Ni minns kanske fd komminister Karlsson i Brastad. Inte Braastad, som är en fin konjak. Brastad som postadress. Men, själasörjarsinnet slår till, ni behöver kanske en Braastad när ni läst om Brastad.
I Brastad finns Stångenäshemmet. Det är en interneringsanstalt för äldre, förstår jag. Men alls inte dålig. En onsdag kan det vara bingostund med elva-kaffe och hembakat. Nu hade folk både på hemmet och boende i servicelägenheterna uppmanat att fd komminister Karlsson att vara med. Ja, är det ett hem kan väl folk få bjuda hem vem dom vill. Karlsson kom, men blev "i samband med aktiviteten" inkallad till enhetschef Monica Hammarqvists tjänsterum. Vad gällde saken? Hammarqvist slog till med beslutet att fd komminister Karlsson förbjöds ha prästskjorta på sig vid bingoträffar på onsdagar. Gjorde Karlsson privata besök hos boende, skulle han inte heller vara prästklädd. Detta hade tydligen, så gick det att förstå, överenskommits med kyrkoherde Torbjörn Edebol i Bro pastorat.
Detta besked bad fd komminister Karlsson att få skriftligt medan han väntade. Detta var inte möjligt. Beskedet skulle skickas. Inte ens efter två veckor har beskedet kommit i skriftlig form. Ändå framhöll enhetschefen att hon visste var Karlsson bodde. Det förtydligades med beskedet att enhetschefen hade "koll" på Karlsson. Då fick Karlsson en känsla av något hotfullt och upplevde "stort obehag". Man behöver inte ha läst en myckenhet kriminallitteratur eller sett många filmer i den genren för att förstå vad som menas när någon säger "jag vet var du bor" och "jag ska ha koll på dig".
Nu tror jag att enhetschef (det kan omöjligen heta "Einheitsführer"! Men vad heter det? Är det helt enkelt "Rottenführerin"?) Hammarqvist faktiskt inte har koll på Karlsson. Då skulle hon aldrig muckat utan stillsamt hållit god min i elakt spel.
Karlsson anmälde saken till kommunchef, socialchef och personalchef i Lysekils kommun. Han hade frågor att ställa, frågor om vad om vad som ska gälla. Måste han byta till prästkläder först i Munkedals pastorat om han ska till Uddevalla. Som alla vet är det ont om parkeringsmöjligheter just vid kommungränsen. Får han ha prästkläder i sin egen trädgård? Personal från hemmet kan ju vara ute och promenera med äldre från hemmet som då kan se honom. Och får Karlsson handla prästklädd i en affär givet att affären ligger i Bro pastorat?
Kommunledningen har fått raka frågor att besvara. Hade vi haft en alert journalistkår, hade vi fått läsa mycket skojfriska artiklar och kunnat sjunga "Ett glatt humör ska man alltid ha". Fast inte Hammarqvist. Hon hade av alerta journalister ställts ut för att skrattas åt. "Lite tålte hon hedras ändå men mera att skrattas åt", som ni vet. Men hur dumt kan det bli? Det är nog väl att vi inte hålls med en alert journalistkår med förmåga till sjuk humor.
Hur kunde det bli så här? Karlsson skrev i Bohusläningen och L-et i RFSL skojades till som ett "Lössläppthet". Biskopen Eckerdal blev upprörd, lättretad som han verkar vara. Han kunde annars nöjt sig med att kommentera det läppalätta. Så var det igång.
I går begravdes Carl Henrik Martling i Slottskyrkan, Stockholms slott. Oloph Bexell höll ett griftetal där han brydde sig om oss andra dödliga också. Överhovpredikanten Dalman välsignade inte minst. Han, Martling inte Dalman, var den siste av de stora. Nu har jag varit på Bertil Gärtners, Carl Strandbergs, Erik Petréns och Carl Henrik Martlings begravningar. Jag undrar hur det känns för samtidens biskpar att förstå att ingen av dessa blivit prästvigd med nuvarande regelsystem för att inte tala om Bo Giertz. Eller oss andra. Vilket organiserat lögnväsende Svenska kyrkan håller sig med och hur eländigt det administreras av biskopar, som på inget sätt ställer frågan om Gud kan få för sig att kalla på ett, säg, kyrkopolitiskt avvikande sätt.
Ska vi inte rycka hyendet av lasten. Brutalt. Och liksom för att hedra de stora? För i så många sammanhang ser vi det kyrkliga lögnväsendet, ser det löjeväckande i detta och det komplett destruktiva. I går kom jag hem och läste kommentaren att kyrkohandboken inte handlar om Guds eller trons existens. Inte?
Nu lär vi oss än en gång att skilja mellan fides qua och fides quae. Fides qua handlar det inte om för man kan tro på vad fan som helst, som vi fromma säger. Men när det kommer till trons innehåll är dte alls inte självklart att det är kyrkokristendom en kyrkohandbok uttrycker. Ska mna öva sig att förstå detta, bör han läsa den utgåva av Swebilii katekes, som Johan Herbertsson just gett ut. 1689 års katekes av Olaus Swebllius. Universus Academic Press 2017. Eller Folke T Olofssons tre band Credo. Och helt fel är det inte att tillägna sig den bok jag tänkte skriva om i morgon, en snäll söndag.
Jayne Svenungsson hamnade i Svenska Akademien. Inte Antje, som annars gäller för att vara det teologiska ljuset. Jag funderar.
lördag 30 september 2017
fredag 29 september 2017
Torsdag i teologisk mening
Kan det finnas en jungfru i teologisk mening, kan det förstår, och närmast mer lättbegripligt, finnas torsdag i teologisk mening. Kanske är det därför depressionen så lätt smyger sig på. Torsdagen är illa kristnad. Det är Tor som drar runt.
Först läste jag en plädering för rådande valsystem i tidningen Dagen. Det mesta står tydligen väl till med kyrkovalsystemet och det vore mig fjärran att påstå, att den repliken är de falska profeternas. "Arbetet för rättvisa, jämlikhet, HBTQ-rättigheter, miljö, fred med mera vilar faktiskt på kristen grund utifrån övertygelsen om människans och skapelsens helighet och okränkbarhet." Då vet vi det. Och slutsatsen blir att kyrkans valsystem ska behållas, för direktvalet räddar tydligen ett engagemang. Det hade min folkskollärare inte gått på. Han drev nämligen bestämt detta, att den som röstar har en skyldighet att veta vad han/hon röstar på. Så vad menar partierna och deras styrelser S, SD och C om de eukaristiska bönerna?
Skribenten, präst i Svenska kyrkan, vill berätta om partipolitiskt aktiva som brinner för Svenska kyrkan. Fast var det detta saken gällde när frågan om sekulära politiska partiers styrande och ställande i Svenska kyrkan var ämnet? Det vill till att kunna blanda och ge i det kyrkliga. I varje fall i Lunds stift. Vi behåller valsystemet och väntar på allt gott som ska komma. Skribenten, komminister Haglund, nämnde inte att han är centerpartist och har ett förflutet som svinskötare. När prästkallelsen drabbade honom betraktade han sig inte som kristen. Man hittar mycket när man hittar medier i Ljusdal och Sjöbo! Jag har inga synpunkter, men nog borde rent allmänt Dagen försett oss med uppgiften om författarens bondeförbundska? Intresset ljuger alltid eller aldrig. För egen del håller jag före att inget parti med de bästa föresatser för Svenska kyrkan gjort Svenska kyrkan så illa som just centerpartiet.
http://www.dagen.se/debatt/mattias-haglund-skrota-inte-kyrkans-valsystem-1.1032288
Torsdagen fortsatte och jag läste i en bloggkommentar redaktör Dike, POSK. Han hävdar att kyrkomötet endast fattar beslut i organisatoriska och ekonomiska frågor. Gud och Jesus sitter i orubbat och evigt bo (kyrkomötet). Välan, förklara då för de fåkunniga hur ett beslut om kyrkohandboken handlar om organisatoriska och ekonomiska beslut och inte om innehållsliga! Fattas inga avgöranden om läran, när formuleringar antas? Varför ska det då mödas så mycket om formuleringarna? Här vill jag verkligen veta hur posk-aren Dike argumenterar. Kanske kan ett ljus gå upp från höjden.
På eftermiddagen fick jag av dr F tipset att läsa Trelleborgs Allehanda. Det var en plusartikel men i alla fall. Här var ånyo en fryntlig präst, denna gång i Hammarlöv. Jag tror ni minns platsen från Sjöwall-Wahlöös Beck-böcker. Vad har denne nye kyrkoherde på hjärtat.
Först tror han inte på att Sverige är sekulariserat. Fast han medger tydligen att få går i gudstjänsten, men han är övertygad om att människor har en tro likväl. Han har hälsat på människor. De har varit vänliga. Det kändes som bra möten. Jojo.
Kyrkoherden har lärt sig att se "bortom kön, hud, sexualitet och språk". Vad förenar människor som alla är lika? "Ångesten och glädjen är densamma."
Kyrkoherden tycker att är "kul att jobba med arbetsledning".Och festligt är det att han flytttar från Östra Någonting till Västra Någonting och sådant är till glädje för prästerskapet, som inte har högra krav när det gäller just festlighet, kan man förstå. Kyrkoherden ska med komminister och kyrkomusiker "möta de människor som vill bli mötta" och det är, håll i er, inte en rolig men väl en "spännande utmaning", Medge att ni får intressanta inblickar i en kyrkoherdes känsloliv.
Väldigt spännande och glädje att få vandra med dem som kommer till en begravning tycker kyrkoherden är stort. För att inte tala om dop och vigsel, men det har ni redan fattat. KG Hammar är en kristen förebild. Varför? "Han lyfte upp att vi alla är lika inför Gud." Gjorde han verkligen det? Finns det någon text att analysera? Eller blir det hela bara dumt?
Ibland får kyrkoherden finnas bakom och stötta och det "kändes bra". Fattas bara annat. Självfallet har han skaffat husbil, vad annars? "Livet här och nu är viktigt, att fånga det, och att våga leva det. Det blir man vara i det här jobbet." Jobbet är ordet kyrkoherden fällde.
Som grädde på moset fick vi en hänvisning till kyrkoherdens efterträderska i gamla pastoratet, som ger sina visioner. De bär syn för sägen och jag lägger hänvisningen här på nytt, eftersom det finns läsare som undviker att läsa kommentarer. Håll till godo!
http://www.osterlenmagasinet.se/article/en-kyrka-for-alla-om-eva-asp-far-bestamma/
MTD-religionen behöver tjänsteandar och får det. De vet hur orden ska läggas. De använder allt och alla som alibin för det egna. De känner mycket och bekräftas av möten med tacksamma församlingsbor. Kanske får de motta tacksamhetsbevis, när de går i pension. Ungefär som mannen, som fick en silvertallrik med inskriptionen "Från tacksamma barnmorskor i sju socknar."
Nu är det fredag i teologisk mening och jag åker på begravning. Som det kan bli. Och pastor Jansson ter sig passé. Den kyrkliga verkligheten måste numera vridas ner i fiktion.
Först läste jag en plädering för rådande valsystem i tidningen Dagen. Det mesta står tydligen väl till med kyrkovalsystemet och det vore mig fjärran att påstå, att den repliken är de falska profeternas. "Arbetet för rättvisa, jämlikhet, HBTQ-rättigheter, miljö, fred med mera vilar faktiskt på kristen grund utifrån övertygelsen om människans och skapelsens helighet och okränkbarhet." Då vet vi det. Och slutsatsen blir att kyrkans valsystem ska behållas, för direktvalet räddar tydligen ett engagemang. Det hade min folkskollärare inte gått på. Han drev nämligen bestämt detta, att den som röstar har en skyldighet att veta vad han/hon röstar på. Så vad menar partierna och deras styrelser S, SD och C om de eukaristiska bönerna?
Skribenten, präst i Svenska kyrkan, vill berätta om partipolitiskt aktiva som brinner för Svenska kyrkan. Fast var det detta saken gällde när frågan om sekulära politiska partiers styrande och ställande i Svenska kyrkan var ämnet? Det vill till att kunna blanda och ge i det kyrkliga. I varje fall i Lunds stift. Vi behåller valsystemet och väntar på allt gott som ska komma. Skribenten, komminister Haglund, nämnde inte att han är centerpartist och har ett förflutet som svinskötare. När prästkallelsen drabbade honom betraktade han sig inte som kristen. Man hittar mycket när man hittar medier i Ljusdal och Sjöbo! Jag har inga synpunkter, men nog borde rent allmänt Dagen försett oss med uppgiften om författarens bondeförbundska? Intresset ljuger alltid eller aldrig. För egen del håller jag före att inget parti med de bästa föresatser för Svenska kyrkan gjort Svenska kyrkan så illa som just centerpartiet.
http://www.dagen.se/debatt/mattias-haglund-skrota-inte-kyrkans-valsystem-1.1032288
Torsdagen fortsatte och jag läste i en bloggkommentar redaktör Dike, POSK. Han hävdar att kyrkomötet endast fattar beslut i organisatoriska och ekonomiska frågor. Gud och Jesus sitter i orubbat och evigt bo (kyrkomötet). Välan, förklara då för de fåkunniga hur ett beslut om kyrkohandboken handlar om organisatoriska och ekonomiska beslut och inte om innehållsliga! Fattas inga avgöranden om läran, när formuleringar antas? Varför ska det då mödas så mycket om formuleringarna? Här vill jag verkligen veta hur posk-aren Dike argumenterar. Kanske kan ett ljus gå upp från höjden.
På eftermiddagen fick jag av dr F tipset att läsa Trelleborgs Allehanda. Det var en plusartikel men i alla fall. Här var ånyo en fryntlig präst, denna gång i Hammarlöv. Jag tror ni minns platsen från Sjöwall-Wahlöös Beck-böcker. Vad har denne nye kyrkoherde på hjärtat.
Först tror han inte på att Sverige är sekulariserat. Fast han medger tydligen att få går i gudstjänsten, men han är övertygad om att människor har en tro likväl. Han har hälsat på människor. De har varit vänliga. Det kändes som bra möten. Jojo.
Kyrkoherden har lärt sig att se "bortom kön, hud, sexualitet och språk". Vad förenar människor som alla är lika? "Ångesten och glädjen är densamma."
Kyrkoherden tycker att är "kul att jobba med arbetsledning".Och festligt är det att han flytttar från Östra Någonting till Västra Någonting och sådant är till glädje för prästerskapet, som inte har högra krav när det gäller just festlighet, kan man förstå. Kyrkoherden ska med komminister och kyrkomusiker "möta de människor som vill bli mötta" och det är, håll i er, inte en rolig men väl en "spännande utmaning", Medge att ni får intressanta inblickar i en kyrkoherdes känsloliv.
Väldigt spännande och glädje att få vandra med dem som kommer till en begravning tycker kyrkoherden är stort. För att inte tala om dop och vigsel, men det har ni redan fattat. KG Hammar är en kristen förebild. Varför? "Han lyfte upp att vi alla är lika inför Gud." Gjorde han verkligen det? Finns det någon text att analysera? Eller blir det hela bara dumt?
Ibland får kyrkoherden finnas bakom och stötta och det "kändes bra". Fattas bara annat. Självfallet har han skaffat husbil, vad annars? "Livet här och nu är viktigt, att fånga det, och att våga leva det. Det blir man vara i det här jobbet." Jobbet är ordet kyrkoherden fällde.
Som grädde på moset fick vi en hänvisning till kyrkoherdens efterträderska i gamla pastoratet, som ger sina visioner. De bär syn för sägen och jag lägger hänvisningen här på nytt, eftersom det finns läsare som undviker att läsa kommentarer. Håll till godo!
http://www.osterlenmagasinet.se/article/en-kyrka-for-alla-om-eva-asp-far-bestamma/
MTD-religionen behöver tjänsteandar och får det. De vet hur orden ska läggas. De använder allt och alla som alibin för det egna. De känner mycket och bekräftas av möten med tacksamma församlingsbor. Kanske får de motta tacksamhetsbevis, när de går i pension. Ungefär som mannen, som fick en silvertallrik med inskriptionen "Från tacksamma barnmorskor i sju socknar."
Nu är det fredag i teologisk mening och jag åker på begravning. Som det kan bli. Och pastor Jansson ter sig passé. Den kyrkliga verkligheten måste numera vridas ner i fiktion.
torsdag 28 september 2017
Modern demokratisk folkkyrka
Jag säger bara "Babels torn" och avser nu den medvetna språkförbistringen. Begreppet "folkkyrka" kan betyda en kyrka som styrs av det folkomspännande draget, dvs mission. Det kan också betyda an kyrka där det gudstjänstfirande folket tar ansvar för att Kyrkan ska kunna vara Kyrka och det kan betyda en kyrka som styrs och kontrolleras av folket i demokratiska val. Tre modeller för en folkkyrka.
Ska vi leta i svensk folkkyrkoteologi är det Einar Billing och Gustaf Wingren som står för den första modellen. Den var på sin tid anti-frikyrklighet. I grunden är den idealistisk, en tanke att förverkliga. Den andra modellen hör ihop med J A Eklund och är i grunden synen på det gudstjänstfirande folket i Västergötland, som efter högmässan samlas till kyrkostämma för att göra det bra för Kyrkan, som konkretiseras i socknen. Detta är en agrart inkulturerad kyrka. Folkkyrka i meningen modern och demokratisk är en annan folkkyrkosyn, frikopplad från evangeliet och gudstjänsten. Arndt Johansson, tidningsman i Falun, stod för den liksom de s k socialetikerna. Det är en folkkyrkosyn som legitimerar den politiska makten över Svenska kyrkan och den har i långliga tider vetat var den har sina fiender även om dessa fiender själva försökte uppträda belevat och förstående, som vore denna folkkyrkosyn på minsta sätt kyrklig. Det var den inte. Den var och är utövande av politiskmakt och den har som förutsättning att själva uppenbarelsen är en nullitet.
Tanken att evangeliet skulle vara avslöjad sanning och något som ska bevaras sekel efter sekel i väntan på att Frälsaren kommer tillbaka för att döma levande och döda är en orimlig tankemodell för denna moderna demokratiska folkkyrka. Den är nämligen modern och det är väljarna som i val bestämmer vad denna kyrka ska ägna sig åt under fyra år. Det budskapet förmedlades också från det kyrkliga högkvarteret och det kanske är det mest minnesvärda från kyrkovalet 2017. Vi struntar i den omständigheten att det noga taget är omöjligt att förstå vad de röstande egentligen vill att Svenska kyrkan ska göra. Vi struntar också i att det bara är 18% som röstar (medan lika få människor som tidigare går i kyrkan) och att detta pekar på ett fortsatt demokratiskt underskott. Vi struntar dessutom i att det är sekulära politiska partier som tar hand om makten i Svenska kyrkan. Det skapades dock ett intryck av att de röstandes mening var av intresse. Men då kanske vi inte ska strunta i att det grundläggande för en kyrka är att förvalta avslöjandet, uppenbarelsen.
När det aldrig talas om den uppenbarade sanningen om oss, tillvaron, våra liv och världens gång, kanske vi helt enkelt ska dra slutsatsen att Svenska kyrkan är måttligt intresserad av kristen tro. Intresset gäller en modern demokratisk folkkyrka och poängen med denna demokrati är att den inte är teokrati! Hans Bülow, som i en ledare var tydlig, ska inte försummas. Får han frågan vem som ska bestämma i en folkkyrka, svarar han: "Folket!" Det är begripligt, det är konsekvent och det är förödande. Men det går en linje tillbaka till hur Arndt Johansson och de s k socialetikerna tänkte. Folket begrep bättre än kyrkfolket vad Jesus ville. Och folkkyrkan skulle bättre anpassas som folkkyrka. Modern och demokratisk.
Nu vill jag inte på minsta sätt bråka, men vi är uppenbart långt ifrån Billing, Eklund och Wingren. Detta var inte deras sätt att förstå Kyrkan. Och då nämner jag inte de andra, de som buntades ihop som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen, Pro Veritate, Uppsala 1982. Där illustreras också situationen med exemplet Norge där kyrkoministern Einar Førde (som jag träffat) kunde tänka sig att kyrkan själv fick fatta beslut om liturgin, men läran och utnämningarna hade staten hand om. Det finns en grundläggande motsättning i Svenska kyrkan. Den gäller vad som är kristen tro och det som inte är det. Vi borde, som min rätt nära vän brukar uttrycka sig, föra förnuftiga resonemang om saken.
I dag hade jag hoppats på en rejäl torsdagsdepression med en artikel i den tryckta produkten. Så blev det inte. Jag får nöja mig med den depression som vändes i eufori i går afton när jag såg MTD-religionen proklameras så storstilat. Den påhittige skribenten, en prästvigd konsult, har kardinalsröd skjorta. Vad säger Den Ranghögste om det?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gor-en-kulturrevolution-i-kyrkan-och-kundfokusera
De som läser den tryckta produkten i syfte att deprimera mera noterar, att det tydligen bara är Frimldig kyrka osm förhåller sig kritisk till den nya kyrkomötesordningen med teman, begränsad motionsrätt och inget interpellationsinstitut. Makten förläggs till kansliet och till ideologiproducenter. Ledamöterna av kyrkomötet behöver alls inte resa fort till Uppsala. De tycks nöjda med det. Jaja. Ni betalar.
Ska vi leta i svensk folkkyrkoteologi är det Einar Billing och Gustaf Wingren som står för den första modellen. Den var på sin tid anti-frikyrklighet. I grunden är den idealistisk, en tanke att förverkliga. Den andra modellen hör ihop med J A Eklund och är i grunden synen på det gudstjänstfirande folket i Västergötland, som efter högmässan samlas till kyrkostämma för att göra det bra för Kyrkan, som konkretiseras i socknen. Detta är en agrart inkulturerad kyrka. Folkkyrka i meningen modern och demokratisk är en annan folkkyrkosyn, frikopplad från evangeliet och gudstjänsten. Arndt Johansson, tidningsman i Falun, stod för den liksom de s k socialetikerna. Det är en folkkyrkosyn som legitimerar den politiska makten över Svenska kyrkan och den har i långliga tider vetat var den har sina fiender även om dessa fiender själva försökte uppträda belevat och förstående, som vore denna folkkyrkosyn på minsta sätt kyrklig. Det var den inte. Den var och är utövande av politiskmakt och den har som förutsättning att själva uppenbarelsen är en nullitet.
Tanken att evangeliet skulle vara avslöjad sanning och något som ska bevaras sekel efter sekel i väntan på att Frälsaren kommer tillbaka för att döma levande och döda är en orimlig tankemodell för denna moderna demokratiska folkkyrka. Den är nämligen modern och det är väljarna som i val bestämmer vad denna kyrka ska ägna sig åt under fyra år. Det budskapet förmedlades också från det kyrkliga högkvarteret och det kanske är det mest minnesvärda från kyrkovalet 2017. Vi struntar i den omständigheten att det noga taget är omöjligt att förstå vad de röstande egentligen vill att Svenska kyrkan ska göra. Vi struntar också i att det bara är 18% som röstar (medan lika få människor som tidigare går i kyrkan) och att detta pekar på ett fortsatt demokratiskt underskott. Vi struntar dessutom i att det är sekulära politiska partier som tar hand om makten i Svenska kyrkan. Det skapades dock ett intryck av att de röstandes mening var av intresse. Men då kanske vi inte ska strunta i att det grundläggande för en kyrka är att förvalta avslöjandet, uppenbarelsen.
När det aldrig talas om den uppenbarade sanningen om oss, tillvaron, våra liv och världens gång, kanske vi helt enkelt ska dra slutsatsen att Svenska kyrkan är måttligt intresserad av kristen tro. Intresset gäller en modern demokratisk folkkyrka och poängen med denna demokrati är att den inte är teokrati! Hans Bülow, som i en ledare var tydlig, ska inte försummas. Får han frågan vem som ska bestämma i en folkkyrka, svarar han: "Folket!" Det är begripligt, det är konsekvent och det är förödande. Men det går en linje tillbaka till hur Arndt Johansson och de s k socialetikerna tänkte. Folket begrep bättre än kyrkfolket vad Jesus ville. Och folkkyrkan skulle bättre anpassas som folkkyrka. Modern och demokratisk.
Nu vill jag inte på minsta sätt bråka, men vi är uppenbart långt ifrån Billing, Eklund och Wingren. Detta var inte deras sätt att förstå Kyrkan. Och då nämner jag inte de andra, de som buntades ihop som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen, Pro Veritate, Uppsala 1982. Där illustreras också situationen med exemplet Norge där kyrkoministern Einar Førde (som jag träffat) kunde tänka sig att kyrkan själv fick fatta beslut om liturgin, men läran och utnämningarna hade staten hand om. Det finns en grundläggande motsättning i Svenska kyrkan. Den gäller vad som är kristen tro och det som inte är det. Vi borde, som min rätt nära vän brukar uttrycka sig, föra förnuftiga resonemang om saken.
I dag hade jag hoppats på en rejäl torsdagsdepression med en artikel i den tryckta produkten. Så blev det inte. Jag får nöja mig med den depression som vändes i eufori i går afton när jag såg MTD-religionen proklameras så storstilat. Den påhittige skribenten, en prästvigd konsult, har kardinalsröd skjorta. Vad säger Den Ranghögste om det?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gor-en-kulturrevolution-i-kyrkan-och-kundfokusera
De som läser den tryckta produkten i syfte att deprimera mera noterar, att det tydligen bara är Frimldig kyrka osm förhåller sig kritisk till den nya kyrkomötesordningen med teman, begränsad motionsrätt och inget interpellationsinstitut. Makten förläggs till kansliet och till ideologiproducenter. Ledamöterna av kyrkomötet behöver alls inte resa fort till Uppsala. De tycks nöjda med det. Jaja. Ni betalar.
onsdag 27 september 2017
Före Aurora 17
Före Aurora kämpade vi på Sydfront 82 och Sydfront 89. Det var en del andra militära övningar också, men dessa var de stora i södra Sverige. Vid Sydfront 89 hade jag min roligaste militära uppgift som förbandsinstruktör/stridsdomare/blågul. Uppgiften var inte att göra sig märkvärdig, men väl att se hur förbanden fungerade och då och då (dagligen!) foga några iakttagelser till helheten.
Om jag inte visste det innan, lärde jag mig då vilken betydelse chefen har för att förbandet ska fungera och förbandsandan vara på topp. Svaga chefer ställer till det. De är inte säkert svaga så att det syns. De ropar och härjar kraftfullt. Men de får ingen ordning på förbandet, förlöser ingen entusiasm, löser inte uppgifter på bästa sätt och får inte den belöning som är truppens kärlek. När jag alltså höjer blicken över missdådarens horisont, han som ska in på anstalt 18 månader, kan det bero på att jag är en fd förbandsinstruktör med uppgiften att se och förstå hur också chefer löser sina uppgifter. Svaga chefer demoraliserar sina förband.
Uppgiften är självklart att dra upp gränser genom att markera vilken uppgift förbandet ska lösa. Det skapar kamratanda när alla förstår att de är beroende av varandra. Så också i det kyrkliga. Jesus sänder ut lärjungar två och två. Ensamma är vi utsatta och svaga. Arbetslag ger jag i förstone inte så mycket för. Det är inte säkert att arbetslaget är överens om tagen, inte ens överens om vad firman tillverkar. Inte konstigt att det går illa då. Med en gemensam vision blir mycket annorlunda. Och det är chefens ansvar inte bara att sätta igång ett oräkneligt stort antal diskussionsklubbar med spridd träffbild i skilda mål. Chefen har ansvar att frigöra och ta vara på visioner och arbetsglädje.
Hur det ska bli framöver förstår jag inte. Centerpartisten som inte var i kyrkan på 50 år och sean plötsligt blev den store talesmannen för partiet i skilda kyrkliga sammanhang, har förstås inte kompetens att förstå vad Svenska kyrkan ska göra på någon enda nivå. Han talar dunkelt inte bara i detaljer (men särskilt dunkelt där) genom att använda halva meningar och tal om vad som ske ske "i det stora hela". Ingen kan egentligen begripa vad han säger och vi som inte begriper, fast på en högre nivå, inser att han inte vet vad han försöker tala om. Han åstadkommer en arbetsmiljö som dränerar på all kraft och all glädje. Jag vill inte förstå att människor ska behöva ha det så på jobbet.
Hur många kompetenta kyrkoarbetare kommer de följande fyra åren att ge upp när de fattar, att det de förmodas förverkliga mest är MTD-religion? En del kyrkoarbetare kommer dock att gilla detta. De är avgjorda kristna och vill gärna excellera i den moralistiska terapeutiska deismen. Jag menar, det finns förtroendevalda som menar att det är denna MTD-religion som är själva grejen. Tror de anställa detsamma, blir det inga konflikter. Enda problemet är om någon kollar vad kyrkoavgiften är och hur lite den ger om det ska handla om Kyrka och kristen tro. Jag fick för egen de besked från Skatteverket i går. Jag blev inte glad. Jag betalar ett överpris för frälsningen i lokalförsamlingen utan att egentligen få ut något för pengen. De som faktiskt förser mig med frälsningens medel, får inte min kyrkoavgift. Här finns frågor att ställa.
Det finns frågor att ställa om cheferna också. Jag gjorde det i anledning av exkyrkchefens öde och menar att chefer har ett övergripande ansvar för arbetsplatskulturen. Nu var det roligt att paradera. men exkyrkchefen hade kanske behövt en helt annan och allvarligare hållning från sin chef och sin biskop. Jag tänker alltså militärt. Chefen sätter sin prägel på förbandet. Trappan städas uppifrån. Och jag har hört svenska överstar skällas ut. Alltså ska biskopar och domprostar inte gå fria. Tänker jag.
Detta sagt läste jag denna morgon domprosten Ungers minnesord om Carl Henrik Martling i SvD. Unger spekulerar i frågan varför Martling aldrig utnämndes till biskop. "Kanske för att han med sin högkyrklighet inte accepterade kvinnliga präster." Eller för att regeringen inte accepterade väljarnas val om en alternativ förklaring ska prövas? Unger tänker att Martling var "kyrkosekreterare i den fria Svenska kyrkans kyrkostyrelse". Fria? Avses efter år 2000 och skulle då Martling varit en 75 år gammal kyrkosekreterare? Verkar det troligt? Fast det bästa kommer här: "Jag var på många sätt hans teologiska motsats." Det är när man får en inblick i det högre kleresiets tankevärld man förstår. Samtiden är onödig. Den kom till oss på grund av träffade val och bortval. Den teologiska motsatsen till Carl Henrik Martling var domprosten Unger.
Om jag inte visste det innan, lärde jag mig då vilken betydelse chefen har för att förbandet ska fungera och förbandsandan vara på topp. Svaga chefer ställer till det. De är inte säkert svaga så att det syns. De ropar och härjar kraftfullt. Men de får ingen ordning på förbandet, förlöser ingen entusiasm, löser inte uppgifter på bästa sätt och får inte den belöning som är truppens kärlek. När jag alltså höjer blicken över missdådarens horisont, han som ska in på anstalt 18 månader, kan det bero på att jag är en fd förbandsinstruktör med uppgiften att se och förstå hur också chefer löser sina uppgifter. Svaga chefer demoraliserar sina förband.
Uppgiften är självklart att dra upp gränser genom att markera vilken uppgift förbandet ska lösa. Det skapar kamratanda när alla förstår att de är beroende av varandra. Så också i det kyrkliga. Jesus sänder ut lärjungar två och två. Ensamma är vi utsatta och svaga. Arbetslag ger jag i förstone inte så mycket för. Det är inte säkert att arbetslaget är överens om tagen, inte ens överens om vad firman tillverkar. Inte konstigt att det går illa då. Med en gemensam vision blir mycket annorlunda. Och det är chefens ansvar inte bara att sätta igång ett oräkneligt stort antal diskussionsklubbar med spridd träffbild i skilda mål. Chefen har ansvar att frigöra och ta vara på visioner och arbetsglädje.
Hur det ska bli framöver förstår jag inte. Centerpartisten som inte var i kyrkan på 50 år och sean plötsligt blev den store talesmannen för partiet i skilda kyrkliga sammanhang, har förstås inte kompetens att förstå vad Svenska kyrkan ska göra på någon enda nivå. Han talar dunkelt inte bara i detaljer (men särskilt dunkelt där) genom att använda halva meningar och tal om vad som ske ske "i det stora hela". Ingen kan egentligen begripa vad han säger och vi som inte begriper, fast på en högre nivå, inser att han inte vet vad han försöker tala om. Han åstadkommer en arbetsmiljö som dränerar på all kraft och all glädje. Jag vill inte förstå att människor ska behöva ha det så på jobbet.
Hur många kompetenta kyrkoarbetare kommer de följande fyra åren att ge upp när de fattar, att det de förmodas förverkliga mest är MTD-religion? En del kyrkoarbetare kommer dock att gilla detta. De är avgjorda kristna och vill gärna excellera i den moralistiska terapeutiska deismen. Jag menar, det finns förtroendevalda som menar att det är denna MTD-religion som är själva grejen. Tror de anställa detsamma, blir det inga konflikter. Enda problemet är om någon kollar vad kyrkoavgiften är och hur lite den ger om det ska handla om Kyrka och kristen tro. Jag fick för egen de besked från Skatteverket i går. Jag blev inte glad. Jag betalar ett överpris för frälsningen i lokalförsamlingen utan att egentligen få ut något för pengen. De som faktiskt förser mig med frälsningens medel, får inte min kyrkoavgift. Här finns frågor att ställa.
Det finns frågor att ställa om cheferna också. Jag gjorde det i anledning av exkyrkchefens öde och menar att chefer har ett övergripande ansvar för arbetsplatskulturen. Nu var det roligt att paradera. men exkyrkchefen hade kanske behövt en helt annan och allvarligare hållning från sin chef och sin biskop. Jag tänker alltså militärt. Chefen sätter sin prägel på förbandet. Trappan städas uppifrån. Och jag har hört svenska överstar skällas ut. Alltså ska biskopar och domprostar inte gå fria. Tänker jag.
Detta sagt läste jag denna morgon domprosten Ungers minnesord om Carl Henrik Martling i SvD. Unger spekulerar i frågan varför Martling aldrig utnämndes till biskop. "Kanske för att han med sin högkyrklighet inte accepterade kvinnliga präster." Eller för att regeringen inte accepterade väljarnas val om en alternativ förklaring ska prövas? Unger tänker att Martling var "kyrkosekreterare i den fria Svenska kyrkans kyrkostyrelse". Fria? Avses efter år 2000 och skulle då Martling varit en 75 år gammal kyrkosekreterare? Verkar det troligt? Fast det bästa kommer här: "Jag var på många sätt hans teologiska motsats." Det är när man får en inblick i det högre kleresiets tankevärld man förstår. Samtiden är onödig. Den kom till oss på grund av träffade val och bortval. Den teologiska motsatsen till Carl Henrik Martling var domprosten Unger.
tisdag 26 september 2017
Eftervalsanalys?
Gårdagen blev svår. Dr F hade att hantera att han i en bloggkommentar framställts som fiktion. Vi försökte trösta och försäkra att han finns på riktigt, men han var uppenbart skakad. Vem skulle inte varit det i en sådan situation? Men det levereras fler fiktioner att förhålla sig till.
Partigängare vill analysera efter ett val. De hålls ju med partier som ska sno sig fram. De bärs inte /längre/ av idéer och måste sålunda i stället taktisera. Opinionsmätningar och politiska försöksballonger, reklambyråer och tankesmedjor för att avläsa trender, utspel och propaganda. Dr G hade mycket att stå i när det handlade om viljan till makt.
Det är lättare för de idéburna. De lägger fram sin idé och står för den. De som vill rösta på deras idéer är välkomna. Idévärlden är större än den politiska eller kyrkopolitiska världen och den som funderar över evangeliets väg i vår tid står samman med alla dem som tänkt motsvarande i deras tid. Några av de idéburna funderar alltså långsiktigt, dvs långsiktigt tillbaka. Vad har hänt under mitt liv, vilka förutsättningar skapades för länge sedan och finns det en logik i det som händer? Också stupiditeten är nämligen på sitt sätt logisk.
Nerikes Elände 13 september bär syn för sägen.
http://www.na.se/opinion/debatt/frimodig-kyrka-ar-tysta-om-nidbild-av-svenska-kyrkan
Frimodig kyrka presenteras och förväntas agera på kommando av en upprörd skribent. Nu slår skribenten till mot "den präststyrda och högkyrkligt inriktade" nomineringsgruppen.
Anslaget är anslående. Att Frimodig kyrka har en vanlig styrelse, låtsas vi inte om. Och glosan "högkyrkligt" betyder ingenting, den är emotiv. I sak är det fler som präglats av den rosenianska väckelsen och karismatiken i FK, tror jag. Men vad har sanning med ett kyrkoval att skaffa?
Vi får veta att de frimodiga utgör "Kyrkomötets minsta grupp med i dag endast tolv (12) ledamöter."
Riktigt så är det väl inte. Det finns grupper med färre ledamöter, men det har förstås en mening att just försöka framhålla själva obetydligheten. Fromt folk funderar annars över om någon annan höll sig just med en tolv-krets. En sådan fundering förutsätter dock - fromhet.
"Alla utom en är präster eller teologer och män". Nu uppstår ett litet problem. Jag är präst och valdes en gång in i två kyrkomöten just som präst (1979 och 1982). Det var alltså i det gamla kyrkomötet. Nu är jag pensionär. Det är Kjell Petersson också och Bertil Murray. Finns det inte en poäng att ta vara på vår eventuella kunskap nu då? Och vad stör om de röstande har tilltro till sina präster? Exakt vad har prästvigningen sabbat?
Niklas Adell "en av de mest kända av landets högkyrkliga kvinnoprästmotståndare"
Här kom det. Väljarna ska hållas informerade - men om vad i sak? Är han förresten en av landets mest kända? Vilka är de andra? Men var har närkingarna med den saken att skaffa? De kan inte rösta på honom för han stod på lista i Linköpings stift. Fast det förstås, han är förbrytersk och påstår att
utländska kyrkor inte längre betraktar Svenska kyrkan som en kristen kyrka - utan belägg! Belägg finns och det är väl närmast en artighet att endast med lätt hand gå situationen förbi.
Den stora ryska ortodoxa kyrkan har brutit sina förbindelser med Svenska kyrkan. Mekane Yesus har markerat motsvarande mot Svenska kyrkan och de nordamerikanska lutheranerna. Frimodig kyrka av alla har försökt hitta vägar för att förbättra relationerna med etiopierna. Dessa ansträngningar kunde ha varit värda viss uppskattning. Belägg saknas alltså inte.
Nu kunde författaren valt att presentera Niklas Adell som en erfaren och idog församlingspräst, senast uppmärksammad för arbetet med den s k Pastoralen (Artos 2017), ett försök att tänka pastoralteologiskt om vad det är att vara Kyrka. Han är just pensionerad. Bra att hans kompetens tas till vara. Kunde det skrivits. Så skrevs inte.
"En annan högprofilerad högkyrkliga (sic!) företrädare" är Dag Sandahl. Här kom kv*nn*pr*stm*tst*nd*r-epitetet inte med! Det verkar lite slarvigt. Men vad säger presentationen i sak? Skribenten kunde kanske nämnt något om betydande erfarenhet från kyrkomötet, några habila insatser i kyrkolivet och vikten av att rösta på honom. Men det går inte för närkingarna. Jag står på lista för Växjö stift.
För tjugo år sedan fanns det knappt några s k oberoende kandidater eller grupper i kyrkovalet,påstår skribenten. Frågan bör ställas när POSK kom till och svaret blir att POSK firar 30-årsjubileum. Dessförinnan organiserades PPO och i Örebro kom ALF till, Arbetsgruppen för en Levande Församling. Idén slog snabbt igenom i Kalmar också (Silvy Elfversson i Norrliden, Kalmar, kom från Örebro). Med nyordningen av kyrkomötet 1983 förändrades situationen i det så kallade kyrkomötet, valt som en kongress och inget annat, och en grupp mot partipolitiseringen behövdes. Den kyrkokommunala hållningen som partipolitiserat Pastoratsförbundet slog till. Nu blev kyrkomötet likadant och lika stort.
Nu har vi sett en nidbild av Frimodig kyrka. Den är framställd med avsikt att skada förstås. Det är en metod som alltså ska förstås som ett ärofullt försvar för Svenska kyrkan. Jag finner sådant dumt. Däremot fascineras jag av det höga tonläget bland kommentarerna efter gårdagens bloggpost. Det är upphetsat så det förslår. Varför blir det så? Jag ska fråga dr F när det nu snart vankas frukost och han uppstigit och satt sig på min högra sida.
Partigängare vill analysera efter ett val. De hålls ju med partier som ska sno sig fram. De bärs inte /längre/ av idéer och måste sålunda i stället taktisera. Opinionsmätningar och politiska försöksballonger, reklambyråer och tankesmedjor för att avläsa trender, utspel och propaganda. Dr G hade mycket att stå i när det handlade om viljan till makt.
Det är lättare för de idéburna. De lägger fram sin idé och står för den. De som vill rösta på deras idéer är välkomna. Idévärlden är större än den politiska eller kyrkopolitiska världen och den som funderar över evangeliets väg i vår tid står samman med alla dem som tänkt motsvarande i deras tid. Några av de idéburna funderar alltså långsiktigt, dvs långsiktigt tillbaka. Vad har hänt under mitt liv, vilka förutsättningar skapades för länge sedan och finns det en logik i det som händer? Också stupiditeten är nämligen på sitt sätt logisk.
Nerikes Elände 13 september bär syn för sägen.
http://www.na.se/opinion/debatt/frimodig-kyrka-ar-tysta-om-nidbild-av-svenska-kyrkan
Frimodig kyrka presenteras och förväntas agera på kommando av en upprörd skribent. Nu slår skribenten till mot "den präststyrda och högkyrkligt inriktade" nomineringsgruppen.
Anslaget är anslående. Att Frimodig kyrka har en vanlig styrelse, låtsas vi inte om. Och glosan "högkyrkligt" betyder ingenting, den är emotiv. I sak är det fler som präglats av den rosenianska väckelsen och karismatiken i FK, tror jag. Men vad har sanning med ett kyrkoval att skaffa?
Vi får veta att de frimodiga utgör "Kyrkomötets minsta grupp med i dag endast tolv (12) ledamöter."
Riktigt så är det väl inte. Det finns grupper med färre ledamöter, men det har förstås en mening att just försöka framhålla själva obetydligheten. Fromt folk funderar annars över om någon annan höll sig just med en tolv-krets. En sådan fundering förutsätter dock - fromhet.
"Alla utom en är präster eller teologer och män". Nu uppstår ett litet problem. Jag är präst och valdes en gång in i två kyrkomöten just som präst (1979 och 1982). Det var alltså i det gamla kyrkomötet. Nu är jag pensionär. Det är Kjell Petersson också och Bertil Murray. Finns det inte en poäng att ta vara på vår eventuella kunskap nu då? Och vad stör om de röstande har tilltro till sina präster? Exakt vad har prästvigningen sabbat?
Niklas Adell "en av de mest kända av landets högkyrkliga kvinnoprästmotståndare"
Här kom det. Väljarna ska hållas informerade - men om vad i sak? Är han förresten en av landets mest kända? Vilka är de andra? Men var har närkingarna med den saken att skaffa? De kan inte rösta på honom för han stod på lista i Linköpings stift. Fast det förstås, han är förbrytersk och påstår att
utländska kyrkor inte längre betraktar Svenska kyrkan som en kristen kyrka - utan belägg! Belägg finns och det är väl närmast en artighet att endast med lätt hand gå situationen förbi.
Den stora ryska ortodoxa kyrkan har brutit sina förbindelser med Svenska kyrkan. Mekane Yesus har markerat motsvarande mot Svenska kyrkan och de nordamerikanska lutheranerna. Frimodig kyrka av alla har försökt hitta vägar för att förbättra relationerna med etiopierna. Dessa ansträngningar kunde ha varit värda viss uppskattning. Belägg saknas alltså inte.
Nu kunde författaren valt att presentera Niklas Adell som en erfaren och idog församlingspräst, senast uppmärksammad för arbetet med den s k Pastoralen (Artos 2017), ett försök att tänka pastoralteologiskt om vad det är att vara Kyrka. Han är just pensionerad. Bra att hans kompetens tas till vara. Kunde det skrivits. Så skrevs inte.
"En annan högprofilerad högkyrkliga (sic!) företrädare" är Dag Sandahl. Här kom kv*nn*pr*stm*tst*nd*r-epitetet inte med! Det verkar lite slarvigt. Men vad säger presentationen i sak? Skribenten kunde kanske nämnt något om betydande erfarenhet från kyrkomötet, några habila insatser i kyrkolivet och vikten av att rösta på honom. Men det går inte för närkingarna. Jag står på lista för Växjö stift.
För tjugo år sedan fanns det knappt några s k oberoende kandidater eller grupper i kyrkovalet,påstår skribenten. Frågan bör ställas när POSK kom till och svaret blir att POSK firar 30-årsjubileum. Dessförinnan organiserades PPO och i Örebro kom ALF till, Arbetsgruppen för en Levande Församling. Idén slog snabbt igenom i Kalmar också (Silvy Elfversson i Norrliden, Kalmar, kom från Örebro). Med nyordningen av kyrkomötet 1983 förändrades situationen i det så kallade kyrkomötet, valt som en kongress och inget annat, och en grupp mot partipolitiseringen behövdes. Den kyrkokommunala hållningen som partipolitiserat Pastoratsförbundet slog till. Nu blev kyrkomötet likadant och lika stort.
Nu har vi sett en nidbild av Frimodig kyrka. Den är framställd med avsikt att skada förstås. Det är en metod som alltså ska förstås som ett ärofullt försvar för Svenska kyrkan. Jag finner sådant dumt. Däremot fascineras jag av det höga tonläget bland kommentarerna efter gårdagens bloggpost. Det är upphetsat så det förslår. Varför blir det så? Jag ska fråga dr F när det nu snart vankas frukost och han uppstigit och satt sig på min högra sida.
måndag 25 september 2017
Exkyrkchefen
18 månader för grovt barnpornografibrott mm betyder ett helvete längst ner i hackordningen på en svensk fångvårdsanstalt. Vård? Utsatthet 24 - 7. Jag är sannerligen ingen stor förebedjare, men jag har lovat be för honom. Gör ni andra det? Gör kamraterna i det stora partiet det? Gör stiftsfullmäktiges fd ordförande det, han som det drevs kampanj mot och där den grova brottslingen inte var passiv. Vad säger EKHO-kamraterna nu och vad säger vi andra om EKHO-kamraterna i sydost?
Nog finns det frågor om att ställa. Jag har bilden där den grove pedofilbrottslingen går i prideparad med Modúeus II. Då var detta roligt. Är det så nu? Och brottslingen säger att han inte kan hålla gränsen och detta gränslösa uppmuntras av stiftets biskop. Rätt många vet vad biskop Sven Lindegård hade tänkt om detta. men hade biskop Sven öppet krävt att Modéus II skulle avgå? Det vet jag inte. Vad chefer tillåter, brukar granskas. De ger nämligen ramarna för kulturen.Oh som sagt. Då var detta roligt och exkyrkchefens paradtröja uppmärksammades. Jag medger att jag fylls av obehag när jag ser andra bära den där svarta kärleksskjortan. Den påminner för mycket om något som blev väldigt fel, gränslöst fel.
Jag hör inte till dem som tycker att den grove brottslingen ensam ska jagas. Andra har gett honom så mycket uppmuntran, att gränsen inte kunnat hållas. Read my lips! Jag upprepar mig. Det var roligt då. Är det så roligt nu? Ska inte den saken diskuteras med stort allvar? Skulle inte Modéus II öppet och offentligt föra resonemanget om biskops ansvar för präster och diakoner? Skickade han rätt signal i pridandet förra året när det blir så eländigt nu? Modéus II är inte ensam. Domprosten Pettersson hoppade också glatt och svängde flagga vid paraden - och han var exkyrkchefens chef.
Jag är inte särskilt intresserad av folks sexuella läggning. Jag är mer intresserad av att förstå samtidskulturen. Mest intresserad är jag dock av frågan vad denna samtid gör med oss allihop. Exkyrkchefens gränslöshet kanske egentligen är ett argument för att gränser ska hållas? Jag menar, det är han som hamnar längst ner i hierarkin på en svensk fångvårdsansralt.
Har domkapitlet något att säga mer än att med ett formellt beslut skilja honom från hans ämbete och alltså två de kapitulära händerna? Modéus II och Pettersson tillhopa. Verkar jag irriterad? Mer än så. Kan vi inte ställa några basala anständighetskrav på stiftsledningen. Det var deras promerande och skuttande som, detta är mitt påstående, gjorde gränsen oklar.
Jag vet dessutom inte om ryktet talar sanning, att exkyrkchefen på en av stiftet betald resa till Latinamerika (vänstift!) gav honom möjlighet att skaffa mer grov barnpornografi. Rättegången höös med slutna dörrar. Vi är anständigt folk i Växjö stift. Vi håller oss ifrån obehagliga informationer. Det är bara stiftsfullmäktiges ordförande som ska väck.... Han var nämligen oanständig. Han sa öppet att han inte gillade prideparader. Det kom att bedrivas kampanj mot honom i sällskap med en som nu är dömd för grovt barnpornografibrott och en del annat. Det kanske är läge att plocka fram insändarna mot Bruno Edgarsson och publicera namnen på de alrerta som ihop med exkyrkchefen ville se Edgardssons blod på mattan. Minns jag rätt, när jag minns att Modéus II på inget sätt stöttade Edgardsson?
Jag menar ett. Det är tid nu att ställa fler till ansvar. Om någon tid är allt glömt, den tid när exkyrkchefen sitter på kåken, längst ner i hierarkin och ångest är hans arvedel 24 - 7. Jag undrar om det inte är de fina vi borde ge oss på nu. De var med om att inte hålla gränsen och det drabbade den gränslöse exkyrkchefen och inte så få fler. Exkyrkchefen är oanständig, det är i laga ordning fastslaget. Men finns det inte fler och finare oanständiga fast de uppträder anständigt? Då var det kul med prideparader. Då kunde Edgarsson få löpa gatlopp. Nu? Ska centerpartisterna gå fria, de som inte vågade stå samman med Edgarsson?
Vilket tema har jag egentligen broderat på? Herdeansvar och möjligtvis på begreppet kamratskap. Tugga på orden ett slag och kolla sedan in Växjö stift, biskop och domprost. Vilka chefer bär ansvar för att larmsystemen sattes ur funktion? Vilka chefer bär ansvar när förövaren samtidigt blir offer?
I eftermiddag ska jag om Gud vill träffa dr F. Han är etiker. Han kan ha något att säga. Då är det värt att lyssna. Men vad säger jag om han menar att det enda rimliga nu är att Modéus II och domprosten Pettersson lämnar in sina avskedsansökningar? Vad svarar jag om han med ett morrande säger: "Trappor städas uppifrån." - ?
Nog finns det frågor om att ställa. Jag har bilden där den grove pedofilbrottslingen går i prideparad med Modúeus II. Då var detta roligt. Är det så nu? Och brottslingen säger att han inte kan hålla gränsen och detta gränslösa uppmuntras av stiftets biskop. Rätt många vet vad biskop Sven Lindegård hade tänkt om detta. men hade biskop Sven öppet krävt att Modéus II skulle avgå? Det vet jag inte. Vad chefer tillåter, brukar granskas. De ger nämligen ramarna för kulturen.Oh som sagt. Då var detta roligt och exkyrkchefens paradtröja uppmärksammades. Jag medger att jag fylls av obehag när jag ser andra bära den där svarta kärleksskjortan. Den påminner för mycket om något som blev väldigt fel, gränslöst fel.
Jag hör inte till dem som tycker att den grove brottslingen ensam ska jagas. Andra har gett honom så mycket uppmuntran, att gränsen inte kunnat hållas. Read my lips! Jag upprepar mig. Det var roligt då. Är det så roligt nu? Ska inte den saken diskuteras med stort allvar? Skulle inte Modéus II öppet och offentligt föra resonemanget om biskops ansvar för präster och diakoner? Skickade han rätt signal i pridandet förra året när det blir så eländigt nu? Modéus II är inte ensam. Domprosten Pettersson hoppade också glatt och svängde flagga vid paraden - och han var exkyrkchefens chef.
Jag är inte särskilt intresserad av folks sexuella läggning. Jag är mer intresserad av att förstå samtidskulturen. Mest intresserad är jag dock av frågan vad denna samtid gör med oss allihop. Exkyrkchefens gränslöshet kanske egentligen är ett argument för att gränser ska hållas? Jag menar, det är han som hamnar längst ner i hierarkin på en svensk fångvårdsansralt.
Har domkapitlet något att säga mer än att med ett formellt beslut skilja honom från hans ämbete och alltså två de kapitulära händerna? Modéus II och Pettersson tillhopa. Verkar jag irriterad? Mer än så. Kan vi inte ställa några basala anständighetskrav på stiftsledningen. Det var deras promerande och skuttande som, detta är mitt påstående, gjorde gränsen oklar.
Jag vet dessutom inte om ryktet talar sanning, att exkyrkchefen på en av stiftet betald resa till Latinamerika (vänstift!) gav honom möjlighet att skaffa mer grov barnpornografi. Rättegången höös med slutna dörrar. Vi är anständigt folk i Växjö stift. Vi håller oss ifrån obehagliga informationer. Det är bara stiftsfullmäktiges ordförande som ska väck.... Han var nämligen oanständig. Han sa öppet att han inte gillade prideparader. Det kom att bedrivas kampanj mot honom i sällskap med en som nu är dömd för grovt barnpornografibrott och en del annat. Det kanske är läge att plocka fram insändarna mot Bruno Edgarsson och publicera namnen på de alrerta som ihop med exkyrkchefen ville se Edgardssons blod på mattan. Minns jag rätt, när jag minns att Modéus II på inget sätt stöttade Edgardsson?
Jag menar ett. Det är tid nu att ställa fler till ansvar. Om någon tid är allt glömt, den tid när exkyrkchefen sitter på kåken, längst ner i hierarkin och ångest är hans arvedel 24 - 7. Jag undrar om det inte är de fina vi borde ge oss på nu. De var med om att inte hålla gränsen och det drabbade den gränslöse exkyrkchefen och inte så få fler. Exkyrkchefen är oanständig, det är i laga ordning fastslaget. Men finns det inte fler och finare oanständiga fast de uppträder anständigt? Då var det kul med prideparader. Då kunde Edgarsson få löpa gatlopp. Nu? Ska centerpartisterna gå fria, de som inte vågade stå samman med Edgarsson?
Vilket tema har jag egentligen broderat på? Herdeansvar och möjligtvis på begreppet kamratskap. Tugga på orden ett slag och kolla sedan in Växjö stift, biskop och domprost. Vilka chefer bär ansvar för att larmsystemen sattes ur funktion? Vilka chefer bär ansvar när förövaren samtidigt blir offer?
I eftermiddag ska jag om Gud vill träffa dr F. Han är etiker. Han kan ha något att säga. Då är det värt att lyssna. Men vad säger jag om han menar att det enda rimliga nu är att Modéus II och domprosten Pettersson lämnar in sina avskedsansökningar? Vad svarar jag om han med ett morrande säger: "Trappor städas uppifrån." - ?
söndag 24 september 2017
Thomas Frings
Ni behöver inte lägga namnet Thomas Frings på minnet, men det är klart att om det kommer någon romersk-katolik och förfaller till skitviktighet, kan ni klämma till med ett bestämt: Thomas Frings. Det gör susen. Då fattar den romerske-katoliken att det finns problem i det sammanhanget också. Ibland är vi hövliga i överkant. Jag menar inte på söndagar, när vi alltid är det. Jag tänker på vardagarna. Men ogärna vill vi göra Den Ranghögste förlägen. Sålunda visar vi honom samma artighet som han visar oss. Det ändrar inget. Det är kris med prästkallelser i den romersk-katolska kyrkan. Skandalerna ställer till det. Och så internkritikerna.
Frings berättar den gamla men rätt roliga historien i boken Aus, Amen, Ende? (Herder 2017). Alla ställer efter konstens alla regler upp till procession på Kristi Lekamens Fest, men just innan de ska börja gå, upptäcks att hostian i monstransen saknas. Prästen utbrister: "Det är alltid något vi glömmer!" Kvickheten är förstås att det var det centrala som man glömt. Frings ställer just frågorna om detta det centrala. Det ryktas att han är tillbaka som präst i tjänst efter en tid i kloster, men bokens slutsats var att man kan inte vara präst på det sätt man förväntas i samtiden.
Frings kollar kyrkogången. Den är klen. Det beror, sägs det, på att de äldre inte hittar parkeringsplatser i närheten av kyrkan. När Frings då undrar om de äldre som bor alldeles i närheten av katedralen kommer, möts han med tystnad. När kyrkogångstalen sjunker heter det från stiftskansliet att det kyrkan håller på med är viktigt "för många" (s 114). Frings undrar när vi ska börja tala om de få. Måste kyrkogången räknas i promille först? Det sägs att i Svenska kyrkans gudstjänster är det färre än 25 personer i 80% av gudstjänsterna. Det ormersk-katolska problemet är också vårt. Detta talar vi inte om.
Same shit but different kanske är den bedömning som träffar saken bäst. Den som skulle vilja samla på sig böcker från 1960-2020 på temat kyrklig reträtt i Europa och Nordamerika, kommer att få en stor boksamling. Det kommer böcker av det här slaget varje år och därför satte jag också år 2020 för att skapa en vacker siffra.60 år. Två generationer. Ett gemensamt, ska vi kalla det ekumeniskt, drag tippar jag är skillnaden mellan församlingsprästernas bedömningar av läget och kansliernas. Jag antar (utan skymten av bevis) att ett annat genomgående drag är ett främlingskap hos församlingspräster inför kanslikyrkligheten. Till det kommer ambivalensen inför folket, människorna som präster gör hembesök hos, talar vänligt med och förnimmer i all vänlighet att hans ärende är dem komplett ointressant. Ibland vägrar så prästen att delta i charaden, lämnar prästämbetet eller flyttar till ett kansli och slipper konfrontationen.
Dagens poäng är självfallet att jag för en illustration från den romersk-katolska problemvärlden vidare. Vår vän Frasse brukar också göra det och jag hör till dem som menar att Bengan såg men ansåg eller insåg att han inte skulle orka ta i alla problem utan måste lämna över. Vad är Thomas Frings ute efter? Han vill inte ändra fundamentet. Han ser att bygget på detta fundament behöver göras om. Han levererar en kyrkosystemkritisk gudsfolksvision som handlar om att att trycka på "reset-knappen". "Återställare" kanske, om inte ordet ger andra associationer. "Reformation" kanske, om det inte då omedelbart ska hållas festtal över 500 år. Ni ser dilemmat. I grunden handlar det om Kyrkans situation i Västerlandet. Och Frings framställning kan kompliceras på ett antal områden. Så är han inte ensam heller. Många allvarligt syftande präster ser problemen.
Nu är det söndag! Tänka sig att världen består ett tag till. Må nåden dock komma och denna världen förgås.
Frings berättar den gamla men rätt roliga historien i boken Aus, Amen, Ende? (Herder 2017). Alla ställer efter konstens alla regler upp till procession på Kristi Lekamens Fest, men just innan de ska börja gå, upptäcks att hostian i monstransen saknas. Prästen utbrister: "Det är alltid något vi glömmer!" Kvickheten är förstås att det var det centrala som man glömt. Frings ställer just frågorna om detta det centrala. Det ryktas att han är tillbaka som präst i tjänst efter en tid i kloster, men bokens slutsats var att man kan inte vara präst på det sätt man förväntas i samtiden.
Frings kollar kyrkogången. Den är klen. Det beror, sägs det, på att de äldre inte hittar parkeringsplatser i närheten av kyrkan. När Frings då undrar om de äldre som bor alldeles i närheten av katedralen kommer, möts han med tystnad. När kyrkogångstalen sjunker heter det från stiftskansliet att det kyrkan håller på med är viktigt "för många" (s 114). Frings undrar när vi ska börja tala om de få. Måste kyrkogången räknas i promille först? Det sägs att i Svenska kyrkans gudstjänster är det färre än 25 personer i 80% av gudstjänsterna. Det ormersk-katolska problemet är också vårt. Detta talar vi inte om.
Same shit but different kanske är den bedömning som träffar saken bäst. Den som skulle vilja samla på sig böcker från 1960-2020 på temat kyrklig reträtt i Europa och Nordamerika, kommer att få en stor boksamling. Det kommer böcker av det här slaget varje år och därför satte jag också år 2020 för att skapa en vacker siffra.60 år. Två generationer. Ett gemensamt, ska vi kalla det ekumeniskt, drag tippar jag är skillnaden mellan församlingsprästernas bedömningar av läget och kansliernas. Jag antar (utan skymten av bevis) att ett annat genomgående drag är ett främlingskap hos församlingspräster inför kanslikyrkligheten. Till det kommer ambivalensen inför folket, människorna som präster gör hembesök hos, talar vänligt med och förnimmer i all vänlighet att hans ärende är dem komplett ointressant. Ibland vägrar så prästen att delta i charaden, lämnar prästämbetet eller flyttar till ett kansli och slipper konfrontationen.
Dagens poäng är självfallet att jag för en illustration från den romersk-katolska problemvärlden vidare. Vår vän Frasse brukar också göra det och jag hör till dem som menar att Bengan såg men ansåg eller insåg att han inte skulle orka ta i alla problem utan måste lämna över. Vad är Thomas Frings ute efter? Han vill inte ändra fundamentet. Han ser att bygget på detta fundament behöver göras om. Han levererar en kyrkosystemkritisk gudsfolksvision som handlar om att att trycka på "reset-knappen". "Återställare" kanske, om inte ordet ger andra associationer. "Reformation" kanske, om det inte då omedelbart ska hållas festtal över 500 år. Ni ser dilemmat. I grunden handlar det om Kyrkans situation i Västerlandet. Och Frings framställning kan kompliceras på ett antal områden. Så är han inte ensam heller. Många allvarligt syftande präster ser problemen.
Nu är det söndag! Tänka sig att världen består ett tag till. Må nåden dock komma och denna världen förgås.
lördag 23 september 2017
Funderingar en lördagsmorgon när yttersta tiden är här
Jag kan inte hjälpa att jag funderar. Nostradamus har ju sagt att den yttersta tiden dramatiskt inträder idag. Fast om Frälsaren själv inte visste, hur kunde Nostradamus veta?
Nu ska ingen tro att jag läcker från gudstjänstutskottet. Som mest kan jag ha inspirerats av utskottsarbetet och sedan suttit på tåget hem eller väl hemma legat på mitt läger och låtit tankar flyga runt. Några av dem har byggt bo i håret på mig, inte mer än så, men eftersom jag känner en som har en fågel, har jag förstått att fåglar ska man vara snäll mot. Några fåglar i alla fall. Slå er ner i mitt hårsvall, alltså.
Jag ser snälla men ack så sentimentala kyrkoherdar, inte så lite uppfyllda av sin betydelse. Det är bra. "En prästs jobb är otroligt krävande fast vi tjänar betydligt mindre än vad läkare gör", har jag inhämtat på fejjan. Men jag varsnar hur djust kyrkoherdar rätt självklart möter den framgångsrika medelklassens behov. Det är dessa människor de talar med på Rotary-luncher t ex. Och det är i detta sammanhang, har jag fått för mig, de konsulteras i allsköns kyrkliga och existentiella frågor. Församlingshemmen är nämligen sällan platsen för samtal om detta. Det är de mer kyrkfrämmande som formar de sentimentala kyrkoherdarnas världsbild. I församlingshemmen utsöndrar de endast fromma tankar utifrån söndagens texter (de säger just texter!) och så sammanträder de för att sköta the mechanics of the Church.
De sentimentala kyrkoherdarna är avgjorda kristna. Prästsöner inte sällan. De har gjort faders- eller modersarvet till sitt och just detta är avgörelsen. Ibland har de gjort arvet till sitt genom uppgörelser, fadersmord. Efter denna avgörelse fortsätter de avgöra hur det ska vara. Det betyder att de på känslans plan (Schleiermacher! - fast de kanske inte riktigt inser det) gör individuella tolkningar av den kristna tron, anpassade efter åhörarnas förväntningar. Det är problemfritt. De möter inte intellektuellt redliga personer som tar striden med dem, sådant folk ger sig inte in i samtal med sentimentala kyrkoherdar i syfte att bedriva intellektuell renhållning. Protester kan höras från andra inte fullt så sentimentala präster, men sådana kan enkelt avvisas som elitkristna, inte anhängare av en öppen, demokratisk folkkyrka eller som, i extremfallet, kv*nn*p*stm*st*nd*r*. Detta sätt att hantera protester stärker de sentimentala inombords och visar att deras väg är den rätta. Folk litar på deras goda omdöme, tänker de. De vet ju att "en prästs jobb är otroligt krävande fast vi tjänar betydligt mindre än vad läkare gör".
Det lilla problemet att deras kristendom blir distributiv kan vi se. De står där framme i koret (predikstolen undviks för de är mer gemena än att tala över huvudet på folk) som blir deras scen och vi ser matintagen öppnas och slutas när ord kommer ut. Det är moralistiskt, det är terapeutiskt och det är religiöst, deism. Någon möjlighet att undervisa och få ur sig ett kraftfullt "Så säger Herren", finns inte. En referens till vad "Kyrkan lär" kan inte heller lämnas. Allt blir individuella tolkningar utifrån det givna mönstret: MTD-religion.
Det finns egentligen inte heller någon församling i den grundläggande kristna bemärkelsen, en communio. Formen är den distributiva, inte den gemensamma. Prästen (eller numera hela arbetslaget) är subjekt och alla andra objekt för deras synnerliga välvilja. Något egentligt bärande gudsfolk på orten handlar det inte om. För att hantera den saken ska nog de flesta uppfattas som kyrkfolk, i varje fall om de tillhör Svenska kyrkan.
Mothållningen blir förstås nödvändig. Den handlar om Jesus och måste innebära att Kyrkan säger vad Kyrkan alltid sagt i strid mot samtidens religionssystem. MTD-religionen upprörs om det blir en tydlig Jesusbekännelse. På dom, alltså. Vi fablar inte. Vi säger ett och annat som gör tron på Jesus som Kristus trolig. Och präster blir självkritiska med frågan "Jag gled väl inte undan nu?" När det talas om de tre abrahamitiska religionerna så frågar en sådan präst vad Allahs son heter om det nu är samma gud.
Evangelisk katolicitet är den glada grundhållningen. Den är ekumeniskt öppen och ekumeniskt kritiskt reflekterande. Vi ser alla våra sammanhang. Men det betyder inte att jag köper talet om mångfalden i Svenska kyrkan. Hon är dock bestämd av sin bekännelse, inte av allsköns åsikter som imporeras från de reformerta sammanhangen.
Omvändelse är grundhållningen, den inklusiva. Vi avgör oss inte. Vi grips av evangeliet, överfalls av glädjen. Det är det hela, från början till slut. Omvändelsekristendom betyder "hela paketet" i insikt at Gud ger mig hela paketet, inslaget med snören och papper och allt.
Det diakrona och det diaspatiala är grundhållning. Den tro som en gång för alla avslöjats och fortsatt avslöjas tiderna igenom och jorden runt. Den hållningen är radikal och vänd mot samtid och framtid just därför att den har något att hämta ur Kyrkans samlade erfarenhet årtusenden igenom.
När jag funderar en morgon som denna med några sentimentala kyrkoherdar på näthinnan blir slutsatsen en: Back to Basic! Och så minns jag min ungdom, när jag såg en hoper talträngda, som skulle bli präster. Jag insåg att de aldrig skulle bygga något. Det gjorde de inte heller. Jag trodde folk skulle se det och kräva byggenskap. Folk såg oförmögenheterna, men krävde inget utan gick sin väg, glada över att inte längre vara med att betala till detta.
Jag vet inte hur dags det yttersta var tänkt att bryta in i dag. Det kanske dröjer till den 7 oktober. Hur eller hur är frälsningen en dag närmare denna lördag än i går. Vedermödorna är födslovåndor. Det kan vara bra att veta när man funderar.
Nu ska ingen tro att jag läcker från gudstjänstutskottet. Som mest kan jag ha inspirerats av utskottsarbetet och sedan suttit på tåget hem eller väl hemma legat på mitt läger och låtit tankar flyga runt. Några av dem har byggt bo i håret på mig, inte mer än så, men eftersom jag känner en som har en fågel, har jag förstått att fåglar ska man vara snäll mot. Några fåglar i alla fall. Slå er ner i mitt hårsvall, alltså.
Jag ser snälla men ack så sentimentala kyrkoherdar, inte så lite uppfyllda av sin betydelse. Det är bra. "En prästs jobb är otroligt krävande fast vi tjänar betydligt mindre än vad läkare gör", har jag inhämtat på fejjan. Men jag varsnar hur djust kyrkoherdar rätt självklart möter den framgångsrika medelklassens behov. Det är dessa människor de talar med på Rotary-luncher t ex. Och det är i detta sammanhang, har jag fått för mig, de konsulteras i allsköns kyrkliga och existentiella frågor. Församlingshemmen är nämligen sällan platsen för samtal om detta. Det är de mer kyrkfrämmande som formar de sentimentala kyrkoherdarnas världsbild. I församlingshemmen utsöndrar de endast fromma tankar utifrån söndagens texter (de säger just texter!) och så sammanträder de för att sköta the mechanics of the Church.
De sentimentala kyrkoherdarna är avgjorda kristna. Prästsöner inte sällan. De har gjort faders- eller modersarvet till sitt och just detta är avgörelsen. Ibland har de gjort arvet till sitt genom uppgörelser, fadersmord. Efter denna avgörelse fortsätter de avgöra hur det ska vara. Det betyder att de på känslans plan (Schleiermacher! - fast de kanske inte riktigt inser det) gör individuella tolkningar av den kristna tron, anpassade efter åhörarnas förväntningar. Det är problemfritt. De möter inte intellektuellt redliga personer som tar striden med dem, sådant folk ger sig inte in i samtal med sentimentala kyrkoherdar i syfte att bedriva intellektuell renhållning. Protester kan höras från andra inte fullt så sentimentala präster, men sådana kan enkelt avvisas som elitkristna, inte anhängare av en öppen, demokratisk folkkyrka eller som, i extremfallet, kv*nn*p*stm*st*nd*r*. Detta sätt att hantera protester stärker de sentimentala inombords och visar att deras väg är den rätta. Folk litar på deras goda omdöme, tänker de. De vet ju att "en prästs jobb är otroligt krävande fast vi tjänar betydligt mindre än vad läkare gör".
Det lilla problemet att deras kristendom blir distributiv kan vi se. De står där framme i koret (predikstolen undviks för de är mer gemena än att tala över huvudet på folk) som blir deras scen och vi ser matintagen öppnas och slutas när ord kommer ut. Det är moralistiskt, det är terapeutiskt och det är religiöst, deism. Någon möjlighet att undervisa och få ur sig ett kraftfullt "Så säger Herren", finns inte. En referens till vad "Kyrkan lär" kan inte heller lämnas. Allt blir individuella tolkningar utifrån det givna mönstret: MTD-religion.
Det finns egentligen inte heller någon församling i den grundläggande kristna bemärkelsen, en communio. Formen är den distributiva, inte den gemensamma. Prästen (eller numera hela arbetslaget) är subjekt och alla andra objekt för deras synnerliga välvilja. Något egentligt bärande gudsfolk på orten handlar det inte om. För att hantera den saken ska nog de flesta uppfattas som kyrkfolk, i varje fall om de tillhör Svenska kyrkan.
Mothållningen blir förstås nödvändig. Den handlar om Jesus och måste innebära att Kyrkan säger vad Kyrkan alltid sagt i strid mot samtidens religionssystem. MTD-religionen upprörs om det blir en tydlig Jesusbekännelse. På dom, alltså. Vi fablar inte. Vi säger ett och annat som gör tron på Jesus som Kristus trolig. Och präster blir självkritiska med frågan "Jag gled väl inte undan nu?" När det talas om de tre abrahamitiska religionerna så frågar en sådan präst vad Allahs son heter om det nu är samma gud.
Evangelisk katolicitet är den glada grundhållningen. Den är ekumeniskt öppen och ekumeniskt kritiskt reflekterande. Vi ser alla våra sammanhang. Men det betyder inte att jag köper talet om mångfalden i Svenska kyrkan. Hon är dock bestämd av sin bekännelse, inte av allsköns åsikter som imporeras från de reformerta sammanhangen.
Omvändelse är grundhållningen, den inklusiva. Vi avgör oss inte. Vi grips av evangeliet, överfalls av glädjen. Det är det hela, från början till slut. Omvändelsekristendom betyder "hela paketet" i insikt at Gud ger mig hela paketet, inslaget med snören och papper och allt.
Det diakrona och det diaspatiala är grundhållning. Den tro som en gång för alla avslöjats och fortsatt avslöjas tiderna igenom och jorden runt. Den hållningen är radikal och vänd mot samtid och framtid just därför att den har något att hämta ur Kyrkans samlade erfarenhet årtusenden igenom.
När jag funderar en morgon som denna med några sentimentala kyrkoherdar på näthinnan blir slutsatsen en: Back to Basic! Och så minns jag min ungdom, när jag såg en hoper talträngda, som skulle bli präster. Jag insåg att de aldrig skulle bygga något. Det gjorde de inte heller. Jag trodde folk skulle se det och kräva byggenskap. Folk såg oförmögenheterna, men krävde inget utan gick sin väg, glada över att inte längre vara med att betala till detta.
Jag vet inte hur dags det yttersta var tänkt att bryta in i dag. Det kanske dröjer till den 7 oktober. Hur eller hur är frälsningen en dag närmare denna lördag än i går. Vedermödorna är födslovåndor. Det kan vara bra att veta när man funderar.
fredag 22 september 2017
I världen och den kyrkliga världen
Gudstjänstutskott i två dagar, men utskottets överläggningar är sekreta. Jag kan bara berätta vad jag gjort och det är i stort just ingenting mer än lyssnat och funderat. När utskottet på ett förvirrat sätt valde och adjungerade lite hipp som happ, skrev jag särskild mening. Det är faktiskt kyrkomötet som väljer utskott samt ordförande och vice ordförande. Om det vid förfall behövs en vice ordförande är det äldste ledamot som träder i tjänst. Men den ordningen kunde inte väljas eftersom partipolitiseringen slår igenom. Det måste vara en centerpartist! Om detta borde det interpelleras i kyrkomötet. Det går inte. Man kan inte interpellera i kyrkomötet!
Vemodet rullade in och fick ett grepp om mig när jag såg främmande trupp färdas i mitt gamla brigadområde. Det var en egendomlig känsla att se en fordonskolonn som inte var vår egen där vi själva körde tidigare. Jag överraskades av min reaktion.
ICA-butiken Trossen i Sandvik på Öland brann ner till grunden i går och i natt. En lastbil från DHL som lastade ur vid affären, fattade eld och elden spred sig, grannfastigheterna fick evakueras. I ett slag blir allt annorlunda och jag funderar över lastbilar som antänds så här. Allt går fort. Lastbilar på färjor, hur kul är det egentligen? Och hur blir det nu? En ny Trossen? Give Guds goda Ande livsmod till alla som behöver!
Domen mot exkyrkchefen, han kallas så, kom i går också. 18 månader. Domen från närstående och samhället är värre, sa mannen i personundersökningen. Vad är det då att vara Kyrka i denna situation? Bortom slagorden, menar jag, och återkommer nog till temat.
Den kyrkliga världen har jag det inte alltid så lätt med. Nu har jag skrivit brev till domkapitlet i Göteborg. Ni kan få läsa det, men bilden får ni leta upp på aktuell facebooksida. I renhållningsbranschen kan inte alla strejka, menar jag. Allra minst domkapitlet i Göteborg.
Vemodet rullade in och fick ett grepp om mig när jag såg främmande trupp färdas i mitt gamla brigadområde. Det var en egendomlig känsla att se en fordonskolonn som inte var vår egen där vi själva körde tidigare. Jag överraskades av min reaktion.
ICA-butiken Trossen i Sandvik på Öland brann ner till grunden i går och i natt. En lastbil från DHL som lastade ur vid affären, fattade eld och elden spred sig, grannfastigheterna fick evakueras. I ett slag blir allt annorlunda och jag funderar över lastbilar som antänds så här. Allt går fort. Lastbilar på färjor, hur kul är det egentligen? Och hur blir det nu? En ny Trossen? Give Guds goda Ande livsmod till alla som behöver!
Domen mot exkyrkchefen, han kallas så, kom i går också. 18 månader. Domen från närstående och samhället är värre, sa mannen i personundersökningen. Vad är det då att vara Kyrka i denna situation? Bortom slagorden, menar jag, och återkommer nog till temat.
Den kyrkliga världen har jag det inte alltid så lätt med. Nu har jag skrivit brev till domkapitlet i Göteborg. Ni kan få läsa det, men bilden får ni leta upp på aktuell facebooksida. I renhållningsbranschen kan inte alla strejka, menar jag. Allra minst domkapitlet i Göteborg.
Talar kyrkoherde Tisell sanning?
Ett ärende för Domkapitlet i Göteborg
Kyrkoherde Daniel Tisell meddelade på Facebook att han bett sin bror teckna vad man måste förstå vara hans kyrkopolitiska motståndare. Bilden lades ut på nätet. För att ingen skulle förlora sammanhanget, kompletterade kyrkoherde Tisell med besked vilka figuranterna på bilden var, och vilket budskap som skulle föras ut. Budskapet var att de som tecknats tävlade i fromhet, dvs i att vara frommast. Så beskriver också kyrkoherden i text bildens budskap. Det är alltså en tävling i att vara kristnast.
Jag hörde till de avbildade. Korset var tillhygge i den meningen, att jag på teckningen stoltserade med korset högst av alla. Det är ett egendomligt sätt av en kyrkoherde att hantera det heliga korset, som Frälsaren gav sitt liv på. I Kyrkans historia har korset firats med allvar och vördnad både på Långfredagen, en tradition vår kyrka väl förvaltar, och på dagen för Det Heliga Korsets upphöjelse. I nuvarande psalmbok har hymnen Höga kors fått plats (sv ps 456), en hymn som Venantius Fortunatus skrev, när hans kloster skulle få ta emot en liten flisa av det heliga korset. I Egerias resor skildras rätt rörande hur korsgudstjänster firades i Jerusalem.
Det är för mitt andliga liv en helt avvikande hållning att med korset som tillhygge framhäva egen fromhet, om vilken jag vet, att den inte gäller. Kyrkoherde Tisell vet dock icke att hejda sig. Gäckeriet med korset blir ett inslag i hans kyrkovalskampanj och den riktas mot somliga av oss genom att utmåla vårt andliga liv och förlöjliga/förminska det genom att förstora det. Bilden av oss är väl närmast att förstå som bilden av en samling hycklare. Den görs offentlig.
Det kunde tänkas att kyrkoherde Tisell vill ge igen för en bild Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan, POSK, använt i kyrkovalet. Där står partiledarna och trängs i en predikstol. Denna bild är dock icke blasfemisk (hur klandervärd den än kan sägas vara) och jag har alls inte något med POSK:s kyrkovalskampanj att göra. Jag ska likväl hängas ut som en man med korset som, ja vad då? Är detta ett exempel på den sanningslöshet som är ett plusvärde för en kristen?
Nu skulle det dock kunna tänkas, att kyrkoherde Daniel Tisell verkligen har förstahandskunskap om hur det ser ut i min svarta själ. Jag kan ha uppsökt honom för ett samtal, som ligger under prästens absoluta tystnadsplikt, och han kan då ha skaffat sig en god kunskap inte minst om hur mina andliga ambitioner är, dvs just sådana som de kommer till uttryck på bilden.
I så fall har kyrkoherde Tisell genom sina teckningsanvisningar till brodern brutit mot den absoluta tystnadsplikt, som gäller för präster och ska förklaras obehörig att utöva prästämbetet.
Jag behöver sålunda i detta fall inte påstå att kyrkoherde Tisell far med osanning. Bilden visar mig verkligen sådan jag innerst inne är även om jag i det offentliga oftast lyckas dölja detta. 1 Joh 1:8. Syndfri är jag inte. Kyrkoherden har emellertid, på sätt som beskrivits, gått utöver denna allmänna kunskap och generella kristna insikt om hur det är med oss och blivit detaljerad på ett sätt, som måste tänkas innebära att han skaffat sig interninformation. Jag har angett en rimlig förklaring till hur detta gått till.
Nu uppstår den delikata situationen att kyrkoherde Tisell antingen kan bekräfta varifrån han har sina kunskaper (ett samtal under tystnadsplikt) eller förneka att han skaffat sig dem i ett samtal som ligger under prästens absoluta tystnadsplikt.
I båda fallen bryter han mot sin tystnadsplikt.
Kyrkoherden får inte bekräfta eller förneka att ett sådant samtal ägt rum. Han ska alltså i det läget förklaras obehörig att utöva prästämbetet. Han kan möjligtvis komma undan detta dilemma genom att förklara på vilket annat sätt han skaffat sig detaljerad kunskap om statusen på mitt andliga liv och vad jag har för ambitioner i något som sannerligen inte ter sig lätt tillgängligt för allmän kunskap.
Jag vet inte hur Domkapitlet avser lösa det delikata problem som här tecknats och är för egen del tacksam att bara ha ett ansvar för att bringa saken till Domkapitlets kännedom. Jag lägger nu med materialet från Facebook, som alltså återfinns på Daniel Tisells facebooksida. Där ges ett tydligt och otvetydigt besked om vem som är inspiratör och avsändare, vilka personerna på bilden är och dessutom förklaras avsikten med bilden. Inspiratör och avsändare är just kyrkoherde Tisell.
Med höstliga hälsningar
Dag Sandahl
torsdag 21 september 2017
Kyrkan hejdade avgrundshögern
Förvirring utbröt. Vilken kyrka? Vilken avgrundshöger? Det fortsatte i samma oprecisa stil. Ärkekonservativa backade och "kyrkan" samlas i mitten. Precis som i svensk politik.
Anders Lindberg heter mannen som redovisar vad han förstått och får betalt för det. Aftonbladet 19 september. Om Aftonbladet ska man då och då påminna sig att detta var en nazistisk kvällstidning när det begav sig. AT och Expressen stod för något annat. Nå, Aftonbladet stod också för något annat när Dr Gormander häcklade, Gunnar Fredrikssson höll filosofin högt och Struwe bedrev journalistik inspirerad av det bästa i USA. Dessutom och inte minst fick Jan Myrdal utrymme. Aftonbladet hade en trogen och begåvad läsekrets, som stod ut med att häftningen rätt ofta (alltid?) misslyckades. Nya tider kom och med dem Anders Lindberg.
Det var Anders Lindberg och Antje Jackelén som samkörde på Aftonbladets ledarsida. Tidigt kom kritiken att ärkebiskopen därmed tog ställning i kyrkovalet. Jag fann medverkan lite olycklig, för Antje kunde dra på sig kritik onödigtvis. I kyrkovalet är detta inte otänkbart, men valet handlade inte om biskopar. Visare hade varit att hålla rågången mellan ämbete och det folkvalda isär. Nu ser jag att kritikerna hade rätt. Det finns ett samband. Antje skulle användas just i valrörelsen och/eller använde sig av den socialdemokratiska tidningens ledarsida. När det nu fortsätter på den inslagna vägen kommer förstås frågan hur Antje ställer sig till Lindbergs kommentarer. Håller hon med? Finner hon påståendena sanningslösa? Hade vi hållits med pigga journalister, hade vi fått veta.
Vi tar också verket an och dissekerar Lindberg.
Det första är det oprecisa begreppet "kyrkan". Det var ett kyrkoval. Där ställde tre politiska partier upp. Ett av dem är regeringsparti. Regeringspartiet valde som sin huvudmotståndare SD. Så kunde S mobilisera och vi har fått facit. Svenska kyrkan är partipoliserat bestämd. Så röstade väljarna. Det är bara att meddela medkristna i andra länder och kyrkor hur det går till i den fria svenska kyrkan. Men "kyrkan" kan inte identifieras med en partipolitisk majoritet. Kyrkan är något betydligt större.
Lindberg ser dock att "valresultatet blev en massiv manifestation av förtroende för Svenska kyrkans nuvarande inriktning." Kyrkan samlas "kring en eftertänksam mitt". Och det var tydligen "en stor seger för det anständiga Sverige". När begreppet "anständighet" kombineras med evangelium slås larmet på. Denna tro för de anständiga har inget med evangelium att göra. Denna anständighet behöver nämligen ingen frälsare. Den är ett utslag av borgerlig religion. MTD, alltså. Moralistisk (mest i Lindbergs tappning) Terapeutisk Deism. Har man väl fått upp spåret på MTD-religionen, syns den och märks den tydligt.
Avgrundshögern, vilken den nu är, har dock tagit sig in i kyrkofullmäktige på en mängd ställen. I Kalmar är SD vågmästare och SD ska väl gälla som avgrundshöger. Vad nu det betyder. SD nödgas ju leverera lite kritik för nästa år är det riktiga valet. Svenska kyrkan fortsätter vara arena för någon annans agenda.
Lindberg upprörs över att några ville hindra andra att rösta som de ville. Detta är han beskrivning av kritiken mot att sekulära politiska partier ställer upp i en fri kyrkas val. Hans beskrivning träffar inte riktigt vad saken gällde. Den missar faktiskt målet. Hamartia, brukar vi säga.
De flesta "opolitiska" har en borgerlig profil. Kanske. Socialdemokrater får ju inte vara med i Frimodig kyrka, t ex. Då åker de ur partiet. De får inte ens ställa upp för ÖKA, fast ÖKA brukar välförhålla sig till socialdemokraterna. Kolla Johan Blix i Täby, han fick lämna partiet. Men det är ett dilemma att folk som röstar S i riksdagsvalet röstar FK i kyrkovalet. Det är en så komplex tanke att den inte kan vare sig uppfattas eller omfattas av sagde Lindberg.
Så läser vi vad Lindberg förstått på temat "ärkekonservativa backade".
"Det uppmärksammade partiet (sic! DS) Frimodig kyrka, en ärkekonservativ grupp med tveksam syn på bland andra kvinnor och homosexuella, minskade till 4."
4 betyder 4%. Hur många som röstade FK vet jag inte riktigt ännu. Men fler än någonsin. Å andra sidan är kyrkfolket en minoritet när alla medlemmar går till val och Frälsaren har aldrig uttalat att de som tror på Jesus ska utgöra en majoritet. De ska vara ljus och salt.
Parti är dock inte FK. Lindberg avslöjar att han som bäst tänker fel, som sämst inte tänker alls. Inte kan. Ideologisk syn kan begränsa synen, som ni vet.
Hur är det med det påstått ärkekonservativa? Jag ska knappast räknas dit. Vem hör samman med det ärkekonservativa? Jag vet inte. Lindberg får nog spotta upp sig och förete bevis och det kan han inte. Hjalmar Branting och jag är dömda efter samma lagparagraf, "lilla socialistlagen", Br:B 16:16. Det har nog inte Anders Lindberg lyckats med. Han lever bara gott på sin socialism.
Har FK en tveksam syn på kvinnor? Det är en rätt hialös anklagelse som mina döttrar kunde ha någon synpunkt på. Jag, och jag är i FK rätt ensam om det, har inte övertygats om 1958 års riksdagsbeslut och finner ingen anledning tro att just detta av alla riksdagsbeslut skulle vara gudomligt. Tror Lindberg det? Och skulle Lindberg på anfordran kunna återge vad jag tänker i ämbetsfrågan så att alla förstår att det är ett intellektuellt hederligt återgivande av vad jag tänker? Har hans ens läst min böcker. Jag utgår från att han inte har det. Han bara hojtar och skämmer ut Aftonbladet. Tveksam syn! Och då undrar jag om det finns några redliga socialdemokrater som kan säga att denna bild av Frimodig kyrka är sanningslös. Kan någon biskop ställa sig upp och försvara oss? De är ju herdar och har just den uppgiften.
Har FK en tveksam syn på homosexuella? Finns det någon bög som kan stå upp och säga att detta inte är sant. Det är om äktenskapet vi inte övertygats. Om ingen ställer sig upp, måste vi då själva säga att vi har homosexuella vänner? Och vad är ett sådanr försvar värt. Nej, det som nu behövs är att våra kyrkopolitiska meningsmotståndare spottar upp sig och säger vad de vet vara sant. Eller en biskop eller två. Det är fråga om heder.
Låter jag irriterad? Det hoppas jag. Men redlig kristendom kanske inte längre praktiseras. Det kan verkligen vara så att min förnimmelse är korrekt. Det snackas solidaritet och mod att våga stå upp mot orätten, men det är när allt kommer omkring bara snack.
I går hade gudstjänstutskottet självfallet kaffepaus. Efter den kom centerpartiets Åkerlund och sverigedemokraternas Emilsson åter. Arm i arm. Var det hembygdsfascismen inkarnerad? Jag funderar fortfarande. Har faktiskt funderat hela natten. Det betydde att jag inte särskilt mediterade över att jag nödgades skriva särskild mening när Transportstyrelsens exempel att inte följa regelverket plötsligt skulle följas i gudstjänstutskottet. Det fanns vakanser. Då sattes ordningen med ersättare ur spel. Nytt folk kallades in. Jag tror det var helt fel. Utskottet fick också ny vice ordförande. Det sköttes internt. Suck.
Anders Lindberg heter mannen som redovisar vad han förstått och får betalt för det. Aftonbladet 19 september. Om Aftonbladet ska man då och då påminna sig att detta var en nazistisk kvällstidning när det begav sig. AT och Expressen stod för något annat. Nå, Aftonbladet stod också för något annat när Dr Gormander häcklade, Gunnar Fredrikssson höll filosofin högt och Struwe bedrev journalistik inspirerad av det bästa i USA. Dessutom och inte minst fick Jan Myrdal utrymme. Aftonbladet hade en trogen och begåvad läsekrets, som stod ut med att häftningen rätt ofta (alltid?) misslyckades. Nya tider kom och med dem Anders Lindberg.
Det var Anders Lindberg och Antje Jackelén som samkörde på Aftonbladets ledarsida. Tidigt kom kritiken att ärkebiskopen därmed tog ställning i kyrkovalet. Jag fann medverkan lite olycklig, för Antje kunde dra på sig kritik onödigtvis. I kyrkovalet är detta inte otänkbart, men valet handlade inte om biskopar. Visare hade varit att hålla rågången mellan ämbete och det folkvalda isär. Nu ser jag att kritikerna hade rätt. Det finns ett samband. Antje skulle användas just i valrörelsen och/eller använde sig av den socialdemokratiska tidningens ledarsida. När det nu fortsätter på den inslagna vägen kommer förstås frågan hur Antje ställer sig till Lindbergs kommentarer. Håller hon med? Finner hon påståendena sanningslösa? Hade vi hållits med pigga journalister, hade vi fått veta.
Vi tar också verket an och dissekerar Lindberg.
Det första är det oprecisa begreppet "kyrkan". Det var ett kyrkoval. Där ställde tre politiska partier upp. Ett av dem är regeringsparti. Regeringspartiet valde som sin huvudmotståndare SD. Så kunde S mobilisera och vi har fått facit. Svenska kyrkan är partipoliserat bestämd. Så röstade väljarna. Det är bara att meddela medkristna i andra länder och kyrkor hur det går till i den fria svenska kyrkan. Men "kyrkan" kan inte identifieras med en partipolitisk majoritet. Kyrkan är något betydligt större.
Lindberg ser dock att "valresultatet blev en massiv manifestation av förtroende för Svenska kyrkans nuvarande inriktning." Kyrkan samlas "kring en eftertänksam mitt". Och det var tydligen "en stor seger för det anständiga Sverige". När begreppet "anständighet" kombineras med evangelium slås larmet på. Denna tro för de anständiga har inget med evangelium att göra. Denna anständighet behöver nämligen ingen frälsare. Den är ett utslag av borgerlig religion. MTD, alltså. Moralistisk (mest i Lindbergs tappning) Terapeutisk Deism. Har man väl fått upp spåret på MTD-religionen, syns den och märks den tydligt.
Avgrundshögern, vilken den nu är, har dock tagit sig in i kyrkofullmäktige på en mängd ställen. I Kalmar är SD vågmästare och SD ska väl gälla som avgrundshöger. Vad nu det betyder. SD nödgas ju leverera lite kritik för nästa år är det riktiga valet. Svenska kyrkan fortsätter vara arena för någon annans agenda.
Lindberg upprörs över att några ville hindra andra att rösta som de ville. Detta är han beskrivning av kritiken mot att sekulära politiska partier ställer upp i en fri kyrkas val. Hans beskrivning träffar inte riktigt vad saken gällde. Den missar faktiskt målet. Hamartia, brukar vi säga.
De flesta "opolitiska" har en borgerlig profil. Kanske. Socialdemokrater får ju inte vara med i Frimodig kyrka, t ex. Då åker de ur partiet. De får inte ens ställa upp för ÖKA, fast ÖKA brukar välförhålla sig till socialdemokraterna. Kolla Johan Blix i Täby, han fick lämna partiet. Men det är ett dilemma att folk som röstar S i riksdagsvalet röstar FK i kyrkovalet. Det är en så komplex tanke att den inte kan vare sig uppfattas eller omfattas av sagde Lindberg.
Så läser vi vad Lindberg förstått på temat "ärkekonservativa backade".
"Det uppmärksammade partiet (sic! DS) Frimodig kyrka, en ärkekonservativ grupp med tveksam syn på bland andra kvinnor och homosexuella, minskade till 4."
4 betyder 4%. Hur många som röstade FK vet jag inte riktigt ännu. Men fler än någonsin. Å andra sidan är kyrkfolket en minoritet när alla medlemmar går till val och Frälsaren har aldrig uttalat att de som tror på Jesus ska utgöra en majoritet. De ska vara ljus och salt.
Parti är dock inte FK. Lindberg avslöjar att han som bäst tänker fel, som sämst inte tänker alls. Inte kan. Ideologisk syn kan begränsa synen, som ni vet.
Hur är det med det påstått ärkekonservativa? Jag ska knappast räknas dit. Vem hör samman med det ärkekonservativa? Jag vet inte. Lindberg får nog spotta upp sig och förete bevis och det kan han inte. Hjalmar Branting och jag är dömda efter samma lagparagraf, "lilla socialistlagen", Br:B 16:16. Det har nog inte Anders Lindberg lyckats med. Han lever bara gott på sin socialism.
Har FK en tveksam syn på kvinnor? Det är en rätt hialös anklagelse som mina döttrar kunde ha någon synpunkt på. Jag, och jag är i FK rätt ensam om det, har inte övertygats om 1958 års riksdagsbeslut och finner ingen anledning tro att just detta av alla riksdagsbeslut skulle vara gudomligt. Tror Lindberg det? Och skulle Lindberg på anfordran kunna återge vad jag tänker i ämbetsfrågan så att alla förstår att det är ett intellektuellt hederligt återgivande av vad jag tänker? Har hans ens läst min böcker. Jag utgår från att han inte har det. Han bara hojtar och skämmer ut Aftonbladet. Tveksam syn! Och då undrar jag om det finns några redliga socialdemokrater som kan säga att denna bild av Frimodig kyrka är sanningslös. Kan någon biskop ställa sig upp och försvara oss? De är ju herdar och har just den uppgiften.
Har FK en tveksam syn på homosexuella? Finns det någon bög som kan stå upp och säga att detta inte är sant. Det är om äktenskapet vi inte övertygats. Om ingen ställer sig upp, måste vi då själva säga att vi har homosexuella vänner? Och vad är ett sådanr försvar värt. Nej, det som nu behövs är att våra kyrkopolitiska meningsmotståndare spottar upp sig och säger vad de vet vara sant. Eller en biskop eller två. Det är fråga om heder.
Låter jag irriterad? Det hoppas jag. Men redlig kristendom kanske inte längre praktiseras. Det kan verkligen vara så att min förnimmelse är korrekt. Det snackas solidaritet och mod att våga stå upp mot orätten, men det är när allt kommer omkring bara snack.
I går hade gudstjänstutskottet självfallet kaffepaus. Efter den kom centerpartiets Åkerlund och sverigedemokraternas Emilsson åter. Arm i arm. Var det hembygdsfascismen inkarnerad? Jag funderar fortfarande. Har faktiskt funderat hela natten. Det betydde att jag inte särskilt mediterade över att jag nödgades skriva särskild mening när Transportstyrelsens exempel att inte följa regelverket plötsligt skulle följas i gudstjänstutskottet. Det fanns vakanser. Då sattes ordningen med ersättare ur spel. Nytt folk kallades in. Jag tror det var helt fel. Utskottet fick också ny vice ordförande. Det sköttes internt. Suck.
onsdag 20 september 2017
Läronämnden
Det är Uppsala och gudstjänstutskott. Två av kyrkomötet beviljade extra dagar för handboksarbete. Det börjar med frågestund. Stund tycks innebära tre timmar. Vilka är det vi ska fråga? De ansvariga eller tjänstefolket? Vet inte. Det är heldag i vart fall. På eftermiddagen drar utskottet igenom övergripande frågeställningar. Jag ska avnjuta det hela stoiskt och någon stund ska jag sända mina tankar till dem som alls inte fått vara med i handboksarbetet, de verkligt kunniga: Voldemort, namnet som inte får nämnas, Christer Pahlmblad och så förstås Löwegren och Isacson. Om det fanns dugliga journalister, skulle de gräva fram skandalen att dessa tre aldrig använts och att detta icke-användande varit helt medvetet.
Läronämnden har yttrat sig. Ingen i Läronämnden var med i det kyrkomöte som antog 1986 års handbok. Denna högst kompetenta nämnd talar om receptionsprocessen, som föregår beslut om handbok. "Är du dum på riktigt?", som frågan brukar ställas. Receptionen sker efteråt. Remissarbete sker före. Möjligtvis försöksverksamhet. Men myten odlas nog. Det varit ett så gigantiskt och engagerat arbete med gudstjänstmaterialet försöksvis och entusiasmen inför det nya motsvarar en frustande och stampande Sleipner. Det tror inte jag. I ett pastorat hade man inte svarat på remissen och det var kris när Kyrkans Hus-folket tryckte på. Då fick en pensionerad präst i uppdrag att skriva några sammanfattande synpunkter från pastoratet. Han hade aldrig firat gudstjänst i det pastoratet. Yttrandet mottogs med stor entusiasm. Remsissarbete i Svenska kyrkan är inte alltid så brett förankrat som folk inbillar sig.
Läronämnden ska nog inte betraktas som en samling teologiska slughuvuden. Läronämnden tycks inte gilla min motion om eukaristiska böner med argumentet att "en gedigen beredning och analys av förslagen görs" och detta är, håll i er nu, "en del av kyrkohandbokens reception". Nonsens. Jag upprepar: reception betyder mottagande och kan inte ske förrän en handbok antagits. Hieronymus eukaristiska bön, som används i Svenska kyrkan, ska nog betraktas höra till eukaristiska böner där bred delaktighet är ett kriterium. Läronämndens hållning innebär en skoningslös kritik mot det arbete som ledde fram till nuvarande kyrkohandbok, för att inte tala om 1811 eller 1942 års handböcker. Där skrevs mycket utan att folk utanför kamrarna visste allt. Kyrkomötet måste väl betraktas som kompetent att komplettera om vi talar om en demokratisk folkkyrka? Verkar jag sur? Värre än så.
Fredrik Sidenvall har föreslagit en prefation för Mariadag: "Du möter oss i Din och Marias son". Det duger inte. Detta "innebär (rakt av innebär! DS) en risk för förskjutning i det läromässigt viktiga företrädet för teologin framför biologin i inkarnationsteologin." Got it? Hur många i läronämnden är läkarbarn eller har en bror som varit övertandläkare därtill eller en kusin som är docent i medicin? Jag bara undrar. Och vad i det inkarnatoriska betyder det att teologin har företräde framför biologin, att verkligheten definieras teologiskt och så är det bra med det oavsett hur det egentligen är? Var är vi?
Jag föreslog att förbönen vid vigsel ska uttrycka att man och kvinna förenats i äktenskapet. Läronämnden menar att förslaget "begränsar ordningens användbarhet för vigsel av par av samma kön." Jaha. Men ska då en vigselordning som passar för par av samma kön begränsa och trolla bort något som är ett bibliskt faktum, när det handlar just om man och kvinna? Är det egentligen så att äktenskapet avskaffats och ersatts av något som kallas men inte är äktenskap. Jag tror inte att läronämnden är teologiskt kompetent på området. Biskoparna sitter där. Alla har inte skrivit avhandling och några har skrivit klena. Fackteologer som kompletterar? Tja, vilka är liturgiexperter i jämförelse med Voldemort? Upp med handen, genera er inte!
Är inte biskoparna lite egendomliga för den delen? Modéus II fann i valrörelsen anledning markera mot SD. Hur fick han för sig detta? En biskop som blandar sig i ett demokratiskt val i ett försök att göra detta demokratiska teokratiskt, kunde chefredaktören Bülow på Sydöstran tänka om han tänkt efter. Vad hade Modéus II för sakmaterial att hänvisa till i sin SD-kritik? Har han läst in sig på partiprogrammet i kyrkovalet? Egentligen lika illa med seniorbiskopen (varifrån får de allt?) Ragnar Persenius. Han var också emot SD. Vad exakt är de emot? Något SD står för eller något som sprids om SD? Jag frågar. Jag, som i kyrkomötet kritiserades för att jag var för skarp mot SD. Då sa de höga herrarna föga. Men annars ingen skugga över Ragnar. Han är emot partipolitiseringen. Öppet. Skamlöst. Sånt gillar jag.
Nu ska jag dock misstänkas för att vara utomordentligt kritisk till läronämnder och biskopar. Jag har förstått att en biskop kan vara en rejält ohederlig karl. Jag säger bara "biskop Julius i Kingsbridge". Läser vi Ken Folletts tredje del i den s k Katedralserien Den eviga elden, Albert Bonniers förlag, Stockholm 2017, ihop med Läronämndens yttrande, kan det bli rätt förödande på ett, ska vi säga, tänkvärt sätt.
Nu gudstjänstutskott.
Läronämnden har yttrat sig. Ingen i Läronämnden var med i det kyrkomöte som antog 1986 års handbok. Denna högst kompetenta nämnd talar om receptionsprocessen, som föregår beslut om handbok. "Är du dum på riktigt?", som frågan brukar ställas. Receptionen sker efteråt. Remissarbete sker före. Möjligtvis försöksverksamhet. Men myten odlas nog. Det varit ett så gigantiskt och engagerat arbete med gudstjänstmaterialet försöksvis och entusiasmen inför det nya motsvarar en frustande och stampande Sleipner. Det tror inte jag. I ett pastorat hade man inte svarat på remissen och det var kris när Kyrkans Hus-folket tryckte på. Då fick en pensionerad präst i uppdrag att skriva några sammanfattande synpunkter från pastoratet. Han hade aldrig firat gudstjänst i det pastoratet. Yttrandet mottogs med stor entusiasm. Remsissarbete i Svenska kyrkan är inte alltid så brett förankrat som folk inbillar sig.
Läronämnden ska nog inte betraktas som en samling teologiska slughuvuden. Läronämnden tycks inte gilla min motion om eukaristiska böner med argumentet att "en gedigen beredning och analys av förslagen görs" och detta är, håll i er nu, "en del av kyrkohandbokens reception". Nonsens. Jag upprepar: reception betyder mottagande och kan inte ske förrän en handbok antagits. Hieronymus eukaristiska bön, som används i Svenska kyrkan, ska nog betraktas höra till eukaristiska böner där bred delaktighet är ett kriterium. Läronämndens hållning innebär en skoningslös kritik mot det arbete som ledde fram till nuvarande kyrkohandbok, för att inte tala om 1811 eller 1942 års handböcker. Där skrevs mycket utan att folk utanför kamrarna visste allt. Kyrkomötet måste väl betraktas som kompetent att komplettera om vi talar om en demokratisk folkkyrka? Verkar jag sur? Värre än så.
Fredrik Sidenvall har föreslagit en prefation för Mariadag: "Du möter oss i Din och Marias son". Det duger inte. Detta "innebär (rakt av innebär! DS) en risk för förskjutning i det läromässigt viktiga företrädet för teologin framför biologin i inkarnationsteologin." Got it? Hur många i läronämnden är läkarbarn eller har en bror som varit övertandläkare därtill eller en kusin som är docent i medicin? Jag bara undrar. Och vad i det inkarnatoriska betyder det att teologin har företräde framför biologin, att verkligheten definieras teologiskt och så är det bra med det oavsett hur det egentligen är? Var är vi?
Jag föreslog att förbönen vid vigsel ska uttrycka att man och kvinna förenats i äktenskapet. Läronämnden menar att förslaget "begränsar ordningens användbarhet för vigsel av par av samma kön." Jaha. Men ska då en vigselordning som passar för par av samma kön begränsa och trolla bort något som är ett bibliskt faktum, när det handlar just om man och kvinna? Är det egentligen så att äktenskapet avskaffats och ersatts av något som kallas men inte är äktenskap. Jag tror inte att läronämnden är teologiskt kompetent på området. Biskoparna sitter där. Alla har inte skrivit avhandling och några har skrivit klena. Fackteologer som kompletterar? Tja, vilka är liturgiexperter i jämförelse med Voldemort? Upp med handen, genera er inte!
Är inte biskoparna lite egendomliga för den delen? Modéus II fann i valrörelsen anledning markera mot SD. Hur fick han för sig detta? En biskop som blandar sig i ett demokratiskt val i ett försök att göra detta demokratiska teokratiskt, kunde chefredaktören Bülow på Sydöstran tänka om han tänkt efter. Vad hade Modéus II för sakmaterial att hänvisa till i sin SD-kritik? Har han läst in sig på partiprogrammet i kyrkovalet? Egentligen lika illa med seniorbiskopen (varifrån får de allt?) Ragnar Persenius. Han var också emot SD. Vad exakt är de emot? Något SD står för eller något som sprids om SD? Jag frågar. Jag, som i kyrkomötet kritiserades för att jag var för skarp mot SD. Då sa de höga herrarna föga. Men annars ingen skugga över Ragnar. Han är emot partipolitiseringen. Öppet. Skamlöst. Sånt gillar jag.
Nu ska jag dock misstänkas för att vara utomordentligt kritisk till läronämnder och biskopar. Jag har förstått att en biskop kan vara en rejält ohederlig karl. Jag säger bara "biskop Julius i Kingsbridge". Läser vi Ken Folletts tredje del i den s k Katedralserien Den eviga elden, Albert Bonniers förlag, Stockholm 2017, ihop med Läronämndens yttrande, kan det bli rätt förödande på ett, ska vi säga, tänkvärt sätt.
Nu gudstjänstutskott.
tisdag 19 september 2017
Men dom går ju inte i kyrkan?!
Så är det. Det sitter folk i kyrkliga beslutsfattarpositioner som inte går i kyrkan, inte regelbundet, några nästan aldrig. De har inte genom åren byggts upp genom Ordet och sakramenten i det där stilla söndagsundret när vi får leva det vi bad: "Omvänd oss, o Gud." De vet inte erfarenhetsmässigt vad trons växtverk innebär. De är inte delar i en brokig församlingsgemenskap. De kan komma som besökare och irritera sig över alla nymodigheter, psalmer de inte kan t ex. Det vill de styra upp.!De som travar till kyrkan vareviga söndag noterar förhållandet; skillnaden mellan det gudstjänstfirande folket, Guds folk på platsen, och beslutsfattarkollektivet och alla de som kommer och röstar på dem. Sedan är de valda och tar till orda. De uppskattar sina egna insatser och svänger sig med vackra ord om det kyrkliga.
Gudsfolket på orten hör de fromma orden, men det är något som skorrar. Allt uttrycks så fint och målsättningarna är så goda: öppen för alla. Inkluderande. Förstående. Diakonal. Oavsett var vi är på trons väg. Nu är det förstås inte riktigt så i verkligheten. För till det positiva hör, helt enligt handboken, avgränsningen mot det negativa. Intoleransen fördöms och med dem de intoleranta. Så var det i den franska revolutionen. Eden till folket måste avläggas. Av alla. Den som inte ville göra det var intolerant och en folkets fiende. Vi minns septembriseringen år 1792. Här rättades ett fatalt felslag .
Den som kan lite av denna idéhistoria ser också själva det svalg som är befäst mellan två olika riken. Jag låter som kyrkofadern Augustinus och det är fullt medvetet. Det är nämligen de, som ser sådana som inte går i kyrkan regelbundet - och inte gjort det genom livet - som inte rätt förstått den andra fromheten. Dessa har faktiskt utfört sin fromhet hela tiden fast de avstått från kyrkogång just. För en kyrkokristen är detta en märklig inställning, jag vet. För MTD-religionen (Moralistisk Terapeutisk Deism) är den dock fullständigt naturlig. Det är så det går till. Varje tro får sin egen gudstjänstpraxis. All fromhet har samma värde. Vill man gå i kyrkan får man och vill man inte, måste man inte. Det kan finnas viktigare saker att göra. MTD-rligionen är tolerant. Med ett litet undantag.:De eländiga kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*!
Bli inte arga på dom som blir invalda fast de aldrig firar gudstjänst. Det är, heter det, deras medborgerliga rätt. Och de är fromma inom ramen för MTD-religionen, den de tror på och praktiserar. De är allvarliga. De tror på allvar denna sin religion och kräver respekt för det. Denna religion tangerar den kristna idétraditionen och parasiterar inte sällan på den. Ur den hämtas tanken att Martin Luther t ex menade, att varje medlem i kyrkan har rätt till sin egen bibeltolkning. Detta är något grundläggande. "Borgerlig religion" skulle väl J.B. Metz säga och i sak är det Luther tillskrivna fel, men intresset ljuger aldrig eller alltid.
Tanken om Luthers skriftprincip är belysande för att förstå MTD-religionens dogmatik. Var och en har rätt till sin tolkning av bibelordet. Då tänker jag att distinktionen mellan avgörelse och omvändelse visar sig - avgörande!
Den som är omvänd har fattat att det finns ett helt paket att packa upp och tar glatt emot paketet, samma paket som många andra fått och haft glädje av. Inklusivt på sitt sätt.
De avgjorda sitter och sorterar i den teologiska lösegendomen för att hitta det som passar och hävdar sin rätt till egen bibeltolkning. Det blir exklusivt så det smäller om det. Men det märker de inte. Och ifrågasätter någon med kristna utgångspunkter det de tänker, smäller det. För då möter de en intolerant person, en som omfattar teokratin.
Kan en ateist väljas till ett förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan.? Självklart. MTD-religionen har en så öppen dogmatik, att det går alldeles utmärkt. Och vem kan för övrigt bedöma vem som är ateist och troende? En öppen dogmatik ger möjligheter.
Nu kan knappast någon vara okunnig om att det finns kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Påven t ex. Men motståndet finns i Svenska kyrkan också, både bland präster och anställda. Ateister kan vi välkomna, men här uppstår problem, eftersom MTD-religioen är tolerant mot allt utom det intoleranta. Ni märker att fällan slår igen
Jag föreslår att vi ska bortse från fördomarna och med friska ögon betrakta MTD-religionen så som den utövas i Svenska kyrkan. MTD-religionen ska inte förväxlas med kyrkokristendomäven om den uppträder i Kyrkan.Den som vet att kyrkokristendom är något annat, saknar verkligen inte arbetsuppgifter.
I Östra Småland/Nyheterna konstaterar ledarskribenten Peter Akinder att kyrkovalet var ett bakslag för kyrkans konservativa. Det är en missuppfattning. Valet visade bara att allt är som vanligt och som det varit hela min medvetna tid i Svenska kyrkan. Morsan markerade sitt missnöje med gubbarna som kom för at besluta utan att bry sig om att fira gudstjänst. Hon var kyrkokristen. Hon hade inte riktigt förstått, att MTD-religionen är något annat, alltså. Men det ska medges. Det märks tydligare nu.
Smålandskomposten bär bud att S och C fortsätter att regera i Växjö stift. Mats Nilsson från Vislanda och Centerpartiet är nöjd. Han konstaterar att "vi har haft en väldigt bra mandatperiod ihop och det är kul att även väljarna (obs! "även väljarna", DS) uppskattar det vi gjort för stiftet." Nu har jag mött Mats Nilsson, faktiskt redan på skolgården i Alvesta år år 1961-62, men inte ens jag förstår riktigt vad det är S och C gjort för stiftet, som även väljarna uppskattar. Vad vet väljarna som inte jag vet? Någon redovisning av insatserna kan jag inte minnas att väljarna fått. Har de? Och ska vi se stiftsstyrelsen som en regering som regeras av några partier men inte alla som sitter i styrelsen? Jag blir lite osäker, men det synsättet kan förklara oviljan till debatter. Någon kyrkopolitisk debatt inför valet blev det inte. Stiftsstyrelsen hade ett uppenbart intresse att inte ordna. Det behövs ju inte heller. Även väljarna uppskattar vad regenterna åstadkommit.
Gudsfolket på orten hör de fromma orden, men det är något som skorrar. Allt uttrycks så fint och målsättningarna är så goda: öppen för alla. Inkluderande. Förstående. Diakonal. Oavsett var vi är på trons väg. Nu är det förstås inte riktigt så i verkligheten. För till det positiva hör, helt enligt handboken, avgränsningen mot det negativa. Intoleransen fördöms och med dem de intoleranta. Så var det i den franska revolutionen. Eden till folket måste avläggas. Av alla. Den som inte ville göra det var intolerant och en folkets fiende. Vi minns septembriseringen år 1792. Här rättades ett fatalt felslag .
Den som kan lite av denna idéhistoria ser också själva det svalg som är befäst mellan två olika riken. Jag låter som kyrkofadern Augustinus och det är fullt medvetet. Det är nämligen de, som ser sådana som inte går i kyrkan regelbundet - och inte gjort det genom livet - som inte rätt förstått den andra fromheten. Dessa har faktiskt utfört sin fromhet hela tiden fast de avstått från kyrkogång just. För en kyrkokristen är detta en märklig inställning, jag vet. För MTD-religionen (Moralistisk Terapeutisk Deism) är den dock fullständigt naturlig. Det är så det går till. Varje tro får sin egen gudstjänstpraxis. All fromhet har samma värde. Vill man gå i kyrkan får man och vill man inte, måste man inte. Det kan finnas viktigare saker att göra. MTD-rligionen är tolerant. Med ett litet undantag.:De eländiga kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*!
Bli inte arga på dom som blir invalda fast de aldrig firar gudstjänst. Det är, heter det, deras medborgerliga rätt. Och de är fromma inom ramen för MTD-religionen, den de tror på och praktiserar. De är allvarliga. De tror på allvar denna sin religion och kräver respekt för det. Denna religion tangerar den kristna idétraditionen och parasiterar inte sällan på den. Ur den hämtas tanken att Martin Luther t ex menade, att varje medlem i kyrkan har rätt till sin egen bibeltolkning. Detta är något grundläggande. "Borgerlig religion" skulle väl J.B. Metz säga och i sak är det Luther tillskrivna fel, men intresset ljuger aldrig eller alltid.
Tanken om Luthers skriftprincip är belysande för att förstå MTD-religionens dogmatik. Var och en har rätt till sin tolkning av bibelordet. Då tänker jag att distinktionen mellan avgörelse och omvändelse visar sig - avgörande!
Den som är omvänd har fattat att det finns ett helt paket att packa upp och tar glatt emot paketet, samma paket som många andra fått och haft glädje av. Inklusivt på sitt sätt.
De avgjorda sitter och sorterar i den teologiska lösegendomen för att hitta det som passar och hävdar sin rätt till egen bibeltolkning. Det blir exklusivt så det smäller om det. Men det märker de inte. Och ifrågasätter någon med kristna utgångspunkter det de tänker, smäller det. För då möter de en intolerant person, en som omfattar teokratin.
Kan en ateist väljas till ett förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan.? Självklart. MTD-religionen har en så öppen dogmatik, att det går alldeles utmärkt. Och vem kan för övrigt bedöma vem som är ateist och troende? En öppen dogmatik ger möjligheter.
Nu kan knappast någon vara okunnig om att det finns kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Påven t ex. Men motståndet finns i Svenska kyrkan också, både bland präster och anställda. Ateister kan vi välkomna, men här uppstår problem, eftersom MTD-religioen är tolerant mot allt utom det intoleranta. Ni märker att fällan slår igen
Jag föreslår att vi ska bortse från fördomarna och med friska ögon betrakta MTD-religionen så som den utövas i Svenska kyrkan. MTD-religionen ska inte förväxlas med kyrkokristendomäven om den uppträder i Kyrkan.Den som vet att kyrkokristendom är något annat, saknar verkligen inte arbetsuppgifter.
I Östra Småland/Nyheterna konstaterar ledarskribenten Peter Akinder att kyrkovalet var ett bakslag för kyrkans konservativa. Det är en missuppfattning. Valet visade bara att allt är som vanligt och som det varit hela min medvetna tid i Svenska kyrkan. Morsan markerade sitt missnöje med gubbarna som kom för at besluta utan att bry sig om att fira gudstjänst. Hon var kyrkokristen. Hon hade inte riktigt förstått, att MTD-religionen är något annat, alltså. Men det ska medges. Det märks tydligare nu.
Smålandskomposten bär bud att S och C fortsätter att regera i Växjö stift. Mats Nilsson från Vislanda och Centerpartiet är nöjd. Han konstaterar att "vi har haft en väldigt bra mandatperiod ihop och det är kul att även väljarna (obs! "även väljarna", DS) uppskattar det vi gjort för stiftet." Nu har jag mött Mats Nilsson, faktiskt redan på skolgården i Alvesta år år 1961-62, men inte ens jag förstår riktigt vad det är S och C gjort för stiftet, som även väljarna uppskattar. Vad vet väljarna som inte jag vet? Någon redovisning av insatserna kan jag inte minnas att väljarna fått. Har de? Och ska vi se stiftsstyrelsen som en regering som regeras av några partier men inte alla som sitter i styrelsen? Jag blir lite osäker, men det synsättet kan förklara oviljan till debatter. Någon kyrkopolitisk debatt inför valet blev det inte. Stiftsstyrelsen hade ett uppenbart intresse att inte ordna. Det behövs ju inte heller. Även väljarna uppskattar vad regenterna åstadkommit.
måndag 18 september 2017
Efterskalv
Det slutliga valresultatet dröjer något för tex Göteborg är inte helt färdigräknat. Dr F tyckte att jag skulle redovisa resultatet redan vid midnattstimmen, men jag gav upp. Bättre att sova. Jag såg ju at de politiska partierna tagit över Svenska kyrkan, alltså S, C och SD. Dessa är samtliga (alla) partier som inte tror att Jesus är Guds Son och världens Frälsare. Sekulära politiska partier kan nämligen inte tro. Vad ställer de upp för då?Jean-Jacques Rousseaus sociala kontrakt med en civilreligion förklarar. (Le Contrat social,fjärde boken kap 8) boken
Civilreligionens dogmatik är och måste vara enkel, poängen är att den aldrig behöver förklaras eller kommenteras. Det finns en gudomlighet som uppehåller livet, det finns ett evigt liv, det finns ett löfte om de rättfärdigas lycka och framgång och motsvarande olycka och motgångar för syndarna och så prisas lagarna, det sociala kontraktet.
Finns det några negativa dogmer, undrar Rousseau. En enda, svarar han. Intoleransen. Intoleransen hörde samman med de tidigare teokratiska religionerna, de som vi upplysta har förkastat. Jag hör till dem som menar, att det är denna religion som tar hem Svenska kyrkan. Jag kallar den numera hellre MTD-religion. Ni möter den förkunnad överallt men alltså inte minst - och nu mer - i Svenska kyrkan.
Det finns ingen anledning för kykrokristna och Jesustroende att hänga läpp. Den som ska i fängelse, hamnar i fängelse och den som får halsen avskuren, får halsen avskuren. "Världen kristnad i vår generation" är ett gammal slagord. Religion drar mer än efterföljelse, MTD mer än INRI, och det är vare sig förvånande eller tidigare okänt. Frälsaren själv vet hur det är och hur det går till. Men lite ynkar jag Svenska kyrkan, den kyrka där jag döptes och började mina teologiska studier i söndagsskolan. Det som nu kallas Svenska kyrkan är inte den kyrka jag döptes i och lär inte längre vad söndagsskolfröken lärde. Den som skulle få för sig att säga att det utanför Kyrkan inte finns någon frälsning, blir fördriven från staten, säger Rousseau, för ett sådant uttalande hör bara hemma i en teokrati. Och det vi lever i är en demokrati. Vem bestämmer i en folkkyrka om inte folket, alltså.
Frimodig kyrka har ökat sitt röstetal från 3595 till 4435 i Växjö stift och det ger fyra mandat i stiftsfullmäktige. 7.28% i detta race får väl noteras som en framgång även om det var 7.32% förr. Kristdemokraterna tappade ett mandat och Vägen båda sina. Borgerligt alternativ tappade ett mandat. Posk fick 11215 röster men det ger 9 mandat, lika många som 8180 gav förra gången.
I Värnamo fick Frimodig kyrka 9 mandat (26.1%) och i Jönköping 2 mandat (5.4%). Det är bra på båda ställena.
Frimodig kyrka fick preliminärt 36089 röster i kyrkomötesvalet. Det är fler än någonsin, men betyder att vi likväl tappar två mandat. Fördelen är att kyrkomötesgruppen kan bevara sin karaktär av glatt seminarium för kyrkliga frågor. Och så får frimodiga räknekunniga räkna för att se om vi rent matematiskt har några att vänslas med.
Själv är jag glad över POSK i Kalmar som fick 42.4% och 15 mandat i kyrkofullmäktige. Där tog SD tre mandat men står bara upp med två kandidater. Ska det bli så att ÖKA, borgarna och sossarna håller ihop och tar ordförandeposten? Det bestämmer SD! Och i sista hand lotten.
Kyrkovalet var informativt också genom att så få besked gavs. Men del som som klargjordes från officiöst svenskkyrkligt håll, ska vi bära med oss som tolkningsnyckel. Det var ju inga marginella grupper som ställde frågan som rymmer en särskild kyrkosyn och en alldeles särskild syn på objekt och subjekt i Kyrkan. Frågan i annonser och på kuvertet med röstkort löd: Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?
Låt mig bli pedagogiskt tydlig. Frågan löd inte: Vet du vad Jesus gjort för dig? Den löd inte heller: Har du egentligen en aning om vad evangelium är? Inte heller: När firade du gudstjänst senast? Eller en variant: Vad ska du göra för att bli frälst? Om frågan, den korrekta ställts på kuvertet hade den varit malplacerad, men i Kyrkans Hus och i de sk beslutsförsamlingarna hade den relevant kristna frågan formulerats så: Vad vill Herren att Svenska kyrkan ska göra? Eller lika bra: Vad vill Herren att du ska göra i Svenska kyrkan?
Man kunde ställt frågan till människor landet runt, platser där den kyrkliga verksamheten dras ner, eftersom folk inte längre bor vid kyrkan och församlingshemmen inte drar folk. Dyra kåkar för begravningskaffe kan inte försvaras. Alla hänvisar till faktorer vi aldrig kunnat påverka, folk flyttar t ex. Men ska inte brutala frågor ställas om själva grundmekanismen?
Snälla präster gjorde under decennier vad de förväntades göra, dvs det man "alltid" hade gjort. De ställde inte till med något och fick beröm och befordran för det och så undrar alla varför det som hände kunde hända. Pastorn var ju så fin, kanske till och med populär. De fattar inte att han som inte ställde till med något, inte heller fick något gjort. Ingen pastoral plan, ingen pastoral teologi. Rutin. Ren rutin. Och det var inte det värsta. Det värsta var att det var uppskattat. I alla sönderfallande system går det till så här. Trygga rutiner. På framtiden spanar man inte. Då gäller det gamla vanliga: Utan spaning, ingen aning. Och inga motmedel.
Utan skymten av bevis säger jag nu: Samtiden är onödig. Men samtiden kom alldeles logiskt. De kyrkokristna betalar priset för de kyrkopolitiskt betingade utrensningarna och karriärstoppen. Än mer: De betalar priset när kyrkokristendom steg för steg ersattes av MTD-religion. Jag har förstått att MTD-religionen i Sverige har en väldigt flytande positiv dogmatik. Flytande utom på en enda punkt, ett riksdagsbeslut 1958. Det är gudomligt. Annars lägger Guds sig inte i, men har vett nog att använda riksdagsledamöter i sin tjänst när de kyrkliga inte fattar. Ibland är det förunderligt fint och utmanande att få vara kyrkokristen, inställd i en handfast fromhetstradiiton med intellektuella inslag.
Jag har väl utgjutit mig på temat klerkernas förräderi även om jag omedelbart måste tillägga, att klerkerna inte riktigt förstod vad de hamnat i utan ville göra det bästa av situationen. De ville väl men det blev fel. Fenomenet är inte obekant för någon av oss. Världen ser ut så numera. Det finns lägen när det blir katastrofalt att göra det bästa av situationen, nämligen när situationen är så katastrofal att den enda möjliga hållningen är att göra totalt motstånd.
Dagens minnesord kommer från Stockholms-Tidningen den 15 januari 1958, jag hade med det i ett kommentarsvar men alla läser inte kommentarer:
"Efter alla fruktlösa diskussioner är det nu också angeläget att kyrkan kommer till beslut och arbetsro. Allt tyder på att regeringens och riksdagens ställningstagande långt ifrån att behöva fattas som ett hämmande ingrepp i den kyrkliga utvecklingen tvärtom skall ses som ett led i en ansvarsmedveten och legitim strävan att på nytt aktualisera kyrkan i folkmedvetandet." Det kan väl gälla om de politiska partierna nu också?
Slutsatsen? Ingenting har egentligen förändrats. Det kommer fler val. Och det kommer att bli sämre och sämre. Medlemstapp och partipolitisering tillsammans med ett kyrkosystem som förlorar både Kyrka och folk. Men varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Nu gäller det att göra tydligt vad det är att tro på Jesus och följa honom som lärjunge. Det är den grundläggande avvikande hållningen.
Civilreligionens dogmatik är och måste vara enkel, poängen är att den aldrig behöver förklaras eller kommenteras. Det finns en gudomlighet som uppehåller livet, det finns ett evigt liv, det finns ett löfte om de rättfärdigas lycka och framgång och motsvarande olycka och motgångar för syndarna och så prisas lagarna, det sociala kontraktet.
Finns det några negativa dogmer, undrar Rousseau. En enda, svarar han. Intoleransen. Intoleransen hörde samman med de tidigare teokratiska religionerna, de som vi upplysta har förkastat. Jag hör till dem som menar, att det är denna religion som tar hem Svenska kyrkan. Jag kallar den numera hellre MTD-religion. Ni möter den förkunnad överallt men alltså inte minst - och nu mer - i Svenska kyrkan.
Det finns ingen anledning för kykrokristna och Jesustroende att hänga läpp. Den som ska i fängelse, hamnar i fängelse och den som får halsen avskuren, får halsen avskuren. "Världen kristnad i vår generation" är ett gammal slagord. Religion drar mer än efterföljelse, MTD mer än INRI, och det är vare sig förvånande eller tidigare okänt. Frälsaren själv vet hur det är och hur det går till. Men lite ynkar jag Svenska kyrkan, den kyrka där jag döptes och började mina teologiska studier i söndagsskolan. Det som nu kallas Svenska kyrkan är inte den kyrka jag döptes i och lär inte längre vad söndagsskolfröken lärde. Den som skulle få för sig att säga att det utanför Kyrkan inte finns någon frälsning, blir fördriven från staten, säger Rousseau, för ett sådant uttalande hör bara hemma i en teokrati. Och det vi lever i är en demokrati. Vem bestämmer i en folkkyrka om inte folket, alltså.
Frimodig kyrka har ökat sitt röstetal från 3595 till 4435 i Växjö stift och det ger fyra mandat i stiftsfullmäktige. 7.28% i detta race får väl noteras som en framgång även om det var 7.32% förr. Kristdemokraterna tappade ett mandat och Vägen båda sina. Borgerligt alternativ tappade ett mandat. Posk fick 11215 röster men det ger 9 mandat, lika många som 8180 gav förra gången.
I Värnamo fick Frimodig kyrka 9 mandat (26.1%) och i Jönköping 2 mandat (5.4%). Det är bra på båda ställena.
Frimodig kyrka fick preliminärt 36089 röster i kyrkomötesvalet. Det är fler än någonsin, men betyder att vi likväl tappar två mandat. Fördelen är att kyrkomötesgruppen kan bevara sin karaktär av glatt seminarium för kyrkliga frågor. Och så får frimodiga räknekunniga räkna för att se om vi rent matematiskt har några att vänslas med.
Själv är jag glad över POSK i Kalmar som fick 42.4% och 15 mandat i kyrkofullmäktige. Där tog SD tre mandat men står bara upp med två kandidater. Ska det bli så att ÖKA, borgarna och sossarna håller ihop och tar ordförandeposten? Det bestämmer SD! Och i sista hand lotten.
Kyrkovalet var informativt också genom att så få besked gavs. Men del som som klargjordes från officiöst svenskkyrkligt håll, ska vi bära med oss som tolkningsnyckel. Det var ju inga marginella grupper som ställde frågan som rymmer en särskild kyrkosyn och en alldeles särskild syn på objekt och subjekt i Kyrkan. Frågan i annonser och på kuvertet med röstkort löd: Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?
Låt mig bli pedagogiskt tydlig. Frågan löd inte: Vet du vad Jesus gjort för dig? Den löd inte heller: Har du egentligen en aning om vad evangelium är? Inte heller: När firade du gudstjänst senast? Eller en variant: Vad ska du göra för att bli frälst? Om frågan, den korrekta ställts på kuvertet hade den varit malplacerad, men i Kyrkans Hus och i de sk beslutsförsamlingarna hade den relevant kristna frågan formulerats så: Vad vill Herren att Svenska kyrkan ska göra? Eller lika bra: Vad vill Herren att du ska göra i Svenska kyrkan?
Man kunde ställt frågan till människor landet runt, platser där den kyrkliga verksamheten dras ner, eftersom folk inte längre bor vid kyrkan och församlingshemmen inte drar folk. Dyra kåkar för begravningskaffe kan inte försvaras. Alla hänvisar till faktorer vi aldrig kunnat påverka, folk flyttar t ex. Men ska inte brutala frågor ställas om själva grundmekanismen?
Snälla präster gjorde under decennier vad de förväntades göra, dvs det man "alltid" hade gjort. De ställde inte till med något och fick beröm och befordran för det och så undrar alla varför det som hände kunde hända. Pastorn var ju så fin, kanske till och med populär. De fattar inte att han som inte ställde till med något, inte heller fick något gjort. Ingen pastoral plan, ingen pastoral teologi. Rutin. Ren rutin. Och det var inte det värsta. Det värsta var att det var uppskattat. I alla sönderfallande system går det till så här. Trygga rutiner. På framtiden spanar man inte. Då gäller det gamla vanliga: Utan spaning, ingen aning. Och inga motmedel.
Utan skymten av bevis säger jag nu: Samtiden är onödig. Men samtiden kom alldeles logiskt. De kyrkokristna betalar priset för de kyrkopolitiskt betingade utrensningarna och karriärstoppen. Än mer: De betalar priset när kyrkokristendom steg för steg ersattes av MTD-religion. Jag har förstått att MTD-religionen i Sverige har en väldigt flytande positiv dogmatik. Flytande utom på en enda punkt, ett riksdagsbeslut 1958. Det är gudomligt. Annars lägger Guds sig inte i, men har vett nog att använda riksdagsledamöter i sin tjänst när de kyrkliga inte fattar. Ibland är det förunderligt fint och utmanande att få vara kyrkokristen, inställd i en handfast fromhetstradiiton med intellektuella inslag.
Jag har väl utgjutit mig på temat klerkernas förräderi även om jag omedelbart måste tillägga, att klerkerna inte riktigt förstod vad de hamnat i utan ville göra det bästa av situationen. De ville väl men det blev fel. Fenomenet är inte obekant för någon av oss. Världen ser ut så numera. Det finns lägen när det blir katastrofalt att göra det bästa av situationen, nämligen när situationen är så katastrofal att den enda möjliga hållningen är att göra totalt motstånd.
Dagens minnesord kommer från Stockholms-Tidningen den 15 januari 1958, jag hade med det i ett kommentarsvar men alla läser inte kommentarer:
"Efter alla fruktlösa diskussioner är det nu också angeläget att kyrkan kommer till beslut och arbetsro. Allt tyder på att regeringens och riksdagens ställningstagande långt ifrån att behöva fattas som ett hämmande ingrepp i den kyrkliga utvecklingen tvärtom skall ses som ett led i en ansvarsmedveten och legitim strävan att på nytt aktualisera kyrkan i folkmedvetandet." Det kan väl gälla om de politiska partierna nu också?
Slutsatsen? Ingenting har egentligen förändrats. Det kommer fler val. Och det kommer att bli sämre och sämre. Medlemstapp och partipolitisering tillsammans med ett kyrkosystem som förlorar både Kyrka och folk. Men varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Nu gäller det att göra tydligt vad det är att tro på Jesus och följa honom som lärjunge. Det är den grundläggande avvikande hållningen.
söndag 17 september 2017
Nu förbereds firandet
Ni vet hur det är med söndagar på Bloggardag. Annars hade jag skrattat elakt åt Göran Greider, som alltd framträder med besvärande later fast han kanske inte har så mycket att komma med. I går gladde han sig över att Svenska kyrkans medlemstal ökar. Jag kan försäkra. Det gör det alltid bara man inte också publicerar utträdessiffrorna. Lurad, Greider.
För att inte tala om prosten Åkerlund, han som i DT presenterar sig som "djupt engagerad kristen". Den som ändå vore det. Och centerpartist. Tack gode Gud för att du bevarat mig! Han röstar i kyrkovalet för Jesus Kristus, som väcker kärlek, tro och framtidshopp. I Centerpartiet, förstår jag. Inte mer nu. Det är söndag och därför en GLAD nyhet.
60-årsjubiléet
Måndagen den 2 oktober firas 60-årsjubiléet i Uppsala. Det är på dagen 60 år sedan det fria kyrkomötet avvisade förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Efterföljande kyrkomöte år 1958 var klavbundet. Jubileumsprogrammet blir mer utmanande än när vi skulle fira att det var 48 och 1/2 år med kvinnliga präster (det som sades vara 50 år). 60-årsfirandet blir nämligen mer precist och intellektuellt redligt.
Jag kan just nu bara återge programmet i stora drag. Namnen på de medverkande är inte offentliga ännu. Gudstjänsterna har jag inte heller riktigt fått kunskap om. Något Te Deum blir det, förstås. Det är ju populärt i våra dagar. Själva de övriga inslagen i programmet kan jag presentera.
Först inleder ärkebiskopen med en 45 min föreläsning på temat Att stå makten emot. Bekännelsekyrka mot makthavarnas kyrka. Ett europeiskt, politiskt och historiskt perspektiv.
I föreläsningen kommer det t ex att poängteras att en fd nazist år 1958 stod och gjorde utfästelser till Svenska kyrkan på en enig regerings vägnar. Det fanns sådana som litade på ett löfte av den fd nazisten. Då kunde Svenska kyrkan inte stå makten emot - och det var skada. Mycket intressant föreläsning, tror jag vi måste förvänta oss. Kontrafaktisk historieskrivning är inte att förakta.
Förmiddagskaffe med ett bakverk från Delicato.
Teol dr X föreläser i kortform (25 min) på temat "Libertas Ecclesiae" från medeltid till Yngve Brilioth och Kyrklig Förnyelse.
I föreläsningen beskrivs en grundkategori för kyrkolivet utan vilken den uppenbarade tron på Kristus ersätts av religion i allmänhet. Det är när så sker, som resultatet blir samma form med annat innehåll.
Biskop Y reder likaså i en kortföreläsning (25 min) ut begreppet Fluentiva klerikala fecalier. Det prästerliga inför de handfasta politiska och opinionsmässiga realiteterna.
Biskopen har stor personlig erfarenhet av fenomenet och har lovat en personlig framställning. Han skulle gärna vilja namnge några i sammanhanget bemärkta prästmän. Det här kan bli årets mest uppseendeväckande inlägg och innebär personliga risker för biskop Y.
Middagsbön med sångstund ur Från fädernas tid.
Lunchpaus. Rökt ungtupp med potatisgratäng och creme fraichesås smaksatt med chutney. Till ungtuppen serveras ömsom vin och ömsom vatten.
Psykologen och statsvetaren Z föreläser. Tiden är kort. Från det fria kyrkomötets nej till det andra kyrkomötets ja. Omsvängningens mekanik.
Föreläsningen beskriver hur ett kyrkomöte skiftar fot och presenterar hela det teologiska sakmaterial som förändrade hela situationen. Föreläsningen blir rätt kort, säger Z, som inte hittat något sådant teologiskt sakmaterial som påverkat opinionsbildningen hur mycket detta sakmaterial än sägs finnas.
Eftermiddagskaffe med ett bakverk från Delicato.
Docent Å kompletterar dagen med föreläsningen Detta vill ni inte höra. Perspektiv på det som hände, men som aldrig borde inträffat och än mindre berättas. Det blir en beskrivning av en kyrka som använder lögnen som vapen och sveket som verktyg. Docent Å är moralfilosof och beskriver sig själv som ateist, en hållning som innebär klarsyn. Säger han. Docenten Å kommer särskilt att häckla docenten Folke Holmström, "en begåvad karl som fattade nada av spelet", säger Å.
Några korta vittnesbörd (5 min vardera) avslutar. Det är folk i åldern 67-75 år som berättar på temat Jag har mött en av trons hjältar från år 1957. Minnesbilder och perspektiv att föra vidare för vårt svenskkyrkliga liv.
Kort musikprogram innan alla ska åka hem eller gå till påföljande dags kyrkomöte. Sist sjungs sv ps 175 från 1937 års psalmbok, Nu är en fast bedrövlig tid (hela psalmen). Självfallet finns det tillfälle för media att intervjua föreläsarna.
På plats finns ett särskilt sjukvårdsteam. Några är traumaspecialister och det finns också folk som kan sköta hjärtstartaren. I ett särskilt rum kommer det att finna ett debriefingteam.
Föreläsningarna och vittnesbörden kommer att publiceras i en särskild bok, som skickas till alla församlingar och som gratis kan beställas från Kyrkokansliet om fler ex behövs.
På kvällen kommer arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse att ha en öppen samling på V-Dala nation på temat Vad var det vi sa? Underrubriken är ett fromt ord: Egen framgång är guld värd, andras motgång är inte heller att förakta. Som tillägg finns ännu en underrubrik: Det är alltd roligt att få rätt hur sorgligt det än är. aKF:s ordförande står för öppen bar. Det är ren själavård. Obs! Endast öppen bar för medlemmar som betalat årsavgift 2017.
Jag slutar lika fromt med att återge dagens spännande rubrik: 2 oktober - en dag att minnas.
Glöm inte var ni först fick programmet presenterat för er.
För att inte tala om prosten Åkerlund, han som i DT presenterar sig som "djupt engagerad kristen". Den som ändå vore det. Och centerpartist. Tack gode Gud för att du bevarat mig! Han röstar i kyrkovalet för Jesus Kristus, som väcker kärlek, tro och framtidshopp. I Centerpartiet, förstår jag. Inte mer nu. Det är söndag och därför en GLAD nyhet.
60-årsjubiléet
Måndagen den 2 oktober firas 60-årsjubiléet i Uppsala. Det är på dagen 60 år sedan det fria kyrkomötet avvisade förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Efterföljande kyrkomöte år 1958 var klavbundet. Jubileumsprogrammet blir mer utmanande än när vi skulle fira att det var 48 och 1/2 år med kvinnliga präster (det som sades vara 50 år). 60-årsfirandet blir nämligen mer precist och intellektuellt redligt.
Jag kan just nu bara återge programmet i stora drag. Namnen på de medverkande är inte offentliga ännu. Gudstjänsterna har jag inte heller riktigt fått kunskap om. Något Te Deum blir det, förstås. Det är ju populärt i våra dagar. Själva de övriga inslagen i programmet kan jag presentera.
Först inleder ärkebiskopen med en 45 min föreläsning på temat Att stå makten emot. Bekännelsekyrka mot makthavarnas kyrka. Ett europeiskt, politiskt och historiskt perspektiv.
I föreläsningen kommer det t ex att poängteras att en fd nazist år 1958 stod och gjorde utfästelser till Svenska kyrkan på en enig regerings vägnar. Det fanns sådana som litade på ett löfte av den fd nazisten. Då kunde Svenska kyrkan inte stå makten emot - och det var skada. Mycket intressant föreläsning, tror jag vi måste förvänta oss. Kontrafaktisk historieskrivning är inte att förakta.
Förmiddagskaffe med ett bakverk från Delicato.
Teol dr X föreläser i kortform (25 min) på temat "Libertas Ecclesiae" från medeltid till Yngve Brilioth och Kyrklig Förnyelse.
I föreläsningen beskrivs en grundkategori för kyrkolivet utan vilken den uppenbarade tron på Kristus ersätts av religion i allmänhet. Det är när så sker, som resultatet blir samma form med annat innehåll.
Biskop Y reder likaså i en kortföreläsning (25 min) ut begreppet Fluentiva klerikala fecalier. Det prästerliga inför de handfasta politiska och opinionsmässiga realiteterna.
Biskopen har stor personlig erfarenhet av fenomenet och har lovat en personlig framställning. Han skulle gärna vilja namnge några i sammanhanget bemärkta prästmän. Det här kan bli årets mest uppseendeväckande inlägg och innebär personliga risker för biskop Y.
Middagsbön med sångstund ur Från fädernas tid.
Lunchpaus. Rökt ungtupp med potatisgratäng och creme fraichesås smaksatt med chutney. Till ungtuppen serveras ömsom vin och ömsom vatten.
Psykologen och statsvetaren Z föreläser. Tiden är kort. Från det fria kyrkomötets nej till det andra kyrkomötets ja. Omsvängningens mekanik.
Föreläsningen beskriver hur ett kyrkomöte skiftar fot och presenterar hela det teologiska sakmaterial som förändrade hela situationen. Föreläsningen blir rätt kort, säger Z, som inte hittat något sådant teologiskt sakmaterial som påverkat opinionsbildningen hur mycket detta sakmaterial än sägs finnas.
Eftermiddagskaffe med ett bakverk från Delicato.
Docent Å kompletterar dagen med föreläsningen Detta vill ni inte höra. Perspektiv på det som hände, men som aldrig borde inträffat och än mindre berättas. Det blir en beskrivning av en kyrka som använder lögnen som vapen och sveket som verktyg. Docent Å är moralfilosof och beskriver sig själv som ateist, en hållning som innebär klarsyn. Säger han. Docenten Å kommer särskilt att häckla docenten Folke Holmström, "en begåvad karl som fattade nada av spelet", säger Å.
Några korta vittnesbörd (5 min vardera) avslutar. Det är folk i åldern 67-75 år som berättar på temat Jag har mött en av trons hjältar från år 1957. Minnesbilder och perspektiv att föra vidare för vårt svenskkyrkliga liv.
Kort musikprogram innan alla ska åka hem eller gå till påföljande dags kyrkomöte. Sist sjungs sv ps 175 från 1937 års psalmbok, Nu är en fast bedrövlig tid (hela psalmen). Självfallet finns det tillfälle för media att intervjua föreläsarna.
På plats finns ett särskilt sjukvårdsteam. Några är traumaspecialister och det finns också folk som kan sköta hjärtstartaren. I ett särskilt rum kommer det att finna ett debriefingteam.
Föreläsningarna och vittnesbörden kommer att publiceras i en särskild bok, som skickas till alla församlingar och som gratis kan beställas från Kyrkokansliet om fler ex behövs.
På kvällen kommer arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse att ha en öppen samling på V-Dala nation på temat Vad var det vi sa? Underrubriken är ett fromt ord: Egen framgång är guld värd, andras motgång är inte heller att förakta. Som tillägg finns ännu en underrubrik: Det är alltd roligt att få rätt hur sorgligt det än är. aKF:s ordförande står för öppen bar. Det är ren själavård. Obs! Endast öppen bar för medlemmar som betalat årsavgift 2017.
Jag slutar lika fromt med att återge dagens spännande rubrik: 2 oktober - en dag att minnas.
Glöm inte var ni först fick programmet presenterat för er.
lördag 16 september 2017
Här strimlar jag Burell, förpackar och säljer som bacon
Det var problem med webbläsaren. "Du har ju två!" löd anskriet ,men då var gryningen förbi. Nu kom jag in och kunde se att Olle Burell preciserat det där med högerkristna. Preciserat och preciserat.När han fick följdfrågor har han valt att vara tyst.
Han fick ur sig en definition därför att min sjungande vän Emma Hedlundh menade, att det var "magstarkt" att kalla Frimodig kyrka "högerextrema". Så hör löd svaret: "Extremt högerkristna är man väl om man företräder abortmotstånd, kvinnoprästmotståndarromantik, homofobi och motstånd till religionsdialog."
Det är intressant. Svensk socialdemokrati tänker. Vi talar om ett skolborgarråd och ett av regeringspartierna. Dessa betros fatta beslut om nationens väl och ve - vårt! När Expressen på ledarplats manar oss att slänga ut politrukerna i kyrkan blir jag rädd och undrar: Räcker verkligen det? Eller har vi fått en politisk apparat som ger oss apparatjiks, som frekvent talar om det demokratiska samtidigt som de sätter den ur spel. Det här är människor vi inte kan lite på. Lika lite som vi kan lita på det som sägs i nyhetsförmedlingen. Någon har valt vad vi ska få veta, hur vi ska få veta det och med vilka perspektiv.
Tillbaka till Burell. På Frimodig kyrkas bloggsida finns ett referat. Samuel E Lilja har svarat Burell väl, en blomma till Samuel för detta. Men den som av den svenska staten dömts för ett brott efter samma lagrum som Hjalmar Branting, har kanske en skyldighet att stå upp också? Och då diskuterar jag inte idiotismen "högerkristna" utan går in på fyra sakområden.
18 februari 2008 kom ett överraskande sms. "13 mm och ett hjärta som slår som det ska och ett perfekt hålrum i hjärnan." Föräldrarna hade inte väntat ett barn till. Nu var modern i 7:e veckan. Hos detta mitt fjärde barnbarn, Sigrid, kan jag inte uppfatta något annat än att det som var sju veckor och 13 mm nu verkligen är Sigrid, som går i skola, sjunger i kör och som i somras bland böckerna på lantegendomen upptäckte poesi och fann just poesin underbar. Hon hittade en bok som alltså hennes morfarsmor klistrat in sentenser och dikter, den var bäst. Självfallet är det inte en högerståndpunkt att hävda att just Sigrid fanns till också den 18 febr 2008 och att det var hennes hjärta som slog då. Det slår fortfarande. Också för hennes morfar! Om någon skulle hävda att vi talar om två skyddsvärda individer är detta klassiskt socialdemokratiska värderingar. Läs Anne-Marie Thunberg i ämnet.
Begreppet "kvinnoprästmotståndarromantik" är i största allmänhet obegripligt. Jag klassas som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och är romantisk. Är det detta som avses? Jag är gift med en fd komminister, numera butikschef men hon har inte avsagt sig något prästämbete. Ska detta vara ett argument mot Frimodig kyrka och på vilket sätt gör detta t ex mig till en "extremt högerkristen"? Nämnde jag att Burell är skolborgarråd i Stockholm så rumpmas han är? Han har aldrig i något sammanhang röjt någon egentlig förståelse för vad ämbetsdiskussionen teologiskt handlar om. Han är inte intresserad och inte ens så väluppfostrad, att han tackade för det brev jag sände honom när han varit uppe i en kyrkomötesdebatt (hans första och jag avnjöt det hela från läktaren för då var jag inte med) och gav några vänlig ord och en liten läslista. Det fick vänsterpartistenEva Zetterberg också. Hon tackade och vi brevväxlade ett tag. Burell hör till en annan intelkektuell tradition, om man så säger.
Homofobi är en sjukdomsklassning som kunde användas inom den sovjetiska psykiatrin. Jag ogillar att sjukdomsklassa för att därmed fösa människor ut i marginalen. Agorafobi eller klaustrofobi ska tas på allvar för att inte tala om fobier mot spindlar och ormar. Jag har inte i Frimodig kyrkas sammanhang mött någon som uppvisat fobier när de mött någon av annan sexuell läggning. När en i stiftsfullmäktige invald socialdemokrat häktades för grovt pedofilbrott, hörde jag ingen glädjas. I vart fall ingen frimodig (jag reserverar mig eftersom vi aldrig talade om saken öppet) men de frimodiga infogade sin vana trogen den häktade i sina böner och lastade inte socialdemokraterna som grupp med en anklagelse att de skulle vara pedofiler helt bandet.
Hur kan någon få för sig att Frimodig kyrka skulle vara emot religionsdialog. Samuel E LIlja har svarat och jag kan inte lägga till eller dra ifrån något.
Andra inlägget om ni letar.
http://frimodigkyrka.se/startsida/blogg/
Tror ni jag ogillar Burell. Alls inte. Jag strimlar honom, förpackar och säljer som bacon. Överskottet går till de nödlidande.
Han fick ur sig en definition därför att min sjungande vän Emma Hedlundh menade, att det var "magstarkt" att kalla Frimodig kyrka "högerextrema". Så hör löd svaret: "Extremt högerkristna är man väl om man företräder abortmotstånd, kvinnoprästmotståndarromantik, homofobi och motstånd till religionsdialog."
Det är intressant. Svensk socialdemokrati tänker. Vi talar om ett skolborgarråd och ett av regeringspartierna. Dessa betros fatta beslut om nationens väl och ve - vårt! När Expressen på ledarplats manar oss att slänga ut politrukerna i kyrkan blir jag rädd och undrar: Räcker verkligen det? Eller har vi fått en politisk apparat som ger oss apparatjiks, som frekvent talar om det demokratiska samtidigt som de sätter den ur spel. Det här är människor vi inte kan lite på. Lika lite som vi kan lita på det som sägs i nyhetsförmedlingen. Någon har valt vad vi ska få veta, hur vi ska få veta det och med vilka perspektiv.
Tillbaka till Burell. På Frimodig kyrkas bloggsida finns ett referat. Samuel E Lilja har svarat Burell väl, en blomma till Samuel för detta. Men den som av den svenska staten dömts för ett brott efter samma lagrum som Hjalmar Branting, har kanske en skyldighet att stå upp också? Och då diskuterar jag inte idiotismen "högerkristna" utan går in på fyra sakområden.
18 februari 2008 kom ett överraskande sms. "13 mm och ett hjärta som slår som det ska och ett perfekt hålrum i hjärnan." Föräldrarna hade inte väntat ett barn till. Nu var modern i 7:e veckan. Hos detta mitt fjärde barnbarn, Sigrid, kan jag inte uppfatta något annat än att det som var sju veckor och 13 mm nu verkligen är Sigrid, som går i skola, sjunger i kör och som i somras bland böckerna på lantegendomen upptäckte poesi och fann just poesin underbar. Hon hittade en bok som alltså hennes morfarsmor klistrat in sentenser och dikter, den var bäst. Självfallet är det inte en högerståndpunkt att hävda att just Sigrid fanns till också den 18 febr 2008 och att det var hennes hjärta som slog då. Det slår fortfarande. Också för hennes morfar! Om någon skulle hävda att vi talar om två skyddsvärda individer är detta klassiskt socialdemokratiska värderingar. Läs Anne-Marie Thunberg i ämnet.
Begreppet "kvinnoprästmotståndarromantik" är i största allmänhet obegripligt. Jag klassas som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och är romantisk. Är det detta som avses? Jag är gift med en fd komminister, numera butikschef men hon har inte avsagt sig något prästämbete. Ska detta vara ett argument mot Frimodig kyrka och på vilket sätt gör detta t ex mig till en "extremt högerkristen"? Nämnde jag att Burell är skolborgarråd i Stockholm så rumpmas han är? Han har aldrig i något sammanhang röjt någon egentlig förståelse för vad ämbetsdiskussionen teologiskt handlar om. Han är inte intresserad och inte ens så väluppfostrad, att han tackade för det brev jag sände honom när han varit uppe i en kyrkomötesdebatt (hans första och jag avnjöt det hela från läktaren för då var jag inte med) och gav några vänlig ord och en liten läslista. Det fick vänsterpartistenEva Zetterberg också. Hon tackade och vi brevväxlade ett tag. Burell hör till en annan intelkektuell tradition, om man så säger.
Homofobi är en sjukdomsklassning som kunde användas inom den sovjetiska psykiatrin. Jag ogillar att sjukdomsklassa för att därmed fösa människor ut i marginalen. Agorafobi eller klaustrofobi ska tas på allvar för att inte tala om fobier mot spindlar och ormar. Jag har inte i Frimodig kyrkas sammanhang mött någon som uppvisat fobier när de mött någon av annan sexuell läggning. När en i stiftsfullmäktige invald socialdemokrat häktades för grovt pedofilbrott, hörde jag ingen glädjas. I vart fall ingen frimodig (jag reserverar mig eftersom vi aldrig talade om saken öppet) men de frimodiga infogade sin vana trogen den häktade i sina böner och lastade inte socialdemokraterna som grupp med en anklagelse att de skulle vara pedofiler helt bandet.
Hur kan någon få för sig att Frimodig kyrka skulle vara emot religionsdialog. Samuel E LIlja har svarat och jag kan inte lägga till eller dra ifrån något.
Andra inlägget om ni letar.
http://frimodigkyrka.se/startsida/blogg/
Tror ni jag ogillar Burell. Alls inte. Jag strimlar honom, förpackar och säljer som bacon. Överskottet går till de nödlidande.
Vi ska ha demokrati, inte teokrati!
Hans Bülow ska tas på allvar för det han var, som drog upp skiljelinjen. I mer fromma sammanhang utläggs annars temat "Gud eller världen" och det är ett lika tydligt skiljande när det handlar om värderingar. När jag i unga år hörde sådana utläggningar brukade Gud vinna. Så inte längre. I demokratisk ordning bestämmer vi. Och visst, Anne-Louise Eriksson skrev om demokratin som fortsatt uppenbarelse. Men det tror inte jag så där rakt av. Det blir konsekvent funktionell ateism av det hela. Följdriktigt nämns inte Fadern, inte Sonen och inte Anden i framställningar av Bülows art. Sannolikt har Bülow och jag olika praxis söndag förmiddag också.
http://www.ostrasmaland.se/ledare/sla-vakt-om-folkkyrkan-2/#slideshow-0
Hans Bülow återkom med ett svar på min enkla kondoleans
Folket ska bestämma, inte prästerna är hans modell. Kyrkans modell är faktiskt en annan, en som handlar om vad Guds folk gör. I det ingår präster i en gemenskap tider igenom som inkluderar också det nydöpta barnet!
http://www.ostrasmaland.se/insandare/tycker-synd-om-alla-socialdemokrater/
Östra Småland/Nyheterna har gett kyrkovalet stor plats. SSU träder fram och vill ta ställning för "en modern kyrka". Det finns "vissa konservativa kyrkopartier". De vill "att kyrkan ska vara en plats för en bildad elit". S vill värna solidariteten och noterar i sammanhanget att det finns en budget på cirka 11 miljader kronor. Var finns denna samlade budget, kan man undrab om man suttit i Kyrkofondens styrelse och kanske inte bara då. Det bästa återstår. Nu ska konservativa krafter hindras från "att få inflytande i en av Sveriges viktigaste samhälls institutioner." Tankemodellen är tydlig: estatistisk civilreligion, statskyrkan återinförd men nu som partipolitiskt styrd. Phlipi Botström, SSU:s ordförande har undertecknat som första namn. Det var han som åkte taxi för 7000:- vid Folk och Försvars konferens, ni minns. Vilka framtids värderingar hos den politiska klassen vi ska bibringas, går att förstå.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/valet-galler-kyrkans-framtida-varderingar/
Joakim Carlsson vet att trycka ut sig men det blir kanske inte så rätt för det. Det är vetenskapen och inte religionen som förändrat vår syn på världen och oss själva "gång på gång", heter det. Festligt. Vilken föränderlig vetenskap skulle saken gälla? Men Joakim står upp för den öppna kyrkan. Jag hänvisar till en bok jag skrev med omslagsbild på en kyrkoruin. Ingen kyrka är så öppen som en ruin.
http://www.ostrasmaland.se/ledare/lofvens-basta-vecka-som-statsminister/
Valbar kan rapporteras som en lysande framgång och så tycker jag sker i Östra Småland också, men den artikeln är en plusartikel. Reklampennorna gick åt som smör. Fråga efter en på Krögers om ni kommer dit. Eller åk till norra Öland eller södra. Det fanns platser kvar i lokalen. Mina vänner poskarna tvekade att komma i tanke att de skulle bli illa åtgångna. Göran Wiegert, s, var tvungen att åka hem och duscha sa han, när vi möttes på Djurkompaniet i Kalmar (skickebud dit var jag). Hans son ska jag inte nämna vid namn för han är elitsoldat, tre missioner på Balkan. Sergeant. Överste Salander nämner hans namn med aktning. Vi kramade förstås om varandra när vi sågs i går.
Och Krögers? Ingen enda från de andra nomineringsgrupperna. Det tycker jag var klokt. De hade nog inte hängt med när komminister Johanna Broselid gick igen konflikten mellan "präster" och "arbetsgivare" i Svenska kyrkan. Om detta visste också åhörarna föga och började fundera över hur det kom sig. Jag drog lite om kyrkohandboken och.. ja, ni förstår själva.
Min styrka i Kalmar är erfarenheter från tre plan och några av de ärrade amazonerna från Två Systrars var där. De kunde beediga hur eländigt kyrkopolitikerna uppträdde redan på 70-talet. I salongen satt också min gamle medbrottsling Lennart från Lund 68. Ett ålderspann 16 till 70+ skäms inte för sig. Ernst Mandels rätt nära vän hade satt värde på en egen debatt med stiftsbolsjeviken framgick det av åtbörder och tal. Själv var han trotskist, trottare. Men när inte meningsmotståndarna dök upp, om de ens kan få bära detta epitet eftersom alla påstås tycka lika, så blev det mer samtal än debatt. Lotta Zaar, som skrev reportaget över två sidor, skrev sanningsenligt: "mest hördes Sandahl själv". Och denna lördag syns han också på bild. Verkar vara en sympatisk karl.
Jag funderade ett slag på att skriva om Olle Burell. Han stämplar mig som"högerkristen". Det är helt orimligt begrepp och också om det varit rimligt hade den inte träffat mig. Hjalmar Branting och jag är båda dömda efter "lilla socialistlagen" (BrB 16:16). Det är inte Olle. Hade borgarrådet Zäta Höglund sett figuranten Burell hade det blivit roligt. Men inte för Burell. Varför ska jag skriva om sådant? Det finns en enda säkerställd skillnad mellan Olle Burell och mig. De brudpar jag vigt, blev verkligen vigda. Det kan man inte säga om Burell. Hans vigslar var fejk och fick göras om. Skatteförvaltningen konstaterade att det han sa vid vigslarna i Stadshuset, saknade täckning. Say no more. Men lite tankeväckande är det allt.
På tal om bluffar så narras Modéus II i Smålandsposten denna dag. Han skriver: "Söndagen den 17 september hissar jag flaggan framför biskopsgården Östrabo i Växjö." Det gör han inte. Han är på fotboll i terrorns London. Varför vill han skapa en bild som inte är sann?
http://www.smp.se/debatt/minskat-engagemang-far-konsekvenser-for-kyrkan/
Margit Richert i går och Sofia Lilly Jönsson i dag går inte av för hackor. Ni får leta själva i Svenska Dagbladet. Här är två klarsynta analytiker. De är mer framtid än SSU-arna. Det vet nämligen vad de skriver om. Och posk-problemet i Visby påminner Sofia om. Det kan inte ses som ofint just så här före kyrkovalet.
http://www.ostrasmaland.se/ledare/sla-vakt-om-folkkyrkan-2/#slideshow-0
Hans Bülow återkom med ett svar på min enkla kondoleans
Folket ska bestämma, inte prästerna är hans modell. Kyrkans modell är faktiskt en annan, en som handlar om vad Guds folk gör. I det ingår präster i en gemenskap tider igenom som inkluderar också det nydöpta barnet!
http://www.ostrasmaland.se/insandare/tycker-synd-om-alla-socialdemokrater/
Östra Småland/Nyheterna har gett kyrkovalet stor plats. SSU träder fram och vill ta ställning för "en modern kyrka". Det finns "vissa konservativa kyrkopartier". De vill "att kyrkan ska vara en plats för en bildad elit". S vill värna solidariteten och noterar i sammanhanget att det finns en budget på cirka 11 miljader kronor. Var finns denna samlade budget, kan man undrab om man suttit i Kyrkofondens styrelse och kanske inte bara då. Det bästa återstår. Nu ska konservativa krafter hindras från "att få inflytande i en av Sveriges viktigaste samhälls institutioner." Tankemodellen är tydlig: estatistisk civilreligion, statskyrkan återinförd men nu som partipolitiskt styrd. Phlipi Botström, SSU:s ordförande har undertecknat som första namn. Det var han som åkte taxi för 7000:- vid Folk och Försvars konferens, ni minns. Vilka framtids värderingar hos den politiska klassen vi ska bibringas, går att förstå.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/valet-galler-kyrkans-framtida-varderingar/
Joakim Carlsson vet att trycka ut sig men det blir kanske inte så rätt för det. Det är vetenskapen och inte religionen som förändrat vår syn på världen och oss själva "gång på gång", heter det. Festligt. Vilken föränderlig vetenskap skulle saken gälla? Men Joakim står upp för den öppna kyrkan. Jag hänvisar till en bok jag skrev med omslagsbild på en kyrkoruin. Ingen kyrka är så öppen som en ruin.
http://www.ostrasmaland.se/ledare/lofvens-basta-vecka-som-statsminister/
Valbar kan rapporteras som en lysande framgång och så tycker jag sker i Östra Småland också, men den artikeln är en plusartikel. Reklampennorna gick åt som smör. Fråga efter en på Krögers om ni kommer dit. Eller åk till norra Öland eller södra. Det fanns platser kvar i lokalen. Mina vänner poskarna tvekade att komma i tanke att de skulle bli illa åtgångna. Göran Wiegert, s, var tvungen att åka hem och duscha sa han, när vi möttes på Djurkompaniet i Kalmar (skickebud dit var jag). Hans son ska jag inte nämna vid namn för han är elitsoldat, tre missioner på Balkan. Sergeant. Överste Salander nämner hans namn med aktning. Vi kramade förstås om varandra när vi sågs i går.
Och Krögers? Ingen enda från de andra nomineringsgrupperna. Det tycker jag var klokt. De hade nog inte hängt med när komminister Johanna Broselid gick igen konflikten mellan "präster" och "arbetsgivare" i Svenska kyrkan. Om detta visste också åhörarna föga och började fundera över hur det kom sig. Jag drog lite om kyrkohandboken och.. ja, ni förstår själva.
Min styrka i Kalmar är erfarenheter från tre plan och några av de ärrade amazonerna från Två Systrars var där. De kunde beediga hur eländigt kyrkopolitikerna uppträdde redan på 70-talet. I salongen satt också min gamle medbrottsling Lennart från Lund 68. Ett ålderspann 16 till 70+ skäms inte för sig. Ernst Mandels rätt nära vän hade satt värde på en egen debatt med stiftsbolsjeviken framgick det av åtbörder och tal. Själv var han trotskist, trottare. Men när inte meningsmotståndarna dök upp, om de ens kan få bära detta epitet eftersom alla påstås tycka lika, så blev det mer samtal än debatt. Lotta Zaar, som skrev reportaget över två sidor, skrev sanningsenligt: "mest hördes Sandahl själv". Och denna lördag syns han också på bild. Verkar vara en sympatisk karl.
Jag funderade ett slag på att skriva om Olle Burell. Han stämplar mig som"högerkristen". Det är helt orimligt begrepp och också om det varit rimligt hade den inte träffat mig. Hjalmar Branting och jag är båda dömda efter "lilla socialistlagen" (BrB 16:16). Det är inte Olle. Hade borgarrådet Zäta Höglund sett figuranten Burell hade det blivit roligt. Men inte för Burell. Varför ska jag skriva om sådant? Det finns en enda säkerställd skillnad mellan Olle Burell och mig. De brudpar jag vigt, blev verkligen vigda. Det kan man inte säga om Burell. Hans vigslar var fejk och fick göras om. Skatteförvaltningen konstaterade att det han sa vid vigslarna i Stadshuset, saknade täckning. Say no more. Men lite tankeväckande är det allt.
På tal om bluffar så narras Modéus II i Smålandsposten denna dag. Han skriver: "Söndagen den 17 september hissar jag flaggan framför biskopsgården Östrabo i Växjö." Det gör han inte. Han är på fotboll i terrorns London. Varför vill han skapa en bild som inte är sann?
http://www.smp.se/debatt/minskat-engagemang-far-konsekvenser-for-kyrkan/
Margit Richert i går och Sofia Lilly Jönsson i dag går inte av för hackor. Ni får leta själva i Svenska Dagbladet. Här är två klarsynta analytiker. De är mer framtid än SSU-arna. Det vet nämligen vad de skriver om. Och posk-problemet i Visby påminner Sofia om. Det kan inte ses som ofint just så här före kyrkovalet.
fredag 15 september 2017
Tranås-Posten och dessutom Sydöstrans politiske kommissare
Jag har bott i Tranås, Nygatan 16 B. Jag flyttade till staden när jag var 2 år och från den när jag var 6 1/2. 1952 började jag i söndagsskolan, först i kyrkan och så i det nya församlingshemmet. Jag insåg hur märkvärdigt det är med ett församlingshem och jag fick med mig de ungkyrkliga visionerna, för de var på många sätt inkulturerade i kyrkolivet. Fröken Brita Hjertstedt var söndagsskollärare. Jag minns henne med värme liksom hennes syster Svea, som också var indragen i det stora kyrkliga undervisningsprojektet. Det var inte riktigt lämpligt för en fyra-åring att gå till söndagsskolan ensam men Agneta Brunius (jo, hon) hämtade mig. Nämnde jag att systrarna Hjertstedt hade en bror men viktigare hunden Scott, vit spets? I huset där vi bodde fanns Bonzo som inte ska försummas, en boxer. Och så fanns det barn i nejden. Två kom från det krigshärjade Tyskland, Isabella och hennes bror.
På gården mellan Nygatan och Storgatan fanns ett bryggeri, ett bageri och en tidning. I Tranås fanns två: Tranås Tidning och Tranås-Posten. Det var Tranås-Posten som låg med baksidan mot vår gård. Tranås Tidning låg på Nygatan 12. Jag är alltså ett antal formativa år uppväxt mellan två tidningsredaktioner. Det var på Tranås-Posten Lennart Hyland började sin karriär. Nu vet ni om inte allt så det mesta.
Nuförtiden utkommer Tranås-Posten varje onsdag. När centerpartisterna Stefan Gustafson, Adelöv, och Leif Andersson, Säby, skrev ett inlägg inför kyrkovalet, kunde de veta att ingen skulle polemisera mot dem före valet.Ofarligt att dra till med vad som helst. En sak hade de inte uppmärksammat. Den lille söndagsskolgossen, som kan skriva som Bloggardag. Här kan jag utan omsvep avslöja två gemena lögnare. De ljuger i samma höga syfte som på sin tid Richard Nixon. I nationens eller partiets intresse. Sådana lögnare ska avslöjas. De busar ner samhällslivet.
Vad har då väckt mitt rebelliska misshag. Detta:
Det finns krafter som vill stänga kyrkportarna så att kyrkorna bara inrymmer de rättrogna, de som har rätt bakgrund och förankring.
Det finns inga sådana krafter i Svenska kyrkan. Skulle vi begära fram namnen på dem som vill detta, kommer vi inte att få några svar. Just därför bör Centerpartiet ställas till svars. Den här lögnkulturen behöver partiet antingen säga sig stå för (då blir det inte roligt för oss) eller ta avstånd från (då blir det inte roligt för Gustafson och Andersson).
Nu drar Gustafson och Andersson i härnad för framgångar åt Centerpartiet i kyrkovalet. De ska arbeta för en kyrka där människor blir väl bemötta. Jojo. De säger sig ha engagemang och hjärta för kyrkans framtid. Vill ni verkligen förlita er på att de talar sanning? Det gör inte jag. Ljuger de i ett, luras de i annat.
Sa söndagsskolfröken detta till mig? Jag vet inte. Men hon sa till Morsan att hon såg en liten gosse som allvarligt tittade på henne,som undrade han om hon stod för det hon sa. I Tranås lärde jag mig kanske en hållning som resulterar i ett förödande och avslöjande blogginlägg, när jag möter lögnen i Tranås-Posten och detta 65 år senare?
Vem röstar egentligen på sådant folk som Gustafson och Andersson? De som inte känner igen det bond-dryga eller inte har ett utvecklat sensorium för lögnväsende. Inget politiskt parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Herrarna nämner också Märta Leijon. Jag tror inte ens de kan stoltsera med att veta vem hon egentligen var, inte ha läst någon av hennes böcker eller varit hemma hos henne. Också där är jag förebildlig eller vad det nu är jag är.
Hns Bülow är politisk chefredaktör på Sydötsran, Karlskrona. Sýd-östran heter tidningen rätt uttalat. Han slår fast att det är politiska ställningstaganden att stå upp för lagar om kvinnliga präster (någon sådan lag finns inte, den var jag med om att avskaffa år 1982!) och vigsel av samkönade par (en sådan lag finns). Jag tar citatet för det är så belysande av situationen: "Det är politiska ställningstaganden. Och det är även en teologi i tiden." Gud är av evighet. Teologi är läran om Gud. Här är en teologi i tiden. Teologi i tiden är ideologi, inget annat. Perspektivlösheten upphöjd till ideal, om ni vill. Trons folk i alla tider har inget att bidra med. Men det blir bättre.
"De kyrkopolitiker och präster i församlingar som säger nej till homovigslar och kvinnliga präster ska fram i ljuset. De verkar oftast (obs oftast, DS) under radarn." Nu ska sossar rösta för sossar röstar på socialdemokraterna i kyrkovalet som är "ett värderingsval". Vi ska ha demokrati i kyrkan - inte teokrati och partierna är basen för all demokratisk styrning i vårt land. Rösta. "Annars är det risk för att mörka krafter förvandlar kyrkan till en inåtvänd elitistisk institution."
http://www.ostrasmaland.se/ledare/sla-vakt-om-folkkyrkan-2/#slideshow-0
Hans Bülow har talat. Nu kan man begripa. Ett politiskt värderingsval men ingenting om tron, inget om Gud som är vår käre himmelske far, inget om Jesus vår Frälsare och inget om Anden vår tröstare och hjälpare. Man kan sannerligen förstå. Är det inte mest synd om kyrkokristna sossar och centerpartister i detta val? Deras tro är som bäst en nullitet. De som nu blir missmodiga förstår att rösta frimodigt.
På gården mellan Nygatan och Storgatan fanns ett bryggeri, ett bageri och en tidning. I Tranås fanns två: Tranås Tidning och Tranås-Posten. Det var Tranås-Posten som låg med baksidan mot vår gård. Tranås Tidning låg på Nygatan 12. Jag är alltså ett antal formativa år uppväxt mellan två tidningsredaktioner. Det var på Tranås-Posten Lennart Hyland började sin karriär. Nu vet ni om inte allt så det mesta.
Nuförtiden utkommer Tranås-Posten varje onsdag. När centerpartisterna Stefan Gustafson, Adelöv, och Leif Andersson, Säby, skrev ett inlägg inför kyrkovalet, kunde de veta att ingen skulle polemisera mot dem före valet.Ofarligt att dra till med vad som helst. En sak hade de inte uppmärksammat. Den lille söndagsskolgossen, som kan skriva som Bloggardag. Här kan jag utan omsvep avslöja två gemena lögnare. De ljuger i samma höga syfte som på sin tid Richard Nixon. I nationens eller partiets intresse. Sådana lögnare ska avslöjas. De busar ner samhällslivet.
Vad har då väckt mitt rebelliska misshag. Detta:
Det finns krafter som vill stänga kyrkportarna så att kyrkorna bara inrymmer de rättrogna, de som har rätt bakgrund och förankring.
Det finns inga sådana krafter i Svenska kyrkan. Skulle vi begära fram namnen på dem som vill detta, kommer vi inte att få några svar. Just därför bör Centerpartiet ställas till svars. Den här lögnkulturen behöver partiet antingen säga sig stå för (då blir det inte roligt för oss) eller ta avstånd från (då blir det inte roligt för Gustafson och Andersson).
Nu drar Gustafson och Andersson i härnad för framgångar åt Centerpartiet i kyrkovalet. De ska arbeta för en kyrka där människor blir väl bemötta. Jojo. De säger sig ha engagemang och hjärta för kyrkans framtid. Vill ni verkligen förlita er på att de talar sanning? Det gör inte jag. Ljuger de i ett, luras de i annat.
Sa söndagsskolfröken detta till mig? Jag vet inte. Men hon sa till Morsan att hon såg en liten gosse som allvarligt tittade på henne,som undrade han om hon stod för det hon sa. I Tranås lärde jag mig kanske en hållning som resulterar i ett förödande och avslöjande blogginlägg, när jag möter lögnen i Tranås-Posten och detta 65 år senare?
Vem röstar egentligen på sådant folk som Gustafson och Andersson? De som inte känner igen det bond-dryga eller inte har ett utvecklat sensorium för lögnväsende. Inget politiskt parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Herrarna nämner också Märta Leijon. Jag tror inte ens de kan stoltsera med att veta vem hon egentligen var, inte ha läst någon av hennes böcker eller varit hemma hos henne. Också där är jag förebildlig eller vad det nu är jag är.
Hns Bülow är politisk chefredaktör på Sydötsran, Karlskrona. Sýd-östran heter tidningen rätt uttalat. Han slår fast att det är politiska ställningstaganden att stå upp för lagar om kvinnliga präster (någon sådan lag finns inte, den var jag med om att avskaffa år 1982!) och vigsel av samkönade par (en sådan lag finns). Jag tar citatet för det är så belysande av situationen: "Det är politiska ställningstaganden. Och det är även en teologi i tiden." Gud är av evighet. Teologi är läran om Gud. Här är en teologi i tiden. Teologi i tiden är ideologi, inget annat. Perspektivlösheten upphöjd till ideal, om ni vill. Trons folk i alla tider har inget att bidra med. Men det blir bättre.
"De kyrkopolitiker och präster i församlingar som säger nej till homovigslar och kvinnliga präster ska fram i ljuset. De verkar oftast (obs oftast, DS) under radarn." Nu ska sossar rösta för sossar röstar på socialdemokraterna i kyrkovalet som är "ett värderingsval". Vi ska ha demokrati i kyrkan - inte teokrati och partierna är basen för all demokratisk styrning i vårt land. Rösta. "Annars är det risk för att mörka krafter förvandlar kyrkan till en inåtvänd elitistisk institution."
http://www.ostrasmaland.se/ledare/sla-vakt-om-folkkyrkan-2/#slideshow-0
Hans Bülow har talat. Nu kan man begripa. Ett politiskt värderingsval men ingenting om tron, inget om Gud som är vår käre himmelske far, inget om Jesus vår Frälsare och inget om Anden vår tröstare och hjälpare. Man kan sannerligen förstå. Är det inte mest synd om kyrkokristna sossar och centerpartister i detta val? Deras tro är som bäst en nullitet. De som nu blir missmodiga förstår att rösta frimodigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)