Det finns en ädel tradition att knyta samman det kyrkliga med nötkreatur. Tjur-ko-herde, tjur-ko-möte, ko-minister för att inte svarva på temat dia-ko-ni. Och nu är det lite nyheter om kyrkomötet igen. Fast utan perspektiv. Det är en flod av motioner, hette det i Kyrkans Tidning. 10% av dem handlar tydligen om klimat/miljö. Och så har Sverigedemokraterna skrivit motioner. I redovisningen räknas plötsligt Axel W Karlsson in - men han är alltså inte SD längre. Så varför?
Kyrkans Tidning har inte särskilt redovisat intressanta motioner. Om detta vet jag faktiskt ingenting för jag har inte gittat läsa det som lagts ut. Jag skyller inte på sommarvärmen. Men idogt folk i Kyrkans Hus har tydligen sett att flera motioner handlar om att uttalanden ska göras och uttalandebranschen har Kyrkomötet försökt undvika om än inte alltid lyckats. Uttalande är ett säkert sätt att tro sig själv skaffa relevans men också ett säkert sätt att erodera all relevans. Ingen gitter lyssna. Men det tror politiker, som lever i föreställningen att vi alla går vilsna i väntan på deras besked till oss i allehanda frågor.
När min motion om påhittsbranschens prisutdelning i Almedalen av formella skulle resultera i förslag om uttalande, strök jag den att-satsen. Det finns klokt folk i Kyrkans Hus att lyssna till. Det räcker att kyrkostyrelsen får ett uppdrag att se till att vi inte hamnar i motsvarande läge en gång till. Efter Patrik Petterssons insats på Kyrkliga ting vet vi mer om hur en pr-firma tänker just om priser. Billigt sätt att skaffa sig uppmärksamhet för något man hittat på. Nej, priset var inte köpt men utdelat av en firma som Svenska kyrkan har affärsförbindelse med. Och så fick vi se Jacob Risberg på facebook. Han var tidigare i Almedalen utsänd från Kyrkans Hus och nu i Almedalen utsänd av pr-byrån Westanders. Det kan valboskap gilla. Medborgare med politiskt ansvar gör det inte.
109 motioner har 251 ledamöter fått ihop. Borgerligt Alternativ (BA) har fått ihop en motion. Förklaringen är att BA har andra kanaler för att vara med och påverka , säger Mats Hagelin, som skrivit motionen tillsammans med Margareta Nisser Larsson. Båda sitter med i Kyrkostyrelsen. Det är toppen, alltså, men var är bredden. Finns inga nya förslag?
Det är en skarp fråga eftersom Kyrkostyrelsen inte kommer med någonting mer än formalieskrivelserna, alltså de rutinärenden som måste upp. Inte ett enda förslag levererar styrelsen. Det kan jag fundera över. Borde inte styrelsen ha några begrepp om vad som bör göras när det handlar om de stora frågor Svenska kyrkan står inför. Medlemstapp inte minst. Den kyrkliga kärnverksamheten som tappar. Kanske någon framtidsfråga, rentav, som har bäring på Ärendet?
Jag ska läsa motionerna när jag fått dem på papper och måste nog skriva några rader om dem då. Så håll ut. Det brukar komma sammanställningar på längden och tvären så att man kan se motionsaktiviteten och kanske notera inte bara vilka som skriver utan också vilka som aldrig skriver och aldrig återfinns i talarstolen för det offentliga samtalet. De kanske är så mycket mer aktiva i det slutna utskottsarbetet. Eller inte där heller. Det vet vi inte.
Kan man kanske kolla vilka som motionerat och med det som utgångspunkt förstå hur stort kyrkomötet egentligen skulle behöva vara - och vilka som skulle sitta där? Kanske skulle kyrkomötet bli mer arbetsdugligt om det bestod av färre ledamöter och de som motionerat skulle väck? Det där med demokrati och debatt - är det inte väldigt besvärligt? Folk tänker på annat sätt och framträder så!
torsdag 31 juli 2014
onsdag 30 juli 2014
Bödeln
Det var en bödel i Kina som inte bara var känd för sin yrkesskicklighet med svärdet utan också för sin stora barmhärtighet. Han kunde med ett snabbt hugg avrätta delikventen redan i trappan upp till schavotten. Den plågsamma väntan på hugget slapp den dömde.
En dag skulle en man avrättas och han gick hela den långa trappan upp. På schavotten vände han sig till bödeln:
"Herr bödel, ni är känd för er skicklighet med svärdet och er barmhärtighet. Ni ger de dömda nåden att få dö innan de riktigt förstått. Men jag har fått gå ända hit upp till schavotten. Varför visade ni inte
mig samma barmhärtighet?
Bödeln svarade:
"Min gode man, var vänlig nicka!"
Jag kom att tänka på historien när jag läste bloggen Stillsam, där Mikael Mogrens ledare i SKT hanterades. Det blev en avrättning och intet behöver tilläggas eller dras ifrån.
Det finns kanske bara skäl att anföra Karl Vennbergs ord om pamfletten, det närmaste blogg vi kan komma historiskt sett. För pamfletten "råder en annan och brutalare estetik än i bildningsresor och litteraturbedömningar. Essensen i en pamflett är alltid protest, skriver Orwell. Pamfletten är vidare en enmansshow, aktuell, polemisk och kort. Någon konstart för den som är rädd om sitt skinn är den inte. Framför allt tar den alltid parti för upproret mot makten. I förhållande till den officiella historien är den en fotnot eller en marginalkommentar. Orwell tycks dock mena att denna marginalkommentar inte sällan har väl så mycket som den auktoriserade historieskrivningen att säga om opinionsvindar och ett skedes inre förvandlingar."
(Karl Vennberg, Journalisten Allan Fagerström i Allan Fagerström, Fy så fula ord, Journalistik 1945-1985 i urval av Per Amnestål, Amedia förlag, 1986, s10)
Om det skulle vara bloggkommentatorer på Bloggardag som utsätts för Mogrens missnöje och kritik att de ter sig vara odöpta eftersom de verkar sakna dopnamn och därför skriver anonymt kanske ett ska tilläggas. Det skulle ju för somliga kunna leda till repressalier - stoppad karriärväg, besvär i tjänsten, lägre lön, lägre pension och en del andra missade fördelar samt få som konsekvens att de blev tillsynsärende i något domkapitel - om deras namn var känt. Det är skillnad på folk och folk. En del måste ha sitt namn på pränt när de skriver för deras skrivande är befordringsgrundande. För andra ter sig saken precis tvärtom.
Jag skulle gärna se att fler skriver namn eller en signatur och kanske ska det kravet, som föreslagits, drivas igenom. Men å andra sidan är blogginlägget mer dialogiskt än pamfletten just genom möjligheten att kommentera.
En dag skulle en man avrättas och han gick hela den långa trappan upp. På schavotten vände han sig till bödeln:
"Herr bödel, ni är känd för er skicklighet med svärdet och er barmhärtighet. Ni ger de dömda nåden att få dö innan de riktigt förstått. Men jag har fått gå ända hit upp till schavotten. Varför visade ni inte
mig samma barmhärtighet?
Bödeln svarade:
"Min gode man, var vänlig nicka!"
Jag kom att tänka på historien när jag läste bloggen Stillsam, där Mikael Mogrens ledare i SKT hanterades. Det blev en avrättning och intet behöver tilläggas eller dras ifrån.
Det finns kanske bara skäl att anföra Karl Vennbergs ord om pamfletten, det närmaste blogg vi kan komma historiskt sett. För pamfletten "råder en annan och brutalare estetik än i bildningsresor och litteraturbedömningar. Essensen i en pamflett är alltid protest, skriver Orwell. Pamfletten är vidare en enmansshow, aktuell, polemisk och kort. Någon konstart för den som är rädd om sitt skinn är den inte. Framför allt tar den alltid parti för upproret mot makten. I förhållande till den officiella historien är den en fotnot eller en marginalkommentar. Orwell tycks dock mena att denna marginalkommentar inte sällan har väl så mycket som den auktoriserade historieskrivningen att säga om opinionsvindar och ett skedes inre förvandlingar."
(Karl Vennberg, Journalisten Allan Fagerström i Allan Fagerström, Fy så fula ord, Journalistik 1945-1985 i urval av Per Amnestål, Amedia förlag, 1986, s10)
Om det skulle vara bloggkommentatorer på Bloggardag som utsätts för Mogrens missnöje och kritik att de ter sig vara odöpta eftersom de verkar sakna dopnamn och därför skriver anonymt kanske ett ska tilläggas. Det skulle ju för somliga kunna leda till repressalier - stoppad karriärväg, besvär i tjänsten, lägre lön, lägre pension och en del andra missade fördelar samt få som konsekvens att de blev tillsynsärende i något domkapitel - om deras namn var känt. Det är skillnad på folk och folk. En del måste ha sitt namn på pränt när de skriver för deras skrivande är befordringsgrundande. För andra ter sig saken precis tvärtom.
Jag skulle gärna se att fler skriver namn eller en signatur och kanske ska det kravet, som föreslagits, drivas igenom. Men å andra sidan är blogginlägget mer dialogiskt än pamfletten just genom möjligheten att kommentera.
tisdag 29 juli 2014
Till de ledsna
Jacob Risberg ville inte ha sin bild här. Han hade tagit den 4 juli och här las den ut den 17 juli. Jag förstår att ni är ledsna att inte kunna se honom ihop med Antje Jackelén och Maria Wetterstrand. Hur ska ni bli glada igen?
Kanske genom att följa en länk och se vad ni hittar. 4th of July, alltså.
https://www.facebook.com/jacob.risberg?fref=ts
Kanske genom att följa en länk och se vad ni hittar. 4th of July, alltså.
https://www.facebook.com/jacob.risberg?fref=ts
Förföljda kristna
Jag medger att jag blev lite brydd när folk ändrade profil och satte upp tecknet för att de betalar skatt i kalifatet därför att de är kristna. Varför ska svenskar, bosatta i Sverige och skattskyldiga här, betala skatt där? Det återfanns präster med den nya profilen. Varför betalar präster i Svenska kyrkan skatt till det nyupprättade kalifatet? Borde inte domkapitlet granska den saken? Har de hamnat i beroendeställning till kalifen?
Kollekt till dem som lämnat Mosul, har föreslagits. Kollekt till dem som drabbas av Boko Haram också kanske. Kollekt till familjer vars döttrar kidnappats och gifts bort med islamister? Men kommer inte de ekonomiska resurser för krigföring från oljeintäkter? Är det alltså inte vi som substantiellt stöder fördrivningen av dem som är våra syskon i tro? Är det inte bensinbolagen vi skulle ge oss på - vi vill inte ha produkter från IS-område längre. Eller vill vi? Måste vi? Har fällan slagit igen?
När kristna pilgrimer på väg till Jerusalem överfölls och kanske dödades beslöt påven att det var tid för ett korståg. Tisdagen den 27 november 1095 samlade under ett koncilium i Clermont hade det annonserats ett viktigt uttalande av påven Urban II. Det var ett tal som möttes med entusiasm. Påven syftade till att säkra pilgrimsvägen till Jerusalem. Jag hänvisar till Steven Runciman, A History of the Crusades, Cambridge University Press, 1951 (omtryckt flera gånger för detta ska väl ses som standardverk fortfarande), band 1 s 106 ff. Syftet var inte, som det sagts, att påven sökte en yttre fiende för att ena Kyrkan inåt - varifrån får folkskollärare allt? Det blev mycket mer och i omgångar av korstågen, det vet jag, som varit i Béziers och Carcasonne och fattat vad påvliga korståg kan användas till. Men från början var korstågen ett svar på våld mot de kristna som begav sig till Jerusalem. Det kunde andra kristna inte stillatigande åse.
Så var är vi nu? Kräver situationen något annat än beklaganden?
Hur gör en kristen klart för islamisterna att "Nu är det slutvisslat som han sa, som fick flabben i cykelhjulet" för det ni ägnar er åt, är inte OK.
Korståg är den beprövade modellen.
Bön är väl också en beprövad modell.
Upprepat medvetandegörande om vad som faktiskt sker när kyrkor sprängs och kristna fördrivs - och en fråga till muslimer om hur de ser på islamisterna borde också vara en väg. Församlingshem har vi. Ska vi där tala väsentligheter om dem som är våra syskon i tron och får betala priset för just sådant vi sjunger och säger på söndagen?
Kanske skulle vi vara mer noga med att bära det tecken som egentligen förenar oss med de förföljda och fördrivna kristna? Korsets tecken. Hade jag varit församlingspräst, hade jag nog menat att det kors vi delade ut för att uppmuntra till förbön för församlingen nu kunde spridas till många och vara en bönens bro till många. Det hade ju varit möjligt - och enkelt - att tala om för kyrkoherdar var man beställer några lådor kors och delar ut med ett litet förbönskort. Kyrkoherdar har väl resurser att skaffa fram pengar för en sådan insats? Och så är hållningen att varje dag kl 12 övar vi oss att be för vår församling och - det är det nya - för alla förföljda kristna.
Nu är jag inte församlingspräst och vet inte var korsen beställs.
Skulle någon vara intresserad av att få veta, är det eget ansvar som gäller.
Men präster kan väl i sina matriklar hitta adressen till kyrkoherden i Borgholm och Norra Ölands Kyrkliga Samfällighet. Eller några biskopar, som säger att detta ska vi göra på massbas.
Och en insats för att hålla insikterna om förföljelse och fördrivning vid liv, förstås. Tidningar är kortlivade. Kyrkans minne är längre än det dagsaktuella.
Fast fortfarande ter det sig gåtfullt för mig varför kristna i Sverige betalar skatt till kalifatet för att de är kristna i Sverige.
Kollekt till dem som lämnat Mosul, har föreslagits. Kollekt till dem som drabbas av Boko Haram också kanske. Kollekt till familjer vars döttrar kidnappats och gifts bort med islamister? Men kommer inte de ekonomiska resurser för krigföring från oljeintäkter? Är det alltså inte vi som substantiellt stöder fördrivningen av dem som är våra syskon i tro? Är det inte bensinbolagen vi skulle ge oss på - vi vill inte ha produkter från IS-område längre. Eller vill vi? Måste vi? Har fällan slagit igen?
När kristna pilgrimer på väg till Jerusalem överfölls och kanske dödades beslöt påven att det var tid för ett korståg. Tisdagen den 27 november 1095 samlade under ett koncilium i Clermont hade det annonserats ett viktigt uttalande av påven Urban II. Det var ett tal som möttes med entusiasm. Påven syftade till att säkra pilgrimsvägen till Jerusalem. Jag hänvisar till Steven Runciman, A History of the Crusades, Cambridge University Press, 1951 (omtryckt flera gånger för detta ska väl ses som standardverk fortfarande), band 1 s 106 ff. Syftet var inte, som det sagts, att påven sökte en yttre fiende för att ena Kyrkan inåt - varifrån får folkskollärare allt? Det blev mycket mer och i omgångar av korstågen, det vet jag, som varit i Béziers och Carcasonne och fattat vad påvliga korståg kan användas till. Men från början var korstågen ett svar på våld mot de kristna som begav sig till Jerusalem. Det kunde andra kristna inte stillatigande åse.
Så var är vi nu? Kräver situationen något annat än beklaganden?
Hur gör en kristen klart för islamisterna att "Nu är det slutvisslat som han sa, som fick flabben i cykelhjulet" för det ni ägnar er åt, är inte OK.
Korståg är den beprövade modellen.
Bön är väl också en beprövad modell.
Upprepat medvetandegörande om vad som faktiskt sker när kyrkor sprängs och kristna fördrivs - och en fråga till muslimer om hur de ser på islamisterna borde också vara en väg. Församlingshem har vi. Ska vi där tala väsentligheter om dem som är våra syskon i tron och får betala priset för just sådant vi sjunger och säger på söndagen?
Kanske skulle vi vara mer noga med att bära det tecken som egentligen förenar oss med de förföljda och fördrivna kristna? Korsets tecken. Hade jag varit församlingspräst, hade jag nog menat att det kors vi delade ut för att uppmuntra till förbön för församlingen nu kunde spridas till många och vara en bönens bro till många. Det hade ju varit möjligt - och enkelt - att tala om för kyrkoherdar var man beställer några lådor kors och delar ut med ett litet förbönskort. Kyrkoherdar har väl resurser att skaffa fram pengar för en sådan insats? Och så är hållningen att varje dag kl 12 övar vi oss att be för vår församling och - det är det nya - för alla förföljda kristna.
Nu är jag inte församlingspräst och vet inte var korsen beställs.
Skulle någon vara intresserad av att få veta, är det eget ansvar som gäller.
Men präster kan väl i sina matriklar hitta adressen till kyrkoherden i Borgholm och Norra Ölands Kyrkliga Samfällighet. Eller några biskopar, som säger att detta ska vi göra på massbas.
Och en insats för att hålla insikterna om förföljelse och fördrivning vid liv, förstås. Tidningar är kortlivade. Kyrkans minne är längre än det dagsaktuella.
Fast fortfarande ter det sig gåtfullt för mig varför kristna i Sverige betalar skatt till kalifatet för att de är kristna i Sverige.
måndag 28 juli 2014
Eid firade jag när Risberg hörde av sig
Eid firade jag Man ska ju det i dag.
Först en GT när jag kom åter efter bad (coch arbete dessförinnan) vid lantegendomen. Därefter fördrink - kir - innan (ursäkta alla islamister) det blev rester på tacos. Jag hade tänkt mig tacos-paj men det var för varmt så det blev uppvärmt gammalt.
Jag försökte lägga allt plock till på en stor skärbräda - som inte var en bräda utan av plast - för att det skulle se vackert ut. Jag säger ett: det var vackert men opraktiskt. Lägg i skålar, det är mitt råd.
Då, i mitt taco-pyssel, hörde Jacob Risberg, Pr-byrån Westanders, av sig.
Han ville inte att bilden på honom skulle ligga kvar. Jag hade skärmdumpat honom den 17 juli och Risberg gjorde anspråk på bilden. Den tog jag förstås bort. Nu kan man inte längre här se vad hans vänner ser - att han håller sig till Jackelén och Wetterstrand. Ingen stor sak i detta. De trogna bloggläsarna har ju redan sett. De vet hur det går till bakom kulisserna.
När Jacob Risberg lägger ut ett fb-inlägg med bild av oss två där jag är favorit för dagen, vill jag självfallet att så många som möjligt ska få se det. Det här andra betraktades alltså som olämpligt. Hur känns det för Jackelén och Wetterstrand nu?
Jag blir så ledsen vid den tanken att jag nog får ta till något starkare för att fira min Eid.
Det är inte roligt att vara en dumpad vän bara för att man varit skärmdumpad.
Och nu kan ni inte längre se. Men förstå kan ni!
Först en GT när jag kom åter efter bad (coch arbete dessförinnan) vid lantegendomen. Därefter fördrink - kir - innan (ursäkta alla islamister) det blev rester på tacos. Jag hade tänkt mig tacos-paj men det var för varmt så det blev uppvärmt gammalt.
Jag försökte lägga allt plock till på en stor skärbräda - som inte var en bräda utan av plast - för att det skulle se vackert ut. Jag säger ett: det var vackert men opraktiskt. Lägg i skålar, det är mitt råd.
Då, i mitt taco-pyssel, hörde Jacob Risberg, Pr-byrån Westanders, av sig.
Han ville inte att bilden på honom skulle ligga kvar. Jag hade skärmdumpat honom den 17 juli och Risberg gjorde anspråk på bilden. Den tog jag förstås bort. Nu kan man inte längre här se vad hans vänner ser - att han håller sig till Jackelén och Wetterstrand. Ingen stor sak i detta. De trogna bloggläsarna har ju redan sett. De vet hur det går till bakom kulisserna.
När Jacob Risberg lägger ut ett fb-inlägg med bild av oss två där jag är favorit för dagen, vill jag självfallet att så många som möjligt ska få se det. Det här andra betraktades alltså som olämpligt. Hur känns det för Jackelén och Wetterstrand nu?
Jag blir så ledsen vid den tanken att jag nog får ta till något starkare för att fira min Eid.
Det är inte roligt att vara en dumpad vän bara för att man varit skärmdumpad.
Och nu kan ni inte längre se. Men förstå kan ni!
Maria, lär mig dina sånger!
Jag inser att den som heter Maria kan bli radikal som Maria. Jag menar, störta härskare och så.
Maria Ludvigsson gjorde det i gårdagens Svenska Dagbladet, som inte ankom till Moheda förrän idag. Jag hämtar tidningarna i gryningen och försöker skaka tvestjärtarna ur dem. Jag antar att tidningsbudet har en burk med tvestjärtar att fylla på förråden i brevlådorna när vi skakat bort de föregående.
Maria var inte imponerad av biskoparnas klimatbrev. Hon ser den som ett "b-uppsatsförsök" och finner själva greppet ohederligt. Analysen är "lika felaktig som beklämmande."
Det gör mig ingenting om det inte vore så att biskoparna liksom satt sin intellektuella heder, sin beläsenhet och sin klokskap i pant på det här utspelet. Om denna analys nu i en stor tidning av en krönikör på ledarplats döms ut, styr kritiken också på biskoparna själva.
Hur tas biskopsbrev av det här slaget fram?
Detaljkunskap saknar jag men nog är det en handläggare som skriver. En handläggare gick från Kyrkokansliet till Pr-byrån Westanders, förstod vi nyligen. Och så har den stora kommunikationsavdelningen städslat byrån att skapa publik framgång - tills detta händer. Maria Ludvigsson har ställt till det, kan man lugnt säga.
En av hennes insikter sätter nog fart på andarna i de svenska prästtjällen - och annorstädes: "Ett trossamfund som anpassar sig efter politikens villkor kommer utan fördröjning förpassas till de irrelevantas gömmor." Det har kanske Maria Ludvigsson kommit på utan att läsa boken Inget för någon. Fast hon kanske borde läsa den. Svenska kyrkan har kritiker och det tycks som om många ville läsa vad de hade att anföra. Första upplagan av den boken är slut på förlaget, sägs det.
Jag har inte ägnat mig särskilt mycket åt biskopsbrevet. Jag har, som ni vet, nog med att hålla reda på biskop Landgren. Men på en punkt tänkte jag dystert och det var det där med att välja den lite dyrare men klimatsmartare maten.
Jag har varit präst i en stadsdel där människor var fattiga. De fick handla klokt. De tankade aldrig full tank när de köpte bensin till sina gamla, knappast miljövänliga, bilar. De avstod eget för barnens skull. De fick problem med de löjliga extrautgifterna för skolans utfärder. Om församlingens budskap till dem hade varit bannor för att de köpte den billigare maten och inte tog miljöansvar, hade det varit personligt kränkande.
Diakon och präst visste något om hur folk hade det. Ibland kunde de göra små insatser. Biskoparna har aldrig varit präster så att de sett detta, förstår jag. Men de har förstås inte haft särskilt mycket tid att tränga in i miljö- och klimatfrågor, inte mer än vi andra. Så får de hoppas att handläggarna fått till det och lite bråttom var det ju för nu skulle Svenska kyrkan påverka valrörelsen.
I ljuset av detta ska vi nu betrakta att Antje Jackelén blev hetast i Almedalen med hjälp av en pr-byrå som fått i uppdrag att hjälpa till med klimatfrågan. Och kanske sitter någon biskop och funderar över om biskoparna sprattlade i trådar som handläggarna knutit samman med PR-byråns folk fast biskoparna under själva processen tänkte att de var väldigt relevanta, för att inte säga kompetenta.
"Det tar sig", som mordbrännarn sa.
Själv räknar jag till förödelsens styggelse att Svenska kyrkan drabbas av rubriken "Politik före Gud i biskopsbrev" och uppfattas som en fjortis, naiv och ängslig att inte få vara med.
Min kyrkliga självmedvetenhet handlar om en kyrka som tar sina resurser till vara och säger det andra inte säger och kopplar allt till själva Ärendet. Jag menar det där med synd och nåd, frälsning, upprättelse, liv och en del annat i det häradet.
När jag på senare tid funderat över hur det kan gå Svenska kyrkan så illa som det gör, inser jag att en hel del av dem som fått ansvar inte kan bättre än så här. Det är förbannelsen. De gör så gott de kan! Om de inte ägnat sig åt att marginalisera för att eliminera, hade det gått Svenska kyrkan, oss gemensamt, bättre. Men nu påminns vi närmast om Wolf Biermanns sång om mannen som högg av sig foten eftersom han äcklades så, när han trampat i skit.
Man kan nog googla efter texten om mannen och hans elände. Aaaah-jaaa!
Maria Ludvigsson gjorde det i gårdagens Svenska Dagbladet, som inte ankom till Moheda förrän idag. Jag hämtar tidningarna i gryningen och försöker skaka tvestjärtarna ur dem. Jag antar att tidningsbudet har en burk med tvestjärtar att fylla på förråden i brevlådorna när vi skakat bort de föregående.
Maria var inte imponerad av biskoparnas klimatbrev. Hon ser den som ett "b-uppsatsförsök" och finner själva greppet ohederligt. Analysen är "lika felaktig som beklämmande."
Det gör mig ingenting om det inte vore så att biskoparna liksom satt sin intellektuella heder, sin beläsenhet och sin klokskap i pant på det här utspelet. Om denna analys nu i en stor tidning av en krönikör på ledarplats döms ut, styr kritiken också på biskoparna själva.
Hur tas biskopsbrev av det här slaget fram?
Detaljkunskap saknar jag men nog är det en handläggare som skriver. En handläggare gick från Kyrkokansliet till Pr-byrån Westanders, förstod vi nyligen. Och så har den stora kommunikationsavdelningen städslat byrån att skapa publik framgång - tills detta händer. Maria Ludvigsson har ställt till det, kan man lugnt säga.
En av hennes insikter sätter nog fart på andarna i de svenska prästtjällen - och annorstädes: "Ett trossamfund som anpassar sig efter politikens villkor kommer utan fördröjning förpassas till de irrelevantas gömmor." Det har kanske Maria Ludvigsson kommit på utan att läsa boken Inget för någon. Fast hon kanske borde läsa den. Svenska kyrkan har kritiker och det tycks som om många ville läsa vad de hade att anföra. Första upplagan av den boken är slut på förlaget, sägs det.
Jag har inte ägnat mig särskilt mycket åt biskopsbrevet. Jag har, som ni vet, nog med att hålla reda på biskop Landgren. Men på en punkt tänkte jag dystert och det var det där med att välja den lite dyrare men klimatsmartare maten.
Jag har varit präst i en stadsdel där människor var fattiga. De fick handla klokt. De tankade aldrig full tank när de köpte bensin till sina gamla, knappast miljövänliga, bilar. De avstod eget för barnens skull. De fick problem med de löjliga extrautgifterna för skolans utfärder. Om församlingens budskap till dem hade varit bannor för att de köpte den billigare maten och inte tog miljöansvar, hade det varit personligt kränkande.
Diakon och präst visste något om hur folk hade det. Ibland kunde de göra små insatser. Biskoparna har aldrig varit präster så att de sett detta, förstår jag. Men de har förstås inte haft särskilt mycket tid att tränga in i miljö- och klimatfrågor, inte mer än vi andra. Så får de hoppas att handläggarna fått till det och lite bråttom var det ju för nu skulle Svenska kyrkan påverka valrörelsen.
I ljuset av detta ska vi nu betrakta att Antje Jackelén blev hetast i Almedalen med hjälp av en pr-byrå som fått i uppdrag att hjälpa till med klimatfrågan. Och kanske sitter någon biskop och funderar över om biskoparna sprattlade i trådar som handläggarna knutit samman med PR-byråns folk fast biskoparna under själva processen tänkte att de var väldigt relevanta, för att inte säga kompetenta.
"Det tar sig", som mordbrännarn sa.
Själv räknar jag till förödelsens styggelse att Svenska kyrkan drabbas av rubriken "Politik före Gud i biskopsbrev" och uppfattas som en fjortis, naiv och ängslig att inte få vara med.
Min kyrkliga självmedvetenhet handlar om en kyrka som tar sina resurser till vara och säger det andra inte säger och kopplar allt till själva Ärendet. Jag menar det där med synd och nåd, frälsning, upprättelse, liv och en del annat i det häradet.
När jag på senare tid funderat över hur det kan gå Svenska kyrkan så illa som det gör, inser jag att en hel del av dem som fått ansvar inte kan bättre än så här. Det är förbannelsen. De gör så gott de kan! Om de inte ägnat sig åt att marginalisera för att eliminera, hade det gått Svenska kyrkan, oss gemensamt, bättre. Men nu påminns vi närmast om Wolf Biermanns sång om mannen som högg av sig foten eftersom han äcklades så, när han trampat i skit.
Man kan nog googla efter texten om mannen och hans elände. Aaaah-jaaa!
söndag 27 juli 2014
Landahl - läs Landgren!
Tack till er som sett hur snett min arma hjärna tänkte. Bredvid mig låg Landgren men inuti mig fanns Landahl. Så blir det lätt för oss högkyrkliga av sydsvenskt snitt, där gammalkyrkligheten är en del av själva konceptet. Till den norrländska lågkyrkligheten är det för oss längre.
Så läs Landgren och inget annat.
Jag ska inte ursäkta men förklara att förvirringen är begriplig också så, att det var åskväder här i går - och det påverkar. Översvämning i Moheda undergång (vägen under järnvägen). Jag kom med nöd och näppe igenom och därefter var det totalstopp. Brandkåren som larmades att länspumpa kom efter ett åsknedslag inte ut med bil från brandstationen, sägs det också. Elektriska lås på viktiga dörrar medför risker. Jag ska inte citera mig själv från militära genomgångar om detta ämne men de stora livsmedelslagren hade sådana lås och det betydde att inga livsmedel kunde levereras förrän expertis kommit på plats och fått upp dörrarna. Det tog sex timmar och resulterade i en hamstringsvåg.
Detta sagt för att ni ska förstå hur turbulent det var för Landahl inuti mitt huvud medan Landgren låg opåverkad av allt detta bredvid mig.
Bra att sammanhanget divulgerades dock!
Och varför Landgren, undras. Är inte svaret uppenbart? Han ger perspektiv.
Så läs Landgren och inget annat.
Jag ska inte ursäkta men förklara att förvirringen är begriplig också så, att det var åskväder här i går - och det påverkar. Översvämning i Moheda undergång (vägen under järnvägen). Jag kom med nöd och näppe igenom och därefter var det totalstopp. Brandkåren som larmades att länspumpa kom efter ett åsknedslag inte ut med bil från brandstationen, sägs det också. Elektriska lås på viktiga dörrar medför risker. Jag ska inte citera mig själv från militära genomgångar om detta ämne men de stora livsmedelslagren hade sådana lås och det betydde att inga livsmedel kunde levereras förrän expertis kommit på plats och fått upp dörrarna. Det tog sex timmar och resulterade i en hamstringsvåg.
Detta sagt för att ni ska förstå hur turbulent det var för Landahl inuti mitt huvud medan Landgren låg opåverkad av allt detta bredvid mig.
Bra att sammanhanget divulgerades dock!
Och varför Landgren, undras. Är inte svaret uppenbart? Han ger perspektiv.
Biskop Landahl på Pridefestival
Jag medger att jag är sent ute. Biskop Landahls text publicerades i Härnösand år 1882 och inte förrän i dagarna har jag läst hans Uttalanden öfver Kyrkliga Frågor till Hernösands stifts prästerskap.
Ni andra har förvisso tillgodogjort er innehållet i biskopens ord långt före mig, men jag tänkte ta med biskopen till vår tid och låta honom möta Pridefestivalen. Han hade känt igen sig - och inte. Det vill säga, han hade någonstans i sitt intellektuella liv fattat men kanske ändå inte riktigt hängt med i svängarna. Han hade inte blivit förvånad - och samtidigt blivit förvånad. Inte minst som han kanske mött den nuvarande biskopen i Härnösand och inte känt igen sig.
Jag ska inte förfasa mig över Pride Ung eller över folk som uppträder som hundar under den stundande Pridefestivalen.
Jag ska inte vara förvånad över att de under 15 inte får vara med efter kl 18 om de inte är i vuxens sällskap - men vuxen det kan vara vilken vuxen som.
Jag ska inte fundera över pedofili.´
Och jag ska alls inte fundera över alla sponsorer som stolt stöttar detta.
Men jag undrar hur biskop Landahl hanterar situationen.
Han borde fatta, förstås. Otaliga människor är sämre än deras teorier, menade biskopen, men andra är vida bättre. Så här uttalade sig biskopen fortsättningsvis:
" Men annorlunda tager sig saken ut, när man i de stora vetenskapsmännens namn upplyser de vilda massorna, att ingen Gud finnes, icke heller någon själ i egentlig mening, icke heller något samvete och således icke heller några andra pligter än dem vi godvilligt åtaga oss. Hvilket evangelium är icke detta i alla syndens nästen så väl i palatsen som i kojorna? Hvilken lösen för alla röfvareband? Denna vishetsbägarens saft är ock tömd i botten af alla dessa millioner communarder och nihilister, som runt omkring den bildade verlden stå med tändtråden i hand för att spränga det gamla samhället i luften." (aa s 5-6)
Det är nog bäst att biskop Landahl är död. Han hade sannolikt annars kreperat nu, när ett stycke svenskkyrklig verklighet hade divulgerats för hans ögon.
För det märkliga är inte vad världen ställer till med. Det förunderliga är att Svenska kyrkan vill vara en aktiv samarbetspartner i Pridesammanhangen.
Att världen har sin agenda, hade biskop Landahl begripit.
Men inte det andra.
Han såg hur det var tänkt, själva agendan. Och det är mer än vad som kan sägas om alla pratsamma i vår tid. De kan inte - för de är en del av konceptet. Det är inte biskop Landahl.
Det bibelord biskopen sände sina präster den 1 januari 1882 var detta:
"Hvad sannt är, mine bröder, hvad ärbart, hvad rätt, hvad kyskt, hvad älskeligt, hvad berömvärdt, är någon dygd och är något lof, tänken deruppå!"
Det som i vår tid divulgeras, är honom otänkbart, förmodar jag.
Hans insikt var en annan:
"Men Christendomen låter oss icke blott skåda Guds härlighets sken och hans väsens rätta beläte i sonen. Den framställer äfven människonaturen i sin ursprungliga härlighet inför Guds och inför menniskors och änglars åsyn." (aa s 12)
Biskopen hade undrat över hur den gudomliga glansen över de små barnen som upptas i den kristna kyrkans sköte och glansen över alla trogna människors gravar kunnat blir till Pridefestival.
Förklara det för biskop Landahl den som kan!
Ni andra har förvisso tillgodogjort er innehållet i biskopens ord långt före mig, men jag tänkte ta med biskopen till vår tid och låta honom möta Pridefestivalen. Han hade känt igen sig - och inte. Det vill säga, han hade någonstans i sitt intellektuella liv fattat men kanske ändå inte riktigt hängt med i svängarna. Han hade inte blivit förvånad - och samtidigt blivit förvånad. Inte minst som han kanske mött den nuvarande biskopen i Härnösand och inte känt igen sig.
Jag ska inte förfasa mig över Pride Ung eller över folk som uppträder som hundar under den stundande Pridefestivalen.
Jag ska inte vara förvånad över att de under 15 inte får vara med efter kl 18 om de inte är i vuxens sällskap - men vuxen det kan vara vilken vuxen som.
Jag ska inte fundera över pedofili.´
Och jag ska alls inte fundera över alla sponsorer som stolt stöttar detta.
Men jag undrar hur biskop Landahl hanterar situationen.
Han borde fatta, förstås. Otaliga människor är sämre än deras teorier, menade biskopen, men andra är vida bättre. Så här uttalade sig biskopen fortsättningsvis:
" Men annorlunda tager sig saken ut, när man i de stora vetenskapsmännens namn upplyser de vilda massorna, att ingen Gud finnes, icke heller någon själ i egentlig mening, icke heller något samvete och således icke heller några andra pligter än dem vi godvilligt åtaga oss. Hvilket evangelium är icke detta i alla syndens nästen så väl i palatsen som i kojorna? Hvilken lösen för alla röfvareband? Denna vishetsbägarens saft är ock tömd i botten af alla dessa millioner communarder och nihilister, som runt omkring den bildade verlden stå med tändtråden i hand för att spränga det gamla samhället i luften." (aa s 5-6)
Det är nog bäst att biskop Landahl är död. Han hade sannolikt annars kreperat nu, när ett stycke svenskkyrklig verklighet hade divulgerats för hans ögon.
För det märkliga är inte vad världen ställer till med. Det förunderliga är att Svenska kyrkan vill vara en aktiv samarbetspartner i Pridesammanhangen.
Att världen har sin agenda, hade biskop Landahl begripit.
Men inte det andra.
Han såg hur det var tänkt, själva agendan. Och det är mer än vad som kan sägas om alla pratsamma i vår tid. De kan inte - för de är en del av konceptet. Det är inte biskop Landahl.
Det bibelord biskopen sände sina präster den 1 januari 1882 var detta:
"Hvad sannt är, mine bröder, hvad ärbart, hvad rätt, hvad kyskt, hvad älskeligt, hvad berömvärdt, är någon dygd och är något lof, tänken deruppå!"
Det som i vår tid divulgeras, är honom otänkbart, förmodar jag.
Hans insikt var en annan:
"Men Christendomen låter oss icke blott skåda Guds härlighets sken och hans väsens rätta beläte i sonen. Den framställer äfven människonaturen i sin ursprungliga härlighet inför Guds och inför menniskors och änglars åsyn." (aa s 12)
Biskopen hade undrat över hur den gudomliga glansen över de små barnen som upptas i den kristna kyrkans sköte och glansen över alla trogna människors gravar kunnat blir till Pridefestival.
Förklara det för biskop Landahl den som kan!
lördag 26 juli 2014
Med snopp. Del fem
Jag hade tänkt att kunna avsluta denna miniserie om ämbetsfrågan men det kommer nytt material som förskjuter översikten något. Det är också intressant. En fråga som kallas "en icke-fråga" avsätter nytt material och hanteras i andra kyrkor inom Borgå-gemenskapen. Den uppmärksammas, visserligen okunnigt ch fördomsfullt, i radio. Och den är uppenbarligen en väldigt viktig fråga i Svenska kyrkan eftersom den resulterat i drakoniska åtgärder, kodifierade i kyrkoordningen. Dit har majoriteten fört den. Den majoritet som aldrig lyckades föra någon debatt - än mindre vinna den!
Church of England har fattat beslut om kvinnliga biskopar. Det var väntat och gick först sedan minoriteten fått försäkringar om fortsatt självklar hemortsrätt och integritet. Det Svenska kyrkan inte vill ge, ger Church of England. Och nyckelordet är just integritet.
Bedömningen om dessa försäkringar, förutsättningar för ett ja till kvinnor som biskopar, kommer att hållas, skiljer sig åt.
Några menar att här visar sig den engelska comprehensivness man kan beundra eller undra över. Jag sa för mycket länge sedan till den engelska trossyskonen att när det väl blir ett beslut om kvinnliga präster i Church of England, kommer det att gå fortare hos er än hos oss. Det gjorde det också.
Men kan processen vara en annan oavsett hur lång tid det tar att genomföra den eller är det oförenliga trossystem som aldrig kan leva samman? Biskop Nygren kanske hade alldeles rätt. Svenska kyrkan växlade in på för henne främmande spår i september 1958.
Ärkebiskop Justin Welby, Canterbury, ser inte saken så: "Today marks the start of a great adventure of seeking mutual flourishing while still, in some cases disagreeing." Justin Welby kanske haft något att lära från Sverige?
Detsamma gäller ärkebiskopen i York, John Sentamu. Han menar att man inte kan säga till de som tagit skada av det glada beslutet "come over it". De ska få höra att "we will not let go until you have blessed us." Det är denna väntan på välsignelse majoriteten erfarenhetsmässigt inte orkar med. Då får man veta att "sådana som du ska marginaliseras för att elimineras."
Kanske är det då av intresse vad den ryska ortodoxa kyrkan har att säga?
Mellan de ortodoxa kyrkorna och anglikanerna fanns en kodifierad överensstämmelse. Det var den som öppnade vägen för de ortodoxa in i det ekumeniska arbetet, Stockholm 1925 t ex. "Both Churches preserved the apostolic continuity and true faith in the Saviour and should accept each other in the full communion in prayers and sacraments."
Hur låter det i dag?
"The decision to ordain women, which the Church of England took 1992, damaged the relationships between our Churches, and the introduction of female Bishops has eliminated even a theoretical possibility for the Orthodox to recognize the existence of apostolic succession in the Anglican hierarchy."
Frälsaren bad om enhet för att världen ska tro ...
"Helt underbart", säger Christina Odenberg. Och så kommer det som alla vetat men som Christina och många andra mörkat: "Det har varit svårt med det ekumeniska arbetet så länge frågan om kvinnliga biskopar in England inte varit löst. Gemenskapen bygger ju på att vi ska kunna arbeta i varandras kyrkor, men det har alltså inte varit fullt möjligt hittills."
Hittills har det alltså varit så, att vi haft präster av olika slag i Svenska kyrkan.
Kategori A - manliga präster vigda av manliga biskopar har varit ekumeniskt gångbara.
Kategori B - kvinnliga präster vigda av manliga biskopar har sedan 1993 varit ekumeniskt gångbara - men inte dessförinnan.
Kategori C - manliga och kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar har inte erkänts i Church of England - som alltså sagt nej till kvinnliga biskopar.
Klart att detta var ett problem för kyrkosystemet, inte minst som en uppsättning högkyrkliga präster glatt togs emot i Church of Englands sammanhang, ett sammanhang som fann hanteringen av minoriteten i Svenska kyrkan skamlig och uttryckte den saken.
Jag ska väl inte göra för mycket av min poäng men den framgår väl tydligt. Förr eller senare redovisas de faktiska problem som mörkats dessförinnan. Det ekumeniska arbetet har fått gå på sparlåga eftersom Svenska kyrkan tagit beslut som gjort det ekumeniska arbetet svårt. Och detta är Christina Odenbergs ord! I detta perspektiv blir det också begripligt vilka som fått förerträda Svenska kyrkan i det ekumeniska och vilka som sorterats bort. Det inklusiva kyrkosystemet är, när allt kommer till allt, rätt exklusivt.
Det finns många skäl till att en kyrkokristen är mån om att möta medkristna i andra kyrkor. Ett av skälen är att den ekumenik som bedrivs i maktsystemen inte har så många gudomliga löften med sig. Varför inte? Den säkrar mer sina intressen än söker Sanningen, den enhet Herren bad om för att världen ska tro. De stora namnen i Svenska kyrkan i det ekumeniska är Eva Brunne, Celina Falk, Antje Jackelén och Anders Wejryd, som bekant.
Church of England har fattat beslut om kvinnliga biskopar. Det var väntat och gick först sedan minoriteten fått försäkringar om fortsatt självklar hemortsrätt och integritet. Det Svenska kyrkan inte vill ge, ger Church of England. Och nyckelordet är just integritet.
Bedömningen om dessa försäkringar, förutsättningar för ett ja till kvinnor som biskopar, kommer att hållas, skiljer sig åt.
Några menar att här visar sig den engelska comprehensivness man kan beundra eller undra över. Jag sa för mycket länge sedan till den engelska trossyskonen att när det väl blir ett beslut om kvinnliga präster i Church of England, kommer det att gå fortare hos er än hos oss. Det gjorde det också.
Men kan processen vara en annan oavsett hur lång tid det tar att genomföra den eller är det oförenliga trossystem som aldrig kan leva samman? Biskop Nygren kanske hade alldeles rätt. Svenska kyrkan växlade in på för henne främmande spår i september 1958.
Ärkebiskop Justin Welby, Canterbury, ser inte saken så: "Today marks the start of a great adventure of seeking mutual flourishing while still, in some cases disagreeing." Justin Welby kanske haft något att lära från Sverige?
Detsamma gäller ärkebiskopen i York, John Sentamu. Han menar att man inte kan säga till de som tagit skada av det glada beslutet "come over it". De ska få höra att "we will not let go until you have blessed us." Det är denna väntan på välsignelse majoriteten erfarenhetsmässigt inte orkar med. Då får man veta att "sådana som du ska marginaliseras för att elimineras."
Kanske är det då av intresse vad den ryska ortodoxa kyrkan har att säga?
Mellan de ortodoxa kyrkorna och anglikanerna fanns en kodifierad överensstämmelse. Det var den som öppnade vägen för de ortodoxa in i det ekumeniska arbetet, Stockholm 1925 t ex. "Both Churches preserved the apostolic continuity and true faith in the Saviour and should accept each other in the full communion in prayers and sacraments."
Hur låter det i dag?
"The decision to ordain women, which the Church of England took 1992, damaged the relationships between our Churches, and the introduction of female Bishops has eliminated even a theoretical possibility for the Orthodox to recognize the existence of apostolic succession in the Anglican hierarchy."
Frälsaren bad om enhet för att världen ska tro ...
"Helt underbart", säger Christina Odenberg. Och så kommer det som alla vetat men som Christina och många andra mörkat: "Det har varit svårt med det ekumeniska arbetet så länge frågan om kvinnliga biskopar in England inte varit löst. Gemenskapen bygger ju på att vi ska kunna arbeta i varandras kyrkor, men det har alltså inte varit fullt möjligt hittills."
Hittills har det alltså varit så, att vi haft präster av olika slag i Svenska kyrkan.
Kategori A - manliga präster vigda av manliga biskopar har varit ekumeniskt gångbara.
Kategori B - kvinnliga präster vigda av manliga biskopar har sedan 1993 varit ekumeniskt gångbara - men inte dessförinnan.
Kategori C - manliga och kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar har inte erkänts i Church of England - som alltså sagt nej till kvinnliga biskopar.
Klart att detta var ett problem för kyrkosystemet, inte minst som en uppsättning högkyrkliga präster glatt togs emot i Church of Englands sammanhang, ett sammanhang som fann hanteringen av minoriteten i Svenska kyrkan skamlig och uttryckte den saken.
Jag ska väl inte göra för mycket av min poäng men den framgår väl tydligt. Förr eller senare redovisas de faktiska problem som mörkats dessförinnan. Det ekumeniska arbetet har fått gå på sparlåga eftersom Svenska kyrkan tagit beslut som gjort det ekumeniska arbetet svårt. Och detta är Christina Odenbergs ord! I detta perspektiv blir det också begripligt vilka som fått förerträda Svenska kyrkan i det ekumeniska och vilka som sorterats bort. Det inklusiva kyrkosystemet är, när allt kommer till allt, rätt exklusivt.
Det finns många skäl till att en kyrkokristen är mån om att möta medkristna i andra kyrkor. Ett av skälen är att den ekumenik som bedrivs i maktsystemen inte har så många gudomliga löften med sig. Varför inte? Den säkrar mer sina intressen än söker Sanningen, den enhet Herren bad om för att världen ska tro. De stora namnen i Svenska kyrkan i det ekumeniska är Eva Brunne, Celina Falk, Antje Jackelén och Anders Wejryd, som bekant.
fredag 25 juli 2014
Med snopp. Del fyra
Människor och tro den 18 juli i P1 avnjöt också jag. En partsinlaga, förstås, men belysande. Programledaren Peter Sandbergs små fnissanden då och då illustrerade verksamt. Och det började med något som var tillrättalagt. För att inte kalla det hela ett falsifikat.
Margit Sahlin skulle i radio besvara en fråga från signaturen "Kanske teolog". Året var 1948. Margit sa: "Kyrkan behöver trängande kvinnor i sin tjänst." Och ställer man sig till förfogande så öppnar sig en väg. Så sa Margit. Så tänkte Margit, som tänkte sig en annan kvinnlig kyrkotjänst, en tjänst som inte var nedtyngd av allt det som tyngde prästeriet. Detta var den tid om vilken Margit apropå kvinnorörelsernas aktioner för kvinnliga präster sa: "Då var dom inte goda på mig". Det var inte kvinnliga präster Margit var ute efter. Hon sökte en kyrklig kvinnotjänst för akademiker.
När Lena Olsson Fogelberg sedan ska återge vad Margit sagt i inslaget hon hört någon minut tidigare, blir det belysande. Hon har hört Margit säga att Kyrkan trängande behöver kvinnliga präster - sic! Hon har hört Margit mana signaturen "Kanske teolog" att våga fundera vidare på att bli präst.
Här har ni det typiska. En ideologisk verklighet, inte det som verkligen var.
"Vår älskade biskop Ingmar Ström" hörde år 1948 också till dem som rätt handfast avfärdade journalister och folk på gatan för deras hållning i ämbetsfrågan. Lite svårare än att frågan kunde avgöras så var det, menade han.
Det var först 1955 som Ingmar Ström hade svängt runt och då blev Margit Sahlin bättre behandlad av honom och hans vapendragare. Hon hade i Diakonistyrelsens sammanhang, där hon tjänstgjorde, skuffats undan. Den som vill se ett par rader om denna omsvängning läser Led, milda ljus. Erland Olson berättar om sitt liv. Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1 s 90. Om detta sas inget i radioprogrammet. Margit behandlades inte väl förrän det blev kyrkopolitiskt viktigt att göra det.
Hur det var med kontraktsprosten som enligt uppgift tackade dr Sahlin och betonade att i Skriften kunde också en åsna tala så att en kvinna kunde, vet jag inte.
Ge oss stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Bilden av Margit är nu bilden av "förmodern" som kämpade för kvinnliga präster. Riktigt så enkelt var det sålunda inte när det begav sig, och Margits prästideal avspeglas i den kvinnliga prästdräkten dåförtiden som mycket mer liknar en ordensdräkt. Den var så lite prästdräkt att en elva i efterhand fick läggas till och numera är det in gen väl som bär den ursprungliga dräkten för kvinnliga präster. Det är också intressant som ett utslag av den klerikalisering Margit inte ville.
Margit tänkte annat - och fortsatte göra så. Hennes grundkategori var det hon sa 1948: ställa sig till förfogande. Men 1958 såg hon inte att hennes kallelse var att bli präst. Problemet efter beslutet var att det egentligen inte fanns en uppsättning prästkandidater. Man kan se detta i Margits brevväxling med Gunnar Hultgren, lite återgiven i boken Kyrklig Splittring.
Att församlingssekreterartjänsten var en "konstruerad, påhittad tjänst" påstod Lena Olsson Fogelberg. Tja. Problemet med den tjänst som Margit (ha!) arbetat för, var att begåvade kvinnor blev församlingssekreterare och utmanade därmed de kvinnliga prästerna. Kvinnor som var "kvinnoprästmotståndare" var ett besvärande motsägelsens tecken. Så fick det inte fortsätta. De som var "kvinnoprästmotståndare" skulle vara gamla förstockade gubbar och inget annat. Var sak på sin plats!
Varför var det först ett nej till kvinnor i prästämbetet?
Lisa och Lena är klara över att det handlade om makt. Det får mig att undra över hur de utövat prästämbetet - som makt? Några av oss andra var helt på det klara med att ämbetet handlar om tjänst. Makt skulle vi haft i de alternativa vägar vi hade men avstod från eftersom vi uppfattades ha prästkallelser.
Betecknande nog glider programledaren förbi kyrkomötet 1957, som sa nej, för att hamna i kyrkomötet 1958. Att Stig Hellsten inte var ledamot av kyrkomötena 1957 och 1958 måste nog noteras eftersom Lisa Tegby påstod att han var med. Hellsten "var med" endast i meningen att han fanns till 1958.
Att biskop Hylander skrev brev till församlingarna i Luleå stift för att förklara hur tätt beslutet med kvinnor som präster är, är sant. Lika sant som att han var emot i remissrundan efter SOU 1950:48! Läs konseljakterna! Omtänkarna är legio. Det enda som skiljer omtänkarna är hur snabbt de tänker om.
Att Biskopsmötets bibelkommission kom med rapporten Bibelsyn och bibelbruk år 1970 ska vi uppenbarligen inte låtsas om, för den lilla omständigheten nämns inte. Jag kan bara uppfatta att där görs rent hus med den slappa argumenteringen så som den var för ämbetsreformen i Svenska kyrkan. Rätta mig om jag har fel! "Så som den var" betyder inte att det aldrig skulle kunna finnas goda skäl för ämbetsreformen - men de som presenterades dög inte. Menade väl bibelkommissionen?
Att det var "otroligt olyckligt" med samvetsklausulen kan man tycka - men den var en nödvändig förutsättning för att vinna över de tveksamma vid beslutstillfället 1958, året innan hade ju kyrkomötet avvisat förslaget och därefter hade inte mycket hunnits med och biskoparna som skulle mödat sig med frågan, gjorde föga - med Bo Giertz som undantag. Försöken att få hjälp i det ekumeniska strandade. Geneve ville inte vara en överkyrka, helt enkelt.
Uppgifterna om trakasserier i Lund 1977-78 kom att passa in i tidens kyrkopolitiska göranden och låtanden - men INGENTING kunde styrkas.
Medge att det är ett problem.
Är det verkligen sant att flickorna skulle vara rädda för repressalier om de talade - med hela fakultetsledningen, alla media, helt kyrkoledningen på sin sida.
Nej, uppgifterna från den där egendomlige sociologstudenten med alla titlar han visade fram, är påhitt.
Rätta mig - och universitetsledningen - om vi har fel. Men varför återges år 2014 sådana uppgifter helt kritiklöst? Och hade inte de såta damerna haft anledning att säga något om detta?
När samvetsklausulen föll, föll den som motivskrivning till lagen eftersom lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst togs bort. Kan Svenska kyrkans utfästelser falla så enkelt? Och vad var det Ingmar Ström gjorde med sin nyårspredikan 1978 - visst den är en milstolpe och den åstadkom vad den skulle och hamnade i DN. Men frågorna hur det kunde komma sig antyder ett svar. Hans Green läckte inte vem som tipsat honom. Det var inte Ingmar Ström. Jag sätter en femma på en av hans medarbetare. Och det Ingmar då gjorde, var att han desavouerade vad biskopsmötet på hösten enats om. Han ville inget samförstånd. Men han hade andra arenor för sina aktioner. Inte kollegiet.
Vad handlar saken om? Bibeltolkning, sas det. Det kan man säga. Det försåtliga med det argumentet är att vi hamnar i det rena tyckandet. Problemet är väl uppgörelsen med Kyrkans sätt att läsa Skriften och nu hänvisar jag enkelt till Bibelsyn och bibelbruk. Somliga av oss har ju dokumenten på vår sida.
Från Människor och tro bevarar jag interiören från det tegbyska hemmet. Lisa kommer hem och har anat att det där med kvinnliga präster kanske inte är så okej. Hon får värsta utskällningen av sin pappa och på det viset tänkte hon aldrig mer. Intressant interiör. Den ska bevaras. Andra har döttrar som fått tänka fritt eller morsor som låtit sina barn tänka fritt - och uppmuntrat det.
I en bloggkommentar hävdas att jag tidigt hamnade i det högkyrkliga. Nja, kanske. Men än tydligare i det svenskkyrkliga. Och där är högkyrkligheten sammanbunden med ungkyrkligheten. Jag tror mig ha visat det.
Människor och tro var dock för den som är lite påläst en erfarenhet av hur fördomar styr. När det blir så, är det en tidsfråga innan de kritiska frågorna kommer. De kan komma på små punkter - som den att Lisa blev utskälld av sin pappa när hon satte frågetecken för ämbetsreformen och sedan lydde hon. Är en lydig kvinna alltså en lycklig kvinna, trots allt? Det brukar de högkyrkliga kvinnorna förneka, kan jag omvittna.
Att jag kom med i programmet noteras. Vad jag sa är historiskt fullständigt korrekt. Lisa Tegby fann, om jag minns ordet rätt, det vara förfärligt att jämföra med bibelläsningen i vårt södra grannland för ett 80-tal år sedan. Riktigt varför, var nog obegripligt. Nå, det är som det är - men minns att Bultmann inte var nazist men antisemit var han ju, som vår vän Birger Gerhardsson påpekade. Och kanske ska man läsa Anders Gerdmar i ämnet. Han vet. Också.
Margit Sahlin skulle i radio besvara en fråga från signaturen "Kanske teolog". Året var 1948. Margit sa: "Kyrkan behöver trängande kvinnor i sin tjänst." Och ställer man sig till förfogande så öppnar sig en väg. Så sa Margit. Så tänkte Margit, som tänkte sig en annan kvinnlig kyrkotjänst, en tjänst som inte var nedtyngd av allt det som tyngde prästeriet. Detta var den tid om vilken Margit apropå kvinnorörelsernas aktioner för kvinnliga präster sa: "Då var dom inte goda på mig". Det var inte kvinnliga präster Margit var ute efter. Hon sökte en kyrklig kvinnotjänst för akademiker.
När Lena Olsson Fogelberg sedan ska återge vad Margit sagt i inslaget hon hört någon minut tidigare, blir det belysande. Hon har hört Margit säga att Kyrkan trängande behöver kvinnliga präster - sic! Hon har hört Margit mana signaturen "Kanske teolog" att våga fundera vidare på att bli präst.
Här har ni det typiska. En ideologisk verklighet, inte det som verkligen var.
"Vår älskade biskop Ingmar Ström" hörde år 1948 också till dem som rätt handfast avfärdade journalister och folk på gatan för deras hållning i ämbetsfrågan. Lite svårare än att frågan kunde avgöras så var det, menade han.
Det var först 1955 som Ingmar Ström hade svängt runt och då blev Margit Sahlin bättre behandlad av honom och hans vapendragare. Hon hade i Diakonistyrelsens sammanhang, där hon tjänstgjorde, skuffats undan. Den som vill se ett par rader om denna omsvängning läser Led, milda ljus. Erland Olson berättar om sitt liv. Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1 s 90. Om detta sas inget i radioprogrammet. Margit behandlades inte väl förrän det blev kyrkopolitiskt viktigt att göra det.
Hur det var med kontraktsprosten som enligt uppgift tackade dr Sahlin och betonade att i Skriften kunde också en åsna tala så att en kvinna kunde, vet jag inte.
Ge oss stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Bilden av Margit är nu bilden av "förmodern" som kämpade för kvinnliga präster. Riktigt så enkelt var det sålunda inte när det begav sig, och Margits prästideal avspeglas i den kvinnliga prästdräkten dåförtiden som mycket mer liknar en ordensdräkt. Den var så lite prästdräkt att en elva i efterhand fick läggas till och numera är det in gen väl som bär den ursprungliga dräkten för kvinnliga präster. Det är också intressant som ett utslag av den klerikalisering Margit inte ville.
Margit tänkte annat - och fortsatte göra så. Hennes grundkategori var det hon sa 1948: ställa sig till förfogande. Men 1958 såg hon inte att hennes kallelse var att bli präst. Problemet efter beslutet var att det egentligen inte fanns en uppsättning prästkandidater. Man kan se detta i Margits brevväxling med Gunnar Hultgren, lite återgiven i boken Kyrklig Splittring.
Att församlingssekreterartjänsten var en "konstruerad, påhittad tjänst" påstod Lena Olsson Fogelberg. Tja. Problemet med den tjänst som Margit (ha!) arbetat för, var att begåvade kvinnor blev församlingssekreterare och utmanade därmed de kvinnliga prästerna. Kvinnor som var "kvinnoprästmotståndare" var ett besvärande motsägelsens tecken. Så fick det inte fortsätta. De som var "kvinnoprästmotståndare" skulle vara gamla förstockade gubbar och inget annat. Var sak på sin plats!
Varför var det först ett nej till kvinnor i prästämbetet?
Lisa och Lena är klara över att det handlade om makt. Det får mig att undra över hur de utövat prästämbetet - som makt? Några av oss andra var helt på det klara med att ämbetet handlar om tjänst. Makt skulle vi haft i de alternativa vägar vi hade men avstod från eftersom vi uppfattades ha prästkallelser.
Betecknande nog glider programledaren förbi kyrkomötet 1957, som sa nej, för att hamna i kyrkomötet 1958. Att Stig Hellsten inte var ledamot av kyrkomötena 1957 och 1958 måste nog noteras eftersom Lisa Tegby påstod att han var med. Hellsten "var med" endast i meningen att han fanns till 1958.
Att biskop Hylander skrev brev till församlingarna i Luleå stift för att förklara hur tätt beslutet med kvinnor som präster är, är sant. Lika sant som att han var emot i remissrundan efter SOU 1950:48! Läs konseljakterna! Omtänkarna är legio. Det enda som skiljer omtänkarna är hur snabbt de tänker om.
Att Biskopsmötets bibelkommission kom med rapporten Bibelsyn och bibelbruk år 1970 ska vi uppenbarligen inte låtsas om, för den lilla omständigheten nämns inte. Jag kan bara uppfatta att där görs rent hus med den slappa argumenteringen så som den var för ämbetsreformen i Svenska kyrkan. Rätta mig om jag har fel! "Så som den var" betyder inte att det aldrig skulle kunna finnas goda skäl för ämbetsreformen - men de som presenterades dög inte. Menade väl bibelkommissionen?
Att det var "otroligt olyckligt" med samvetsklausulen kan man tycka - men den var en nödvändig förutsättning för att vinna över de tveksamma vid beslutstillfället 1958, året innan hade ju kyrkomötet avvisat förslaget och därefter hade inte mycket hunnits med och biskoparna som skulle mödat sig med frågan, gjorde föga - med Bo Giertz som undantag. Försöken att få hjälp i det ekumeniska strandade. Geneve ville inte vara en överkyrka, helt enkelt.
Uppgifterna om trakasserier i Lund 1977-78 kom att passa in i tidens kyrkopolitiska göranden och låtanden - men INGENTING kunde styrkas.
Medge att det är ett problem.
Är det verkligen sant att flickorna skulle vara rädda för repressalier om de talade - med hela fakultetsledningen, alla media, helt kyrkoledningen på sin sida.
Nej, uppgifterna från den där egendomlige sociologstudenten med alla titlar han visade fram, är påhitt.
Rätta mig - och universitetsledningen - om vi har fel. Men varför återges år 2014 sådana uppgifter helt kritiklöst? Och hade inte de såta damerna haft anledning att säga något om detta?
När samvetsklausulen föll, föll den som motivskrivning till lagen eftersom lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst togs bort. Kan Svenska kyrkans utfästelser falla så enkelt? Och vad var det Ingmar Ström gjorde med sin nyårspredikan 1978 - visst den är en milstolpe och den åstadkom vad den skulle och hamnade i DN. Men frågorna hur det kunde komma sig antyder ett svar. Hans Green läckte inte vem som tipsat honom. Det var inte Ingmar Ström. Jag sätter en femma på en av hans medarbetare. Och det Ingmar då gjorde, var att han desavouerade vad biskopsmötet på hösten enats om. Han ville inget samförstånd. Men han hade andra arenor för sina aktioner. Inte kollegiet.
Vad handlar saken om? Bibeltolkning, sas det. Det kan man säga. Det försåtliga med det argumentet är att vi hamnar i det rena tyckandet. Problemet är väl uppgörelsen med Kyrkans sätt att läsa Skriften och nu hänvisar jag enkelt till Bibelsyn och bibelbruk. Somliga av oss har ju dokumenten på vår sida.
Från Människor och tro bevarar jag interiören från det tegbyska hemmet. Lisa kommer hem och har anat att det där med kvinnliga präster kanske inte är så okej. Hon får värsta utskällningen av sin pappa och på det viset tänkte hon aldrig mer. Intressant interiör. Den ska bevaras. Andra har döttrar som fått tänka fritt eller morsor som låtit sina barn tänka fritt - och uppmuntrat det.
I en bloggkommentar hävdas att jag tidigt hamnade i det högkyrkliga. Nja, kanske. Men än tydligare i det svenskkyrkliga. Och där är högkyrkligheten sammanbunden med ungkyrkligheten. Jag tror mig ha visat det.
Människor och tro var dock för den som är lite påläst en erfarenhet av hur fördomar styr. När det blir så, är det en tidsfråga innan de kritiska frågorna kommer. De kan komma på små punkter - som den att Lisa blev utskälld av sin pappa när hon satte frågetecken för ämbetsreformen och sedan lydde hon. Är en lydig kvinna alltså en lycklig kvinna, trots allt? Det brukar de högkyrkliga kvinnorna förneka, kan jag omvittna.
Att jag kom med i programmet noteras. Vad jag sa är historiskt fullständigt korrekt. Lisa Tegby fann, om jag minns ordet rätt, det vara förfärligt att jämföra med bibelläsningen i vårt södra grannland för ett 80-tal år sedan. Riktigt varför, var nog obegripligt. Nå, det är som det är - men minns att Bultmann inte var nazist men antisemit var han ju, som vår vän Birger Gerhardsson påpekade. Och kanske ska man läsa Anders Gerdmar i ämnet. Han vet. Också.
torsdag 24 juli 2014
Upphetsande om svenskkyrkligheten
,Att Svenska kyrkan har många anställda, som inte riktigt vet vad firman tillverkar, är en sak. Missionsfältet finns inte ens på gångavstånd, det finns med armbågs lucka vid personalfikat, tänker jag. Och detta kan vi förstås inte tala om. Det betraktas som gudagivet att vi inte möts i Herrens hus på söndagen, vi som möts så ofta i veckan. Vid fikat, alltså, och vid alla planeringar och sammanträden. Fast vad det hela egentligen går ut på ....
Men hur är det med det svenskkyrkliga?
Jag ser på fejjan och i artiklar hur de fd frikyrkliga fylkar sig. Där är en fd evangelist men vips ska hon vara präst i Svenska kyrkan. Där är hon med bakgrund som pastor i Missionskyrkan och lite andra påhugg. Av henne ska bli en präst i Svenska kyrkan. Och ingen skugga över min prästvigningskamrat som var frälsningsofficer. Men ett gemensamt har många. Svenskkyrkliga är de inte.
Hur blir man det? Inte genom ett formellt medlemskap i Svenska kyrkan enbart. Jag hör till de klentrogna. Jag tror Gud kallar oss ur en andlig gemenskap för att bli präster eller diakoner, inte från ett formellt medlemskap. Andra som vi firar gudstjänst tillsammans med anar (eller hoppas på?) en kallelse - och kallelse är inte bara en fråga om vad jag vill. Den yttre kallelsen ska inte begränsas till det biskopen eller antagningsnämnden ägnar sig åt. Den är prövad mer seriöst än så. Eller inte! För nu har vi under hela min prästtid uppenbart fått många präster och diakoner som INTE är svenskkyrkliga, kanske inte ens kyrkliga. Nå, kristna i någon mening, det får man utgå från. Men fria från det kyrkliga?
Jag är inte ensam om att påpeka detta. Christina Odenberg hade förstått att det fanns prästkandidater som inte varit med om någon högmässa - och då befinner vi oss snart sagt en generation tillbaka i tiden.
Det svenskkyrkliga är ett sammanhang där jag kan referera till människor. Trons människor i Svenska kyrkan. Jag hör ihop med dem just i det svenskkyrkliga. Det är då inte bara en referens till en viktig församlingsassistent/pedagog utan till 1. min doppräst och 2. min konfirmationspräst. De tänker kanske inte i alla teologiska frågor som jag, men jag hör samman med dem och tänker inte förneka mina beroenden. I mitt fall är det alltså Folke Hyltén-Cavallius och Sven Hultman.
Sedan är det 3. de viktiga prästerna. De är många: Nils Norrlin, Henrik Svenungsson, Per Frostin, Martin Lind, Ingmar Svanteson, GA Danell, Ingvar Hector, Jan Redin, Gunnar Rosendal om jag tar dem jag räknar med från gymnasist- och studenttiden. Men med de senare har jag gått över till kategori 4 - de som är generationerna tidigare. För den som undrar finns det en mängd andra präster som är viktiga men dem har jag egentligen mött senare eller så är de generationskamrater som blev präster och betyder mycket för mig. Naturligtvis är jag beroende av dem. De hör till mitt grenverk men rötterna i det kyrkliga trädet är de äldre, några år eller många år äldre.
Kategori 4 är prästerna som är dryga generationen äldre än jag. Det leder till min lilla insikt. Det svenskkyrkliga sträcker sig med nödvändighet mer än 100 år tillbaka i tiden. Jag kan vara tydligare. När jag blivit pensionär, ska jag kunna se mina beroenden som något mer än ett sekel. Den som inte kan det, kan förmodas vara sekulariserad. Jag kan läsa och förhålla mig till präster jag samtalat med och de var födda på 1800-talet eller vid 1900-talets början. När jag var ung präst, var de 40 år äldre än jag - eller mer. Och då har ni fått ett årtal för hur långt det svenskkyrkliga sträcker sig - och kan se hur konkret det är.
Har inte Svenska kyrkan dessa djupa förbindelser klara för sig, försvinner det svenskkyrkliga och kvar blir det för dagen aktuella, dvs en prästkyrka där fd frimicklarpastorn för bättre betalning drar sitt reformerta (skit, tänkte jag, men skriver förstås inte). Det blir inte svenskkyrkligt bara för att någon ikläds alba, stola och mässhake.
Nu ska vi inte vara grova mot dem som döpts i annan ordning (Wejryd och Jackelén) eller konfirmerats i annan ordning (Jackelén). Också fint folk kan sakna de svenskkyrkliga markeringarna. Vi ska bara minnas det och vi som har det, har ett allvarligt ansvar att förvalta det svenskkyrkliga som är det reformkatolska (medvetet eller ej).
Lekfolk borde besinna ett och annat. Misstänksamhetens hermeneutik är en bra tolkningsnyckel när det viftas med tassar och förkunnas med fokus på prästen. Det kanske inte är en svenskkyrklig präst som kläs över med mässkläderna. Det kanske är en sån där annan som klär upp sig i mässkläderna?
Så vad nu?
Du kanske skulle försöka fundera över din dop- och din konfirmationspräst och se din samhörighet? Och värna det svenskkyrkliga!
Det finns de som tror att det svenskkyrkliga var materialitet, pengar, egendom, trygghet och säkerhet. Jesus lovade aldrig det. Han gav oss ett kyrkligt sammanhang med en andlig identitet. Det är denna identitet jag kallar det svenskkyrkliga. Bred på sitt sätt. Inklusiv. Och kanske lite lätt eller mycket olik det vi nu ser i utmönstringskyrkan. Sekterister är inte kyrkliga, nämligen.
Jaja, jag vet att jag lovat svara på frågor om ämbetet. Det ska komma några bloggar på det temat. Håll ut. Men det jag skrev nu kan väl vara tillräckligt för att göra er upphetsade. "Mest upphetsad i Almedalen", som vi säger.
Men den stackare som inser sig vara en katt bland de svenskkyrkliga hermelinerna - är det kört?
Nej, alls inte.
Det återstår att öva sitt medvetande om den svenskkyrkliga egenarten, detta är ingen frikyrka med reformert teologi. Det gör man genom att tränga in i Svenska kyrkans böneskatt, hennes psalmer (också de klassiska läropsalmerna) och läsa teologi. Giertz, förstås. Rosendal antagligen. Lite Eklund, Billing, Björkquist eller kanske lite Erling Eidem? The Heaven is the Limit! Och så ger kyrkoåret med alla högmässorna en hel del nästan automatiskt. Där märks det reformkatolska tydligt.
Men hur är det? Är det sant att biblioteken i Kyrkans Hus och på Pastis i Uppsala avskaffats? Blir då bibliotekariens upprördhet begriplig, hon som en sommarkväll fick höra detta och utbrast: "Så går det till i diktaturer". Hon menade att bibliotek är redskap för minne och erfarenheter.
Diktaturer och nyordningar vill inte ha det. Varken minne eller erfarenheter. För då blir ju nyordningen ifrågasatt! Frågan om det svenskkyrkliga är en radikal fråga.
Men hur är det med det svenskkyrkliga?
Jag ser på fejjan och i artiklar hur de fd frikyrkliga fylkar sig. Där är en fd evangelist men vips ska hon vara präst i Svenska kyrkan. Där är hon med bakgrund som pastor i Missionskyrkan och lite andra påhugg. Av henne ska bli en präst i Svenska kyrkan. Och ingen skugga över min prästvigningskamrat som var frälsningsofficer. Men ett gemensamt har många. Svenskkyrkliga är de inte.
Hur blir man det? Inte genom ett formellt medlemskap i Svenska kyrkan enbart. Jag hör till de klentrogna. Jag tror Gud kallar oss ur en andlig gemenskap för att bli präster eller diakoner, inte från ett formellt medlemskap. Andra som vi firar gudstjänst tillsammans med anar (eller hoppas på?) en kallelse - och kallelse är inte bara en fråga om vad jag vill. Den yttre kallelsen ska inte begränsas till det biskopen eller antagningsnämnden ägnar sig åt. Den är prövad mer seriöst än så. Eller inte! För nu har vi under hela min prästtid uppenbart fått många präster och diakoner som INTE är svenskkyrkliga, kanske inte ens kyrkliga. Nå, kristna i någon mening, det får man utgå från. Men fria från det kyrkliga?
Jag är inte ensam om att påpeka detta. Christina Odenberg hade förstått att det fanns prästkandidater som inte varit med om någon högmässa - och då befinner vi oss snart sagt en generation tillbaka i tiden.
Det svenskkyrkliga är ett sammanhang där jag kan referera till människor. Trons människor i Svenska kyrkan. Jag hör ihop med dem just i det svenskkyrkliga. Det är då inte bara en referens till en viktig församlingsassistent/pedagog utan till 1. min doppräst och 2. min konfirmationspräst. De tänker kanske inte i alla teologiska frågor som jag, men jag hör samman med dem och tänker inte förneka mina beroenden. I mitt fall är det alltså Folke Hyltén-Cavallius och Sven Hultman.
Sedan är det 3. de viktiga prästerna. De är många: Nils Norrlin, Henrik Svenungsson, Per Frostin, Martin Lind, Ingmar Svanteson, GA Danell, Ingvar Hector, Jan Redin, Gunnar Rosendal om jag tar dem jag räknar med från gymnasist- och studenttiden. Men med de senare har jag gått över till kategori 4 - de som är generationerna tidigare. För den som undrar finns det en mängd andra präster som är viktiga men dem har jag egentligen mött senare eller så är de generationskamrater som blev präster och betyder mycket för mig. Naturligtvis är jag beroende av dem. De hör till mitt grenverk men rötterna i det kyrkliga trädet är de äldre, några år eller många år äldre.
Kategori 4 är prästerna som är dryga generationen äldre än jag. Det leder till min lilla insikt. Det svenskkyrkliga sträcker sig med nödvändighet mer än 100 år tillbaka i tiden. Jag kan vara tydligare. När jag blivit pensionär, ska jag kunna se mina beroenden som något mer än ett sekel. Den som inte kan det, kan förmodas vara sekulariserad. Jag kan läsa och förhålla mig till präster jag samtalat med och de var födda på 1800-talet eller vid 1900-talets början. När jag var ung präst, var de 40 år äldre än jag - eller mer. Och då har ni fått ett årtal för hur långt det svenskkyrkliga sträcker sig - och kan se hur konkret det är.
Har inte Svenska kyrkan dessa djupa förbindelser klara för sig, försvinner det svenskkyrkliga och kvar blir det för dagen aktuella, dvs en prästkyrka där fd frimicklarpastorn för bättre betalning drar sitt reformerta (skit, tänkte jag, men skriver förstås inte). Det blir inte svenskkyrkligt bara för att någon ikläds alba, stola och mässhake.
Nu ska vi inte vara grova mot dem som döpts i annan ordning (Wejryd och Jackelén) eller konfirmerats i annan ordning (Jackelén). Också fint folk kan sakna de svenskkyrkliga markeringarna. Vi ska bara minnas det och vi som har det, har ett allvarligt ansvar att förvalta det svenskkyrkliga som är det reformkatolska (medvetet eller ej).
Lekfolk borde besinna ett och annat. Misstänksamhetens hermeneutik är en bra tolkningsnyckel när det viftas med tassar och förkunnas med fokus på prästen. Det kanske inte är en svenskkyrklig präst som kläs över med mässkläderna. Det kanske är en sån där annan som klär upp sig i mässkläderna?
Så vad nu?
Du kanske skulle försöka fundera över din dop- och din konfirmationspräst och se din samhörighet? Och värna det svenskkyrkliga!
Det finns de som tror att det svenskkyrkliga var materialitet, pengar, egendom, trygghet och säkerhet. Jesus lovade aldrig det. Han gav oss ett kyrkligt sammanhang med en andlig identitet. Det är denna identitet jag kallar det svenskkyrkliga. Bred på sitt sätt. Inklusiv. Och kanske lite lätt eller mycket olik det vi nu ser i utmönstringskyrkan. Sekterister är inte kyrkliga, nämligen.
Jaja, jag vet att jag lovat svara på frågor om ämbetet. Det ska komma några bloggar på det temat. Håll ut. Men det jag skrev nu kan väl vara tillräckligt för att göra er upphetsade. "Mest upphetsad i Almedalen", som vi säger.
Men den stackare som inser sig vara en katt bland de svenskkyrkliga hermelinerna - är det kört?
Nej, alls inte.
Det återstår att öva sitt medvetande om den svenskkyrkliga egenarten, detta är ingen frikyrka med reformert teologi. Det gör man genom att tränga in i Svenska kyrkans böneskatt, hennes psalmer (också de klassiska läropsalmerna) och läsa teologi. Giertz, förstås. Rosendal antagligen. Lite Eklund, Billing, Björkquist eller kanske lite Erling Eidem? The Heaven is the Limit! Och så ger kyrkoåret med alla högmässorna en hel del nästan automatiskt. Där märks det reformkatolska tydligt.
Men hur är det? Är det sant att biblioteken i Kyrkans Hus och på Pastis i Uppsala avskaffats? Blir då bibliotekariens upprördhet begriplig, hon som en sommarkväll fick höra detta och utbrast: "Så går det till i diktaturer". Hon menade att bibliotek är redskap för minne och erfarenheter.
Diktaturer och nyordningar vill inte ha det. Varken minne eller erfarenheter. För då blir ju nyordningen ifrågasatt! Frågan om det svenskkyrkliga är en radikal fråga.
onsdag 23 juli 2014
Sommaren -14
Sommaren -14 är varm, varmare än normalsommaren, sägs det. Hettan kommenteras. Inte så att alla tycker att det är för varmt, många gillar värmen och säger att snart blir det vinter så ta vara på den sommar som är. Poängen är inte vad man tycker om värmen utan att alla tycker något. Och pratar om den.
Politiskt är det en del avlägsna händelser men konjunkturerna pekar uppåt. "Vi har aldrig haft det så bra som nu", kan det sägas i många länder.
Diplomaterna får göra sina insatser för att hantera de små kriserna - men det verkar gå rätt bra.
I det kyrkliga är det väl ungefär som vanligt. Ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det finns sådant som kunde uppfattas vara riskabelt men också en entusiasm inför de nya tankarna. Det verkar som om de unga nyorienterar sig och inte uppfattar att Svenska kyrkan hör till det gamla samhället.
Välstånd, framåtanda - för det kan och ska bara bli bättre.
Vi måste väl ändå tillsammans hoppas på det bästa och för den nya ärkebiskopen måste vi be - en sån olycka som somliga säger, kan ärkebiskopen inte vara. Biskoparna har också manat varandra att stödja ärkebiskopen också om en av dem hördes muttra "Men hur kan man stödja en ballong?"
Ungefär så.
Sommaren -14 är kriget långt borta.
Långt och långt - just idag fem dagar bort.
Men just detta talar vi inte om.
Nej, en konflikt borta i Serbien är väl inget att bråka om och nationerna vill inte ha ett stort krig. Nu var det bara så, att kriget drogs de in i eftersom de förbundit sig till samarbete. Kriget kommer med en säregen logik. Och efter slaget vid Marne, kör det fast.
I går kommenterade mina vänner journalisterna en formulering att de sista kristna lämnat Mosul. "Lämnat? De har utsatts för religiös rensning. De har fördrivits och flytt. Skriv det!" Irak och Syrien är en krishärd. Och så krig i Gaza. Det är väl ingen som kallat det något annat. I Ukraina har Röda Korset förklarat att det vi bevittnar är just krig. Nedskjutningen av passagerarplanet är en krigshandling tillsammans med oräkneliga andra och legosoldaterna samlas. En uppträder, ser jag i Svenska Dagbladet, i svensk uniform och med den militära kunskap det svenska försvaret bibragt honom. Östersjön tycks blir ett än mer intressant område. Sammantaget tycks världen, vår värld och vårt närområde, vara mer krigiskt denna juli -14 än förra juli -14. Och om detta talar vi ungefär lika lite som förra -14. Är människan oförmögen till strukturerat allvar? Är våra skyddsmekanismer så väl utvecklade att vi i det allra längsta inte ser farorna? För faror är det väl ändå? Det var inte så särskilt mycket som satte i gång det stora kriget den 28 juli -14.
Jag är inte särskilt skrämd, men när jag tänker på omedvetenheten drar det lite kallt. Det gör kanske inte så mycket. Det är ju så varma dagar och nätter nu i juli -14. Fast frågan om de kristnas kallelse kanske inte är helt irrelevant?
Politiskt är det en del avlägsna händelser men konjunkturerna pekar uppåt. "Vi har aldrig haft det så bra som nu", kan det sägas i många länder.
Diplomaterna får göra sina insatser för att hantera de små kriserna - men det verkar gå rätt bra.
I det kyrkliga är det väl ungefär som vanligt. Ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det finns sådant som kunde uppfattas vara riskabelt men också en entusiasm inför de nya tankarna. Det verkar som om de unga nyorienterar sig och inte uppfattar att Svenska kyrkan hör till det gamla samhället.
Välstånd, framåtanda - för det kan och ska bara bli bättre.
Vi måste väl ändå tillsammans hoppas på det bästa och för den nya ärkebiskopen måste vi be - en sån olycka som somliga säger, kan ärkebiskopen inte vara. Biskoparna har också manat varandra att stödja ärkebiskopen också om en av dem hördes muttra "Men hur kan man stödja en ballong?"
Ungefär så.
Sommaren -14 är kriget långt borta.
Långt och långt - just idag fem dagar bort.
Men just detta talar vi inte om.
Nej, en konflikt borta i Serbien är väl inget att bråka om och nationerna vill inte ha ett stort krig. Nu var det bara så, att kriget drogs de in i eftersom de förbundit sig till samarbete. Kriget kommer med en säregen logik. Och efter slaget vid Marne, kör det fast.
I går kommenterade mina vänner journalisterna en formulering att de sista kristna lämnat Mosul. "Lämnat? De har utsatts för religiös rensning. De har fördrivits och flytt. Skriv det!" Irak och Syrien är en krishärd. Och så krig i Gaza. Det är väl ingen som kallat det något annat. I Ukraina har Röda Korset förklarat att det vi bevittnar är just krig. Nedskjutningen av passagerarplanet är en krigshandling tillsammans med oräkneliga andra och legosoldaterna samlas. En uppträder, ser jag i Svenska Dagbladet, i svensk uniform och med den militära kunskap det svenska försvaret bibragt honom. Östersjön tycks blir ett än mer intressant område. Sammantaget tycks världen, vår värld och vårt närområde, vara mer krigiskt denna juli -14 än förra juli -14. Och om detta talar vi ungefär lika lite som förra -14. Är människan oförmögen till strukturerat allvar? Är våra skyddsmekanismer så väl utvecklade att vi i det allra längsta inte ser farorna? För faror är det väl ändå? Det var inte så särskilt mycket som satte i gång det stora kriget den 28 juli -14.
Jag är inte särskilt skrämd, men när jag tänker på omedvetenheten drar det lite kallt. Det gör kanske inte så mycket. Det är ju så varma dagar och nätter nu i juli -14. Fast frågan om de kristnas kallelse kanske inte är helt irrelevant?
tisdag 22 juli 2014
Så går det till
Lite häpen blev jag men kanske inte förvånad. Härnösands stift säger ensidigt upp avtalet om familjerådgivning med Vårsta. De anställda där hade ingen susning om saken. Inte de som behövde rådgivning heller. Den öppna och demokratiska folkkyrkan ger ett bevis på sin kompetens. Ja, ni minns hur stiftsstyrelsen skaffade biskopslägenhet eftersom biskopshuset skulle säljas. I tidens längd togs ett nytt beslut. Biskopshuset ska renoveras och lägenheten såldes. En förlustaffär vill jag minnas. Så hur hanterar vi de styrandes brist på kompetens? Genom kyrkovalet 2017? Eller genom kyrkfolkets uppror? För det är väl forfarande rätt att göra uppror?
Då återstår frågan om det i verkligheten finns ett kyrkfolk - eller är det bara en samling människor som 1. inte är församling utan bara konsumenter av vad verksamhetskyrkan för tillfället producerar och 2. om den sortens folk i folkkyrkan alls har en aning om vilka beslut som fattas och då har möjlighet att kritiskt värdera fattade beslut. Kan det egentligen kallas demokrati det vi ser i den handfasta verkligheten? Som i Härnösands stift och beslutet om familjerådgivningen.
Vad säger folket i folkkyrkan? Medge att frågan är intressant. Det kanske bara till sist finns ett dom där uppe? En kast av beslutsfattare.
Då återstår frågan om det i verkligheten finns ett kyrkfolk - eller är det bara en samling människor som 1. inte är församling utan bara konsumenter av vad verksamhetskyrkan för tillfället producerar och 2. om den sortens folk i folkkyrkan alls har en aning om vilka beslut som fattas och då har möjlighet att kritiskt värdera fattade beslut. Kan det egentligen kallas demokrati det vi ser i den handfasta verkligheten? Som i Härnösands stift och beslutet om familjerådgivningen.
Vad säger folket i folkkyrkan? Medge att frågan är intressant. Det kanske bara till sist finns ett dom där uppe? En kast av beslutsfattare.
söndag 20 juli 2014
Måndagsreflektioner
Jag inser att jag borde fortsätta min lilla genomgång av ämbetsfrågan för det är ju fruntimmersveckan. Men jag låter saken anstå något. Inte utan intresse noterar jag kommentarerna. Det är till att ha manifesta meningar och med dessa manifesta meningar svaras på begåvade frågor - om något annat!
Jag återkommer till ämnet.
Minns ni pr-firman med hetast-priset i Almedalen? Att kalla sin firma "pr-byrå" ändrar inte faktum att det är marknadsskojare vi talar om. De har rätt mycket makt, för de avgör vad vi ska uppfatta intuitivt och vilka föreställningar vi ska förses med. Vi borde förses med psykförsvar mot spindoctors och lobbyister, ett psykförsvar som kan följa pengars och intressens väg och förklara för oss vad "de där" är ute efter - plånbok eller hjärna eller bådadera. Luranterna är många i vår tid. Fast knepen är rätt enkla.
Ta Patrik Westander. Jag ser lite här och var hans teknik. Jag läste Kyrkliga Ting och insåg att Patrik Pettersson gjort en habil insats. Jag skrev om saken här och författade en motion till kyrkomötet, där jag föreslog att det inträffade ska beklagas eftersom Svenska kyrkan är verksam i sanningsbranschen och inte har råd med enkla lurendrejerier, dvs aktiviteter som ska slå i folk något som inte håller för en närmare granskning. Hur försvarar sig Westander? Genom att begära pastor Petterssons besked om vad han tycker om mitt kvinnoprästmotstånd och min homofobi. Guilt by association, alltså. Pastor Pettersson är inte den ende som utsatts för det tricket, kan jag säga. För ett trick är det. Pr-mannen konstruerar sig den figur han vill ha för att undgå kritiken. Diversionsmanöver heter det i Försvarshögskolans sammanhang. Jag har kanske inte så många synpunkter på att Patrik Westander blir lite desperat. Men jag undrar fortlöpande över de medkristna. Det är alldeles i sin ordning att jag ska målas ut som något jag inte är.För min svåra förbrytelse är en: Jag har frågat och levererat invändningar mot de beslut som fixats igenom i olika frågor. Det är rätteligen en ädel syssla.
Då kan vi ta oss till europeiskt 1930-tal. Den ekumeniska rörelsen är små kontor som måste ta itu med stora frågor och till mötena i Oxford och Edinburgh 1937 måste det fram material om de totalitära statsskicken. Det blir två volymer inför mötena och en rapport som också kommer på svenska efter mötet. Det är naturligtvis intressant att tyskarna måste fara hem. Ekumeniken är antinazistisk. Att kristendomsförföljelsen i Sovjetunionen uppmärksammas kunde man kanske fatta. Men det mest intressanta är nog hållningen mot det totalitära statsskicket och påpekandet att också demokratin kan bli totalitär. Om jag fattar kritiken rätt, hade ekumenerna från 1930-talet haft många synpunkter på det totalitära i det svenska samhället år 2014. Det talar vi aldrig om. Borde vi inte det? Ska biskoparna börja?
I så fall borde det samtalet konkret handla om hur tillgången på invändningar säkras i politiska och kyrkliga system. Vår vän Olle Wästberg har nu utsetts till demokratiutredare. Han kanske skulle gå igenom det ekumeniska material från 1930-talet som dåförtiden förmådde ställa vitala frågor. De kan visa sig vara fjärran speglar av vår tid, vårt samhälle och våra sammanhang. Men medge att det är lit tankeväckande att demokratin i den demokratiska folkkyrkan sitter trångt. Rösta får vi, för all offentlig makt utgår från folket. Vi bör nog ställa frågan vart makten sedan tar vägen - och fråga varför somliga ska förses med makt att tysta i stället för att debattera, det som är demokratins livsluft.
För övrigt anser jag att pr-firmor ska behandlas som de marknadsskojare de är.
Och vi ska inte gå på påhitt.
Jag återkommer till ämnet.
Minns ni pr-firman med hetast-priset i Almedalen? Att kalla sin firma "pr-byrå" ändrar inte faktum att det är marknadsskojare vi talar om. De har rätt mycket makt, för de avgör vad vi ska uppfatta intuitivt och vilka föreställningar vi ska förses med. Vi borde förses med psykförsvar mot spindoctors och lobbyister, ett psykförsvar som kan följa pengars och intressens väg och förklara för oss vad "de där" är ute efter - plånbok eller hjärna eller bådadera. Luranterna är många i vår tid. Fast knepen är rätt enkla.
Ta Patrik Westander. Jag ser lite här och var hans teknik. Jag läste Kyrkliga Ting och insåg att Patrik Pettersson gjort en habil insats. Jag skrev om saken här och författade en motion till kyrkomötet, där jag föreslog att det inträffade ska beklagas eftersom Svenska kyrkan är verksam i sanningsbranschen och inte har råd med enkla lurendrejerier, dvs aktiviteter som ska slå i folk något som inte håller för en närmare granskning. Hur försvarar sig Westander? Genom att begära pastor Petterssons besked om vad han tycker om mitt kvinnoprästmotstånd och min homofobi. Guilt by association, alltså. Pastor Pettersson är inte den ende som utsatts för det tricket, kan jag säga. För ett trick är det. Pr-mannen konstruerar sig den figur han vill ha för att undgå kritiken. Diversionsmanöver heter det i Försvarshögskolans sammanhang. Jag har kanske inte så många synpunkter på att Patrik Westander blir lite desperat. Men jag undrar fortlöpande över de medkristna. Det är alldeles i sin ordning att jag ska målas ut som något jag inte är.För min svåra förbrytelse är en: Jag har frågat och levererat invändningar mot de beslut som fixats igenom i olika frågor. Det är rätteligen en ädel syssla.
Då kan vi ta oss till europeiskt 1930-tal. Den ekumeniska rörelsen är små kontor som måste ta itu med stora frågor och till mötena i Oxford och Edinburgh 1937 måste det fram material om de totalitära statsskicken. Det blir två volymer inför mötena och en rapport som också kommer på svenska efter mötet. Det är naturligtvis intressant att tyskarna måste fara hem. Ekumeniken är antinazistisk. Att kristendomsförföljelsen i Sovjetunionen uppmärksammas kunde man kanske fatta. Men det mest intressanta är nog hållningen mot det totalitära statsskicket och påpekandet att också demokratin kan bli totalitär. Om jag fattar kritiken rätt, hade ekumenerna från 1930-talet haft många synpunkter på det totalitära i det svenska samhället år 2014. Det talar vi aldrig om. Borde vi inte det? Ska biskoparna börja?
I så fall borde det samtalet konkret handla om hur tillgången på invändningar säkras i politiska och kyrkliga system. Vår vän Olle Wästberg har nu utsetts till demokratiutredare. Han kanske skulle gå igenom det ekumeniska material från 1930-talet som dåförtiden förmådde ställa vitala frågor. De kan visa sig vara fjärran speglar av vår tid, vårt samhälle och våra sammanhang. Men medge att det är lit tankeväckande att demokratin i den demokratiska folkkyrkan sitter trångt. Rösta får vi, för all offentlig makt utgår från folket. Vi bör nog ställa frågan vart makten sedan tar vägen - och fråga varför somliga ska förses med makt att tysta i stället för att debattera, det som är demokratins livsluft.
För övrigt anser jag att pr-firmor ska behandlas som de marknadsskojare de är.
Och vi ska inte gå på påhitt.
Åke ute och reser
Jag har läst Åke Bonniers herdabrev. Han anförtrodde mig i fredags att han lever i förmodan att jag ska skära det på längden och tvären. Alls inte. Jag har läst för att förstå - och det är jag ju rätt bra på, den främsta akademiska examen i ämnet förståelse och inom det aktuella ämnesområdet som jag har.
Vi hoppar över Åkes uppväxt i ett konstmuseum, för sådant var hemmet. Vi noterar bara i förbigående att Åke ingenstans förklarar sin omsvängning i ämbetsfrågan även om jag hör till dem som så gärna vill veta vilka motiv som bar omtänkarna. Det lockar mig att få veta för det är något frimureriskt över alltihop. De kommer på hur det egentligen är med Kyrkans ämbete men säger inget till oss andra, de mindre vetande. KLart man blir nyfiken då.
Jag lärde mig något om Åke som jag inte visste. Han kom till Uppsala år 1979 i tanke att leva där i fem år. Det blev fem veckor. Sedan flyttade han ihop med Kristina i Stockholm och kom att pendla till Uppsala. Det betyder att Åke aldrig levt det studentliv som präglar folket som bott på studenthem eller i kollektiv, de ständiga debatterna, ifrågasättandet, kraven på belägg och - aktionerna. Det är ett fruktansvärt handikapp Åke delar med många. Det förklarar mycket av hur den väluppfostrade Åke tänker - eller inte tänker.
Och jag gillar honom likväl men vi måste ta hänsyn till hans handikapp. Han är väluppfostrad från en miljö som inte är miljonprogrammens och han har inte levt i den teologiska vitalitet som präglar t ex högkyrkligheten.Hann har inte svingat sig i trädkronorna till kunskapens träd så mycket som han fått plocka fallfrukten, så som det går till med kursböcker, föreläsningar och seminarieövningar. Tagen på studentrummen är betydligt tuffare och ibland betydligt mer påfrestande.
Jag fick också veta att Åke sa nej till sin första begravning som präst. Han var inte mogen, tyckte han. Fru Kristina, de gifte sig 1981, undrade när han skulle bli mogen att göra vad han vigts till och få ändrade han sig och begravde - Hulda Luther. Åke har alltså begravt Luther. Det fortsätter han göra, kan man konstatera.
För teologi är nog inte biskopens starkaste sida.
På ett antal punkter säger Åke Bonnier något annat än vad Luther, Augustinus eller Paulus skulle mena.
"Jag tror inte att Adam och Eva någonsin har existerat", heter det. Börjar inte mänskligheten någonstans, då? Finns det inte ett ur-syndafall? "Berättelsen om dem handlar snarare om människans livsvillkor", får vi veta. Det kan man förstås hävda. Men hur kopplas det till det faktum att Adam och Eva inte existerat?
Strunt samma. Paulus, Augustinus och Luther tänkte inte så.
Biskopens ickebekännelse leder till ett miljöprogram. Vi "får verka i det lilla, i det vardagliga där varje bidrag, sopsortering, besök på återvinningscentraler eller val av kravmärkta eller rättvisemärkta produkter är ett uttryck för vårt sätt att värna skapelsen."
Gud är bortom alla begrepp, dessutom. Därför kan Åke möta alla religiösa och glädjas med dem i stolthet över mitt eget. Gott så, kan man tycka. Men såg Luther saken så? Vad är till sist den kristna uppenbarelsen värd? Och sanningsanspråket?
Till det "legendariska" hör berättelserna om Jesu barndom, menar Åke. Evangelisten Lukas (Luk 1:1-4) tycks inte se saken så. Och jungfrufödelsens poäng? "Kanske var inte Jesus jungfrufödd?" (s 75) Vi sjunger glatt de lutherska psalmerna som hävdar den saken ändå! För det viktiga är inte hur utan att! Och kanske är då den geografiska platsen inte heller så viktig, menar Åke (s 77) På samma sätt med undren. Inte hur eller om utan vad. Det är det gamla liberalteologiska programmet men inte riktigt den teologi som hör samman med 1900-talets nyupptäckt av Kyrkan.
"Bibeln är ju inte Gudsord", heter det och så preciseras satsen till att "i Bibeln finns Guds ord" med den ytterligare preciseringen att "vår uppgift och utmaning är att låta Guds ord tala in i våra hjärtan och forma våra händer, våra fötter och vårt tal." (s 112) Det är vackert. Men är det så Kyrkan lär?
Åke diskuterar vinets alkoholhalt när han behandlar nattvarden. Men det är, skriver han "meningslöst från ett teologiskt perspektiv". Han kunde kanske dock räknat upp ett antal verk där teologer seriöst gjort detta - från Aalen till Diestelmann om jag nu hugger några namn. Kristi närvaro är inte beroende av alkoholstyrkan, det viktiga är att det är juice från druvor. Vi fåkunniga undrar då om det är viktigt att det är vete i nattvardsbrödet också? Men rätt är det dock inte vad biskopen skriver: "Kristi närvaro är beroende av Guds nåd i kyrkans sammanhang." Så lärde inte Augustinus och Luther. Där beror saken på Ordet som kommer till elementen och gör sakramentet.
Vi får veta att biskopen är för samkönade vigslar samt insemination i landstingets regi av ensamföräldrar och noterar att i resonemanget finns alls inget om det s k barnperspektivet. Och så undrar biskopen om vi kanske inte ska fira alla de gudstjänster vi firar idag. (s 158) Kanske inte. Jag märker att biskopen ser mission som 1. religionsdialog. 2. församlingar som inkluderar nya människor och 3. internationellt engagemang. Jag undrar vad aposteln Paulus sagt om han fattat att det är detta som är mission. Eller Roland Allen! Vart tog talet om den missionerande församlingen vägen?
Jag tänker alls inte vara svår mot Åke Bonnier, min ärkebiskopskandidat.
Han har presenterat sig och sin tro. Man ska läsa herdabrev för att fatta hur det står till i Svenska kyrkan.
Vi hoppar över Åkes uppväxt i ett konstmuseum, för sådant var hemmet. Vi noterar bara i förbigående att Åke ingenstans förklarar sin omsvängning i ämbetsfrågan även om jag hör till dem som så gärna vill veta vilka motiv som bar omtänkarna. Det lockar mig att få veta för det är något frimureriskt över alltihop. De kommer på hur det egentligen är med Kyrkans ämbete men säger inget till oss andra, de mindre vetande. KLart man blir nyfiken då.
Jag lärde mig något om Åke som jag inte visste. Han kom till Uppsala år 1979 i tanke att leva där i fem år. Det blev fem veckor. Sedan flyttade han ihop med Kristina i Stockholm och kom att pendla till Uppsala. Det betyder att Åke aldrig levt det studentliv som präglar folket som bott på studenthem eller i kollektiv, de ständiga debatterna, ifrågasättandet, kraven på belägg och - aktionerna. Det är ett fruktansvärt handikapp Åke delar med många. Det förklarar mycket av hur den väluppfostrade Åke tänker - eller inte tänker.
Och jag gillar honom likväl men vi måste ta hänsyn till hans handikapp. Han är väluppfostrad från en miljö som inte är miljonprogrammens och han har inte levt i den teologiska vitalitet som präglar t ex högkyrkligheten.Hann har inte svingat sig i trädkronorna till kunskapens träd så mycket som han fått plocka fallfrukten, så som det går till med kursböcker, föreläsningar och seminarieövningar. Tagen på studentrummen är betydligt tuffare och ibland betydligt mer påfrestande.
Jag fick också veta att Åke sa nej till sin första begravning som präst. Han var inte mogen, tyckte han. Fru Kristina, de gifte sig 1981, undrade när han skulle bli mogen att göra vad han vigts till och få ändrade han sig och begravde - Hulda Luther. Åke har alltså begravt Luther. Det fortsätter han göra, kan man konstatera.
För teologi är nog inte biskopens starkaste sida.
På ett antal punkter säger Åke Bonnier något annat än vad Luther, Augustinus eller Paulus skulle mena.
"Jag tror inte att Adam och Eva någonsin har existerat", heter det. Börjar inte mänskligheten någonstans, då? Finns det inte ett ur-syndafall? "Berättelsen om dem handlar snarare om människans livsvillkor", får vi veta. Det kan man förstås hävda. Men hur kopplas det till det faktum att Adam och Eva inte existerat?
Strunt samma. Paulus, Augustinus och Luther tänkte inte så.
Biskopens ickebekännelse leder till ett miljöprogram. Vi "får verka i det lilla, i det vardagliga där varje bidrag, sopsortering, besök på återvinningscentraler eller val av kravmärkta eller rättvisemärkta produkter är ett uttryck för vårt sätt att värna skapelsen."
Gud är bortom alla begrepp, dessutom. Därför kan Åke möta alla religiösa och glädjas med dem i stolthet över mitt eget. Gott så, kan man tycka. Men såg Luther saken så? Vad är till sist den kristna uppenbarelsen värd? Och sanningsanspråket?
Till det "legendariska" hör berättelserna om Jesu barndom, menar Åke. Evangelisten Lukas (Luk 1:1-4) tycks inte se saken så. Och jungfrufödelsens poäng? "Kanske var inte Jesus jungfrufödd?" (s 75) Vi sjunger glatt de lutherska psalmerna som hävdar den saken ändå! För det viktiga är inte hur utan att! Och kanske är då den geografiska platsen inte heller så viktig, menar Åke (s 77) På samma sätt med undren. Inte hur eller om utan vad. Det är det gamla liberalteologiska programmet men inte riktigt den teologi som hör samman med 1900-talets nyupptäckt av Kyrkan.
"Bibeln är ju inte Gudsord", heter det och så preciseras satsen till att "i Bibeln finns Guds ord" med den ytterligare preciseringen att "vår uppgift och utmaning är att låta Guds ord tala in i våra hjärtan och forma våra händer, våra fötter och vårt tal." (s 112) Det är vackert. Men är det så Kyrkan lär?
Åke diskuterar vinets alkoholhalt när han behandlar nattvarden. Men det är, skriver han "meningslöst från ett teologiskt perspektiv". Han kunde kanske dock räknat upp ett antal verk där teologer seriöst gjort detta - från Aalen till Diestelmann om jag nu hugger några namn. Kristi närvaro är inte beroende av alkoholstyrkan, det viktiga är att det är juice från druvor. Vi fåkunniga undrar då om det är viktigt att det är vete i nattvardsbrödet också? Men rätt är det dock inte vad biskopen skriver: "Kristi närvaro är beroende av Guds nåd i kyrkans sammanhang." Så lärde inte Augustinus och Luther. Där beror saken på Ordet som kommer till elementen och gör sakramentet.
Vi får veta att biskopen är för samkönade vigslar samt insemination i landstingets regi av ensamföräldrar och noterar att i resonemanget finns alls inget om det s k barnperspektivet. Och så undrar biskopen om vi kanske inte ska fira alla de gudstjänster vi firar idag. (s 158) Kanske inte. Jag märker att biskopen ser mission som 1. religionsdialog. 2. församlingar som inkluderar nya människor och 3. internationellt engagemang. Jag undrar vad aposteln Paulus sagt om han fattat att det är detta som är mission. Eller Roland Allen! Vart tog talet om den missionerande församlingen vägen?
Jag tänker alls inte vara svår mot Åke Bonnier, min ärkebiskopskandidat.
Han har presenterat sig och sin tro. Man ska läsa herdabrev för att fatta hur det står till i Svenska kyrkan.
lördag 19 juli 2014
Med snopp.Del tre
De gammalkyrkliga var inte särskilt bekymrade, tror jag mig ha förstått. Det var inte i enlighet med Guds vilja att kvinnor skulle vara präster men inte så mycket att bråka om som biskop Bo Giertz trodde. När det nu var emot Guds vilja, skulle det inte bestå. Så varför engagera sig i frågan?
Här finns ett kvietistiskt drag in gammalkyrkligheten som jag skulle vilja förstå bättre.
De högkyrkliga hade flera frågor:
1. En ämbetsreform saknade verkligen stöd i Skriften och Traditionen.
Det hade de förstås rätt i. Och utredningen som resulterade i SOU 1950:48 hade inte lyckats besvara de ställda frågorna. Krister Stendahls argument att man frågade anakronistiskt, bar inte riktigt. Varför skulle man läsa bibelord vid prästvigningar om man inte kunde ställa frågor till bibelmaterialet om ämbetet, det prästkandidaterna i Svenska kyrkan vigdes till?
Det var en härva. Enklast uttryckt: Svenska kyrkan lyckades inte lösa sin teologiska rebus om ämbetet med sedvanliga teologiska verktyg, alltså Bibel och bekännelse.
2. Det är i vart fall i efterhand klart att biskoparna inte var byxade, ty det var en sådan tid med i fysisk mening byxade biskopar men nu icke-byxade. atty ta upp frågorna om ämbetet. de var helt enkelt inte pålästa. De nya frågorna hade de aldrig fattat. Så blev det som det blev.
3. De antropologiska och svåra frågorna om manligt och kvinnligt fanns det ingen chans att hantera. Det är inte mycket att säga om. Kan man tala om olikheter könen emellan och ändå vara för jämlikhet? Antagligen, säger jag. Men det är inte lätt att formulera sig, noterar jag efter debatten på denna blogg. Vad är det för poäng med att Gud skapade manligt och kvinnligt? Och kan det vara en poäng att prästeriet blir en manlig syssla?
Det kan jag tänka mig utifrån tanken att prästeriet egentligen är en enfaldig syssla, inte en karriärväg. Men jag vet inte och det borde jag efter 1950-talets debatt ha varit på det klara över.
4. De högkyrkliga är anständigt folk. De frågade bara tyst, mycket tyst, om hela kvinnoprästfrågan också var ett lesbiskt projekt. Det var här, och bara här, som Lydia Wahlströms sexualitet kom i fokus. 2% är homosexuella, sägs det. Det verkade som om prästämbetet var attraktivt för lesbiska. hade de rätt? Jag vet inte. Jag har inte brytt mig. Men frågan är nog intressant också för heterosexuella kvinnor i prästämbetet, kunde man tänka. Om man nu finge tänka fritt. Men det får man nog inte.
5. Efterhand såg de högkyrkliga att många kvinnliga präster sysslade med annat än vanligt församlingspräster. Var det på något sätt informationsbärande?
6. Efterhand såg också de högkyrkliga att det kom undersökningar både från Sverige och England som indikerade att kvinnliga präster förkunnade annat/annorlunda än de manliga. Vad betydde det?
7. Och så tog de högkyrkliga tag i det ekumeniska argumentet. "Svenska kyrkan med drygt sex miljoner tillhöriga gör en riktig tolkning, medan katolska kyrkan, som har 1,2 miljarder gör en felaktig bibeltolkning."
Det är då påven konstaterar: Now the shit hits the fan.
Vart leder detta?
Till det enkla konstaterandet att det är kyrkoetablissemanget som har skyldigheten att besvara de ställda frågorna. De frågande ställs inte inför något annat krav än att fråga i avsikt att söka sanningen.
Sug på den! Jag har i snart 50 år ställt frågorna och finner hanterandet av mina frågor - och mig! - utomordentligt avslöjande. Pinsamt! För er! För Svenska kyrkan.
Jag tänkte erbjuda mig att med båda händerna bakbundna spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan men fann att detta var övermod. Jag ska ju kunna bläddra i böcker (som biskoparna nog inte läst). Ena handen då? Det skulle gå. Men varför åbäka sig? Jag erbjuder mig att med två viftande händer spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan. Jag kanske ska ta den offentliga debatten efter att mot Koskinenarvode ha värmt upp med en dubbelföreläsning i Visby först? Biskoparna viger utan att egentligen besvärat sig med ämbetsfrågans komplikationer. Märk mina ord.
Här finns ett kvietistiskt drag in gammalkyrkligheten som jag skulle vilja förstå bättre.
De högkyrkliga hade flera frågor:
1. En ämbetsreform saknade verkligen stöd i Skriften och Traditionen.
Det hade de förstås rätt i. Och utredningen som resulterade i SOU 1950:48 hade inte lyckats besvara de ställda frågorna. Krister Stendahls argument att man frågade anakronistiskt, bar inte riktigt. Varför skulle man läsa bibelord vid prästvigningar om man inte kunde ställa frågor till bibelmaterialet om ämbetet, det prästkandidaterna i Svenska kyrkan vigdes till?
Det var en härva. Enklast uttryckt: Svenska kyrkan lyckades inte lösa sin teologiska rebus om ämbetet med sedvanliga teologiska verktyg, alltså Bibel och bekännelse.
2. Det är i vart fall i efterhand klart att biskoparna inte var byxade, ty det var en sådan tid med i fysisk mening byxade biskopar men nu icke-byxade. atty ta upp frågorna om ämbetet. de var helt enkelt inte pålästa. De nya frågorna hade de aldrig fattat. Så blev det som det blev.
3. De antropologiska och svåra frågorna om manligt och kvinnligt fanns det ingen chans att hantera. Det är inte mycket att säga om. Kan man tala om olikheter könen emellan och ändå vara för jämlikhet? Antagligen, säger jag. Men det är inte lätt att formulera sig, noterar jag efter debatten på denna blogg. Vad är det för poäng med att Gud skapade manligt och kvinnligt? Och kan det vara en poäng att prästeriet blir en manlig syssla?
Det kan jag tänka mig utifrån tanken att prästeriet egentligen är en enfaldig syssla, inte en karriärväg. Men jag vet inte och det borde jag efter 1950-talets debatt ha varit på det klara över.
4. De högkyrkliga är anständigt folk. De frågade bara tyst, mycket tyst, om hela kvinnoprästfrågan också var ett lesbiskt projekt. Det var här, och bara här, som Lydia Wahlströms sexualitet kom i fokus. 2% är homosexuella, sägs det. Det verkade som om prästämbetet var attraktivt för lesbiska. hade de rätt? Jag vet inte. Jag har inte brytt mig. Men frågan är nog intressant också för heterosexuella kvinnor i prästämbetet, kunde man tänka. Om man nu finge tänka fritt. Men det får man nog inte.
5. Efterhand såg de högkyrkliga att många kvinnliga präster sysslade med annat än vanligt församlingspräster. Var det på något sätt informationsbärande?
6. Efterhand såg också de högkyrkliga att det kom undersökningar både från Sverige och England som indikerade att kvinnliga präster förkunnade annat/annorlunda än de manliga. Vad betydde det?
7. Och så tog de högkyrkliga tag i det ekumeniska argumentet. "Svenska kyrkan med drygt sex miljoner tillhöriga gör en riktig tolkning, medan katolska kyrkan, som har 1,2 miljarder gör en felaktig bibeltolkning."
Det är då påven konstaterar: Now the shit hits the fan.
Vart leder detta?
Till det enkla konstaterandet att det är kyrkoetablissemanget som har skyldigheten att besvara de ställda frågorna. De frågande ställs inte inför något annat krav än att fråga i avsikt att söka sanningen.
Sug på den! Jag har i snart 50 år ställt frågorna och finner hanterandet av mina frågor - och mig! - utomordentligt avslöjande. Pinsamt! För er! För Svenska kyrkan.
Jag tänkte erbjuda mig att med båda händerna bakbundna spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan men fann att detta var övermod. Jag ska ju kunna bläddra i böcker (som biskoparna nog inte läst). Ena handen då? Det skulle gå. Men varför åbäka sig? Jag erbjuder mig att med två viftande händer spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan. Jag kanske ska ta den offentliga debatten efter att mot Koskinenarvode ha värmt upp med en dubbelföreläsning i Visby först? Biskoparna viger utan att egentligen besvärat sig med ämbetsfrågans komplikationer. Märk mina ord.
fredag 18 juli 2014
Lögn, respektlöshet och förbannad dikt!?
Niclas Strand i Borlänge, fd präst, går i gång på Deepedition. Han är också i reklambranschen förstår jag även om jag inte minns att jag "ofta", som det heter, skulle debatterat med honom. deepedition.com/2014/07/15/logn-respektloshet-och-forbannad-dikt-runt-hetast-i-almedalen
Jag minns egentligen ingen debatt alls.
Patrik Pettersson ställde lite frågor, om priset "hetast i Almedalen". Det var rimligtvis viktiga och på sitt sätt allvarliga frågor. Det tyckte jag och var inte ensam. Det samsupna och påhittade blir besvärande för en kyrka som är i sanningsbranschen. Vettigt att ta frågan till kyrkomötet för den handlade ombilden av Svenka kyrkan och - sanningen. Niclas Strandhs bedömning av mig motiverar ytterligare motionen, tror jag, för nu är han upprörd och arg - och arga säger ofta lite mer än vad de själva förstår. Informativt gräl, sålunda: "Att en person som Dag Sandahl helt enkelt skiter i fakta må vara hänt – hans synnerligen vida samvete när det gäller att ge sig på personer och företeelser när det passar är väl känt sen länge." När det blir så här, finns det goda skäl till misstänksamhet mot pr-folk och reklammakare.
Niclas Strandh är uppenbart upprörd:
Patrik Pettersson ställde lite frågor, om priset "hetast i Almedalen". Det var rimligtvis viktiga och på sitt sätt allvarliga frågor. Det tyckte jag och var inte ensam. Det samsupna och påhittade blir besvärande för en kyrka som är i sanningsbranschen. Vettigt att ta frågan till kyrkomötet för den handlade ombilden av Svenka kyrkan och - sanningen. Niclas Strandhs bedömning av mig motiverar ytterligare motionen, tror jag, för nu är han upprörd och arg - och arga säger ofta lite mer än vad de själva förstår. Informativt gräl, sålunda: "Att en person som Dag Sandahl helt enkelt skiter i fakta må vara hänt – hans synnerligen vida samvete när det gäller att ge sig på personer och företeelser när det passar är väl känt sen länge." När det blir så här, finns det goda skäl till misstänksamhet mot pr-folk och reklammakare.
Niclas Strandh är uppenbart upprörd:
"Först och främst – lögnerna. Dag Sandahl, Patrik Pettersson och en hög andra ljuger faktiskt. Det är en lögn att någon köpt Jackeléns vinst. (vi struntar i at just detta har väl ingen påstått, DS) Westander har förklarat hur allt går till och man måste helt enkelt vilja någon något illa – och skita i såna petitesser som budord och kristna sätt att bemöta verkligheten för att fortsätta hävda det. Att hävda att priset är påhittat för att ges till en viss kund och om man sedan får reda på att det faktiskt är ett gammalt pris inte ändra detta är förtal och en lögn som får stå kvar. Att sedan driva det till en motion i kyrkomötet som Sandahl gör: det är faktiskt skamligt. Och rätt patetiskt.
Det är också förtal mot ett antal personer. Först och främst mot Antje Jackelén som i grunden blir anklagad för att vara korrupt. (vi struntar i att vi försökt hålla Antje utanför) Om man hävdar att hon inte visste om att priset var riggat så är det en anklagelse mot personer i Svenska kyrkans ledning om att inte bara försöka föra svenskarna bakom ljuset utan också mörka det mot sin högsta chef. Det är allvarliga anklagelser utan bevis. Är det ett gott kyrkligt uppförande?
Det är respektlöst mot de personer som sitter i juryn."
Niclas Strandh har säkert rätt i allt, kanske bortsett från paranteskommentaterna - och den som fattar har lika rätt!
Jag är lite tagen. Påhittebranschen har dock gått igång och nu gäller stigmatisering, inte saksamtal. Det ska inte förvåna. Intresset ljuger inte. Follow the Money och allt det där. Det som till nöds skulle kunna bekymra är att det som nu hänt så väl passar samman med vad kyrkokritikerna har sagt måste ske - även om de nog inte egentligen kunnat fatta hur sannspådda de skulle bli.
Hur många demokrater tycker förresten att det är skamligt att skriva motion till kyrkomötet? Frågor som har bäring på kyrkokansliet ska väl dit. Vart ska de annars? Åklagarkammaren?
Vad jag i övrigt gjort? Drack Jura ihop med överste Salander i Vedborm, förstås. Och skrivit ett inlägg i Sydsvenskan. Lite nöjd med att jag inte är konservativ. De som vill bevara det nuvrande systemet är några andra. De konservativa! Konservativ är jag alltså inte. Jag är som vanligt radikal.
Niclas Strandh har säkert rätt i allt, kanske bortsett från paranteskommentaterna - och den som fattar har lika rätt!
Jag är lite tagen. Påhittebranschen har dock gått igång och nu gäller stigmatisering, inte saksamtal. Det ska inte förvåna. Intresset ljuger inte. Follow the Money och allt det där. Det som till nöds skulle kunna bekymra är att det som nu hänt så väl passar samman med vad kyrkokritikerna har sagt måste ske - även om de nog inte egentligen kunnat fatta hur sannspådda de skulle bli.
Hur många demokrater tycker förresten att det är skamligt att skriva motion till kyrkomötet? Frågor som har bäring på kyrkokansliet ska väl dit. Vart ska de annars? Åklagarkammaren?
Vad jag i övrigt gjort? Drack Jura ihop med överste Salander i Vedborm, förstås. Och skrivit ett inlägg i Sydsvenskan. Lite nöjd med att jag inte är konservativ. De som vill bevara det nuvrande systemet är några andra. De konservativa! Konservativ är jag alltså inte. Jag är som vanligt radikal.
www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/gubbstampeln-skaver/
torsdag 17 juli 2014
Bakom kulisserna
Drar man i ett snöre, kan det komma mer i snörlängden än man först trodde. Jag tänkte ju att Almedalens hetaste var lite lätt obibliskt. Man ska göra goda gärningar utan att den saken ska trumpetas. Så klargjordes ytterligare något av Patrik Pettersson. Det kunde räcka för att beklaga det hela. Men hast du mir gesehen! Det kommer mera.
Jag fick texten av en begåvad medkristen.
Så sent som i april i år 2014 rekryterade Westander Jacob Risberg från
Kyrkokansliets internationella avdelning:http://www.mynewsdesk.com/se/westander/pressreleases/westander-vaervar-fraan
-svenska-kyrkan-987098
Spännande vad Risberg ägnat sig åt på Kyrkokansliet och som gör honom till
utvald av Westander av 241 sökande: " Jacob Risberg har de senaste fem åren
arbetat med klimatfrågan och Israel-Palestinakonflikten för Svenska kyrkans
räkning. Han har varit drivande i att utveckla Svenska kyrkans positioner i
dessa frågor och har också arbetat i olika internationella nätverk för att
påverka politiker på EU-nivå.
Jacob Risberg har omfattande praktisk erfarenhet av att jobba med
opinionsbildning och politisk påverkan. Han har stor kompetens på
klimatområdet och god insikt i de internationella klimatprocesserna, säger
Jessica Henryson, enhetschef för Westander Klimat och Energi."
På bifogad bild från fb finns Risberg i samband med utdelningen av Hetast i
Almedalen som det verkar, med sina favoriter, som han uttrycker det, :
Jackelén och Wetterstrand ( i juryn).
Här återfanns tidigare en skärmdump som på Risbergs begäran tagits bort.
Det han uppträdde tillsammans med var alltså, som han skrev "idoler för dagen", men kanske inte idag?
Ingen skugga över Risberg. Det är bara det att vi skulle sett sambanden och priset som Almedalens hetaste ställs nu i bjärt belysning.
Finns mer material? Ja. Men detta räcker för dagen.
Är det hela deprimerande? Ja. För oss som tror att det är ett gudsfolk som håller ihop, tar ansvar, samtalar och inte hanteras som fänad utan som folk.
Carin Mannheimer, RIP, kunde jag ta som exempel. Hon betydde mycket. En del av hennes livs erfarenheter var tidebönerna när hon var ung. Hon kunde längta tillbaka dit och hade sin Tidegärd livet igenom, tror jag mig veta. Hon genomskådade mycket - och det är en kristen kallelse.
onsdag 16 juli 2014
tisdag 15 juli 2014
Det rör på sig
Jag hade tänkt skriva om tvekampen BvsB (Bonnier mot Birro) men när nu Westanders går igång får B&B anstå.
What's the fuss about?
Patrik Westander på pr-byrån Westander - hör de ihop på något sätt? - kallar min motion i kyrkomötet för en "hedersutmärkelse". Det blir man kanske fundersam över. Vad är det för heder om en pr-firma antyds vara ohederlig?
En hedersutmärkelse! O tempora, o mores!
Hur kommer sig detta?
Vi läser Dagens Media:
"Med tanke på Dag Sandahls syn på bland annat kvinnopräster och homosexualitet är motionen närmast att betrakta som en hedersutmärkelse. Jag har med stigande förvåning läst Dag Sandahls blogg och hade varit mera bekymrad om han höjt Westanders till skyarna."
Det låter något.
Nu vet bloggläsarna att det inte är någon särskild syn på "kvinnopräster" jag har. Jag frågar om den sakliga grunden för ämbetsreformen 1958 och tror inte att fenomenet "kvinnopräster" är särskilt relevant. En kvinnoläkare är en gynekolog, alltså en specialist på kvinnor. Så vad med kvinnopräster? Westander har nog inte förstått att jag är fostrad av en ensamstående kompetent provinsialläkare!
Vilken syn jag har på homosexualitet vet Westander inte heller.
Jag har aldrig tagit upp den frågan och har ingått i en anglokatolsk gemenskap där frågan om just homosexualitet hanteras med stor försiktighet. Den som vill se bläddrar fram New Directions June 2014 page 29. Ibland noterar jag att jag vid två tillfällen anklagats för att ingå i en homosexuell gemenskap eller vara bög. Nåja. Ska det ses som en hedersutmärkelse?
Westanders har problem. Westanders måste alltså slå mot den som i demokratisk ordning lyft frågan till Kyrkomötet.
Heder för basarbetet ska annars Patrik Pettersson, Kyrkliga Ting, ha.
Det är en begåvad karl. han gjorde det vi andra försummade. Han gjorde kollen. Eftersom han antagligen i de aktuella frågorna inte ställer mina frågor om Guds avsikt med ämbete och äktenskap, kan han inte fokuseras. Men hedern är likväl hans.
Nu är Patrik Westander glad. Var det, så länge det varar.
Ingen tror ju att Antje Jackelén var hetast i Almedalen. Det var kamrat Gudrun Schyman - och nu är inte läge att påminna om att vi hade problem med henne redan i FiB-avdelningen på Kungsholmen.
Försvaret för pr-firman Westanders utmärkelse var att en extern jury korade den hetaste. Tja. Extern och extern. Vem är extern i Almedalen?
Och jag ser Antje Jackelén sitta med solglasögon på bild i Dagens Media. Jag har också haft sådana dagar, men var i utsatta sammanhang mest känd för att undvika att hamna i den där situationen med solglasögon.
Vid en berömd muckarskiva på Lorry i Sundbyberg såg jag till att sitta bredvid helnyktersisten och beordrade honom att ta in två flaskor Ramlösa. Jag drack en 6:a Skåne och därefter Ramlösa, skålade flitigt och ofta, tömde var gång glaset men höll mig upprätt hela aftonen, liksom upprätt på färden tillbaka till KA1. Jag hörde med ett leende viskningen "Nu faller han snart!" Jag föll inte. Jag tål nästan hur mycket Ramlösa som helst.
Morgonen därefter var det övning i attackdykarbassängen, som var nyklorerad. I lägen som dessa har man glädje av sina helnyktra kamrater. Andra fick efterhand möta morgonen på knä inför porslinspjäsen.
Med detta är alls intet sagt om Almedalen eller solglasögon, förstås. Men rosévin kan vara förrädiskt särskilt om det är varmt.
Utgå från att Patrik Westander nu måste slåss för en väldigt sjuk sak. Men det går nog som det går. Ingen vidare substans i försvaret - och hur skulle det kunna vara det?
Vilka drar han med sig i fallet?
Har han fattat vad Kyrkomötet är? Han kanske ska skrivas fri - men går han fri för det?
Om Westanders i övrigt? Läs själva! Uppgifterna kommer från Westanders och gäller detta år. "Pr-byrån Westanders byråintäkt blev rekordstora 18,1 miljoner kronor under första halvåret, en ökning med 3,0 miljoner eller 19 procent jämfört med motsvarande period 2013. Vinstmarginalen var 23 procent." Men hur ska Pr-byrån Westanders göra om Stockholms katolska stift skulle vilja ha pr-hjälp? Där tänker man om ämbete och äktenskap som jag, dvs som Svenska kyrkan tidigare gjorde. Håller pr-nissarna på att tappa en potentiell kund genom sitt val av taktik för att försvara en förlorad sak.
What's the fuss about?
Patrik Westander på pr-byrån Westander - hör de ihop på något sätt? - kallar min motion i kyrkomötet för en "hedersutmärkelse". Det blir man kanske fundersam över. Vad är det för heder om en pr-firma antyds vara ohederlig?
En hedersutmärkelse! O tempora, o mores!
Hur kommer sig detta?
Vi läser Dagens Media:
"Med tanke på Dag Sandahls syn på bland annat kvinnopräster och homosexualitet är motionen närmast att betrakta som en hedersutmärkelse. Jag har med stigande förvåning läst Dag Sandahls blogg och hade varit mera bekymrad om han höjt Westanders till skyarna."
Det låter något.
Nu vet bloggläsarna att det inte är någon särskild syn på "kvinnopräster" jag har. Jag frågar om den sakliga grunden för ämbetsreformen 1958 och tror inte att fenomenet "kvinnopräster" är särskilt relevant. En kvinnoläkare är en gynekolog, alltså en specialist på kvinnor. Så vad med kvinnopräster? Westander har nog inte förstått att jag är fostrad av en ensamstående kompetent provinsialläkare!
Vilken syn jag har på homosexualitet vet Westander inte heller.
Jag har aldrig tagit upp den frågan och har ingått i en anglokatolsk gemenskap där frågan om just homosexualitet hanteras med stor försiktighet. Den som vill se bläddrar fram New Directions June 2014 page 29. Ibland noterar jag att jag vid två tillfällen anklagats för att ingå i en homosexuell gemenskap eller vara bög. Nåja. Ska det ses som en hedersutmärkelse?
Westanders har problem. Westanders måste alltså slå mot den som i demokratisk ordning lyft frågan till Kyrkomötet.
Heder för basarbetet ska annars Patrik Pettersson, Kyrkliga Ting, ha.
Det är en begåvad karl. han gjorde det vi andra försummade. Han gjorde kollen. Eftersom han antagligen i de aktuella frågorna inte ställer mina frågor om Guds avsikt med ämbete och äktenskap, kan han inte fokuseras. Men hedern är likväl hans.
Nu är Patrik Westander glad. Var det, så länge det varar.
Ingen tror ju att Antje Jackelén var hetast i Almedalen. Det var kamrat Gudrun Schyman - och nu är inte läge att påminna om att vi hade problem med henne redan i FiB-avdelningen på Kungsholmen.
Försvaret för pr-firman Westanders utmärkelse var att en extern jury korade den hetaste. Tja. Extern och extern. Vem är extern i Almedalen?
Och jag ser Antje Jackelén sitta med solglasögon på bild i Dagens Media. Jag har också haft sådana dagar, men var i utsatta sammanhang mest känd för att undvika att hamna i den där situationen med solglasögon.
Vid en berömd muckarskiva på Lorry i Sundbyberg såg jag till att sitta bredvid helnyktersisten och beordrade honom att ta in två flaskor Ramlösa. Jag drack en 6:a Skåne och därefter Ramlösa, skålade flitigt och ofta, tömde var gång glaset men höll mig upprätt hela aftonen, liksom upprätt på färden tillbaka till KA1. Jag hörde med ett leende viskningen "Nu faller han snart!" Jag föll inte. Jag tål nästan hur mycket Ramlösa som helst.
Morgonen därefter var det övning i attackdykarbassängen, som var nyklorerad. I lägen som dessa har man glädje av sina helnyktra kamrater. Andra fick efterhand möta morgonen på knä inför porslinspjäsen.
Med detta är alls intet sagt om Almedalen eller solglasögon, förstås. Men rosévin kan vara förrädiskt särskilt om det är varmt.
Utgå från att Patrik Westander nu måste slåss för en väldigt sjuk sak. Men det går nog som det går. Ingen vidare substans i försvaret - och hur skulle det kunna vara det?
Vilka drar han med sig i fallet?
Har han fattat vad Kyrkomötet är? Han kanske ska skrivas fri - men går han fri för det?
Om Westanders i övrigt? Läs själva! Uppgifterna kommer från Westanders och gäller detta år. "Pr-byrån Westanders byråintäkt blev rekordstora 18,1 miljoner kronor under första halvåret, en ökning med 3,0 miljoner eller 19 procent jämfört med motsvarande period 2013. Vinstmarginalen var 23 procent." Men hur ska Pr-byrån Westanders göra om Stockholms katolska stift skulle vilja ha pr-hjälp? Där tänker man om ämbete och äktenskap som jag, dvs som Svenska kyrkan tidigare gjorde. Håller pr-nissarna på att tappa en potentiell kund genom sitt val av taktik för att försvara en förlorad sak.
måndag 14 juli 2014
Högkyrklighet
Lite konstigt är det. Ibland är "högkyrklighet" ett skällsord och då vill ingen vara högkyrklig. Under andra tider är "högkyrklighet" det finaste man vet och då vill alla kalla sig "högkyrkliga" - och "högkyrkligheten" innefattar då det mesta. Intellektuell oreda, skulle de finkänsliga kunna tycka.
Per Beskows memoarer Möten och minnen har jag nu läst. Där möter en del gestalter i en tid som var 40- och 50-tal. En del av dem är också mina vänner - en del är avdöda vänner. Och Per är kritisk mot den svenska högkyrkligheten. Om han inte varit det, hade jag blivit förvånad. Jag saknar dock en insikt om vad som var och är den kyrkliga förnyelsens syfte, nämligen inte idéer rakt ut i luften som ett teologiskt torn utan teologi som pastoralteologi ett redskap för att förnya församlingslivet. Detta är vad Gunnar Rosendals förnyelseböcker går ut på. Han är församlingsprästen som söker verktyg för det arbete han står i. Han är en ungkyrklig präst med rötter i gammalkyrkligheten som upptäcker något nytt och mera på flera håll utifrån sin erfarenhet att det ungkyrkliga programmet inte leder särskilt långt. Prästerna är ständigt verksamma och blir bara trötta.
Samtidigt är fader Gunnar mystiker. Han läste Bernhard Hegardt Religion och själsträning. En studie i jesuiternas andliga övningar, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1937 och greps av programmet. Insikter också från Hegardt gjorde att fader Gunnar ville förse sin församling med möjligheter att få ordning på bön- och andaktsliv. Han visste hur svårt det kunde vara. Var det inte så bönboken Den bedjande Kyrkan kom till?
Att den sydsvenska högkyrkligheten hade några rötter ner i den lundensiska högkyrkligheten kan man förstå. Det är inte så tydligt hos Beskow, som vill särskilja den gamla och den nya högkyrkligheten. Det tror jag inte är så klokt. En del av den gamla högkyrklighetens kännetecken går igen i den nya, t ex läsningen av bekännelseskrifter. Sådant ägnade sig inte de högkyrkliga i Mälardalen åt.
Ämbetssynen ska man alltid lägga högkyrkligheten till last. Jag nöjer mig med att påminna om den intensiva debatten i Svensk Kyrkotidning under 1950-talets första år. Där kan man se linjerna dras upp och debatten med Gustaf Wingren förlorade inte Jan Redin, Nils Nicklason, Rudolf Walldén, Hugo Willny, Bo Hallberg och - lite senare - Bertil Gärtner. Jag kan återkomma till detta kära tema vid ett annat tillfälle. Men finessen var förstås att Svenska kyrkan i det ekumeniska kunde uppfattas vara en brokyrka. Så ortodoxerna 1925. Så inte de romerska katolikerna. Efter 1958 har det blivit lite annorlunda.
Per Beskow poängterar att "högkyrkligheten" inte var enhetlig. Nja, svarar jag. Hur enhetlig är den romersk katolska kyrkan? Lyssna till en arg benediktinermunk som ropar: "Jesuiterna motsvarar varje vrångbild av dem!" så förstår ni. Enhet är mer än enhetlighet och den "nya högkyrkligheten" hann inte sätta sig förrän den bistra kölden kom. Så såg de entusiastiska prästerna vad som hände 1957-58. Vårtecknen gick inte i blom och fick inte bära frukt. Det här var den väckelse Svenska kyrkan nekade sig. Visst, en del yta kunde man ta - men aldrig innehållet, teologin. Och det som kännetecknat den kyrkliga förnyelsen är att frågor om äkthet ställts, dvs sanningsfrågor, autencitetsfrågor.
Ska jag någon gång skriva memoarer kanske jag skulle skriva lite mer om skiljelinjen mellan den högkyrklighet som var till för sin egen skull och den som var pastoralteologi. Där går kanske den verkliga skiljelinjen. Och då noterar jag att Per Beskow föga skrivit om sitt eget pastorala arbete. Däremot har han skrivit goda böcker, är imponerande lärd och lätt att tycka om väldigt mycket. Men "högkyrkligheten" ser han med konvertitens ögon - och det får han gärna göra. Därmed inte sagt att den kyrkliga förnyelsen skulle sakna potential, en potential som nog hör samman med rörelsens rötter. Tror jag.
Att rörelsens betytt mycket för mångas bedjande, gudstjänstfirande och teologiska reflekterande är obestridligt.
Vill någon fundera vidare så läs den senaste årsboken från aKF, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Den är närmast typisk. Mycket om gudstjänsten och därtill en personlig illustration av hur Gud möter människor och griper in i deras liv. Gudstjänsten leder till erfarenheter av Gud också i byggnadstvister. Tron är på riktigt. Boken heter Gudstjänsten. Platsen för växt och fördjupning. Red Markus Hagberg. Artos 2014.
Ibland behöver vi kanske se vad Svenska kyrkan nekar sig - eller bättre: vad det svenska kyrkosystemet just nu nekar sig. Efter Ann Heberleins insats i Sydsvenskan och efter pr-kuppen i Almedalen tänker jag att tiden är kort för ett system som hålls uppe på det viset.
Per Beskows memoarer Möten och minnen har jag nu läst. Där möter en del gestalter i en tid som var 40- och 50-tal. En del av dem är också mina vänner - en del är avdöda vänner. Och Per är kritisk mot den svenska högkyrkligheten. Om han inte varit det, hade jag blivit förvånad. Jag saknar dock en insikt om vad som var och är den kyrkliga förnyelsens syfte, nämligen inte idéer rakt ut i luften som ett teologiskt torn utan teologi som pastoralteologi ett redskap för att förnya församlingslivet. Detta är vad Gunnar Rosendals förnyelseböcker går ut på. Han är församlingsprästen som söker verktyg för det arbete han står i. Han är en ungkyrklig präst med rötter i gammalkyrkligheten som upptäcker något nytt och mera på flera håll utifrån sin erfarenhet att det ungkyrkliga programmet inte leder särskilt långt. Prästerna är ständigt verksamma och blir bara trötta.
Samtidigt är fader Gunnar mystiker. Han läste Bernhard Hegardt Religion och själsträning. En studie i jesuiternas andliga övningar, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1937 och greps av programmet. Insikter också från Hegardt gjorde att fader Gunnar ville förse sin församling med möjligheter att få ordning på bön- och andaktsliv. Han visste hur svårt det kunde vara. Var det inte så bönboken Den bedjande Kyrkan kom till?
Att den sydsvenska högkyrkligheten hade några rötter ner i den lundensiska högkyrkligheten kan man förstå. Det är inte så tydligt hos Beskow, som vill särskilja den gamla och den nya högkyrkligheten. Det tror jag inte är så klokt. En del av den gamla högkyrklighetens kännetecken går igen i den nya, t ex läsningen av bekännelseskrifter. Sådant ägnade sig inte de högkyrkliga i Mälardalen åt.
Ämbetssynen ska man alltid lägga högkyrkligheten till last. Jag nöjer mig med att påminna om den intensiva debatten i Svensk Kyrkotidning under 1950-talets första år. Där kan man se linjerna dras upp och debatten med Gustaf Wingren förlorade inte Jan Redin, Nils Nicklason, Rudolf Walldén, Hugo Willny, Bo Hallberg och - lite senare - Bertil Gärtner. Jag kan återkomma till detta kära tema vid ett annat tillfälle. Men finessen var förstås att Svenska kyrkan i det ekumeniska kunde uppfattas vara en brokyrka. Så ortodoxerna 1925. Så inte de romerska katolikerna. Efter 1958 har det blivit lite annorlunda.
Per Beskow poängterar att "högkyrkligheten" inte var enhetlig. Nja, svarar jag. Hur enhetlig är den romersk katolska kyrkan? Lyssna till en arg benediktinermunk som ropar: "Jesuiterna motsvarar varje vrångbild av dem!" så förstår ni. Enhet är mer än enhetlighet och den "nya högkyrkligheten" hann inte sätta sig förrän den bistra kölden kom. Så såg de entusiastiska prästerna vad som hände 1957-58. Vårtecknen gick inte i blom och fick inte bära frukt. Det här var den väckelse Svenska kyrkan nekade sig. Visst, en del yta kunde man ta - men aldrig innehållet, teologin. Och det som kännetecknat den kyrkliga förnyelsen är att frågor om äkthet ställts, dvs sanningsfrågor, autencitetsfrågor.
Ska jag någon gång skriva memoarer kanske jag skulle skriva lite mer om skiljelinjen mellan den högkyrklighet som var till för sin egen skull och den som var pastoralteologi. Där går kanske den verkliga skiljelinjen. Och då noterar jag att Per Beskow föga skrivit om sitt eget pastorala arbete. Däremot har han skrivit goda böcker, är imponerande lärd och lätt att tycka om väldigt mycket. Men "högkyrkligheten" ser han med konvertitens ögon - och det får han gärna göra. Därmed inte sagt att den kyrkliga förnyelsen skulle sakna potential, en potential som nog hör samman med rörelsens rötter. Tror jag.
Att rörelsens betytt mycket för mångas bedjande, gudstjänstfirande och teologiska reflekterande är obestridligt.
Vill någon fundera vidare så läs den senaste årsboken från aKF, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Den är närmast typisk. Mycket om gudstjänsten och därtill en personlig illustration av hur Gud möter människor och griper in i deras liv. Gudstjänsten leder till erfarenheter av Gud också i byggnadstvister. Tron är på riktigt. Boken heter Gudstjänsten. Platsen för växt och fördjupning. Red Markus Hagberg. Artos 2014.
Ibland behöver vi kanske se vad Svenska kyrkan nekar sig - eller bättre: vad det svenska kyrkosystemet just nu nekar sig. Efter Ann Heberleins insats i Sydsvenskan och efter pr-kuppen i Almedalen tänker jag att tiden är kort för ett system som hålls uppe på det viset.
söndag 13 juli 2014
Bonnier vs Birro eller B&B
Biskop Åke Bonnier bryr sig om att svara Marcus Birro, som meddelat att han ska konvertera. Om det nu är det han ska. Hans konversion kanske snarare är aversion, han vänder sig bort från ett sammanhang han inte kan eller vill solidarisera sig med. Svenska kyrkan. Han gör alltså nu vad docenten Ann Heberlein uppmanade honom till - lämna Svenska kyrkan! Han förklarar varför och Åke Bonnier gör sig mödan att svara. Det är fint. Av hela sitt hjärta vill biskopen gratulera Marcus Birro till beslutet att påbörja konverteringsprocesssen, som han kallar den. Varför? Därför att Birro känner sig som katolik. Men noga taget bekänner sig Svenska kyrkan vara en katolsk kyrka, en del av den kyrka som är una, sancta, catholica. Så långt i framställningen tvekar jag alltså inför gratulerandet. Borde inte biskop Bonnier fastmer fundera över varför en i kulturlivet verksam drar iväg och undra vad det är för svagheter i Svenska kyrkan som nu borde hanteras av en biskop?
Biskopen talar om Birros "konvertionsresa" (sic!, vilket betyder att han skriver just så och inget nedsättande eller ögonbrynshöjt annat). Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört. Nå, vi lever i ett på papperet fritt land så den rätten har han nog, får vi väl konstatera. Vari består det generaliserade/felaktiga? Har inte Kajsa Ahlstrand gjort just sådana påpekanden om hur förkunnelsens fokus flyttats? Om detta kan man läsa en snutt i den bok jag fick ihop, Inget för någon. Invändningen från Marcus Birro var allvarlig: "Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta."
Den bedömningen delar inte biskopen. Dessvärre delar en del andra den - eller förstår vad Birro syftar på.
Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen." Så - vad hade Martin Luther sagt om Svenska kyrkan år 2014, tro?
Stockholms Storkyrka, där Åke Bonnier tidigare var domprost, följde jag lite under min vän Ludvig Jönssons tid. Där hördes en rent jungiansk förkunnelse. Dessa predikningar las ut för avhämtning. Jag har en samling och Jesus-centrerat var det inte. Redan då.
Besluten om enkönad vigsel togs väl utan besvärande teologiska komplikationer?
Biskoparna var inte överens om partnerskapsvälsignelse och när det kom till frågan om äktenskap för samkönade fanns ingen tid för, låt oss kalla det, intellektuell omorientering. Bråttom var det också. Vigselrätten var i fara. Konsultationer inom Borgågemenskapen fanns det inte tid till - inte 2005 och inte 2009. Och nu håller sig alltså Svenska kyrkan med en ordning för vigsel som Church of England avvisar. Sug på den!
"Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle göra."
Birro är generaliserande, det måste man medge. Men är det poänglöst? Biskop Bonnier talar om att evangeliet ska vara politiskt men inte partipolitiskt. Det kan man kanske säga - om man är reformert och om man inte sitter i ett partipolitiserat kyrkosystem. Vi andra säger kanske att evangeliet får konsekvenser utöver det personliga - i samhället - och att de kristnas kallelse också innefattar ansvaret att profetiskt kunna skilja mellan ont och gott. Men vi är programmatiskt kritiska mot något som klavbinder Kyrkan. Libertas Ecclesiae, Kyrkans Frihet, är vad vi står för. Och den friheten är i hög grad friheten från världslig politik in i de kyrkliga styrsystemen.
När det kommer till styrelsens texter till Kyrkomötet, tycker jag Birro har en poäng. Det har jag markerat i skrivelsen KsSkr 2014:1, Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2015-2017, s 42.
Reformationen fortgår kan betyda allt från att "vi håller på och förändrar" till vad ordet egentligen betyder: Vi ifrågasätter alltid så att Kyrkan behåller sin form, den form Gud gav. Reformationen är en fråga om vad Kyrkan är, inte ett projekt för att förbättra världen. En reformert teologi kan nog tänka sig att "vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet". De evangeliska och de katolska tänker inte riktigt så. De menar nog att det oriktiga i världen kan avslöjas också av dem som aldrig hört evangeliet.
Jag har faktiskt lite svårt att dela glädjen över att Marcus Birro går sin väg. Han ställde sanningsfrågor och bestämde sig för att i Svenska kyrkan hör han inte hemma. Nu önskar biskopen att han i sitt nya sammanhang ska få vila från sina frustrationer. Vad det detta Jesus lovade? Eller var det något annat han tänkte på när han sa att lärjungen fick vara nöjd om det går honom som hans Mästare? På en punkt skulle jag vilja mana Marcus Birro att fundera över sanningsfrågan. Det finns inget som är hans sanning. Egna erfarenheter kan man ha. Sanningen däremot är allmängiltig . Och de kristnas relation till sanningen? Joh 8, kanske.
Biskopen talar om Birros "konvertionsresa" (sic!, vilket betyder att han skriver just så och inget nedsättande eller ögonbrynshöjt annat). Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört. Nå, vi lever i ett på papperet fritt land så den rätten har han nog, får vi väl konstatera. Vari består det generaliserade/felaktiga? Har inte Kajsa Ahlstrand gjort just sådana påpekanden om hur förkunnelsens fokus flyttats? Om detta kan man läsa en snutt i den bok jag fick ihop, Inget för någon. Invändningen från Marcus Birro var allvarlig: "Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta."
Den bedömningen delar inte biskopen. Dessvärre delar en del andra den - eller förstår vad Birro syftar på.
Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen." Så - vad hade Martin Luther sagt om Svenska kyrkan år 2014, tro?
Stockholms Storkyrka, där Åke Bonnier tidigare var domprost, följde jag lite under min vän Ludvig Jönssons tid. Där hördes en rent jungiansk förkunnelse. Dessa predikningar las ut för avhämtning. Jag har en samling och Jesus-centrerat var det inte. Redan då.
Besluten om enkönad vigsel togs väl utan besvärande teologiska komplikationer?
Biskoparna var inte överens om partnerskapsvälsignelse och när det kom till frågan om äktenskap för samkönade fanns ingen tid för, låt oss kalla det, intellektuell omorientering. Bråttom var det också. Vigselrätten var i fara. Konsultationer inom Borgågemenskapen fanns det inte tid till - inte 2005 och inte 2009. Och nu håller sig alltså Svenska kyrkan med en ordning för vigsel som Church of England avvisar. Sug på den!
"Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle göra."
Birro är generaliserande, det måste man medge. Men är det poänglöst? Biskop Bonnier talar om att evangeliet ska vara politiskt men inte partipolitiskt. Det kan man kanske säga - om man är reformert och om man inte sitter i ett partipolitiserat kyrkosystem. Vi andra säger kanske att evangeliet får konsekvenser utöver det personliga - i samhället - och att de kristnas kallelse också innefattar ansvaret att profetiskt kunna skilja mellan ont och gott. Men vi är programmatiskt kritiska mot något som klavbinder Kyrkan. Libertas Ecclesiae, Kyrkans Frihet, är vad vi står för. Och den friheten är i hög grad friheten från världslig politik in i de kyrkliga styrsystemen.
När det kommer till styrelsens texter till Kyrkomötet, tycker jag Birro har en poäng. Det har jag markerat i skrivelsen KsSkr 2014:1, Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2015-2017, s 42.
Reformationen fortgår kan betyda allt från att "vi håller på och förändrar" till vad ordet egentligen betyder: Vi ifrågasätter alltid så att Kyrkan behåller sin form, den form Gud gav. Reformationen är en fråga om vad Kyrkan är, inte ett projekt för att förbättra världen. En reformert teologi kan nog tänka sig att "vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet". De evangeliska och de katolska tänker inte riktigt så. De menar nog att det oriktiga i världen kan avslöjas också av dem som aldrig hört evangeliet.
Jag har faktiskt lite svårt att dela glädjen över att Marcus Birro går sin väg. Han ställde sanningsfrågor och bestämde sig för att i Svenska kyrkan hör han inte hemma. Nu önskar biskopen att han i sitt nya sammanhang ska få vila från sina frustrationer. Vad det detta Jesus lovade? Eller var det något annat han tänkte på när han sa att lärjungen fick vara nöjd om det går honom som hans Mästare? På en punkt skulle jag vilja mana Marcus Birro att fundera över sanningsfrågan. Det finns inget som är hans sanning. Egna erfarenheter kan man ha. Sanningen däremot är allmängiltig . Och de kristnas relation till sanningen? Joh 8, kanske.
Bloggpost nummer tusen
När jag skulle nå 1000 poster på Bloggardag tänkte jag i våras att det var tid att sluta. Men så tog Växjö domkapitel ny sats och den saken ska upp den 22 augusti - ska ni verkligen inte få veta något om hur det går? Därtill återstår att skriva lite mer om Med snopp, för frågorna som kommit måste väl hanteras och sammanhangen kompliceras något i alla fall.
Kyrksyster skriver jag om lika lite som August Strindberg skrev om Karl XII. Han markerade kungen med ***. Ingen visste och alla begrep. Så jag kan få för mig att skriva om någon så att alla begriper utan att polemisera mot någon känd person. Fast jag tänker nog inte fördjupa mig i frågeställningen hur *** kan uppfatta sig som jagad, när det ställs konkreta uppföljningsfrågor på något som hon påstått och fått kraftigt understöd för, nämligen att jag är misogyn och av detta skäl skällde en gång i tiden i något oklart sammanhang ...
Dr F, som är begåvad, myntade i veckan som gick begreppet virtuell teologi. Med det avses snabba teologiska ställningstaganden utan besvärande mycket bakgrundskunskap eller komplikationsiver. Det enkla räcker och det enkla är det som någon omedelbart, närmast instinktivt, uppfattar. Detta omedelbara är det som alla sedan ska förhålla sig till. För så är det! Bara så ni vet!
Med teologi är det annars så att den kan bedrivas i bön och kontemplation, genom studier, genom lyssnande, i gudstjänsten, som kurser vid seminarier och universitet, genom idoga tematiska studier i den enda vetenskap där det blir av intresse att veta hur folk tänkt århundraden igenom. Teologi IRL är stort. Genom teologin las grunden för allt vetenskapligt tänkande i Västerlandet. Teologi var forskandet i Guds mening i tanke att det fanns en mening, en struktur, en systematik. Då gällde denna systematik också forskningsområdet medicin. Skapelse och frälsning var intelligibla.
Detta skulle kunna leda till en slags respekt för det allvarliga teologiska hantverket och i vår tradition en iver att särskilt lyssna när teologi hamnar på tvärs mot kyrkosystem. Det var ju det som var 1500-talets läge. Reformkatolikerna stod emot systemet för att värna det katolska mot det romerska. Det gick som det gick, men ni vet hur man säger: Det reformatoriska är det apostoliska och därmed det katolska.
Vi är rätt långt ifrån detta seriösa samtal i Svenska kyrkan. Det är väldigt mycket yta med pretentiös fördomsfullhet och glad vilja att etikettera dem som tänks vara meningsmotståndare. Själv klassas jag som konservativ. Hur blev jag det? Är jag inte snarare radikal - det är nämligen de brott jag dömts för i svensk domstol? Och är inte min teologiska traktan just radikaliteten? Strunta i etiketterandet och koketterandet - men är inte alltid ortodoxin radikal? Hur skulle den annars kunna vara ortodoxi?
Jag fick besked om att Ann Heberlein visste något om mig i Sydsvenskan den 11 juli. Jag nödgades läsa på. Hon visste något om någon hon konstruerat sig och kallar Dag Sandahl, såg jag. Ni kan få några exempel på vad en docent i etik fått ihop när det vill sig.
Hennes tema är att det finns ett "vi" som länge varit tysta. Det påståendet har jag mött förr, nämligen på 1960-talet. Då var det de högkyrkliga som tog för sig och ett "vi" som varit tysta.
Spöket går igen.
Inte heller då hade detta "vi" förstått att vara med i debatten. Nu - det var 60-tal, alltså, skulle detta "vi" ta nya tag. Precis som nu. Fast då skrev "vi" inte vad Heberlein med rätta konstaterar: "Vi har inte befunnit oss i konflikt med majoritetssamhället och har därför hållit en låg profil med vår tro. Vi har liksom inte haft något att protestera emot." Det var sannolikt så då också, men det ville ingen vidgå. Nu har majoritetstystnaden blivit ett problem. Hur kan det komma sig? Heberlein vet:
"'Kristen* har därför (på grund av "vår" tystnad, DS) i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar - alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil."
Det låter något. Men det kan faktiskt bli än bättre:
"De säger sig vilja föra fram ett kristet kärleksbudskap men fördömer samtidigt och ständigt sina medmänniskor."
Om detta må vi berätta, tydligen - idoga gubbar som ständigt orkar hålla på så.
"Ständigt" är ett signalord som i sammanhanget ger besked om att Heberlein är ute för att gräla. Det används frekvent t ex i äktenskapliga uppgörelser, kan man inhämta i litteraturen.
Gubbe är inte riktigt ett medicinskt senilitetsbegrepp och inte en åldersbestämningen utan snarare ett Åsa Romson-begrepp. Jag fattar. Majoritetssamhällets vokabulär blir Heberleins.
Nu har jag under decennier varit församlingspräst och alltså ständigt ägnat mig åt att fördöma. Det är något överraskande, må jag säga.
Vad har jag alltså fördömt, om vi ska följa docenten i etik Ann Heberleins framställning?
Här är uppräkningen, detta är vad hon förstått:
"Abort är synd. Skilsmässor är synd. Kvinnor ska hålla käften och inte lägga sig i viktiga saker som till exempel teologi. Muslimer är farliga och dödsstraff är bra."
Och vad det tysta "vi", som nu inser vad en sådan som jag menar - nu är jag sarkastisk och det är nog bäst att markera den saken - gjort är att "vi ryckt på axlarna och tänkt 'jaja, det är väl ingen som tar de där pajasarna på allvar'."
Vart leder Heberleins resonemang?
Till glädje förstås över att Antje Jackelén utsågs till "hetast i Almedalen" och vidare till Heberleins ideal, som definieras som, håll i er ordentligt för nu blir det omtumlande, "inklusivitet, ödmjukhet och tolerans istället för exklusivitet, tvärsäkerhet och gränsdragningar."
Virtuell teologi är inte begränsad till det virtuella, fattar jag. Det mesta var fel.
Ett medger jag dock.
Jag är när jag läser Heberlein beredd att ompröva min hittillsvarande restriktiva inställning i abortfrågan. Annars har jag i den frågan tänkt som Annemarie Thunberg.
Jag känner inte Ann Heberlein. Jag har aldrig samtalat med henne. Det närmaste jag kommit henne är att min dotter bott på samma gård som student i Lund och mött Heberleins när hundar skulle rastas. Så ungefär.
Jag antar att hon - sitt universitet till skam - ska uppfattas som en företrädare för den virtuella teologin.
Hon stampar inte av i någon min text för att komma åt mig. Icke ett belägg! Det blir lika dumt som när folk här på Bloggardag vill veta hur jag tänker om Svenska kyrkan, ett ämne som jag behandlat i en räcka böcker. Läs dem om ni är intresserade av att få veta eller försök förstå vad som skrivs här på ett mindre fördomsfullt och mer eftertänksamt sätt.
Lite högtidligt, lika kärt som oförmodat som flickan sa, har vi nått siffran tusen bloggposter.
Om Växjö domkapitel bara taggat ner hade allt kunnat sluta här och då hade ni fått leva utan en massa frågor om ämbetet och högkyrkligheten och allt annat som kommer framöver på Bloggardag. Om Gud vill och vi får leva, ska jag kanske understryka?
Kyrksyster skriver jag om lika lite som August Strindberg skrev om Karl XII. Han markerade kungen med ***. Ingen visste och alla begrep. Så jag kan få för mig att skriva om någon så att alla begriper utan att polemisera mot någon känd person. Fast jag tänker nog inte fördjupa mig i frågeställningen hur *** kan uppfatta sig som jagad, när det ställs konkreta uppföljningsfrågor på något som hon påstått och fått kraftigt understöd för, nämligen att jag är misogyn och av detta skäl skällde en gång i tiden i något oklart sammanhang ...
Dr F, som är begåvad, myntade i veckan som gick begreppet virtuell teologi. Med det avses snabba teologiska ställningstaganden utan besvärande mycket bakgrundskunskap eller komplikationsiver. Det enkla räcker och det enkla är det som någon omedelbart, närmast instinktivt, uppfattar. Detta omedelbara är det som alla sedan ska förhålla sig till. För så är det! Bara så ni vet!
Med teologi är det annars så att den kan bedrivas i bön och kontemplation, genom studier, genom lyssnande, i gudstjänsten, som kurser vid seminarier och universitet, genom idoga tematiska studier i den enda vetenskap där det blir av intresse att veta hur folk tänkt århundraden igenom. Teologi IRL är stort. Genom teologin las grunden för allt vetenskapligt tänkande i Västerlandet. Teologi var forskandet i Guds mening i tanke att det fanns en mening, en struktur, en systematik. Då gällde denna systematik också forskningsområdet medicin. Skapelse och frälsning var intelligibla.
Detta skulle kunna leda till en slags respekt för det allvarliga teologiska hantverket och i vår tradition en iver att särskilt lyssna när teologi hamnar på tvärs mot kyrkosystem. Det var ju det som var 1500-talets läge. Reformkatolikerna stod emot systemet för att värna det katolska mot det romerska. Det gick som det gick, men ni vet hur man säger: Det reformatoriska är det apostoliska och därmed det katolska.
Vi är rätt långt ifrån detta seriösa samtal i Svenska kyrkan. Det är väldigt mycket yta med pretentiös fördomsfullhet och glad vilja att etikettera dem som tänks vara meningsmotståndare. Själv klassas jag som konservativ. Hur blev jag det? Är jag inte snarare radikal - det är nämligen de brott jag dömts för i svensk domstol? Och är inte min teologiska traktan just radikaliteten? Strunta i etiketterandet och koketterandet - men är inte alltid ortodoxin radikal? Hur skulle den annars kunna vara ortodoxi?
Jag fick besked om att Ann Heberlein visste något om mig i Sydsvenskan den 11 juli. Jag nödgades läsa på. Hon visste något om någon hon konstruerat sig och kallar Dag Sandahl, såg jag. Ni kan få några exempel på vad en docent i etik fått ihop när det vill sig.
Hennes tema är att det finns ett "vi" som länge varit tysta. Det påståendet har jag mött förr, nämligen på 1960-talet. Då var det de högkyrkliga som tog för sig och ett "vi" som varit tysta.
Spöket går igen.
Inte heller då hade detta "vi" förstått att vara med i debatten. Nu - det var 60-tal, alltså, skulle detta "vi" ta nya tag. Precis som nu. Fast då skrev "vi" inte vad Heberlein med rätta konstaterar: "Vi har inte befunnit oss i konflikt med majoritetssamhället och har därför hållit en låg profil med vår tro. Vi har liksom inte haft något att protestera emot." Det var sannolikt så då också, men det ville ingen vidgå. Nu har majoritetstystnaden blivit ett problem. Hur kan det komma sig? Heberlein vet:
"'Kristen* har därför (på grund av "vår" tystnad, DS) i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar - alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil."
Det låter något. Men det kan faktiskt bli än bättre:
"De säger sig vilja föra fram ett kristet kärleksbudskap men fördömer samtidigt och ständigt sina medmänniskor."
Om detta må vi berätta, tydligen - idoga gubbar som ständigt orkar hålla på så.
"Ständigt" är ett signalord som i sammanhanget ger besked om att Heberlein är ute för att gräla. Det används frekvent t ex i äktenskapliga uppgörelser, kan man inhämta i litteraturen.
Gubbe är inte riktigt ett medicinskt senilitetsbegrepp och inte en åldersbestämningen utan snarare ett Åsa Romson-begrepp. Jag fattar. Majoritetssamhällets vokabulär blir Heberleins.
Nu har jag under decennier varit församlingspräst och alltså ständigt ägnat mig åt att fördöma. Det är något överraskande, må jag säga.
Vad har jag alltså fördömt, om vi ska följa docenten i etik Ann Heberleins framställning?
Här är uppräkningen, detta är vad hon förstått:
"Abort är synd. Skilsmässor är synd. Kvinnor ska hålla käften och inte lägga sig i viktiga saker som till exempel teologi. Muslimer är farliga och dödsstraff är bra."
Och vad det tysta "vi", som nu inser vad en sådan som jag menar - nu är jag sarkastisk och det är nog bäst att markera den saken - gjort är att "vi ryckt på axlarna och tänkt 'jaja, det är väl ingen som tar de där pajasarna på allvar'."
Vart leder Heberleins resonemang?
Till glädje förstås över att Antje Jackelén utsågs till "hetast i Almedalen" och vidare till Heberleins ideal, som definieras som, håll i er ordentligt för nu blir det omtumlande, "inklusivitet, ödmjukhet och tolerans istället för exklusivitet, tvärsäkerhet och gränsdragningar."
Virtuell teologi är inte begränsad till det virtuella, fattar jag. Det mesta var fel.
Ett medger jag dock.
Jag är när jag läser Heberlein beredd att ompröva min hittillsvarande restriktiva inställning i abortfrågan. Annars har jag i den frågan tänkt som Annemarie Thunberg.
Jag känner inte Ann Heberlein. Jag har aldrig samtalat med henne. Det närmaste jag kommit henne är att min dotter bott på samma gård som student i Lund och mött Heberleins när hundar skulle rastas. Så ungefär.
Jag antar att hon - sitt universitet till skam - ska uppfattas som en företrädare för den virtuella teologin.
Hon stampar inte av i någon min text för att komma åt mig. Icke ett belägg! Det blir lika dumt som när folk här på Bloggardag vill veta hur jag tänker om Svenska kyrkan, ett ämne som jag behandlat i en räcka böcker. Läs dem om ni är intresserade av att få veta eller försök förstå vad som skrivs här på ett mindre fördomsfullt och mer eftertänksamt sätt.
Lite högtidligt, lika kärt som oförmodat som flickan sa, har vi nått siffran tusen bloggposter.
Om Växjö domkapitel bara taggat ner hade allt kunnat sluta här och då hade ni fått leva utan en massa frågor om ämbetet och högkyrkligheten och allt annat som kommer framöver på Bloggardag. Om Gud vill och vi får leva, ska jag kanske understryka?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)