ska alltså på något sätt bli religiös? Hade biskoparna ingen tydligare anvisning? Och är klimatkrisen "också" andlig - uttrycker den inte vad som händer genom människans bortvändhet från Gud? Då kan jag väl fatta att Jesus blir arg.
Kl 7 kommer byggmästaren Tomas, min gamla klasskamrat Gunnels son, för att ordna med lite bättre ventilation i huset. Väl att jag får skingra min dysterhets natt med lite vardag. Min strävan efter att sålunda höja bruttonationalprodukten, hur ska man se på den? Jag trodde nog inte att Jesus skulle ha några särskilda synpunkter på saken, men nu vet jag sannerligen inte längre. Är detta att just nu göra så mycket som möjligt av den där visionen?
måndag 12 maj 2014
Tack gode Gud för Adolf Hitler?
Jag godkände inte en kommentar men jag återger den gärna för den beskriver hur de kristna kunde se på Hitler och nazismen före maktövertagandet och flera år därefter.
"Den gamla nationalsocialismen eller nazismen var en försvarsreaktion mot kommunismen och dess fruktansvärda brott mot mänskligheten. Utan kommunismen hade det inte uppstått någon nazism. Hitlers Tyskland var i praktiken det enda land som stod emot Stalins planerade utrotningskrig mot Europa. Det kan vi tacka Gud för."
I sak är det mesta fel. Inte att många kristna väl visste om de medkristnas lidande i Sovjetunionen och att de då kunde sätta sitt hopp till nazisterna. Hitler var dock katolik och de tyska protestanterna dröjde med att samla sig till motstånd. Minns också att när Bekännelsekyrkan organiserade sig efter mötet i Barmen 1934 så var det inte alltid en framgångssaga. En av Bekännelsekyrkans präster sa mig: "Vi var bara nitton." Jag minns inte vilken landskyrka han tillhörde. Men perspektivet var en tankeställare. Så mycket populärare blev Bekännelsekyrkans präster efter kriget. Det hade dock funnits någon anständighet i Tyskland. Samma lätt tvehågsna hållning kan jag inta i förhållande till Dietrich Bonhoeffer och hans familj. En uppsättning släktingar var officerare i anfallskriget mot Sovjetunionen. Men vem vågar döma? Vilka var alternativen?
Nu organiserades inte NSDAP som något annat än ett högersocialistiskt parti. Håkan Arvidssons nya bok Europas revolutioner (Carlssons) är värd att läsa. Och Stalin hade nog inga anfallsplaner för att utrota Europa. Saken var värre än så, ideologiskt styrd. Stalin väntade på att det ruttna äpplet helt enkelt skulle falla och kommunismen nå herraväldet i Europa, dömt till undergång med kapitalismen som det var. Däremot behöver vi förstå hur kortsynt Versaillefreden var. Denna fredsuppgörelse med de stora skadeståndskraven ledde till nästa krig - och den som så vill, kunde argumentera, menar jag, för att första världskriget inte tog slut förrän 1989. Osagt vad som sker i Ukraina, förstås. Ont föder verkligen ont. Om detta borde de kristna klarsynt kunna säga en del.
Nazismen är en förbrytelse mot mänskligheten och ingenting att tacka Gud för. Vad samtidens huliganer egentligen står politiskt går knappast att analysera. Vilket samhälle vill de ha? Ett korporativt? Om de bara vill ha rasrena svenskar i Sverige, får de uppenbara problem men nazisterna i Tyskland var inte bara långa, blåögda och blonda så lite blandning kanske accepteras. Tills vidare håller jag före att nazister ska de inte kallas. Nazisterna i Tyskland hade en tanke vad de ville och organiserade huliganer för sitt syfte. Huliganer kan inte ensamma organisera något. De vill slåss - fotbollen som sammanhang eller någon manifestation kan kvitta lika. Den för demokrater viktiga frågan är förstås hur det svenska samhället hamnade här. Var det när folkrörelserna tog slut och politiken alltmer professionaliserades som det politiska utanförskapet kom till och var det när Högern blev centrum i Mittens rike som de som verkligen är höger, blev vilsna?
Att nazismen har en bestämt socialt sammanhang som förutsättning, ska man nog påminna sig. Finns de förutsättningarna i dagens Sverige? I så fall säger det mindre om nazisterna och mer om vårt land. Får jag också påminna om min vän prosten Jan Frithiof som i folkskolan i Vaggeryd - det måste ha varit 1954 eller 1955 - hörde sin fröken säga till klassen: "Säga vad man vill om Führern, men det var en bra karl."
Apropå ingenting: I dag är det kyrkostyrelse i Uppsala. Sammanträdet är avkortat med 2-3 timmar. Finns det verkligen inga överläggningsämnen? Nej. och inga skrivelser till kyrkomötet annat än formalieskrivningar.
Styrandet av Svenska kyrkan lever upp till en Rotarylunch i Kalmar, det ätande som av prosten Pehr (fast det var för 25 år sedan och preskriberat) kallades "dyrt och dåligt". Men de flesta tycks se nöjda ut. I varje fall i Kalmar. Själv är jag i sammanhanget den uslaste representanten för Frimodig kyrka. Jag skulle just denna måndag platsa bättre som representant för Missmodig kyrka.
"Den gamla nationalsocialismen eller nazismen var en försvarsreaktion mot kommunismen och dess fruktansvärda brott mot mänskligheten. Utan kommunismen hade det inte uppstått någon nazism. Hitlers Tyskland var i praktiken det enda land som stod emot Stalins planerade utrotningskrig mot Europa. Det kan vi tacka Gud för."
I sak är det mesta fel. Inte att många kristna väl visste om de medkristnas lidande i Sovjetunionen och att de då kunde sätta sitt hopp till nazisterna. Hitler var dock katolik och de tyska protestanterna dröjde med att samla sig till motstånd. Minns också att när Bekännelsekyrkan organiserade sig efter mötet i Barmen 1934 så var det inte alltid en framgångssaga. En av Bekännelsekyrkans präster sa mig: "Vi var bara nitton." Jag minns inte vilken landskyrka han tillhörde. Men perspektivet var en tankeställare. Så mycket populärare blev Bekännelsekyrkans präster efter kriget. Det hade dock funnits någon anständighet i Tyskland. Samma lätt tvehågsna hållning kan jag inta i förhållande till Dietrich Bonhoeffer och hans familj. En uppsättning släktingar var officerare i anfallskriget mot Sovjetunionen. Men vem vågar döma? Vilka var alternativen?
Nu organiserades inte NSDAP som något annat än ett högersocialistiskt parti. Håkan Arvidssons nya bok Europas revolutioner (Carlssons) är värd att läsa. Och Stalin hade nog inga anfallsplaner för att utrota Europa. Saken var värre än så, ideologiskt styrd. Stalin väntade på att det ruttna äpplet helt enkelt skulle falla och kommunismen nå herraväldet i Europa, dömt till undergång med kapitalismen som det var. Däremot behöver vi förstå hur kortsynt Versaillefreden var. Denna fredsuppgörelse med de stora skadeståndskraven ledde till nästa krig - och den som så vill, kunde argumentera, menar jag, för att första världskriget inte tog slut förrän 1989. Osagt vad som sker i Ukraina, förstås. Ont föder verkligen ont. Om detta borde de kristna klarsynt kunna säga en del.
Nazismen är en förbrytelse mot mänskligheten och ingenting att tacka Gud för. Vad samtidens huliganer egentligen står politiskt går knappast att analysera. Vilket samhälle vill de ha? Ett korporativt? Om de bara vill ha rasrena svenskar i Sverige, får de uppenbara problem men nazisterna i Tyskland var inte bara långa, blåögda och blonda så lite blandning kanske accepteras. Tills vidare håller jag före att nazister ska de inte kallas. Nazisterna i Tyskland hade en tanke vad de ville och organiserade huliganer för sitt syfte. Huliganer kan inte ensamma organisera något. De vill slåss - fotbollen som sammanhang eller någon manifestation kan kvitta lika. Den för demokrater viktiga frågan är förstås hur det svenska samhället hamnade här. Var det när folkrörelserna tog slut och politiken alltmer professionaliserades som det politiska utanförskapet kom till och var det när Högern blev centrum i Mittens rike som de som verkligen är höger, blev vilsna?
Att nazismen har en bestämt socialt sammanhang som förutsättning, ska man nog påminna sig. Finns de förutsättningarna i dagens Sverige? I så fall säger det mindre om nazisterna och mer om vårt land. Får jag också påminna om min vän prosten Jan Frithiof som i folkskolan i Vaggeryd - det måste ha varit 1954 eller 1955 - hörde sin fröken säga till klassen: "Säga vad man vill om Führern, men det var en bra karl."
Apropå ingenting: I dag är det kyrkostyrelse i Uppsala. Sammanträdet är avkortat med 2-3 timmar. Finns det verkligen inga överläggningsämnen? Nej. och inga skrivelser till kyrkomötet annat än formalieskrivningar.
Styrandet av Svenska kyrkan lever upp till en Rotarylunch i Kalmar, det ätande som av prosten Pehr (fast det var för 25 år sedan och preskriberat) kallades "dyrt och dåligt". Men de flesta tycks se nöjda ut. I varje fall i Kalmar. Själv är jag i sammanhanget den uslaste representanten för Frimodig kyrka. Jag skulle just denna måndag platsa bättre som representant för Missmodig kyrka.
söndag 11 maj 2014
Inga protest-tanter?
Denna söndag är Växjö domkyrkas högmässa en regnbågsmässa. Den är självfallet öppen för alla - men alla som kommer, anslut per automatik till understödet för en viss sexualpolitisk agenda. De normkritiska i betydelsen de som ifrågasätter den norm vars flaggor nu vajar över Växjö, tar sig knappast till domkyrkans högmässa/regnbågsmässa. Möjligtvis tar de fram länken till bilder från manifestationen och ser den närmast huliganliknande domprosten Pettersson manifestera med regnbågsflagga. Jag vågade inte lägga ut bilden här för då kunde jag åkt dit för att olovligt ha publicerat en bild. Ni får kolla själva. Jag finner albumet sevärt. Inte minst domprosten. som ses lite på sned viftande med just en regnbågsflagga.
https://www.facebook.com/media/set/?set=a.750298515010618.1073741851.309927669047707&type=1
Det är kanske också värt att beundra hur HBTQ-rörelsen kan ta över högmässan i Växjö stifts domkyrka. Men jag undrar om någon protesterar. Jag går ju aldrig i Domkyrkan, så jag tänker inte göra det. Och kyrktanter brukar inte vara protest-tanter. Går de som vanligt och undrar de efteråt - som vanligt - vad de egentligen varit med om?
Frågar någon av tanterna med hur mycket pengar och arbetstid Svenska kyrkan sponsrat veckan - och ställer kommuninvånarna och skattebetalarna samma fråga till kommun och länsstyrelse? Hur mycket betald arbetstid har lagts - och hur många av dem som manifesterade gick i tjänsten? Har de köpt regnbågsflaggor till domkyrkan, kommunhuset och residenset och kanske annorstädes? Vad kostar en sådan? Vi är dock i Småland!
Kanske rapporteras om den framgångsrika manifestationen. Fast det var fler människor på I11-området för att handla på Citygross, K-Rauta, Jula, Media-Markt et al och med avstickare till Biltema och krubb på Max och Burger. Kanske ska till manifestationen räknas in folket på Storgatan - men då undrar jag lite, för här kan ofrivilliga komma med. Å andra sidan är ju syftet så gott, att det kanske är av underordnad betydelse att alla lördagsflanörer räknas in?
Ett orkestrerat genomslag för en utsatt minoritet - jag går inte på det. Gör ni? Här är de nya som tystar de normkritiska som dristar sig att ifrågasätta deras norm. Tro inte på talet om öppenhet. Inse i stället vilket genomslag HBTQ-frågan fått. Förr kunde staten styra medborgarna genom att Gustaf Vasas fogdar åkte till marknaderna eller genom att cirkulär lästes från predikstolen. Mer än å blev det aldrig om det in te var krig och männen kallades in som soldater. Nu gör medierna sitt - in i våra hem. Och människan är en flockvarelse och vet att anpassa sig. Bara vi som lär Herman Rauschnings berättelser från Danzig har en annan referenspunkt och kan känna ett visst obehag över propagandan och dess effekter på språk och uppförande.
Vi vet hur det går till, därför att vi vet hur det gick till. Jag såg melodifestivalen och tippade att Conchita Wurst, som heter Tom hemma, skulle vinna. Den segern uppges vara en käftsmäll på homofober och hälsningen till Putin från Wurst var "det går inte att stoppa oss". Så talar en segrare. Fast visst går det att stoppa Wurst. Det gör tyskarna varje dag. I munnen.
Så i Växjö domkyrka och i Melodifestivalen blir budskapet ett och detsamma. Här kommer en sexualpolitisk agenda som ni inte kan stoppa. Fast man vet inte säkert. Vad händer om protest-tanterna gör sin stämma hörd? Vad händer om de tar in frågan om Guds avsikt med oss i sammanhanget? Vad händer om någon protest-tant undrar hur biskop Lindegård ställt sig i frågan?
https://www.facebook.com/media/set/?set=a.750298515010618.1073741851.309927669047707&type=1
Det är kanske också värt att beundra hur HBTQ-rörelsen kan ta över högmässan i Växjö stifts domkyrka. Men jag undrar om någon protesterar. Jag går ju aldrig i Domkyrkan, så jag tänker inte göra det. Och kyrktanter brukar inte vara protest-tanter. Går de som vanligt och undrar de efteråt - som vanligt - vad de egentligen varit med om?
Frågar någon av tanterna med hur mycket pengar och arbetstid Svenska kyrkan sponsrat veckan - och ställer kommuninvånarna och skattebetalarna samma fråga till kommun och länsstyrelse? Hur mycket betald arbetstid har lagts - och hur många av dem som manifesterade gick i tjänsten? Har de köpt regnbågsflaggor till domkyrkan, kommunhuset och residenset och kanske annorstädes? Vad kostar en sådan? Vi är dock i Småland!
Kanske rapporteras om den framgångsrika manifestationen. Fast det var fler människor på I11-området för att handla på Citygross, K-Rauta, Jula, Media-Markt et al och med avstickare till Biltema och krubb på Max och Burger. Kanske ska till manifestationen räknas in folket på Storgatan - men då undrar jag lite, för här kan ofrivilliga komma med. Å andra sidan är ju syftet så gott, att det kanske är av underordnad betydelse att alla lördagsflanörer räknas in?
Ett orkestrerat genomslag för en utsatt minoritet - jag går inte på det. Gör ni? Här är de nya som tystar de normkritiska som dristar sig att ifrågasätta deras norm. Tro inte på talet om öppenhet. Inse i stället vilket genomslag HBTQ-frågan fått. Förr kunde staten styra medborgarna genom att Gustaf Vasas fogdar åkte till marknaderna eller genom att cirkulär lästes från predikstolen. Mer än å blev det aldrig om det in te var krig och männen kallades in som soldater. Nu gör medierna sitt - in i våra hem. Och människan är en flockvarelse och vet att anpassa sig. Bara vi som lär Herman Rauschnings berättelser från Danzig har en annan referenspunkt och kan känna ett visst obehag över propagandan och dess effekter på språk och uppförande.
Vi vet hur det går till, därför att vi vet hur det gick till. Jag såg melodifestivalen och tippade att Conchita Wurst, som heter Tom hemma, skulle vinna. Den segern uppges vara en käftsmäll på homofober och hälsningen till Putin från Wurst var "det går inte att stoppa oss". Så talar en segrare. Fast visst går det att stoppa Wurst. Det gör tyskarna varje dag. I munnen.
Så i Växjö domkyrka och i Melodifestivalen blir budskapet ett och detsamma. Här kommer en sexualpolitisk agenda som ni inte kan stoppa. Fast man vet inte säkert. Vad händer om protest-tanterna gör sin stämma hörd? Vad händer om de tar in frågan om Guds avsikt med oss i sammanhanget? Vad händer om någon protest-tant undrar hur biskop Lindegård ställt sig i frågan?
lördag 10 maj 2014
Raseriet
Nog går det att förstå det jag kallar mitt stora raseri. Svenska kyrkan skaffade sig en andra klassens präster. De slet och arbetade, målades ut som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte var. Själva hållningen kännetecknades av lögnväsende. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg ordnades det hela. Nu ska tydligen något räddas genom att det skulle införas en annan ordning för att ge utrymme åt denna andra klassens präster så att min generation inte blir den sista.
MEN VARFÖR STÄLLER SIG INTE ANSTÄNDIGA KRISTNA UPP OCH DÖMER UT HELA LÖGNVÄSENDET?
Varför jagar ni inte - namnen poppar ju lätt upp - dem som gjorde Svenska kyrkan till en löftesbrytarkyrka? Tror ni verkligen att allt kommer att fortgå i en kyrka som tricksar med Uppenbarelsen,. talar dunkelt om Frälsaren, är ivrigare på att markera vad den inte tror än vad hon tror? Samt ljuger. Och ägnar sig åt det att profilera sig i en mängd frågor men sällan på evangeliet? Som lägger oerhörda resurser på prat och sammanträden men inte har någon tydlig viljeinriktning på att förse människorna i detta land och där de bor med evangelium? Varför skulle Guds Helige Ande hålla liv i sådant? Anden är väl inte dum, heller?
Ni, de anständiga kristna, agerar som fänad. Ni vet precis vilka som ska väljas bort. Ni vet precis när ni ska vara tysta. Och må vara att vi kan finna namnen på dem som aktivt agerat i löftesbrytandets kyrka - men det har de kunnat göra tack vare er tystnad. Och med tystnaden är det så, att den blir en tystnadens spiral. Den ena tystnaden leder till den andra. Det kan inte ens samhället hantera. Än mindre en kristen kyrka.
Det noteras att många kommentatorer vill vara anonyma och så avkrävs de att stiga fram. Det vore lättare om de i vart fall ville använda en signatur. Men tydligen är klimatet i Svenska kyrkan sådant att många inte vågar säga vad de tänker. Sådant hatar jag. En kyrka som lovsjunger har också ett öppet samtalsklimat där det opassande får sägas - och debatteras.
Annars är jag vemodig. På Jenny Nyströmskolan tog elever sverigedemokraternas flygblad och rev sönder dem. Journalisterna rapporterar. Reagerade verkligen ingen? Så gör man inte. Flygbladen bär den information som man kan bemöta. Informationsfriheten är viktig för en demokrati. Och så ser jag att den stora ansamlingen var kring sverigedemokraternas bord. Till de andra politiska ungdomsförbundens bord kom få. Vad säger det?
I Växjö blir det stor uppställning till den stora marschen. Regnbågsflaggor vajar väl över staden, Lakers och Öster ställer upp liksom de politiska partierna. Marschen blir en manifestation för öppenhet och allas rätt till kärlek. Filosofiskt blir det väl problematiskt. Kan man rättsfilosofiskt tänka sig en i lag inskriven punkt att alla har rätt till kärlek? Då kan väl de politiska partierna införa en sådan lag. Om detta inte går, får man väl som enkel medborgare tänka att jag "tycker alla har rätt till kärlek och kommer därför att ge kärlek till alla jag möter". Man kan börja hemma med dem man älskar mest och så vidga cirklarna under dagens lopp.
Den öppenhet som ska manifesteras har ett sammanhang. Detta sammanhang innebär t ex en syn på äktenskapet som inte är en självklar konsekvens av att någon omfattar tanken på ett öppet äktenskap. Saken gäller en villkorad öppenhet - där villkoren är finstilta och kanske oklara. Varför kan man inte vara öppen om vilka konsekvenser mitt deltagande i manifestationen syftar till?
Låt nu inte denna min redovisade vemodighet förta intrycket av mitt raseri. Låt er snarast stimuleras till ett bibelstudium. Varifrån kommer egentligen lögnen i det nuvarande lögnväsendet? Fram med dokumentation om faderskapet!
MEN VARFÖR STÄLLER SIG INTE ANSTÄNDIGA KRISTNA UPP OCH DÖMER UT HELA LÖGNVÄSENDET?
Varför jagar ni inte - namnen poppar ju lätt upp - dem som gjorde Svenska kyrkan till en löftesbrytarkyrka? Tror ni verkligen att allt kommer att fortgå i en kyrka som tricksar med Uppenbarelsen,. talar dunkelt om Frälsaren, är ivrigare på att markera vad den inte tror än vad hon tror? Samt ljuger. Och ägnar sig åt det att profilera sig i en mängd frågor men sällan på evangeliet? Som lägger oerhörda resurser på prat och sammanträden men inte har någon tydlig viljeinriktning på att förse människorna i detta land och där de bor med evangelium? Varför skulle Guds Helige Ande hålla liv i sådant? Anden är väl inte dum, heller?
Ni, de anständiga kristna, agerar som fänad. Ni vet precis vilka som ska väljas bort. Ni vet precis när ni ska vara tysta. Och må vara att vi kan finna namnen på dem som aktivt agerat i löftesbrytandets kyrka - men det har de kunnat göra tack vare er tystnad. Och med tystnaden är det så, att den blir en tystnadens spiral. Den ena tystnaden leder till den andra. Det kan inte ens samhället hantera. Än mindre en kristen kyrka.
Det noteras att många kommentatorer vill vara anonyma och så avkrävs de att stiga fram. Det vore lättare om de i vart fall ville använda en signatur. Men tydligen är klimatet i Svenska kyrkan sådant att många inte vågar säga vad de tänker. Sådant hatar jag. En kyrka som lovsjunger har också ett öppet samtalsklimat där det opassande får sägas - och debatteras.
Annars är jag vemodig. På Jenny Nyströmskolan tog elever sverigedemokraternas flygblad och rev sönder dem. Journalisterna rapporterar. Reagerade verkligen ingen? Så gör man inte. Flygbladen bär den information som man kan bemöta. Informationsfriheten är viktig för en demokrati. Och så ser jag att den stora ansamlingen var kring sverigedemokraternas bord. Till de andra politiska ungdomsförbundens bord kom få. Vad säger det?
I Växjö blir det stor uppställning till den stora marschen. Regnbågsflaggor vajar väl över staden, Lakers och Öster ställer upp liksom de politiska partierna. Marschen blir en manifestation för öppenhet och allas rätt till kärlek. Filosofiskt blir det väl problematiskt. Kan man rättsfilosofiskt tänka sig en i lag inskriven punkt att alla har rätt till kärlek? Då kan väl de politiska partierna införa en sådan lag. Om detta inte går, får man väl som enkel medborgare tänka att jag "tycker alla har rätt till kärlek och kommer därför att ge kärlek till alla jag möter". Man kan börja hemma med dem man älskar mest och så vidga cirklarna under dagens lopp.
Den öppenhet som ska manifesteras har ett sammanhang. Detta sammanhang innebär t ex en syn på äktenskapet som inte är en självklar konsekvens av att någon omfattar tanken på ett öppet äktenskap. Saken gäller en villkorad öppenhet - där villkoren är finstilta och kanske oklara. Varför kan man inte vara öppen om vilka konsekvenser mitt deltagande i manifestationen syftar till?
Låt nu inte denna min redovisade vemodighet förta intrycket av mitt raseri. Låt er snarast stimuleras till ett bibelstudium. Varifrån kommer egentligen lögnen i det nuvarande lögnväsendet? Fram med dokumentation om faderskapet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)