Påståendet är att Frimodig kyrka "gärna vill verka frommare än alla andra". Detta är anklagelsen för skenhelighet. Hyckleri. Det är en grov anklagelse. Mats Rimborg upprepar den. Han tänker så. Han drivs kanske av ädla motiv? Men vad säger andra POSK-are? När har de vett att öppet inte hålla med?
Mats Rimborg redogör för åsiktsskillnader inom Frimodig kyrka. Därmed får vi besked att den sortens skillnader ville POSK inte ha, Rimborg agerade också för att få bort dem.
Min erfarenhet är att Frimodig kyrka är vad POSK var, en samtalsgemenskap där meningar bryts mot varandra och där människors personligheter får bli ett bidrag till det gemensamma.
På samma sätt som jag kände mig hemma i POSK innan normalitetsbeslutet (beslutet att bli som de andra för det kunde nog ge fler röster), känner jag mig hemma i FK och debatterna kring förslag till motioner eller behandlingen av skrivelser till kyrkomötet.
Åsiktsskillnaderna var inte värre än att alla FK-ledamöterna i kyrkomötet röstade nej till stordriftsmodellen. Rimborg tror på den. Det kan bildas nya församlingar. Det var professor Andréns tanke. Men få har verkligen från början "bildat församling", dragit projektet hela vägen och sett till att det skaffats resurser i form av människor och medel. Det kräver mer än det numera finns utrymme för inom lagstadgad arbetstid. Det gjorde det då också.
Teori och förhoppningar är en sak. POSK kan i samstämmighet ägna sig åt dem. FK får på en teologisk grund - kyrkokristendom - hantera de verkliga frågorna och lite käckt meddela att det som blev efter 1 jan 2014 ville POSK! Det kan bli skojigt.
Det sticker väl i ögonen att Kyrka och Folk menar att kyrkfolket kan rösta FK - men man skulle gärna vilja veta på vilket sätt den rekommendationen är fel. Mats Rimborg har kanske ett svar.
Lokaltidningarna berättar om kyrkovalet i Mönsterås där listan "Din kyrka" presenteras. Alla 44 på listan är inte centerpartister - men det är den här listan centern ställer upp med i församlingen. "Om Din kyrka får flest mandat i kyrkofullmäktige lovar de att få tillbaka skolavslutningarna." Barometern-OT återger löftet. Östran läser jag förstås också. Min vän Veine deklarerar att fokus inte ligger på politiska vinklingar utan på vad som är bra för pastoratet. Är det inte själva centerideologin - "det centern står för är just det som är bra för alla" - ? Det är liksom därför som centern är centern, mittast av alla.
"Viktigast är dock att göra kyrkan demokratisk, öppen och tillgänglig för alla."
Här anmäler sig frågorna. Är inte Svenska kyrkan enligt lag demokratisk - och rikstäckande? Hur ska de göra nu, de maskerade centerpartisterna i Mönsterås som kallar sig "Din kyrka"? Finns det någon gruppering i kyrkovalet som inte vill att kyrkan ska vara öppen för människor - eller är det så att öppenheten är detsamma som beredvillighet att anta den rådande samhällsideologin och föra fram den under namn av evangelium? Vad kan månne uttrycket "tillgänglig för alla" syfta på - handlar det om handikappanpassning eller att flytta kyrkobyggnader som ligger avlägset - uppe på höjder eller utanför de områden där människor bor? Antingen betyder glosan något eller annars ingenting. Det är svårt att veta. Vill vi veta?
Till all (o)lycka städar jag lite i gömmorna, för det ska snart flyttas, och hittade tidningsurklipp från kyrkovalet 2009. Det var ungefär på samma nivå för fyra år sedan. Få försöker ta i de verkliga problemen.
fredag 23 augusti 2013
torsdag 22 augusti 2013
Problemet för Arthur
Problemet för Arthur är ett: Om inte statskyrkosystemet avskaffas, "kommer den officiella lögnen i religiösa ting att alltjämt prägla statslivet." Arthur borde ha ett problem till: problemet när den officiella lögnen präglar kyrkolivet.
Arthur är nämligen helt klar över vad system kan åstadkomma: "Det är och förblir ett oefterrättlighetssystem, att hederliga och högt förtjänta män skola degraderas och diskvalificeras, bara därför att de i religiösa ting omfattar en annan övertygelse än statskyrkolärans, medan vilka moraliska ynkryggar som helst förklaras väl skickade, om de blott bräka med i den troende fårahjorden." Jag gillar sedan länge begreppet "oefterrättlighetssystem". Det är inte bara poetiskt. det är precist. Och poängen är förstås att Svenska kyrkan- statskyrka eller inte - håller igång sitt oefterrättlighetssystem.
Nu är jag inte överens med den något yngre Arthur när han tänkte den att den fria och manliga hedendomen hade behov av renässans och gillar inte den hänsynslöshet han pläderar för. Jag fattar vad han menar att hedendomens "seger, som är segern för en högre kultur, måste firas på den kristna livssynens ruiner." Men det är bra att det blev sagt.
Men vilken nomineringsgrupp i kyrkovalet skulle Arthur röstat på år 2013, om det inte varit så att Arthur är 69 år död. En grupp som försvarar oefterrättlighetssystemet eller en som öppet hänsynslöst ska fira hedendomens seger på den kristna livssynens ruiner? Hur skulle Arthur röstat? Och skulle han ha velat ha debatt? Det vill inte S.
S mobiliserar de egna i kyrkovalet, markerar hur enkelt det är att förtidsrösta och vill ha en rejäl förtidsröstning där S-väljarna kan enrolleras via facebook och sedan gå och rösta med en ledande företrädare. "Vi vet att det finns omtyckta kandidater, ledande partiföreträdare och S-kändisar runtom i Sverige, som skulle kunna vara huvudpersoner på sådana facebookevenemang."
Kyrkovalet är för S ett mobiliseringsval - för partiet. Inte för Svenska kyrkan. De valdebatter som är demokratins livsluft skulle motverka partisyftet, det går att förstå. Men vad hade Arthur tyckt om att valrörelsen ska föras "under radarn", som det hette? Vad händer långsiktigt i Svenska kyrkan när ett stort parti agerar som S? Och vad händer med partiet?
Arthur Engberg läste jag i Tal och skrifter, band III (Tiden) och citaten återfinns i den ordning jag återgett dem på sid 251, 250 och 229. Frågan jag inte riktigt finner ett svar på är om Arthur i år skulle röstat S - eller röstat på Frimodig kyrka i protest mot oefterrättlighetssystemet. Vad tror ni?
Arthur kunde förstås också rösta på Posk (det skrivs tydligen så) men hade han läst posk-tugget i dagens Kyrkans Tidning hade han inte gjort det. Mats Rimborg påstår att Frimodig kyrka inte förstått att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Haha. Fram med belägg för den påståendet! Men det roligaste är Rimborgs påstående att "Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra." Verka frommare än alla andra heter på vanligt språk "skenhelighet". Vad är Posk då? De lagoma fromma? Fram med beläggen för vad Rimborg påstår - var finns underlaget för påståendet att Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra? Verkar jag - för att ställa den personliga frågan - frommare nu än när jag arbetade för att bygga och stärka Posk? Finns inga belägg, fruktar jag att orden faller tillbaka inte bara på Rimborg utan på Posk.
Posk är "med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs", får vi veta. Vilka är inte med och gör det? På vilket sätt har Posk i styrelser och kyrkomöten särskilt markerat detta? Genom att rösta för stordriftsmodellen, den vi andra reserverade oss emot?
Borgerligt alternativ heter moderaterna i kyrkopolitiken. Smygmoderater i Svenska kyrkan kunde partiet rätteligen heta. SMiSK.
Det intressanta är att Moderata förbundsstyrelsen valt medlemmarna i det kyrkpolitiska rådet i Linköpings stift, och där är folk som i valet kliver fram och kallar sig Borgerligt alternativ. När moderaternas förbundsstyrelse väljer folket, är det väl trots allt inte partipolitiskt obundet. Närmast är det ett exempel på oefterrättlighetssystemet. Och smygmoderaterna gör skäl för sitt namn. Vad hade Arthur tyckt om det?
Arthur är nämligen helt klar över vad system kan åstadkomma: "Det är och förblir ett oefterrättlighetssystem, att hederliga och högt förtjänta män skola degraderas och diskvalificeras, bara därför att de i religiösa ting omfattar en annan övertygelse än statskyrkolärans, medan vilka moraliska ynkryggar som helst förklaras väl skickade, om de blott bräka med i den troende fårahjorden." Jag gillar sedan länge begreppet "oefterrättlighetssystem". Det är inte bara poetiskt. det är precist. Och poängen är förstås att Svenska kyrkan- statskyrka eller inte - håller igång sitt oefterrättlighetssystem.
Nu är jag inte överens med den något yngre Arthur när han tänkte den att den fria och manliga hedendomen hade behov av renässans och gillar inte den hänsynslöshet han pläderar för. Jag fattar vad han menar att hedendomens "seger, som är segern för en högre kultur, måste firas på den kristna livssynens ruiner." Men det är bra att det blev sagt.
Men vilken nomineringsgrupp i kyrkovalet skulle Arthur röstat på år 2013, om det inte varit så att Arthur är 69 år död. En grupp som försvarar oefterrättlighetssystemet eller en som öppet hänsynslöst ska fira hedendomens seger på den kristna livssynens ruiner? Hur skulle Arthur röstat? Och skulle han ha velat ha debatt? Det vill inte S.
S mobiliserar de egna i kyrkovalet, markerar hur enkelt det är att förtidsrösta och vill ha en rejäl förtidsröstning där S-väljarna kan enrolleras via facebook och sedan gå och rösta med en ledande företrädare. "Vi vet att det finns omtyckta kandidater, ledande partiföreträdare och S-kändisar runtom i Sverige, som skulle kunna vara huvudpersoner på sådana facebookevenemang."
Kyrkovalet är för S ett mobiliseringsval - för partiet. Inte för Svenska kyrkan. De valdebatter som är demokratins livsluft skulle motverka partisyftet, det går att förstå. Men vad hade Arthur tyckt om att valrörelsen ska föras "under radarn", som det hette? Vad händer långsiktigt i Svenska kyrkan när ett stort parti agerar som S? Och vad händer med partiet?
Arthur Engberg läste jag i Tal och skrifter, band III (Tiden) och citaten återfinns i den ordning jag återgett dem på sid 251, 250 och 229. Frågan jag inte riktigt finner ett svar på är om Arthur i år skulle röstat S - eller röstat på Frimodig kyrka i protest mot oefterrättlighetssystemet. Vad tror ni?
Arthur kunde förstås också rösta på Posk (det skrivs tydligen så) men hade han läst posk-tugget i dagens Kyrkans Tidning hade han inte gjort det. Mats Rimborg påstår att Frimodig kyrka inte förstått att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Haha. Fram med belägg för den påståendet! Men det roligaste är Rimborgs påstående att "Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra." Verka frommare än alla andra heter på vanligt språk "skenhelighet". Vad är Posk då? De lagoma fromma? Fram med beläggen för vad Rimborg påstår - var finns underlaget för påståendet att Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra? Verkar jag - för att ställa den personliga frågan - frommare nu än när jag arbetade för att bygga och stärka Posk? Finns inga belägg, fruktar jag att orden faller tillbaka inte bara på Rimborg utan på Posk.
Posk är "med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs", får vi veta. Vilka är inte med och gör det? På vilket sätt har Posk i styrelser och kyrkomöten särskilt markerat detta? Genom att rösta för stordriftsmodellen, den vi andra reserverade oss emot?
Borgerligt alternativ heter moderaterna i kyrkopolitiken. Smygmoderater i Svenska kyrkan kunde partiet rätteligen heta. SMiSK.
Det intressanta är att Moderata förbundsstyrelsen valt medlemmarna i det kyrkpolitiska rådet i Linköpings stift, och där är folk som i valet kliver fram och kallar sig Borgerligt alternativ. När moderaternas förbundsstyrelse väljer folket, är det väl trots allt inte partipolitiskt obundet. Närmast är det ett exempel på oefterrättlighetssystemet. Och smygmoderaterna gör skäl för sitt namn. Vad hade Arthur tyckt om det?
onsdag 21 augusti 2013
Mera efter Eskils bok
Eskil Franck är utbildad nytestamentlig exeget, bibelforskare. När det kommer till frågan om kvinnliga präster, som han uppenbarligen funderat över, kommer han nu fram till att denna fråga, "i praktiken redan avklarad" handlar om hur trons fundamenta klarar mötet mede dagens verklighet. Det blir då omöjligt att göra kvinnoprästmotståndet till ett teologiskt och praktiskt reservat. I grunden handlar det om patriarkala strukturer i bibeltexterna. Eskils "icke-nej" övergår till ett "tydligt ja". Kvinnors tillträde är värt att "bejaka som en tydlig gåva till vår tid", heter det.
Det är lite roligt med exegeter som blir klara över hur strukturerna var dåförtiden och kritiskt kan resonera om eller göra upp med det - men alls inte är motsvarande kritiska till sin egen tids strukturer. Och självfallet ger de sig inte in och gnetar ytterligare med bibelord, det som de yrkesmässigt utbildats för eller tar upp andra exegeters arbeten och mal ner dem.
"Några teologiska strider på riktigt" får Eskil senare ta med kyrkans ledning.
Det handlar alltså om prästkandidater som är aktiva kvinnoprästmotståndare. De går inte till nattvarden när kvinnliga lärare förrättar mässan, skriver Eskil. Förrättar! Detta är en inbyggd kränkningsmekanism och de kvinnliga prästkandidaterna "blev - med rätta - minst sagt upprörda". De förväntade sig att dessa prästkandidater skulle avstängas. Det kunde inte rektor Eskil göra men han drev frågan mot biskoparna Hellström och Fjärstedt (som vi fick informationer från i en bloggkommentar här i går!) Eskil är finkänslig. Salig Hellström dog i en bilolycka och konflikten dem emellan reddes aldrig ut. "Den ouppklarade konflikten sörjer jag fortfarande."
Eskil Franck ser sitt agerande som nödvändigt. Han försökte hävda och genomföra ett beslut som fattats av kyrkan och biskoparna själva. Samtidigt kan han uppröras över att Karl-Gunnar Ellverson, som liksom Franck tänkt om i frågan och förs fram som lärare på Pastoralinstitutet med studenternas och institutstyrelsens stöd, avvisas av Utbildningsnämndens ordförande. När ordföranden står fast vid sitt nej svarar Franck att valet är att utnämna eller se sig om efter en ny rektor. Lyssna nu!
"Jag tyckte det var helt oacceptabelt att de på en nivå och ett sammanhang långt borta från vardagsverkligheten av kyrkopolitiska skäl valde att bortse från den genomgripande prövningsprocess vi genomfört." Men det är alltså inte egentligen kyrkopolitiken Eskil reagerar mot.
Lika intressant är det när Eskil storståtligt deklarerar: "Varje människa måste få utrymme för att byta ståndpunkt och bli respekterad för den nya hållningen. Att bli tagen på allvar för det jag står för just nu utan att tidigare ståndpunkter ska kasta misstänksamhetens ljus mot mig är en intellektuell hederssak." Men att inte byta utan stå fast vid en uppfattning - det duger alltså inte? Vad avslöjas? En prästson och prästsonson som tror att alla bara kritiklöst tagit över något hemifrån. Rätt avslöjande och lite ynkligt.
Eskil är inte särskilt elak när han skriver om personer i sin bok (och uppfattar att han för en teologisk strid när han utan personlig hänsyn försöker torpedera prästkandidater och sabba deras framtid, inte elak alltså) men Helge Brattgård karaktäriseras som "en pensionerad biskop med synnerligen stor självuppskattning". Det säger en del.
Eskil var huvudsekreterare i Bekännelsearbetet och Helge Brattgård ordförande (han fick med tiden bytas ut för arbetet funkade inte). En dag när jag disputerat ringde Eskil mig och sa: "Helge har gett mig i uppdrag att ringa dig och säga att du kan få skicka över din avhandling till honom." Jag svarade: "Den kan Helge köpa själv." varpå Eskil sa: "Jag trodde att du skulle säga det."
På bilderna ser jag att Eskil Franck numera har glasögon av samma typ som far och farfar och bilden på framsidan berättar nog att Eskils väg var utstakad. Det är mest detta Eskil bearbetar i sin bok, ser jag. Ibland är det riktigt sjukt i det kyrkliga. Synd att det ska gå ut över människor.
Det är lite roligt med exegeter som blir klara över hur strukturerna var dåförtiden och kritiskt kan resonera om eller göra upp med det - men alls inte är motsvarande kritiska till sin egen tids strukturer. Och självfallet ger de sig inte in och gnetar ytterligare med bibelord, det som de yrkesmässigt utbildats för eller tar upp andra exegeters arbeten och mal ner dem.
"Några teologiska strider på riktigt" får Eskil senare ta med kyrkans ledning.
Det handlar alltså om prästkandidater som är aktiva kvinnoprästmotståndare. De går inte till nattvarden när kvinnliga lärare förrättar mässan, skriver Eskil. Förrättar! Detta är en inbyggd kränkningsmekanism och de kvinnliga prästkandidaterna "blev - med rätta - minst sagt upprörda". De förväntade sig att dessa prästkandidater skulle avstängas. Det kunde inte rektor Eskil göra men han drev frågan mot biskoparna Hellström och Fjärstedt (som vi fick informationer från i en bloggkommentar här i går!) Eskil är finkänslig. Salig Hellström dog i en bilolycka och konflikten dem emellan reddes aldrig ut. "Den ouppklarade konflikten sörjer jag fortfarande."
Eskil Franck ser sitt agerande som nödvändigt. Han försökte hävda och genomföra ett beslut som fattats av kyrkan och biskoparna själva. Samtidigt kan han uppröras över att Karl-Gunnar Ellverson, som liksom Franck tänkt om i frågan och förs fram som lärare på Pastoralinstitutet med studenternas och institutstyrelsens stöd, avvisas av Utbildningsnämndens ordförande. När ordföranden står fast vid sitt nej svarar Franck att valet är att utnämna eller se sig om efter en ny rektor. Lyssna nu!
"Jag tyckte det var helt oacceptabelt att de på en nivå och ett sammanhang långt borta från vardagsverkligheten av kyrkopolitiska skäl valde att bortse från den genomgripande prövningsprocess vi genomfört." Men det är alltså inte egentligen kyrkopolitiken Eskil reagerar mot.
Lika intressant är det när Eskil storståtligt deklarerar: "Varje människa måste få utrymme för att byta ståndpunkt och bli respekterad för den nya hållningen. Att bli tagen på allvar för det jag står för just nu utan att tidigare ståndpunkter ska kasta misstänksamhetens ljus mot mig är en intellektuell hederssak." Men att inte byta utan stå fast vid en uppfattning - det duger alltså inte? Vad avslöjas? En prästson och prästsonson som tror att alla bara kritiklöst tagit över något hemifrån. Rätt avslöjande och lite ynkligt.
Eskil är inte särskilt elak när han skriver om personer i sin bok (och uppfattar att han för en teologisk strid när han utan personlig hänsyn försöker torpedera prästkandidater och sabba deras framtid, inte elak alltså) men Helge Brattgård karaktäriseras som "en pensionerad biskop med synnerligen stor självuppskattning". Det säger en del.
Eskil var huvudsekreterare i Bekännelsearbetet och Helge Brattgård ordförande (han fick med tiden bytas ut för arbetet funkade inte). En dag när jag disputerat ringde Eskil mig och sa: "Helge har gett mig i uppdrag att ringa dig och säga att du kan få skicka över din avhandling till honom." Jag svarade: "Den kan Helge köpa själv." varpå Eskil sa: "Jag trodde att du skulle säga det."
På bilderna ser jag att Eskil Franck numera har glasögon av samma typ som far och farfar och bilden på framsidan berättar nog att Eskils väg var utstakad. Det är mest detta Eskil bearbetar i sin bok, ser jag. Ibland är det riktigt sjukt i det kyrkliga. Synd att det ska gå ut över människor.
tisdag 20 augusti 2013
Uppgörelsen
Jag har läst Eskil Francks nyutkomna bok Giv mig, min son, ditt hjärta, Fri Tanke. När präster gör upp med tron måste andra präster läsa, förstås. Men uppgörelsen visar sig handla om att folk fortfarande efter 2000 år dör, i frågan om kopplingen mellan apostlarnas tro och Svenska kyrkan samt i problemet symbol eller verklighet. Det är det hela. Ingenstans avfärdar Eskil talet om Jesu uppståndelse. Det mesta han avfärdar tycks mig vara KG Hammars hållningar. Uppenbarligen har inte Eskil varit i stenbrottet i Gillberga och förstått hur kort tid 2000 år är. I Gillberga på Öland kan man nämligen se årmiljonerna avlagra sig i kalkstenen. Det är en nyttig övning på temat människans pyttighet och storhet. Är det inte på sitt sätt bra att Jesus dröjt med att komma tillbaka? Om han kommit för tusen år sedan, hade jag ju inte fått vara med? Och Guds rike är trots allt på färde.
Några sakupplysningar i Eskils bok tar jag på allvar. Beskrivningen av en barndom med tre predikningar varje söndag men absolut inte fotboll eller upplysningen att tre biskopar hängt sina biskopskors på lille Eskil funderar jag över. All av gammalkyrklighet eller frikyrklighet präglad uppfostran, fann inte sitt mål därför att den missade fotbollsmålet, gjorde bisak till viktig sak. Det har ställt till det. Att biskopar löper runt och hänger sina kors på små pojkar var en överraskande upplysning. Det visste jag inte - men det kanske bara händer med prästsöner, de som är i skrået kata sarka. Det sista är rena grekiskan.
Nu har ju Eskil ställts inför frågan att stå till förfogande som biskop. Han har svarat nej med motiveringen att den inre kallelsen inte fanns där. Det är feltänkt. Den som iklätts manteln vid prästvigningen har DÅ ställs inför frågan om den inre kallelsen. Därefter gäller bara den yttre, dvs prästen ska stå till förfogande när Kyrkan kallar. Bertil Werkström visste det och försökte få Eskil att begripa. Eskil ville helt enkelt inte. Den som drar sig undan, tar på sig ett stort ansvar.
Hade Eskil Franck haft lyckan att bli högkyrklig när han kom till Lund, hade hans gammalkyrklighet nog inte bara blivit rätt evangeliserad utan Eskil hade också haft tillgång till kamrater och själavård. Jag ser att han blir utmattad och får psykologhjälp när han hamnade i en meningskris efter att ha stått på ärkebiskopsförslag och glad insett att han inte skulle bli utnämnd. Hade han en själasörjare?
En själasörjare hade möjligtvis lagt märke till ett drag, som kanske är återkommande. Eskil är med men ändå inte. Han vet att han är konflikträdd. Han kommer till Lund höstterminen 1968. På Kiliansgatan är det kravaller. Han står strax bakom och bevittnar hus polisen rider in i den sittande gruppen av demonstranter, slår med sina piskor och arresterar ett antal. Han följer efter demonstranterna, som går till polishuset i Lund för att kräva att kamraterna ska friges. Eskil står med några andra "nära mittemellan" demonstranterna och poliserna vid polishuset. Att detaljerna om demonstrationen är fullständigt fel, minnesbilden en konstruktion, säger jag inget om. Till skillnad från Eskil var jag så att säga mitt i smeten och polisen gick några dagar senare runt med ett foto av mig för att försöka få mig identifierad. Men Eskils slutsats är intressant: "Alldeles klart bidrog denna händelse till att jag gradvis lämnade lydnadens slutna kultur för att i stället ta ansvar för det jag trodde, tänkte och ville."
Jag har alltid undrat över de som blev radikala utan att vara med i de politiskt radikala studiecirklarna, utan att läsa böckerna, utan att bygga bokcaféet på S:t Petri Kyrkogata. Eskil Franck, Martin Lind, KG Hammar ... Lite mittemellan, helt enkelt - men ack så radikala.
Eskil skriver avhandling om Den Helige Ande, Parakleten. Men hur är det - leder Anden Kyrkan, denna gemenskap som går utöver vår individuella begränsning, till hela Sanningen? Och när det bränner till med frågan om ansvar i Svenska kyrkan, drar sig Eskil tillbaka. Var det inte onödigt? Mittemellanpositionen går väl att förena med att vara biskop, så vitt jag kan se.
Anden grep den församlingspräst som en eftermiddag just i Lund utsattes för Eskils översitteri. Eskil markerade att präster av det slag som inte köper nyordningen i ämbetsfrågan egentligen inte hör hemma i Svenska kyrkan. Det var storslaget att få se den utsatte svara. Hans vrede uppfattar han fortfarande vara av Den Helige Ande själv. Jag undrar om Eskil fattade det. Som rektor kunde Eskil fortsätta jaga dissidenter, dvs de som tänkte som han själv rätt nyligen tänkt. De är alltid hotfulla och Eskil hanterade dem så - till den grad att salig Hellström ville starta en alternativ pastoralteologisk utbildning för Växjö stift. Biörn Fjärstedt ville det också. Det kunde kanske enkelt motiveras när studenterna kallade rektor för Frankenstein. Konflikträdda människor kan bli förfärliga och direkt farliga när de får makt över de svagare.
För egen del finner jag det förkastligt att jaga dem som inte kan försvara sig. Och föraktligt när Karl-Gunnar Elversson skulle piruettera för att bli kvitt sin gamla övertygelse och få bli lärare på Pastoralinstitutet. Då ställde Eskil Franck upp på hans sida men utan att ställa de moraliska grundfrågorna var det är för kyrka som arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg.
Hade Eskil ställt upp och blivit biskop i Göteborg, hade han och inte Anders Wejryd varit ärkebiskop nu. Så blev det inte. Eskil slutade fira gudstjänst och fann befrielsen i detta, manifesterad i att han avsade sig prästämbetet. Han skrev så till domkapitlet.
Några sakupplysningar i Eskils bok tar jag på allvar. Beskrivningen av en barndom med tre predikningar varje söndag men absolut inte fotboll eller upplysningen att tre biskopar hängt sina biskopskors på lille Eskil funderar jag över. All av gammalkyrklighet eller frikyrklighet präglad uppfostran, fann inte sitt mål därför att den missade fotbollsmålet, gjorde bisak till viktig sak. Det har ställt till det. Att biskopar löper runt och hänger sina kors på små pojkar var en överraskande upplysning. Det visste jag inte - men det kanske bara händer med prästsöner, de som är i skrået kata sarka. Det sista är rena grekiskan.
Nu har ju Eskil ställts inför frågan att stå till förfogande som biskop. Han har svarat nej med motiveringen att den inre kallelsen inte fanns där. Det är feltänkt. Den som iklätts manteln vid prästvigningen har DÅ ställs inför frågan om den inre kallelsen. Därefter gäller bara den yttre, dvs prästen ska stå till förfogande när Kyrkan kallar. Bertil Werkström visste det och försökte få Eskil att begripa. Eskil ville helt enkelt inte. Den som drar sig undan, tar på sig ett stort ansvar.
Hade Eskil Franck haft lyckan att bli högkyrklig när han kom till Lund, hade hans gammalkyrklighet nog inte bara blivit rätt evangeliserad utan Eskil hade också haft tillgång till kamrater och själavård. Jag ser att han blir utmattad och får psykologhjälp när han hamnade i en meningskris efter att ha stått på ärkebiskopsförslag och glad insett att han inte skulle bli utnämnd. Hade han en själasörjare?
En själasörjare hade möjligtvis lagt märke till ett drag, som kanske är återkommande. Eskil är med men ändå inte. Han vet att han är konflikträdd. Han kommer till Lund höstterminen 1968. På Kiliansgatan är det kravaller. Han står strax bakom och bevittnar hus polisen rider in i den sittande gruppen av demonstranter, slår med sina piskor och arresterar ett antal. Han följer efter demonstranterna, som går till polishuset i Lund för att kräva att kamraterna ska friges. Eskil står med några andra "nära mittemellan" demonstranterna och poliserna vid polishuset. Att detaljerna om demonstrationen är fullständigt fel, minnesbilden en konstruktion, säger jag inget om. Till skillnad från Eskil var jag så att säga mitt i smeten och polisen gick några dagar senare runt med ett foto av mig för att försöka få mig identifierad. Men Eskils slutsats är intressant: "Alldeles klart bidrog denna händelse till att jag gradvis lämnade lydnadens slutna kultur för att i stället ta ansvar för det jag trodde, tänkte och ville."
Jag har alltid undrat över de som blev radikala utan att vara med i de politiskt radikala studiecirklarna, utan att läsa böckerna, utan att bygga bokcaféet på S:t Petri Kyrkogata. Eskil Franck, Martin Lind, KG Hammar ... Lite mittemellan, helt enkelt - men ack så radikala.
Eskil skriver avhandling om Den Helige Ande, Parakleten. Men hur är det - leder Anden Kyrkan, denna gemenskap som går utöver vår individuella begränsning, till hela Sanningen? Och när det bränner till med frågan om ansvar i Svenska kyrkan, drar sig Eskil tillbaka. Var det inte onödigt? Mittemellanpositionen går väl att förena med att vara biskop, så vitt jag kan se.
Anden grep den församlingspräst som en eftermiddag just i Lund utsattes för Eskils översitteri. Eskil markerade att präster av det slag som inte köper nyordningen i ämbetsfrågan egentligen inte hör hemma i Svenska kyrkan. Det var storslaget att få se den utsatte svara. Hans vrede uppfattar han fortfarande vara av Den Helige Ande själv. Jag undrar om Eskil fattade det. Som rektor kunde Eskil fortsätta jaga dissidenter, dvs de som tänkte som han själv rätt nyligen tänkt. De är alltid hotfulla och Eskil hanterade dem så - till den grad att salig Hellström ville starta en alternativ pastoralteologisk utbildning för Växjö stift. Biörn Fjärstedt ville det också. Det kunde kanske enkelt motiveras när studenterna kallade rektor för Frankenstein. Konflikträdda människor kan bli förfärliga och direkt farliga när de får makt över de svagare.
För egen del finner jag det förkastligt att jaga dem som inte kan försvara sig. Och föraktligt när Karl-Gunnar Elversson skulle piruettera för att bli kvitt sin gamla övertygelse och få bli lärare på Pastoralinstitutet. Då ställde Eskil Franck upp på hans sida men utan att ställa de moraliska grundfrågorna var det är för kyrka som arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg.
Hade Eskil ställt upp och blivit biskop i Göteborg, hade han och inte Anders Wejryd varit ärkebiskop nu. Så blev det inte. Eskil slutade fira gudstjänst och fann befrielsen i detta, manifesterad i att han avsade sig prästämbetet. Han skrev så till domkapitlet.
måndag 19 augusti 2013
Myt och verklighet - mer om kyrkoherde & kvinna
Hur skulle intervjuer med 25 manliga kyrkoherdar se ut? De skulle förstås inte fokusera kön. Är det bra eller dåligt? Men vad skulle de fokusera? Vad är och gör en bra kyrkoherde - är beredd att gå in döden för sina komministrar eller något mer modest? Eller är Kjell Wiklunds beskrivning av dem korrekt - de lyfter en hög lön och utbildas fortlöpande för ett jobb de inte klarar av. Det var ju så han skrev. Myt och verklighet är sannerligen något att tala om.
Några kvinnliga kyrkoherdar klagade i intervjuerna över att de förväntades vara kvinnliga, moderliga, omhändertagande. Det är kanske inte så konstigt. Reformen med kvinnor som präster infördes med precis det argumentet. "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Det var 1950-talets reklamslogan för reformen. Varför klaga när det nu ställs krav på att reformen ska ge det som utlovades?
Om någon då drar slutsatsen att det kanske inte var så mycket bevänt med jämställdhetsargumentet, är jag böjd att hålla med. Britta Stendahl noterade det när hon intervjuade en kvinnlig präst i Stockholm som uppenbart sysslade med de mjuka frågorna - var det detta reformen lett till? Hon var kritiskt undrande. Det kunde hon vara. Hennes pappa hade slagits för reformen.
Annars funderar jag över manliga kyrkoherdar som kommenterar intervjuundersökningen Kyrkoherde & kvinna. De övertygar inte rent intellektuellt. Tvärtom, en del framstår som rätt korkade, ovilliga att göra komplexa situationer och frågor rättvisa. Jag antar att det är denna förmåga som gjort dem till kyrkoherdar. Bara för att ni inte ska tro att jag fablar så ger jag er nu de tre ord uppsättningen manliga kyrkoherdar använder om sig själva: 1. Engagerad, allvarlig och glad. 2. Öppen, engagerad och positiv. 3. Analytisk, vetgirig och demokratisk 4. Handlingskraftig, engagerad, arbetsnarkoman 5. Energisk, öppen, nyfiken.
Dt låter något. Jag är komminister. Jag skulle inte vilja vara komminister åt någon av dessa kyrkoherdar. Vilken självbild de har - men hur ser deras verklighet ut? Jag vet inte. Varningssignalerna tar jag på allvar. Jag tror att detta uppblåsta är en del av kyrkokrisen.
För egen del blir jag nöjd. Jag är inte bara emot kvinnliga kyrkoherdar. Jag är numera emot kyrkoherdar, klassen av fina präster. Och jag undrar skrattande hur kontraktsprosten, kyrkoherden och doktorn Pehr Edwall skulle ha presenterat sig! Eller apostlarna, fast det vet jag egentligen. Aposteln Petrus hade inte platsat i laget av så utomordentligt kompetenta kyrkoherdar Svenska kyrkan håller sig med. Varför går siffrorna då ner? - det fattar jag då inte.
En del var inte bättre förr, men det är värre nu, som sagt.
Hugo, som börjar årskurs 5 idag och därmed är äldst på skolan, som är en F-5-skola, hade i födelsedagspresent önskat att få gå med sin morfar och se Kalmar FF spela. Jag köpte biljetter. På väg in på Kycklingplan konstaterade jag att skillnaden mellan kyrkan och arenan är att det är karlar som går på fotboll. "Fast du gillar väl att det är kvinnor i kyrkan?" sa Hugo. "Jag vill ha blandat", svarade jag. Men jag medger att jag imponerades stort av den kvinna som lite upprörd analyserade matchen efteråt med orden att KFF-spelarna stod helt fel. Det kan man ju säga när Malmö FF vunnit med 4-1 (och så var det). Hur Hugo tog förlusten? Med större fattning än jag förväntat. Men, om man så säger, genusskillnaden och åldersskillnaden mellan fotbollsfans och kyrkogångare är uppenbar. Även om någon som såg mig konstaterade att de haft Gud med sig på matchen. MFF-are var han. Jag hann i vimlet inte svara att där två eller tre har samlats så ....
Några kvinnliga kyrkoherdar klagade i intervjuerna över att de förväntades vara kvinnliga, moderliga, omhändertagande. Det är kanske inte så konstigt. Reformen med kvinnor som präster infördes med precis det argumentet. "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Det var 1950-talets reklamslogan för reformen. Varför klaga när det nu ställs krav på att reformen ska ge det som utlovades?
Om någon då drar slutsatsen att det kanske inte var så mycket bevänt med jämställdhetsargumentet, är jag böjd att hålla med. Britta Stendahl noterade det när hon intervjuade en kvinnlig präst i Stockholm som uppenbart sysslade med de mjuka frågorna - var det detta reformen lett till? Hon var kritiskt undrande. Det kunde hon vara. Hennes pappa hade slagits för reformen.
Annars funderar jag över manliga kyrkoherdar som kommenterar intervjuundersökningen Kyrkoherde & kvinna. De övertygar inte rent intellektuellt. Tvärtom, en del framstår som rätt korkade, ovilliga att göra komplexa situationer och frågor rättvisa. Jag antar att det är denna förmåga som gjort dem till kyrkoherdar. Bara för att ni inte ska tro att jag fablar så ger jag er nu de tre ord uppsättningen manliga kyrkoherdar använder om sig själva: 1. Engagerad, allvarlig och glad. 2. Öppen, engagerad och positiv. 3. Analytisk, vetgirig och demokratisk 4. Handlingskraftig, engagerad, arbetsnarkoman 5. Energisk, öppen, nyfiken.
Dt låter något. Jag är komminister. Jag skulle inte vilja vara komminister åt någon av dessa kyrkoherdar. Vilken självbild de har - men hur ser deras verklighet ut? Jag vet inte. Varningssignalerna tar jag på allvar. Jag tror att detta uppblåsta är en del av kyrkokrisen.
För egen del blir jag nöjd. Jag är inte bara emot kvinnliga kyrkoherdar. Jag är numera emot kyrkoherdar, klassen av fina präster. Och jag undrar skrattande hur kontraktsprosten, kyrkoherden och doktorn Pehr Edwall skulle ha presenterat sig! Eller apostlarna, fast det vet jag egentligen. Aposteln Petrus hade inte platsat i laget av så utomordentligt kompetenta kyrkoherdar Svenska kyrkan håller sig med. Varför går siffrorna då ner? - det fattar jag då inte.
En del var inte bättre förr, men det är värre nu, som sagt.
Hugo, som börjar årskurs 5 idag och därmed är äldst på skolan, som är en F-5-skola, hade i födelsedagspresent önskat att få gå med sin morfar och se Kalmar FF spela. Jag köpte biljetter. På väg in på Kycklingplan konstaterade jag att skillnaden mellan kyrkan och arenan är att det är karlar som går på fotboll. "Fast du gillar väl att det är kvinnor i kyrkan?" sa Hugo. "Jag vill ha blandat", svarade jag. Men jag medger att jag imponerades stort av den kvinna som lite upprörd analyserade matchen efteråt med orden att KFF-spelarna stod helt fel. Det kan man ju säga när Malmö FF vunnit med 4-1 (och så var det). Hur Hugo tog förlusten? Med större fattning än jag förväntat. Men, om man så säger, genusskillnaden och åldersskillnaden mellan fotbollsfans och kyrkogångare är uppenbar. Även om någon som såg mig konstaterade att de haft Gud med sig på matchen. MFF-are var han. Jag hann i vimlet inte svara att där två eller tre har samlats så ....
söndag 18 augusti 2013
Kyrkoherde & kvinna
Kyrkans Akademikerförbund har på Argument Förlag gett ut 25 kortintervjuer om hur det är att vara kyrkoherde och kvinna. Två färgbilder på varje kvinna. Och var och en får presentera sig. Det blir ord som "rak och tydlig, målinriktad, trevlig, lugn, orädd och tydlig, enkel, förnöjsam, gay, energisk, omtänksam, modig och förändringsbenägen". Vilket företag som helst skulle vara stolt över denna chefskompetens.
Jag läser också med viss kompetens. Morsan var provinsialläkare i en mansdominerad miljö och patienterna frågade efter doktorn när de hörde en kvinna svarade. Jag uppfattar att hon var kompetent. Hon visste att en kvinnlig läkare dåförtiden tävlade på samma bana men inte efter samma regler som de manliga. Kvinnor fick vara lite duktigare. Ibland uppfattade jag att hon var det. Men jag har sedan barnsben sett något av det som några av de kvinnliga kyrkoherdarna beskriver.
Mitt enda problem är att jag inte vet om det är sant eller en myt som odlas för självbildens skull. Morsan gick i pension för mer än 40 år sedan - och det är mer än en generation. Det skulle - rein theoretisch - kunna vara så att mediokra kyrkoherdar behöver odla en myt för att hantera sin medelmåttighet: "jag är duktigare och mer kompetent och det måste jag vara eftersom jag är kvinna!"
Hjärtat är ju ett illfundigt ting.
Kvinnoprästmotståndarna finns med också. Fast det är kvinnliga kyrkoherdar som utsätts för kränkande särbehandling när det finns sådana som "vägrar ta nattvarden" när den kvinnliga kyrkoherden celebrerar. Dessa utgör enligt rapporten ett fåtal, men en kyrkoherde beskriver saken som "ett arbetsmiljöproblem" och dessa präster "borde avsäga sig ämbetet" eftersom de "inte följer sina löften och verkar som präster efter den kyrkoordning vi har."
Fackets slutsats blir: "Om Svenska kyrkan vill vara en kyrka för alla bör problemet med kvinnoprästmotståndet tas på största allvar utifrån ett identifikationsperspektiv." Riktigt vad det betyder mer än att både män och kvinnor behöver förmedla evangeliet för att det ska landa, är oklart. Hur KyrkA som fack då kan ställa upp för så kallade kvinnoprästmotståndare ter sig oklart.
När jag, enfaldig som jag är, läste definitionen på kränkande särbehandling, tänkte jag dock inte på kvinnliga kyrkoherdar eller kyrkoherdar som är kvinnor:
"Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap."
Jag är kanske inte heller så imponerad av en kyrkoherde som enkelt deklarerar att "du äger problemet" till komministern samtidigt som hon säger att det är en sorg att inte kunna fira nattvard tillsammans. Om det är en sorg, är det väl ett "vi" som äger problemet eftersom Kyrkan är ett "vi"? Är det något jag inte fattat?
Intressant nog analyseras inte de förtroendevaldas roll. Det antyds i några av intervjuerna att män i förtroendeposition talat om "lilla vän" eller så. I andra arbeten har problematiken med de förtroendevalda (äldre män? DS) medvetet fokuserats. Inte här.
Inte heller har KyrkA gjort en motläsning av materialet, det är dock ett fack för många. Om medarbetarna fått kommentera vad de 25 kyrkoherdarna säger om sig själva och sitt ledarskap, hade det blivit riktigt intressant.
Kyrkoherden som "utstrålar energi, men samtidigt stabilitet och en hög grad av närvaro" och talar "som hon äger varenda stavelse som uttalas" vill man gärna få ännu ett perspektiv på.
Eller vad sa kvinnan som vikarierade på en komministertjänst men inte fick den, eftersom mannen var komminister i stan också och saken sades gälla tystnadsplikten. Du får inte jobbet, var argumentet, för du får "ta del av känsliga ärenden och det kan vara lätt att säga för mycket till den du lever tillsammans med." Nu skulle det väl också kunna vara så, att kyrkoherden är rädd för att två komministrar ihop får en för stark position tillsammans - och kanske contra kyrkoherden i utsatta lägen? Rein theoretisch, naturligtvis!
Det talas mycket om mäns reaktioner inför kvinnligt ledarskap - som om vi inte har livslång erfarenhet av sådant. Det finner jag underligt. Morsan, fröken på lekskolan, fröken i småskolan, simskolläraren, fröken i folkskolan (som blev sjuk och svimmade i rektors armar), scoutkårens chef, kvinnliga adjunkter i svenska, engelska, tyska, latin, teckning - alla åren upp till 19 har män upplevt eller utsatts för kvinnligt ledarskap. Somliga gifta män fortsätter på den inslagna vägen under massivt kvinnligt ledarskap. Räknas den erfarenheten inte alls? Och med den erfarenheten i bagaget kanske man enkelt avslöjar odugliga eller personligt uppblåsta kvinnliga kyrkoherdar och finner att "snacka går ju" men mer blir det inte? Alldeles bortsett från den kyrkliga kvinnokultur som små pojkar, unga män och vuxna män har att förhålla sig till.
En omständighet tas allas inte upp. Det är Svenska kyrkans så kallade läge. Är dessa de uppmärksammande chefer i en stark organisation eller i något som hotar att implodera och att hissandet av chefer, chefskap och ledarskap ("Führer-Kultur" på tyska, DS) tillsammans med organisatorisk elefantiasis just utgör bekräftelsen på hur illa ställt det i själva verket är?
Vad tittar en man på när han ser en kvinna. Ögonen, sägs det. Det är nog sant i levande livet. På bilderna såg jag munnarna. Jag kan inte minnas att jag i ett porträttgalleri sett så många nerdragna mungipor och konstiga minspel. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
Sedan noterar jag att kyrkoherden som är gay korsar stolan fel. Är det en markör jag inte fattat tidigare?
Jag läser också med viss kompetens. Morsan var provinsialläkare i en mansdominerad miljö och patienterna frågade efter doktorn när de hörde en kvinna svarade. Jag uppfattar att hon var kompetent. Hon visste att en kvinnlig läkare dåförtiden tävlade på samma bana men inte efter samma regler som de manliga. Kvinnor fick vara lite duktigare. Ibland uppfattade jag att hon var det. Men jag har sedan barnsben sett något av det som några av de kvinnliga kyrkoherdarna beskriver.
Mitt enda problem är att jag inte vet om det är sant eller en myt som odlas för självbildens skull. Morsan gick i pension för mer än 40 år sedan - och det är mer än en generation. Det skulle - rein theoretisch - kunna vara så att mediokra kyrkoherdar behöver odla en myt för att hantera sin medelmåttighet: "jag är duktigare och mer kompetent och det måste jag vara eftersom jag är kvinna!"
Hjärtat är ju ett illfundigt ting.
Kvinnoprästmotståndarna finns med också. Fast det är kvinnliga kyrkoherdar som utsätts för kränkande särbehandling när det finns sådana som "vägrar ta nattvarden" när den kvinnliga kyrkoherden celebrerar. Dessa utgör enligt rapporten ett fåtal, men en kyrkoherde beskriver saken som "ett arbetsmiljöproblem" och dessa präster "borde avsäga sig ämbetet" eftersom de "inte följer sina löften och verkar som präster efter den kyrkoordning vi har."
Fackets slutsats blir: "Om Svenska kyrkan vill vara en kyrka för alla bör problemet med kvinnoprästmotståndet tas på största allvar utifrån ett identifikationsperspektiv." Riktigt vad det betyder mer än att både män och kvinnor behöver förmedla evangeliet för att det ska landa, är oklart. Hur KyrkA som fack då kan ställa upp för så kallade kvinnoprästmotståndare ter sig oklart.
När jag, enfaldig som jag är, läste definitionen på kränkande särbehandling, tänkte jag dock inte på kvinnliga kyrkoherdar eller kyrkoherdar som är kvinnor:
"Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap."
Jag är kanske inte heller så imponerad av en kyrkoherde som enkelt deklarerar att "du äger problemet" till komministern samtidigt som hon säger att det är en sorg att inte kunna fira nattvard tillsammans. Om det är en sorg, är det väl ett "vi" som äger problemet eftersom Kyrkan är ett "vi"? Är det något jag inte fattat?
Intressant nog analyseras inte de förtroendevaldas roll. Det antyds i några av intervjuerna att män i förtroendeposition talat om "lilla vän" eller så. I andra arbeten har problematiken med de förtroendevalda (äldre män? DS) medvetet fokuserats. Inte här.
Inte heller har KyrkA gjort en motläsning av materialet, det är dock ett fack för många. Om medarbetarna fått kommentera vad de 25 kyrkoherdarna säger om sig själva och sitt ledarskap, hade det blivit riktigt intressant.
Kyrkoherden som "utstrålar energi, men samtidigt stabilitet och en hög grad av närvaro" och talar "som hon äger varenda stavelse som uttalas" vill man gärna få ännu ett perspektiv på.
Eller vad sa kvinnan som vikarierade på en komministertjänst men inte fick den, eftersom mannen var komminister i stan också och saken sades gälla tystnadsplikten. Du får inte jobbet, var argumentet, för du får "ta del av känsliga ärenden och det kan vara lätt att säga för mycket till den du lever tillsammans med." Nu skulle det väl också kunna vara så, att kyrkoherden är rädd för att två komministrar ihop får en för stark position tillsammans - och kanske contra kyrkoherden i utsatta lägen? Rein theoretisch, naturligtvis!
Det talas mycket om mäns reaktioner inför kvinnligt ledarskap - som om vi inte har livslång erfarenhet av sådant. Det finner jag underligt. Morsan, fröken på lekskolan, fröken i småskolan, simskolläraren, fröken i folkskolan (som blev sjuk och svimmade i rektors armar), scoutkårens chef, kvinnliga adjunkter i svenska, engelska, tyska, latin, teckning - alla åren upp till 19 har män upplevt eller utsatts för kvinnligt ledarskap. Somliga gifta män fortsätter på den inslagna vägen under massivt kvinnligt ledarskap. Räknas den erfarenheten inte alls? Och med den erfarenheten i bagaget kanske man enkelt avslöjar odugliga eller personligt uppblåsta kvinnliga kyrkoherdar och finner att "snacka går ju" men mer blir det inte? Alldeles bortsett från den kyrkliga kvinnokultur som små pojkar, unga män och vuxna män har att förhålla sig till.
En omständighet tas allas inte upp. Det är Svenska kyrkans så kallade läge. Är dessa de uppmärksammande chefer i en stark organisation eller i något som hotar att implodera och att hissandet av chefer, chefskap och ledarskap ("Führer-Kultur" på tyska, DS) tillsammans med organisatorisk elefantiasis just utgör bekräftelsen på hur illa ställt det i själva verket är?
Vad tittar en man på när han ser en kvinna. Ögonen, sägs det. Det är nog sant i levande livet. På bilderna såg jag munnarna. Jag kan inte minnas att jag i ett porträttgalleri sett så många nerdragna mungipor och konstiga minspel. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
Sedan noterar jag att kyrkoherden som är gay korsar stolan fel. Är det en markör jag inte fattat tidigare?
lördag 17 augusti 2013
Kyrkoherdar missfirmas i SKT
Kjell Wiklund berättar i senaste numret av SKT om präster han mött. År 1969 sitter prosten Yngve hela dagarna och läser sitt latin. Prästen på landet år 1975 har något att göra nästan varje dag. Och 1986 skriver kyrkoherde Bertil i sin ämbetsberättelse som svar på frågan vad som kännetecknar den gudstjänstfirande församlingen: "Den gudstjänstfirande församlingen kännetecknas av sin frånvaro." Kyrkoherden som år 1953 hade 374 församlingsbor blev inte störd av dem. Det hade varit stilla i veckan bortsett från en begravning. Som det brukade.
Är det livet i Stockholms stift och Strängnäs stift som skildras? Så vad blev det av församlingsrörelsen egentligen? Men det fanns präster som arbetade också. En fader Gunnar, en PO Sjögren, en Rune Klingert .... Problemet med overksamheten i Svenska kyrkan under decennier är inte själva overksamheten utan insikten om att det fanns alternativ. Om man ville.
Kjell Wiklunds poäng är att fråga om det verkligen var bättre förr. Det var det inte. Men om det inte var bättre förr kanske det likväl är värre nu?
Jag är inte överens med Kjell Wiklund att talet om "den dubbla ansvarslinjen" syftade till att separera präst och kyrkoråd från varandra eller att det gällde att hålla stånd mot den folkligt förankrade självstyrelsen. Saken gällde sedan1920-talet och biskopsmotionen att hantera risken som fanns, att Svenska kyrkan kunde övertas av andra intressenter. Sven Thidevall och Daniel Alvunger hör till dem som analyserat. I sin mest extrema form handlar det om att kyrkofullmäktiges uppgifter skulle övertas av kommunfullmäktige. Läs CA Hesslers bok Statskyrkodebatten. I kyrkovalstider kanske man skulle ha lite pejl på vart partipolitiseringen syftar - och allt annat än detta syfte är förstås tjänstefel av de politiska partierna. Partier är till för att skaffa sig makt och inflytande. Just därför måste Svenska kyrkan stå fri från politiska partier. De som är partipolitiskt engagerade i världen blir i Kyrkan personer med politisk och annan kompetens men inte partigängare. De håller sitt politiska parti utanför kyrkolivet samtidigt som de kan vara glada och stolta över sitt parti och dess insatser i världen.
Kjell Wiklund levererar så några beska tankar. Kyrkoherdarna blir verkställande direktörer. Det är Wiklund emot. Var spårar vi i Svenska kyrkan några drag som skiljer från de rådande ledarskapstrenderna? Kyrkoherdarnas löner har skapat ett onaturligt glapp till medarbetarlöner - samtidigt som kyrkoherdar ska ha utbildning, fortbildning, kompetenshöjning. "Alltså: vi vill ha högre lön, men vi klarar inte jobbet."
Wiklund vill se kyrkoherdarna som försteteologer, en som ska förmedla sin teologiska iver. Och så ska kyrkoherden vara i kyrkans kor samt på torget - risken är att bli inlåst i organisationen - samt helst försöka finna ett boende i församlingen.
Vad ska en enkel komminister på landet säga om detta? Skratta hjärtligt, förstås. Kjell Wiklund sätter fingret på ömma punkter när han uppenbarligen inte vill det som är.
Han talar om chefsuppgiften som man har och ledarskapet som måste erövras. Jag undrar om kyrkoherdars chefsuppgifter - de markeras som stora men märker komministrarna så mycket av det? Det blir väl mest sammanträden? Och när mötte ni senast en kyrkoherde - en enda - som förmådde samla sitt folk, samla ihop deras insikter och entusiasmera till något gemensamt?
Vi låtsas ledarskap men det fungerar inte med en hop sjattar som kyrkoherdar.
Många är valda för att de är havliga, möjligtvis trevliga.
Några har en självöverskattning som påminner om den nyutnämnde vicekorpralen, som samlade mannarna och skrek: "Jag kommer att vara hård men rättvis." Historiens roliga poäng är att vicekorpral var en manskapsgrad.
Har jag nu reflekterat över något annat än att det varit organiserat svagsinne när folk systematiskt plockats bort. Först som biskopskandidater, sedan som domprostkandidater (regeringens verk), kontinuerligt som kyrkoherdar (lokala kyrkopolitikers verk -om det inte var tredjegångstillsättning, då kunde det bli annorlunda) och till sist genom att införa yrkesförbud (kyrkopolitik). I en organisation som utsatts eller utsätter sig för konsekvent brain-drain blir det så. Och det kommer att fortsätta.
Att jag närmast reflexmässigt tar avstånd från den kritik som Kjell Wiklund levererat, fattar ni. Jag har lärt mig. I Svenska kyrkan är kritik av Wiklunds slag kärlekslös. Den bottnar i hans personliga bitterhet över något odefinierat och är ett utslag av utstuderad elakhet. Klart att vi alla tar avstånd inte bara från kritiken utan från Kjell Wiklund också, när vi ändå är igång. Samtliga kyrkoherdar i Svenska kyrkan är dugliga chefer och beundrade ledare, slår jag nu fast. Ingen kritik mot mig för undergrävande av förmans ställning.
Är det livet i Stockholms stift och Strängnäs stift som skildras? Så vad blev det av församlingsrörelsen egentligen? Men det fanns präster som arbetade också. En fader Gunnar, en PO Sjögren, en Rune Klingert .... Problemet med overksamheten i Svenska kyrkan under decennier är inte själva overksamheten utan insikten om att det fanns alternativ. Om man ville.
Kjell Wiklunds poäng är att fråga om det verkligen var bättre förr. Det var det inte. Men om det inte var bättre förr kanske det likväl är värre nu?
Jag är inte överens med Kjell Wiklund att talet om "den dubbla ansvarslinjen" syftade till att separera präst och kyrkoråd från varandra eller att det gällde att hålla stånd mot den folkligt förankrade självstyrelsen. Saken gällde sedan1920-talet och biskopsmotionen att hantera risken som fanns, att Svenska kyrkan kunde övertas av andra intressenter. Sven Thidevall och Daniel Alvunger hör till dem som analyserat. I sin mest extrema form handlar det om att kyrkofullmäktiges uppgifter skulle övertas av kommunfullmäktige. Läs CA Hesslers bok Statskyrkodebatten. I kyrkovalstider kanske man skulle ha lite pejl på vart partipolitiseringen syftar - och allt annat än detta syfte är förstås tjänstefel av de politiska partierna. Partier är till för att skaffa sig makt och inflytande. Just därför måste Svenska kyrkan stå fri från politiska partier. De som är partipolitiskt engagerade i världen blir i Kyrkan personer med politisk och annan kompetens men inte partigängare. De håller sitt politiska parti utanför kyrkolivet samtidigt som de kan vara glada och stolta över sitt parti och dess insatser i världen.
Kjell Wiklund levererar så några beska tankar. Kyrkoherdarna blir verkställande direktörer. Det är Wiklund emot. Var spårar vi i Svenska kyrkan några drag som skiljer från de rådande ledarskapstrenderna? Kyrkoherdarnas löner har skapat ett onaturligt glapp till medarbetarlöner - samtidigt som kyrkoherdar ska ha utbildning, fortbildning, kompetenshöjning. "Alltså: vi vill ha högre lön, men vi klarar inte jobbet."
Wiklund vill se kyrkoherdarna som försteteologer, en som ska förmedla sin teologiska iver. Och så ska kyrkoherden vara i kyrkans kor samt på torget - risken är att bli inlåst i organisationen - samt helst försöka finna ett boende i församlingen.
Vad ska en enkel komminister på landet säga om detta? Skratta hjärtligt, förstås. Kjell Wiklund sätter fingret på ömma punkter när han uppenbarligen inte vill det som är.
Han talar om chefsuppgiften som man har och ledarskapet som måste erövras. Jag undrar om kyrkoherdars chefsuppgifter - de markeras som stora men märker komministrarna så mycket av det? Det blir väl mest sammanträden? Och när mötte ni senast en kyrkoherde - en enda - som förmådde samla sitt folk, samla ihop deras insikter och entusiasmera till något gemensamt?
Vi låtsas ledarskap men det fungerar inte med en hop sjattar som kyrkoherdar.
Många är valda för att de är havliga, möjligtvis trevliga.
Några har en självöverskattning som påminner om den nyutnämnde vicekorpralen, som samlade mannarna och skrek: "Jag kommer att vara hård men rättvis." Historiens roliga poäng är att vicekorpral var en manskapsgrad.
Har jag nu reflekterat över något annat än att det varit organiserat svagsinne när folk systematiskt plockats bort. Först som biskopskandidater, sedan som domprostkandidater (regeringens verk), kontinuerligt som kyrkoherdar (lokala kyrkopolitikers verk -om det inte var tredjegångstillsättning, då kunde det bli annorlunda) och till sist genom att införa yrkesförbud (kyrkopolitik). I en organisation som utsatts eller utsätter sig för konsekvent brain-drain blir det så. Och det kommer att fortsätta.
Att jag närmast reflexmässigt tar avstånd från den kritik som Kjell Wiklund levererat, fattar ni. Jag har lärt mig. I Svenska kyrkan är kritik av Wiklunds slag kärlekslös. Den bottnar i hans personliga bitterhet över något odefinierat och är ett utslag av utstuderad elakhet. Klart att vi alla tar avstånd inte bara från kritiken utan från Kjell Wiklund också, när vi ändå är igång. Samtliga kyrkoherdar i Svenska kyrkan är dugliga chefer och beundrade ledare, slår jag nu fast. Ingen kritik mot mig för undergrävande av förmans ställning.
fredag 16 augusti 2013
Mässliv
Nej, inte mässa utan mäss. Mässliv av sämsta slag
Salander seglade till Sandvik och Olofsson kom med Silverlinjen - Tomasbuss, vilket är bra men inte riktigt så lokalpatriotiskt bra som Silverstrands. Olofsson fick vänta vid prästgården innan jag hann fram, för det var ledningsmöte i Borgholm. Där på torget (där en av drabanterna arbetar) köpte jag tre kronärtskockor och hallon. I Sandvik gick jag in i fiskaffären och frågade min gamla konfirmand vad jag ville ha. "Varmrökt lax", sa hon. "Med dill, med peppar eller utan något". Jag tog "utan något" för då kan man enkelt fixa någon roligare sås. Ett tag hade jag planer på fläskytterfilé men Frånvarande Frun menade att det var "tråkigt".
Salander var på gott humör när han efter sin seglats fick möta Olofsson och mig. Olofsson bestämde att han följer med Salander söderöver och tog efter vårt mässliv i augustimörkret Löttorps taxi till båten.
Hur festen gick? GT som inledning - "fjolldricka", sa Salander men drack. Under tiden kokade jag på enklaste sätt kronärtskockorna och fuskade med smöret, som jag bara la upp. Potatis och den smarriga såsen var det som behövde tillagas. Laxen var bara att lägga upp.
Det tog en liten stund, så jag fixade snabbt ihop några små tilltuggssnittar (löjrom, kaviar, rödlök, creme fraiche och lite rökt på rågsurbröd). Gnälldes det över fjolldricka tänkte jag att brännvin går väl alltid ner - särskilt om det är Grey Goose. Det gjorde det.
Familjen Lurton hade producerat vinet till skockorna och laxen. Var det kanske fjollvarning på det också? Överstarna åt i alla fall. Och drack och garvade rått åt överste Mörtbergs insats i incidentberedskapen.
Jag frågade om det önskades ost - och svaret blev att den inte fick vara för smaklös. Jag log och tog fram Skipper Staerk, en ost som till och med gör flugorna i köket yra. Så här när ungdjuren är ute, mönstrar de ett visst icke obetydligt antal, men jag går fram som en "Flugsmällar John Wayne" och gör processen kort med dem. Det borde imponera på överstar - men de kommenterade inte massakern. Salander tog nämligen fram en utriven tidningssida han hade i fickan och började läsa.
"Ärkebiskop Wejryd skriver i DN. Det handlar om kvinnoprästmotståndarnas situation som riskerar att förvärras och förutsättningarna för dem att leva traditionellt försvinner. Forskning visar att kvinnoprästmotståndarna, som är vana att anpassa sig till förändrade förhållanden, nu befinner sig på gränsen för sin anpassningsförmåga. Den press som kvinnoprästmotståndarna upplever leder till ohälsa. FN har uppmanat Sverige att förtydliga den rättsliga statusen för kvinnoprästmotståndare, stärka skyddet av deras rätt och stärka kvinnoprästmotståndarnas reella möjligheter till effektivt inflytande. Här slutar den första läsningen."
Överste Olofsson hade klart svårt att orientera sig. "Jag glömde en sak", la Salander till. "Kvinnoprästmotståndarnas rättigheter kommer att ligga i fokus liksom frågan om försoning." Olofsson funderade: "Betyder detta att ni äntligen får er upprättelse?" frågade han. Olofsson läser aldrig DN, bara Svenska Dagbladet. Jag låtsades pyssla med lite disk för att inte fullkomligt explodera av skratt. "A, jag läste visst fel. Det var inte kvinnoprästmotståndare. Det var samer", sa Salander. "Skriver ärkebiskopen om samer?" stönade Olofsson. "Hur fick han för sig det? Skrev ärkebiskoparna något om när hemmansägarna tog slut - eller hemmafruarna? Har ärkebiskopen någon synpunkt på försvenskningen av Skåne? Eller på att vi förlorade östra rikshalvan?"
Så långt fick jag visa min husmoderliga sida för att avvärja en meningslös diskussion. På torget i Borgholm hade jag inte bara köpt tre kronärtskockor utan också, som sagt, hallon, som jag mixade och passerade och nu blandade ut med Grey Goose. Överstarna kommenterade min lilla huslighet på vad jag uppfattade som nesligt sätt tills jag kontrade och sa att de kunde få Absolut med hallonsmak om det var det saken gällde - eller ingenting alls. De förtärde då med god aptit ett par glas av min nyttiga vätska. Vilken vitamin innehåller färska och lokalproducerade hösthallon?
Därefter flyttade vi oss för att dricka av de whiskyflaskor de stolt fört med sig. Penderyn och Bowmore rann lätt ner, såg jag.
Vi sa intelligenta saker till varandra om radiogudstjänster och pastor Wisti, men aftonen föll på, natten var inne och kamraterna skulle till båten. De kunde ha stannat, hade jag sagt, men tanken var att segla tidigt - och jag skulle ju ha en del prästerligt för mig. Bredbenta men tacksamma (för att inte säga fulla) gick de ut genom dörren. "Vi kommer gärna tillbaka till den ölverläggning du har med personalen", var det sista de ropade från taxin. Och det heter så: ölverläggning.
Jag vaknade tidigt. Jag tog mig nerför prästgårdens breda trappa i akt och mening att hämta doktorshatten och sätta den på huvudet för att förhindra att det sprängdes. Problemet var att man inte kan ligga till sängs med doktorshatten på. Återstod bara att sätta sig och blogga.
Fick de båda överstarna verkligen ingen nattamat? Jag försöker minnas och går ut i köket. Det måste de ha fått av glas, tallrikar och bestick att döma. Det förklarar också en del som i förstone tedde sig oförklarligt. Kommer det en IOGT-are och värvar medlemmar nu, skriver jag omedelbart på även om värvningen vore att utnyttja ett IOGT-arens temporära överläge.
Salander seglade till Sandvik och Olofsson kom med Silverlinjen - Tomasbuss, vilket är bra men inte riktigt så lokalpatriotiskt bra som Silverstrands. Olofsson fick vänta vid prästgården innan jag hann fram, för det var ledningsmöte i Borgholm. Där på torget (där en av drabanterna arbetar) köpte jag tre kronärtskockor och hallon. I Sandvik gick jag in i fiskaffären och frågade min gamla konfirmand vad jag ville ha. "Varmrökt lax", sa hon. "Med dill, med peppar eller utan något". Jag tog "utan något" för då kan man enkelt fixa någon roligare sås. Ett tag hade jag planer på fläskytterfilé men Frånvarande Frun menade att det var "tråkigt".
Salander var på gott humör när han efter sin seglats fick möta Olofsson och mig. Olofsson bestämde att han följer med Salander söderöver och tog efter vårt mässliv i augustimörkret Löttorps taxi till båten.
Hur festen gick? GT som inledning - "fjolldricka", sa Salander men drack. Under tiden kokade jag på enklaste sätt kronärtskockorna och fuskade med smöret, som jag bara la upp. Potatis och den smarriga såsen var det som behövde tillagas. Laxen var bara att lägga upp.
Det tog en liten stund, så jag fixade snabbt ihop några små tilltuggssnittar (löjrom, kaviar, rödlök, creme fraiche och lite rökt på rågsurbröd). Gnälldes det över fjolldricka tänkte jag att brännvin går väl alltid ner - särskilt om det är Grey Goose. Det gjorde det.
Familjen Lurton hade producerat vinet till skockorna och laxen. Var det kanske fjollvarning på det också? Överstarna åt i alla fall. Och drack och garvade rått åt överste Mörtbergs insats i incidentberedskapen.
Jag frågade om det önskades ost - och svaret blev att den inte fick vara för smaklös. Jag log och tog fram Skipper Staerk, en ost som till och med gör flugorna i köket yra. Så här när ungdjuren är ute, mönstrar de ett visst icke obetydligt antal, men jag går fram som en "Flugsmällar John Wayne" och gör processen kort med dem. Det borde imponera på överstar - men de kommenterade inte massakern. Salander tog nämligen fram en utriven tidningssida han hade i fickan och började läsa.
"Ärkebiskop Wejryd skriver i DN. Det handlar om kvinnoprästmotståndarnas situation som riskerar att förvärras och förutsättningarna för dem att leva traditionellt försvinner. Forskning visar att kvinnoprästmotståndarna, som är vana att anpassa sig till förändrade förhållanden, nu befinner sig på gränsen för sin anpassningsförmåga. Den press som kvinnoprästmotståndarna upplever leder till ohälsa. FN har uppmanat Sverige att förtydliga den rättsliga statusen för kvinnoprästmotståndare, stärka skyddet av deras rätt och stärka kvinnoprästmotståndarnas reella möjligheter till effektivt inflytande. Här slutar den första läsningen."
Överste Olofsson hade klart svårt att orientera sig. "Jag glömde en sak", la Salander till. "Kvinnoprästmotståndarnas rättigheter kommer att ligga i fokus liksom frågan om försoning." Olofsson funderade: "Betyder detta att ni äntligen får er upprättelse?" frågade han. Olofsson läser aldrig DN, bara Svenska Dagbladet. Jag låtsades pyssla med lite disk för att inte fullkomligt explodera av skratt. "A, jag läste visst fel. Det var inte kvinnoprästmotståndare. Det var samer", sa Salander. "Skriver ärkebiskopen om samer?" stönade Olofsson. "Hur fick han för sig det? Skrev ärkebiskoparna något om när hemmansägarna tog slut - eller hemmafruarna? Har ärkebiskopen någon synpunkt på försvenskningen av Skåne? Eller på att vi förlorade östra rikshalvan?"
Så långt fick jag visa min husmoderliga sida för att avvärja en meningslös diskussion. På torget i Borgholm hade jag inte bara köpt tre kronärtskockor utan också, som sagt, hallon, som jag mixade och passerade och nu blandade ut med Grey Goose. Överstarna kommenterade min lilla huslighet på vad jag uppfattade som nesligt sätt tills jag kontrade och sa att de kunde få Absolut med hallonsmak om det var det saken gällde - eller ingenting alls. De förtärde då med god aptit ett par glas av min nyttiga vätska. Vilken vitamin innehåller färska och lokalproducerade hösthallon?
Därefter flyttade vi oss för att dricka av de whiskyflaskor de stolt fört med sig. Penderyn och Bowmore rann lätt ner, såg jag.
Vi sa intelligenta saker till varandra om radiogudstjänster och pastor Wisti, men aftonen föll på, natten var inne och kamraterna skulle till båten. De kunde ha stannat, hade jag sagt, men tanken var att segla tidigt - och jag skulle ju ha en del prästerligt för mig. Bredbenta men tacksamma (för att inte säga fulla) gick de ut genom dörren. "Vi kommer gärna tillbaka till den ölverläggning du har med personalen", var det sista de ropade från taxin. Och det heter så: ölverläggning.
Jag vaknade tidigt. Jag tog mig nerför prästgårdens breda trappa i akt och mening att hämta doktorshatten och sätta den på huvudet för att förhindra att det sprängdes. Problemet var att man inte kan ligga till sängs med doktorshatten på. Återstod bara att sätta sig och blogga.
Fick de båda överstarna verkligen ingen nattamat? Jag försöker minnas och går ut i köket. Det måste de ha fått av glas, tallrikar och bestick att döma. Det förklarar också en del som i förstone tedde sig oförklarligt. Kommer det en IOGT-are och värvar medlemmar nu, skriver jag omedelbart på även om värvningen vore att utnyttja ett IOGT-arens temporära överläge.
torsdag 15 augusti 2013
Nu är det torsdagsmorgon, hurra!
Kyrkans Tidning kommer i lådan i dag - och Ölandsbladet m fl tidningar. Fast de andra kommer 6 eller 7 dagar i veckan. De sällsynta tidningarna uppmärksammar jag mer. Och i dag kommer överste Olofsson med Silverlinjen och överste Salander med båt. Det blir väl förtäring i prästgården. Fruktar jag. Överste Mörtberg kommer inte. Mörtberg visade kl 07.34 i går att vår beredskap är god. Han skickade ett meddelande att Östrans Peter Akinder stavat överbefälhavare Sverker Göransons namn fel - "Göransson". Överste Mörtberg kan nog inte lämna sin drabbningspost för fler felstavningar kan uppdagas. Incidentberedskap kallas detta.
Kyrkans Tidning alltså. Nu ska det vara "präster på stan", läser jag. Ligger något i det. I går var det präst i desperation, för jag försökte hantera papperen men hann prata med lite folk och fira mässa i alla fall, innan jag återgick till papperen. Kl 22 tyckte jag det fick vara nog. Jag kanske har nämnt att jag ska sluta och nu vill det till att kasta - eller sortera - eller lägga i snygga kartonger och lura sig själv med att flytta osorterade papper, som kan vara intressanta att ha under sin pensionärstid.
Men nog tröttnar man lite på kravställare, till och med jag, som likväl ståtar på Ölandsbladets första sida med en "puff" till artikeln om marknaden i Löttorp, där jag var och fångades in av Ölandsbladets alerte utsände. Jag fick redogöra för mina inköp: hjortronsylt från Kalix, grekiska oliver samt en chokladkaka, som jag vunnit. Läsekretsen får veta. Duger det som prästerlig närvaro? Att landshövdingen invigde luftslottet berättar dock inte Kyrkans Tidning. Utomordentligt svagt och utslag av bristande nyhetskänsla eller glesbygdsförakt. Här besöks luftslottet dagligdags - och fotograferas. Vi måste få fram skyltar för att visa vägen. Om detta håller Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, läsekretsen okunnig.
Kyrkans Tidning vet dock att berätta att allt färre svenskar firar gudstjänst. Att den massiva manligheten är ett hinder i gudstjänsten, låter dr Agneta Lejdhamre meddela. Dr Elisabeth Arborelius undrar över anledningen till att förtroendevalda och anställda inte går i kyrkan - av samma skäl som folk i allmänhet? Kanske det. Dr Eskil Franck går inte i kyrkan - men det vet bara den som läst hans bok. Det har Barbro Matzols gjort.
När jag såg ledarens rubrik tänkte jag att det var märkligt koordinerat med en fråga i den bok som har recensionsdatum den 20 augusti. Jag ska hålla på reglerna, men har läst boken Giv mig, min son, ditt hjärta. Fast frågan är den rimliga: Hur sann är den kristna tron? Matzols vill töja - och det är ju det Svenska kyrkan gjort och gör. Eskil Franck menar att man inte kan spela ut tron som försanthållande mot tron som tillit som så ofta sker i Svenska kyrkan i dag. Eskil har rätt. Nog är jag kristen av sakskäl - det är sant att Jesus är världens Frälsaren och beskedet ska ut.
Jag minns hur stiftsadjunkten berättade om biskop Malmeström, som såg ett kyrkospel av Olov Hartman där någon frågar ut i publiken: "Vem kan väl tro på Gud i dag" (eller något i den stilen. Biskopen reser sig, engagerad av kyrkospelet, och svarar högt och tydligt: "Det gör jag."
Till Eskils bok återkommer jag. När ändå Kyrkans Tidning lyft på locket kan jag avslöja att det finns väldigt lite av intellektuell uppgörelse med tron i boken. Förvånansvärt lite.
Gårdagens roliga besked handlar också om Kyrkans Tidning. Socialdemokraterna upprörs över att tecknaren tecknat partiets ros (nå,alla partiers symboler) i annonsen för Frimodig Kyrka, KT nr 31/32 s 3. Sossarna har upphovsrätt till sin symbol och den får inte användas utan tillstånd.
När jag såg mejlet från S fattade jag ingenting. Hur hade FK använt deras symbol?
Jag fick slå upp annonsen.
Är detta att använda något upphovsrättsskyddat kan man inte teckna eller fotografera ett S-möte.
I övrigt såg jag att S inte ställer upp till valdebatt i Hudiksvall. En lokal företrädare ville - men inte partiet.
Demokratins livsluft är det öppna samhället. S har allvarliga problem. Det som nu händer skadar partiet.
Ska vi efter Mustafagate få ett Kyrkgate?
Kyrkans Tidning alltså. Nu ska det vara "präster på stan", läser jag. Ligger något i det. I går var det präst i desperation, för jag försökte hantera papperen men hann prata med lite folk och fira mässa i alla fall, innan jag återgick till papperen. Kl 22 tyckte jag det fick vara nog. Jag kanske har nämnt att jag ska sluta och nu vill det till att kasta - eller sortera - eller lägga i snygga kartonger och lura sig själv med att flytta osorterade papper, som kan vara intressanta att ha under sin pensionärstid.
Men nog tröttnar man lite på kravställare, till och med jag, som likväl ståtar på Ölandsbladets första sida med en "puff" till artikeln om marknaden i Löttorp, där jag var och fångades in av Ölandsbladets alerte utsände. Jag fick redogöra för mina inköp: hjortronsylt från Kalix, grekiska oliver samt en chokladkaka, som jag vunnit. Läsekretsen får veta. Duger det som prästerlig närvaro? Att landshövdingen invigde luftslottet berättar dock inte Kyrkans Tidning. Utomordentligt svagt och utslag av bristande nyhetskänsla eller glesbygdsförakt. Här besöks luftslottet dagligdags - och fotograferas. Vi måste få fram skyltar för att visa vägen. Om detta håller Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, läsekretsen okunnig.
Kyrkans Tidning vet dock att berätta att allt färre svenskar firar gudstjänst. Att den massiva manligheten är ett hinder i gudstjänsten, låter dr Agneta Lejdhamre meddela. Dr Elisabeth Arborelius undrar över anledningen till att förtroendevalda och anställda inte går i kyrkan - av samma skäl som folk i allmänhet? Kanske det. Dr Eskil Franck går inte i kyrkan - men det vet bara den som läst hans bok. Det har Barbro Matzols gjort.
När jag såg ledarens rubrik tänkte jag att det var märkligt koordinerat med en fråga i den bok som har recensionsdatum den 20 augusti. Jag ska hålla på reglerna, men har läst boken Giv mig, min son, ditt hjärta. Fast frågan är den rimliga: Hur sann är den kristna tron? Matzols vill töja - och det är ju det Svenska kyrkan gjort och gör. Eskil Franck menar att man inte kan spela ut tron som försanthållande mot tron som tillit som så ofta sker i Svenska kyrkan i dag. Eskil har rätt. Nog är jag kristen av sakskäl - det är sant att Jesus är världens Frälsaren och beskedet ska ut.
Jag minns hur stiftsadjunkten berättade om biskop Malmeström, som såg ett kyrkospel av Olov Hartman där någon frågar ut i publiken: "Vem kan väl tro på Gud i dag" (eller något i den stilen. Biskopen reser sig, engagerad av kyrkospelet, och svarar högt och tydligt: "Det gör jag."
Till Eskils bok återkommer jag. När ändå Kyrkans Tidning lyft på locket kan jag avslöja att det finns väldigt lite av intellektuell uppgörelse med tron i boken. Förvånansvärt lite.
Gårdagens roliga besked handlar också om Kyrkans Tidning. Socialdemokraterna upprörs över att tecknaren tecknat partiets ros (nå,alla partiers symboler) i annonsen för Frimodig Kyrka, KT nr 31/32 s 3. Sossarna har upphovsrätt till sin symbol och den får inte användas utan tillstånd.
När jag såg mejlet från S fattade jag ingenting. Hur hade FK använt deras symbol?
Jag fick slå upp annonsen.
Är detta att använda något upphovsrättsskyddat kan man inte teckna eller fotografera ett S-möte.
I övrigt såg jag att S inte ställer upp till valdebatt i Hudiksvall. En lokal företrädare ville - men inte partiet.
Demokratins livsluft är det öppna samhället. S har allvarliga problem. Det som nu händer skadar partiet.
Ska vi efter Mustafagate få ett Kyrkgate?
onsdag 14 augusti 2013
Nu blir det svårt
Nu blir det svårt att hålla sig allvarlig. Hur ska det över huvud taget gå att skriva satir i Sverige när tillvaron i sin helhet blivit just satir?
Jag säger bara Peter Persson (S) från Jönköping. Och Aftonbladet, som återger forskningsrönen från USA med rubriken "Troende mindre intelligenta". Man behöver inte vara docent vid ett svenskt universitet för att skrattande notera. Forskarna själva påpekar att de inte beaktat kreativ och emotionell intelligens. De kunde kanske också funderat lite över samhällsfaktorers påverkan. Fast jag har mött obegåvade ateister. Vad säger det? Och om man möter begåvade och analytiskt kapabla kristna, vad säger det?
Men är jag egentligen troende själv? Jag är inte troende i någon mening som innebär att jag inte vill förstå. Jag är inte troende i betydelsen att jag inte vill se. Jag är inte troende på ett så konstigt sätt att jag inte vill veta. Den rebus de första kristna skulle lösa handlade ju om att analysera ett sammanhang - det som hände måste begripas och stämma med förutsägelserna samt få konsekvenser. De analyserade erfarenheterna av Jesus, gick tillbaka till profetior och löften och fattade ett sammanhang. De fattade så pass att universiteten i sinom tid kom till. Tron försöker förstå och just Kyrkan behöver skolor, gymnasier och universitet för att lära, lära ut och lära mer. Här är kunskapsbasen i Västerlandet. Teologi, juridik, medicin med berömda universitet i Paris, Bologna och, Montpellier. Vi är beroende av medeltidens lärda värld.
Peter Persson (S) är riksdagsledamot och ställer en fråga till utbildningsministern. Han vet att berätta att Gud inte finns -och inte heller ett liv efter detta. Vetenskapen har bevisat! Peter Akinder markerar på Östrans ledarsida att det också är en rättighet att inte tro. Sant. Men den politiska klokskapen att demonstrera sin kunskapsnivå som faktiskt är att beteckna som fördom, kan diskuteras. Men kul är det eftersom S ställer upp i kyrkovalet. Så måste också ledningen skynda fram och markera avstånd till Peter Persson och hans fråga. Några troende kamrater har tagit illa vid sig, säger distriktsordföranden. För att de är troende - då är det inte mycket till tro? Troligare för att de är socialdemokrater och tycker själva tilltaget är dumt. Man kunde i alla fall hoppas att de har samma krav på intellektuell redlighet på ateister som de har på sig själva. För det var de kristna som byggde universiteten. Inte ateisterna.
Vi vet i alla fall att S inte är ett politiskt parti som vilar på en kristen bekännelse. Detta parti ställer upp i kyrkovalet. Är Peter Persson fortfarande medlem i Svenska kyrkan och ska rösta partitroget?
Jag säger bara Peter Persson (S) från Jönköping. Och Aftonbladet, som återger forskningsrönen från USA med rubriken "Troende mindre intelligenta". Man behöver inte vara docent vid ett svenskt universitet för att skrattande notera. Forskarna själva påpekar att de inte beaktat kreativ och emotionell intelligens. De kunde kanske också funderat lite över samhällsfaktorers påverkan. Fast jag har mött obegåvade ateister. Vad säger det? Och om man möter begåvade och analytiskt kapabla kristna, vad säger det?
Men är jag egentligen troende själv? Jag är inte troende i någon mening som innebär att jag inte vill förstå. Jag är inte troende i betydelsen att jag inte vill se. Jag är inte troende på ett så konstigt sätt att jag inte vill veta. Den rebus de första kristna skulle lösa handlade ju om att analysera ett sammanhang - det som hände måste begripas och stämma med förutsägelserna samt få konsekvenser. De analyserade erfarenheterna av Jesus, gick tillbaka till profetior och löften och fattade ett sammanhang. De fattade så pass att universiteten i sinom tid kom till. Tron försöker förstå och just Kyrkan behöver skolor, gymnasier och universitet för att lära, lära ut och lära mer. Här är kunskapsbasen i Västerlandet. Teologi, juridik, medicin med berömda universitet i Paris, Bologna och, Montpellier. Vi är beroende av medeltidens lärda värld.
Peter Persson (S) är riksdagsledamot och ställer en fråga till utbildningsministern. Han vet att berätta att Gud inte finns -och inte heller ett liv efter detta. Vetenskapen har bevisat! Peter Akinder markerar på Östrans ledarsida att det också är en rättighet att inte tro. Sant. Men den politiska klokskapen att demonstrera sin kunskapsnivå som faktiskt är att beteckna som fördom, kan diskuteras. Men kul är det eftersom S ställer upp i kyrkovalet. Så måste också ledningen skynda fram och markera avstånd till Peter Persson och hans fråga. Några troende kamrater har tagit illa vid sig, säger distriktsordföranden. För att de är troende - då är det inte mycket till tro? Troligare för att de är socialdemokrater och tycker själva tilltaget är dumt. Man kunde i alla fall hoppas att de har samma krav på intellektuell redlighet på ateister som de har på sig själva. För det var de kristna som byggde universiteten. Inte ateisterna.
Vi vet i alla fall att S inte är ett politiskt parti som vilar på en kristen bekännelse. Detta parti ställer upp i kyrkovalet. Är Peter Persson fortfarande medlem i Svenska kyrkan och ska rösta partitroget?
tisdag 13 augusti 2013
Relevant?
Svensk Kyrkotidning är en sällsam företeelse. Ordförande för styrelsen är Bengt Wadensjö, som också äger samtliga aktier i SKT. Hur det gick till, kan man fundera över. För länge sedan företogs en nyemission men det befanns att fel folk köpte aktier (man fick köpa tre aktier eller så per person) så allt blåstes av. Muntrationsvärdet översteg aktievärdet. Nu släpar sig tidningen runt för den kan väl aldrig gå runt?
Jag läser ledaren i nr 17. Den handlar om en gudstjänst i den gamla stenkyrkan i påsktid. Närvarande var de tjänstgörande med anhöriga - "inte särskilt många". Men ledarskribenten slås av vilken ynnest det är att få fira denna gudstjänst. Det är det förstås. Efter sitt löfte var ju Jesus där. Men ledarskribentens tanke är att gudstjänsten inte måste räknas hem eller gå runt, investeringarna inte kräver avkastning. Så kan man tänka - så länge miljoner medlemmar betalar till något de inte utnyttjar.
Ledarskribenten blir sedan kritisk till ett producent-konsument-tänkande som alltför ofta tycks prägla församlingarnas verksamhet. Det kan man säga - men det var inte främst näringslivets managementkonsulenter som styrde den utvecklingen. Den ligger i det paket som den billingska folkkyrkotanken är. Sådant skrev vi om för mycket länge sedan, vi som läste, förstod och blev församlingspräster-
Så undrar ledarskribenten om vi längtar efter en förment gyllene tid, "då folk gick man ur huse och fyllde bänkarna varje söndag". Vem menar att den tiden fanns? Bo Giertz brukade säga att i Sverige kunde över huvud taget 40% gå - barn, ålder, sjukdom, avstånd var hindrande faktorer. Ledarskribenten beskriver en idyll: "En till synes idyllisk era, då kyrkan stod mitt i byn och kyrkoherden drack punsch på häradshövdingens snickarglädjeprydda glasveranda. Men är det verkligen en sådan kyrka vi vill ha idag? Är det verkligen en sådan kyrka vi vill vara idag?"
Sanslöst. Först gör man en parodi och agerar utifrån den! Eller två parodier. Som om "kapitalistiska marknadsmodeller för vinstmaximering" är det ena diket och "tidsandans vurm för det ursprungliga Astrid Lindgren-landet" det andra.
"Högkyrkliga" präster byggde församling från basplan - eller källarplan. Ledarskribenten frågar om den kyrkliga verksamheten är relevant i människors liv - och det är självklart en viktig fråga. Fråga på. Men en väl genomförd högmässa äger alltid relevans för den har kapacitet att möta människor i deras mänskliga. Det finns ju präster som börjat från 0 och sett församlingen växa just när de lät Kyrkan vara Kyrka. Det de stod för, bestämde Svenska kyrkan i den beslutsfattarordning som gällde att man kunde få dessa präster förutan. Jag påstår att det var en grov felbedömning. Vad blir kvar? Neurotiska kyrkoarbetare som ska producera en för människor relevant kyrka. Det blir så, när det inte finns en teologi och praxis för att bygga en levande, folklig Kyrka, det som på min tid var de pastorala högkyrklighetens syfte.
Min tid? 74 dagar kvar.
Jag läser ledaren i nr 17. Den handlar om en gudstjänst i den gamla stenkyrkan i påsktid. Närvarande var de tjänstgörande med anhöriga - "inte särskilt många". Men ledarskribenten slås av vilken ynnest det är att få fira denna gudstjänst. Det är det förstås. Efter sitt löfte var ju Jesus där. Men ledarskribentens tanke är att gudstjänsten inte måste räknas hem eller gå runt, investeringarna inte kräver avkastning. Så kan man tänka - så länge miljoner medlemmar betalar till något de inte utnyttjar.
Ledarskribenten blir sedan kritisk till ett producent-konsument-tänkande som alltför ofta tycks prägla församlingarnas verksamhet. Det kan man säga - men det var inte främst näringslivets managementkonsulenter som styrde den utvecklingen. Den ligger i det paket som den billingska folkkyrkotanken är. Sådant skrev vi om för mycket länge sedan, vi som läste, förstod och blev församlingspräster-
Så undrar ledarskribenten om vi längtar efter en förment gyllene tid, "då folk gick man ur huse och fyllde bänkarna varje söndag". Vem menar att den tiden fanns? Bo Giertz brukade säga att i Sverige kunde över huvud taget 40% gå - barn, ålder, sjukdom, avstånd var hindrande faktorer. Ledarskribenten beskriver en idyll: "En till synes idyllisk era, då kyrkan stod mitt i byn och kyrkoherden drack punsch på häradshövdingens snickarglädjeprydda glasveranda. Men är det verkligen en sådan kyrka vi vill ha idag? Är det verkligen en sådan kyrka vi vill vara idag?"
Sanslöst. Först gör man en parodi och agerar utifrån den! Eller två parodier. Som om "kapitalistiska marknadsmodeller för vinstmaximering" är det ena diket och "tidsandans vurm för det ursprungliga Astrid Lindgren-landet" det andra.
"Högkyrkliga" präster byggde församling från basplan - eller källarplan. Ledarskribenten frågar om den kyrkliga verksamheten är relevant i människors liv - och det är självklart en viktig fråga. Fråga på. Men en väl genomförd högmässa äger alltid relevans för den har kapacitet att möta människor i deras mänskliga. Det finns ju präster som börjat från 0 och sett församlingen växa just när de lät Kyrkan vara Kyrka. Det de stod för, bestämde Svenska kyrkan i den beslutsfattarordning som gällde att man kunde få dessa präster förutan. Jag påstår att det var en grov felbedömning. Vad blir kvar? Neurotiska kyrkoarbetare som ska producera en för människor relevant kyrka. Det blir så, när det inte finns en teologi och praxis för att bygga en levande, folklig Kyrka, det som på min tid var de pastorala högkyrklighetens syfte.
Min tid? 74 dagar kvar.
måndag 12 augusti 2013
Om överstar och undringar
Det tar sig inte för Dagens Seglora men jag ser i tidningen att efter en lång semester måste hjärnan varva upp i maklig takt. Utan Helle tror jag inte Dagens Seglora kommer upp i någon vidare takt alls. Å andra sidan - med en makligare takt ljugs det mindre. Det är väl bra?
Det som slår mig när jag läser de kristliga är att de framstår som så naiva. Det var de kristliga på Katedralskolan i Växjö också, tyckte jag men det är snart 50 år sedan. Och i militära sammanhang har jag stött på några kristliga också. De fick aldrig ihop det. Inte betygsmässigt, befordringsmässigt eller ansvarsmässigt heller. Chefen litade mer på en handfast man som jag. Ryktet gick, jag tror jag nämnt det, att jag var präst. En beväring frågade om det var sant och när han fått veta det sa han "Det kunde man inte tro". "Är du oförskämd karl?", undrade jag låtsat barsk. "Nä, tvärtom", sa beväringen. Jag förstår att ta emot ett beröm när jag möter det. Och beväringen och jag hade likartade erfarenheter av de kristliga mesarna. Jag erkänner att jag gärna höll lite distans till dem och hellre umgicks med de andra. Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare, som vi högkyrkliga säger.
Helena Ekhem menar att Pride kan lära kyrkan inkludera. Prideparaden är en verklig folkfest. "Pride verkar vara ett begrepp med större inkluderingspotential än mycket annat." Hon kopplar till sommarens konfirmander: "Trots sitt djupa engagemang och sin hängivenhet till den verklighet som är större, så har de svårt att kalla sig kristna, eller ens troende. Ordet Gud känns för laddat och begränsat." Men var det inte här Kyrkan genom konfirmationsundervisningen skulle rucka på en del och är det inte en skyldighet att bygga en levande, folklig Kyrka som människor just är stolta att tillhöra - glada att få vara med i söndag efter söndag? Är inte utmaningen att peka påp hur den kyrkliga motkultur är den medmänskliga kulturen, den som är mer än yta och förställning?
Att folk drar folk och trängsel ger trivsel, visste syster Karin som var diakonissa i Kalmar. Hon ordnade julbasarer i Skälbysalen, där folk hängde i krokig arm i takarmaturen för att alls få någon plats.
Samtidigt finns det ett problem med flockmentalitet, som alla vet. Kommer det mycket folk, ska folk vara där. Så i Nürnberg när det begav sig. Där var det glädje över att det tyska folket nu vaknade som ett folk och att alla kunde inkluderas i detta folk och få vara det man var: tyskar. Många kristna insåg att där måste de kristna också vara för att inte svika det tyska folket, samlat i den nationella rörelsen. Det gick som det gick. Ekhem tycker att den unga amerikanskan som tittade på paraden ska åka hem och berätta "om jublet och glädjen över att få vara den man är som kom till uttryck i denna kärleks- och stolhets manifestation." Fast Ekhems text slirar, för hon har ju för den unga amerikanskan berättat att alla i paraden inte är homosexuella utan utklädda. Vad är det för sammanhang där man blir sig själv när man klär ut sig?
Jag tror vi skulle tala mer om värde men också mer om värderingar.
Förresten ska man säga sig tro på alla människors lika värde. Jag har fler vänner än överstarna Olofsson och Salander. Överste 1 Uffe Henricson har ställt kontrollfrågan. Han var bataljonschef i Bosnien och frågade: Givet alla människors lika värde, hur många svenskars liv är du beredd att riskera för att rädda tusen balkanbor från en säker död? Frågan leder till förvirring. Vad svarar du själv? Och har verkligen alla lika värde - ger du ditt eget liv för vem som helst?
Sammanhaget hur man blir sig själv och vad det har med Svenska kyrkan att göra, ska jag återkomma till.
Det som slår mig när jag läser de kristliga är att de framstår som så naiva. Det var de kristliga på Katedralskolan i Växjö också, tyckte jag men det är snart 50 år sedan. Och i militära sammanhang har jag stött på några kristliga också. De fick aldrig ihop det. Inte betygsmässigt, befordringsmässigt eller ansvarsmässigt heller. Chefen litade mer på en handfast man som jag. Ryktet gick, jag tror jag nämnt det, att jag var präst. En beväring frågade om det var sant och när han fått veta det sa han "Det kunde man inte tro". "Är du oförskämd karl?", undrade jag låtsat barsk. "Nä, tvärtom", sa beväringen. Jag förstår att ta emot ett beröm när jag möter det. Och beväringen och jag hade likartade erfarenheter av de kristliga mesarna. Jag erkänner att jag gärna höll lite distans till dem och hellre umgicks med de andra. Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare, som vi högkyrkliga säger.
Helena Ekhem menar att Pride kan lära kyrkan inkludera. Prideparaden är en verklig folkfest. "Pride verkar vara ett begrepp med större inkluderingspotential än mycket annat." Hon kopplar till sommarens konfirmander: "Trots sitt djupa engagemang och sin hängivenhet till den verklighet som är större, så har de svårt att kalla sig kristna, eller ens troende. Ordet Gud känns för laddat och begränsat." Men var det inte här Kyrkan genom konfirmationsundervisningen skulle rucka på en del och är det inte en skyldighet att bygga en levande, folklig Kyrka som människor just är stolta att tillhöra - glada att få vara med i söndag efter söndag? Är inte utmaningen att peka påp hur den kyrkliga motkultur är den medmänskliga kulturen, den som är mer än yta och förställning?
Att folk drar folk och trängsel ger trivsel, visste syster Karin som var diakonissa i Kalmar. Hon ordnade julbasarer i Skälbysalen, där folk hängde i krokig arm i takarmaturen för att alls få någon plats.
Samtidigt finns det ett problem med flockmentalitet, som alla vet. Kommer det mycket folk, ska folk vara där. Så i Nürnberg när det begav sig. Där var det glädje över att det tyska folket nu vaknade som ett folk och att alla kunde inkluderas i detta folk och få vara det man var: tyskar. Många kristna insåg att där måste de kristna också vara för att inte svika det tyska folket, samlat i den nationella rörelsen. Det gick som det gick. Ekhem tycker att den unga amerikanskan som tittade på paraden ska åka hem och berätta "om jublet och glädjen över att få vara den man är som kom till uttryck i denna kärleks- och stolhets manifestation." Fast Ekhems text slirar, för hon har ju för den unga amerikanskan berättat att alla i paraden inte är homosexuella utan utklädda. Vad är det för sammanhang där man blir sig själv när man klär ut sig?
Jag tror vi skulle tala mer om värde men också mer om värderingar.
Förresten ska man säga sig tro på alla människors lika värde. Jag har fler vänner än överstarna Olofsson och Salander. Överste 1 Uffe Henricson har ställt kontrollfrågan. Han var bataljonschef i Bosnien och frågade: Givet alla människors lika värde, hur många svenskars liv är du beredd att riskera för att rädda tusen balkanbor från en säker död? Frågan leder till förvirring. Vad svarar du själv? Och har verkligen alla lika värde - ger du ditt eget liv för vem som helst?
Sammanhaget hur man blir sig själv och vad det har med Svenska kyrkan att göra, ska jag återkomma till.
söndag 11 augusti 2013
Var radiogudstjänsten bra?
Tidsnummer 111400 ringde överste Salander. "Var är du?" frågade jag - för så begåvat frågar man numera. "Danziger Gatt norröver, på väg mot Arkösund", rapporterade han. "Det finns inte tre av oss minsprängda sovjetiska ubåtar i Gattet", sa jag bara för att visa att jag är med. "Du har väl haft dina gudstjänster, tänkte jag så jag ringer om radions Stilla rum", sa Salander. "Det var en religiös jävel som satt i rummet tillsammans med en muslim. Han visade sig vara en poetisk jävel också." Vad svarar man på ett så förfärligt språkbruk. Jag låtsades inte om att jag hört det stilla rummet när jag satt i bilen för gudstjänsterna jag skulle ha var 15 i Böda och 19 i Kroken. Det kunde bara bli intressant att höra vad Salander hört. Jag frågade. "Det var prat varvat med musik eller sång - eller möjligtvis tvärtom. Han pratade om livgiverskan. Jag fattade att vad som avsågs var Den Helige Ande", sa Salander. "Livgiverskan! Vilken religion är det?"
Jag hade, som sagt hört detsamma, men mitt språkbruk är inte så brutalt som Salanders. "Jag kan förstå att du har en poäng", sa jag diplomatiskt. "Och så talade muslimen. Han visste vad han trodde på. Men ska vi kristna fylkas i ett koncept där man är religiös? Jag trodde att vi är kristna för att ingenting annat än Verkligheten duger." Jag hummade för att visa själasörjarnit - man gör så om man inte ställer en inkännande motfråga av typ "så du känner att radiogudstjänsten inte motsvarade dina föreställningar" eller så. "Det var mycket vanmakt och otillräcklighet också", sa Salander. "Som om tron skulle vara en snuttefilt. Den religiöse jäveln körde sedan med illa tuggad religionspsykologi och lite Buber. Så var han emot fundamentalism också. Till sist trodde han att konst och poesi var viktigare än dogmatik." Jag, som hört det hela, fick väl ändå bejaka att så hade det sagts. "Det brukar hamna där", sa jag. Inkännande.
Jag berättade inte för Salander att blodtryckshöjande stunder i Stilla rummet kan orsaka trafikolyckor och att jag haft en svår stund i den alltmer framrusande bilen. Det blir lätt så när högerfoten pressas mot durken där gaspedalen sitter. "Hur var musiken?" sporde jag. Då fick jag vara tacksam att Salander seglade i Östersjön, annars hade han smällt någonstans. "Utslag av pissträngd fromhet", hojtade Salander. "Du vet det där att man kan allsköns låtar och låtsas att de är fromma och säger precis det du vill höra." Jag förmodade att det nog är så att man fortsättningsvis ska gå i kyrkan hos någon man litar på men undvika den där andra religionen, den i radio. Man blir bara upprörd och det kan inte vara bra.
För att lugna Salander frågade jag försiktigt om veckan som ligger framför oss. Han kommer med sin segelbåt till Byxelkrok eller Sandvik. Olofsson tar Silverlinjen och så möts de för att segla ihop några dagar. Olofssons problem var bara att han gärna ville åka Silverlinjen med Pelle. Jag måste ringa Christin på Silverstrands och fråga när Pelle, överstelöjtnant i KA och gammal KA2-officer innan han hamnade som expert på Marinstaben, kör. Jag påpekade att det finns fler officerare som kör Silverlinjen men ska kolla vad som gäller. Antagligen kommer Salander till Öland på onsdag och då kan Olofsson ta sig ´hit efter att han fått besked om chaufför på tisdag eller onsdag.
"Vi ordnar allt", sa jag. "Ni kan bo i båten eller i prästgården, vilket ni vill. Men det blir en kväll i prästgården." Salander svarade: "Vi tar prästgården för ingen kan väl skjutsa oss till båten efter en prästgårdskväll, får man hoppas. Om vi kommer onsdag - firas då en anständig mässa som vanligt i Högby, alltså en kristen gudstjänst och inte något religiöst mumbojumbo?" Vad svarar man på slikt tal. Jag sa: "Vad tror du?!"
Jag hade, som sagt hört detsamma, men mitt språkbruk är inte så brutalt som Salanders. "Jag kan förstå att du har en poäng", sa jag diplomatiskt. "Och så talade muslimen. Han visste vad han trodde på. Men ska vi kristna fylkas i ett koncept där man är religiös? Jag trodde att vi är kristna för att ingenting annat än Verkligheten duger." Jag hummade för att visa själasörjarnit - man gör så om man inte ställer en inkännande motfråga av typ "så du känner att radiogudstjänsten inte motsvarade dina föreställningar" eller så. "Det var mycket vanmakt och otillräcklighet också", sa Salander. "Som om tron skulle vara en snuttefilt. Den religiöse jäveln körde sedan med illa tuggad religionspsykologi och lite Buber. Så var han emot fundamentalism också. Till sist trodde han att konst och poesi var viktigare än dogmatik." Jag, som hört det hela, fick väl ändå bejaka att så hade det sagts. "Det brukar hamna där", sa jag. Inkännande.
Jag berättade inte för Salander att blodtryckshöjande stunder i Stilla rummet kan orsaka trafikolyckor och att jag haft en svår stund i den alltmer framrusande bilen. Det blir lätt så när högerfoten pressas mot durken där gaspedalen sitter. "Hur var musiken?" sporde jag. Då fick jag vara tacksam att Salander seglade i Östersjön, annars hade han smällt någonstans. "Utslag av pissträngd fromhet", hojtade Salander. "Du vet det där att man kan allsköns låtar och låtsas att de är fromma och säger precis det du vill höra." Jag förmodade att det nog är så att man fortsättningsvis ska gå i kyrkan hos någon man litar på men undvika den där andra religionen, den i radio. Man blir bara upprörd och det kan inte vara bra.
För att lugna Salander frågade jag försiktigt om veckan som ligger framför oss. Han kommer med sin segelbåt till Byxelkrok eller Sandvik. Olofsson tar Silverlinjen och så möts de för att segla ihop några dagar. Olofssons problem var bara att han gärna ville åka Silverlinjen med Pelle. Jag måste ringa Christin på Silverstrands och fråga när Pelle, överstelöjtnant i KA och gammal KA2-officer innan han hamnade som expert på Marinstaben, kör. Jag påpekade att det finns fler officerare som kör Silverlinjen men ska kolla vad som gäller. Antagligen kommer Salander till Öland på onsdag och då kan Olofsson ta sig ´hit efter att han fått besked om chaufför på tisdag eller onsdag.
"Vi ordnar allt", sa jag. "Ni kan bo i båten eller i prästgården, vilket ni vill. Men det blir en kväll i prästgården." Salander svarade: "Vi tar prästgården för ingen kan väl skjutsa oss till båten efter en prästgårdskväll, får man hoppas. Om vi kommer onsdag - firas då en anständig mässa som vanligt i Högby, alltså en kristen gudstjänst och inte något religiöst mumbojumbo?" Vad svarar man på slikt tal. Jag sa: "Vad tror du?!"
Nattsömn sabbad
Jag kanske inte ska skriva bloggpost om POSK och beslutet att göra POSK fint och rumsrent eftersom hundvalpen, 15 veckor, kl 03.55 spydde i min säng. Bokstavligen bakom ryggen på mig. Man vaknar då. Som väl var vände jag mig inte om. Den kraftfulla spyan låg i all sin prakt i min säng som den kommit ut, inte tillplattad av en mansrygg. Men det var en del praktiska åtgärder som likväl skulle vidtas i insikt att det kunde varit värre. Hundägare tål mycket. Hunden i sängen? Inte hunden. Hundarna. En i knävecket och en ibland på kudden. Jag är en mästare att sova ytterst ute på kanten. Jag håller mig fast i täcket för att inte dråsa i golvet och mitt goda humör återvänder så sakteliga. Då tänker jag olyckligtvis på att Mats Rimborg i går önskade ÖKA och Frimodig kyrka tillbaka till POSK. Humöret går nedåt igen. Ska vi tjata detaljerna?
POSK beslöt sig för att bli fint, dvs följa någon slags svenskkyrklig normalitet normalitet ("lögnen som vapen och sveket som verktyg") och det skrevs ny policy efter ett årsmötesbeslut. Problemet som löstes var att POSK misstänkliggjordes för att vara emot kvinnliga präster. Visserligen fanns det kvinnliga präster på POSK:s listor och invalda i kyrkomötet - men det fanns också s k kvinnoprästmotståndare. Det var för svårt för Mats Rimborg. Han motionerade och snälla POSK-are valde en annan väg. Normalitetens. Några av oss såg omskrivningen för vad den är - en markering, ett avståndstagande. Andra stod kvar. Jag satt väl - eller hur var det? - kvar i Kyrkofondens styrelse för ingen krävde att jag skulle lämna och jag var invald av en större krets än bara POSK för att bakom alla kulisser ordna en del problem som rått mellan dåvarande kyrkostyrelsen och kyrkofondens styrelse. Göra samarbetsklimatet bättre, helt enkelt. En sådan arbetsinsats stämmer inte med bilden av mig, jag vet. Men man ska inte alltid vara säker på att bilden är sann.
Konsekvent flyttades så Fredrik Sidenvall ner på listan när POSK i Göteborg skulle samlas sig till val för åtta år sedan. Detta kunde inte uppfattas som något annat än utslag av normalitet och en hälsning till de hög- och gammalkyrkliga som stått upp för det PPO (Partipolitiskt Obundna), som blev POSK och gjort habila insatser för rörelsen. Dessförinnan hade Brita Olinder från Göteborg - ständigt detta göteborg! - bildat ÖKA men suttit kvar i kyrkomötet för POSK och skulle vara med på POSK:s gruppmöten också. Några i kyrkomötesgruppen tyckte att det var för magstarkt. ÖKA är resultatet av en utbrytning. Jag tror att de poskare som ville pjoska med engelskdocenten Olinder var rädda för henne och ville flytta sig bort från dem som Rimborg såg vara barlast. Nå, Olinder fick vara grupp för sig själv men så kom ÖKA igång. Vi andra fortsatte alltså ett tag till. Vi tänkte att POSK kunde vara ett samlande alternativ och att det var värt mödan att misstänkliggöras av de politiska partierna för Svenska kyrkans skull. Kyrkan inkluderar. Vi visste att vi allihop var svenskkyrkliga. Normalitteens konsekvenser visade att denna hållning inte längre var POSK:s. Frimodig kyrka kom raskt till. POSK:s styrelseledamot Jan-Anders Ekelund blev ordförande för Frimodig kyrka. Och jag fann plötsligt att jag nog borde kandidera i Växjö stift, trots att jag tänkt att detta med kyrkopolitik var ett passerat skede i livet. Kandidera kunde jag göra och så fick vi se.
Det intressanta är att Frimodig kyrka förvaltar det arv som gav POSK en själ. Vi slår vakt om olikheterna och värnar debatter och samtal med dem som schablonmässigt uppfattas vara långt från varandra. Vi driver debatterna i stiftsstyrelser och kommer med små inlägg också i kyrkostyrelsen. Vi lägger förslag som går igenom. Och - detta är en indiskretion men det bör sägas - jag imponeras inte stort av POSK:s insatser i kyrkostyrelse eller stiftsstyrelse. POSK gjorde större avtryck under åren 1986-1998. Trots allt.
I kyrkomötet hade det, menade jag för fyra år sedan, varit av värde om POSK och FK samt ÖKA kunde uppträda gemensamt. Det ville inte ÖKA och POSK lät sig blockeras av detta nej. Lite egendomlig tycks alltså Rimborgs välkomsthälsning tillbaka vara. Hade den varit annat än munspel kanske POSK skulle funderat över hur de nomineringsgrupper som är sig själva kan samverka och markera att de är något annat än grupper avknoppade från de politiska partierna och med ett dunkelt samband med moderpartierna. Minns kristdemokraterna som fick hjälp att planera denna valrörelse av partisekreteraren vid ett årsmöte för ett par år sedan! ÖKA samverkar politiskt. I kyrkostyrelsen med Miljöpartiet och i någon stiftsstyrelse med S. Jag hoppas jag nämnt att den nuvarande kyrkostyrelsen enligt min mening är den svagaste Svenska kyrkan haft sedan 1983.
Frimodig kyrkas valsedlar för Växjö stift packades på 1½ timme. Att det kunde uppfattas ha tagit lite längre tid beror på att vi fikade, var fromsinta och dessutom åt pizzor. Ingenting av detta ägde rum i Nymans garage. Vi fick vara i familjen Nymans hus och uterum. "Frimodig kyrka äter hembakad körsbärspaj" kunde en konstnär kallat sin tavla, om det målats någon sådan för att spara idyllen för framtiden. Det målades ingen sådan tavla men körsbären var plockade i den nymanska trädgården. Under sådana idylliska omständigheter tar det emot att tänka på POSK och lite sorgsen konstatera att det POSK var, är det inte längre. Men, hoppet återkommer, Frimodig kyrka är! Det verkliga alternativet i kyrkovalet.
POSK beslöt sig för att bli fint, dvs följa någon slags svenskkyrklig normalitet normalitet ("lögnen som vapen och sveket som verktyg") och det skrevs ny policy efter ett årsmötesbeslut. Problemet som löstes var att POSK misstänkliggjordes för att vara emot kvinnliga präster. Visserligen fanns det kvinnliga präster på POSK:s listor och invalda i kyrkomötet - men det fanns också s k kvinnoprästmotståndare. Det var för svårt för Mats Rimborg. Han motionerade och snälla POSK-are valde en annan väg. Normalitetens. Några av oss såg omskrivningen för vad den är - en markering, ett avståndstagande. Andra stod kvar. Jag satt väl - eller hur var det? - kvar i Kyrkofondens styrelse för ingen krävde att jag skulle lämna och jag var invald av en större krets än bara POSK för att bakom alla kulisser ordna en del problem som rått mellan dåvarande kyrkostyrelsen och kyrkofondens styrelse. Göra samarbetsklimatet bättre, helt enkelt. En sådan arbetsinsats stämmer inte med bilden av mig, jag vet. Men man ska inte alltid vara säker på att bilden är sann.
Konsekvent flyttades så Fredrik Sidenvall ner på listan när POSK i Göteborg skulle samlas sig till val för åtta år sedan. Detta kunde inte uppfattas som något annat än utslag av normalitet och en hälsning till de hög- och gammalkyrkliga som stått upp för det PPO (Partipolitiskt Obundna), som blev POSK och gjort habila insatser för rörelsen. Dessförinnan hade Brita Olinder från Göteborg - ständigt detta göteborg! - bildat ÖKA men suttit kvar i kyrkomötet för POSK och skulle vara med på POSK:s gruppmöten också. Några i kyrkomötesgruppen tyckte att det var för magstarkt. ÖKA är resultatet av en utbrytning. Jag tror att de poskare som ville pjoska med engelskdocenten Olinder var rädda för henne och ville flytta sig bort från dem som Rimborg såg vara barlast. Nå, Olinder fick vara grupp för sig själv men så kom ÖKA igång. Vi andra fortsatte alltså ett tag till. Vi tänkte att POSK kunde vara ett samlande alternativ och att det var värt mödan att misstänkliggöras av de politiska partierna för Svenska kyrkans skull. Kyrkan inkluderar. Vi visste att vi allihop var svenskkyrkliga. Normalitteens konsekvenser visade att denna hållning inte längre var POSK:s. Frimodig kyrka kom raskt till. POSK:s styrelseledamot Jan-Anders Ekelund blev ordförande för Frimodig kyrka. Och jag fann plötsligt att jag nog borde kandidera i Växjö stift, trots att jag tänkt att detta med kyrkopolitik var ett passerat skede i livet. Kandidera kunde jag göra och så fick vi se.
Det intressanta är att Frimodig kyrka förvaltar det arv som gav POSK en själ. Vi slår vakt om olikheterna och värnar debatter och samtal med dem som schablonmässigt uppfattas vara långt från varandra. Vi driver debatterna i stiftsstyrelser och kommer med små inlägg också i kyrkostyrelsen. Vi lägger förslag som går igenom. Och - detta är en indiskretion men det bör sägas - jag imponeras inte stort av POSK:s insatser i kyrkostyrelse eller stiftsstyrelse. POSK gjorde större avtryck under åren 1986-1998. Trots allt.
I kyrkomötet hade det, menade jag för fyra år sedan, varit av värde om POSK och FK samt ÖKA kunde uppträda gemensamt. Det ville inte ÖKA och POSK lät sig blockeras av detta nej. Lite egendomlig tycks alltså Rimborgs välkomsthälsning tillbaka vara. Hade den varit annat än munspel kanske POSK skulle funderat över hur de nomineringsgrupper som är sig själva kan samverka och markera att de är något annat än grupper avknoppade från de politiska partierna och med ett dunkelt samband med moderpartierna. Minns kristdemokraterna som fick hjälp att planera denna valrörelse av partisekreteraren vid ett årsmöte för ett par år sedan! ÖKA samverkar politiskt. I kyrkostyrelsen med Miljöpartiet och i någon stiftsstyrelse med S. Jag hoppas jag nämnt att den nuvarande kyrkostyrelsen enligt min mening är den svagaste Svenska kyrkan haft sedan 1983.
Frimodig kyrkas valsedlar för Växjö stift packades på 1½ timme. Att det kunde uppfattas ha tagit lite längre tid beror på att vi fikade, var fromsinta och dessutom åt pizzor. Ingenting av detta ägde rum i Nymans garage. Vi fick vara i familjen Nymans hus och uterum. "Frimodig kyrka äter hembakad körsbärspaj" kunde en konstnär kallat sin tavla, om det målats någon sådan för att spara idyllen för framtiden. Det målades ingen sådan tavla men körsbären var plockade i den nymanska trädgården. Under sådana idylliska omständigheter tar det emot att tänka på POSK och lite sorgsen konstatera att det POSK var, är det inte längre. Men, hoppet återkommer, Frimodig kyrka är! Det verkliga alternativet i kyrkovalet.
lördag 10 augusti 2013
(S)ekten
Den socialdemokratiska valpropagandan är, såvitt jag förstår, rätt vanlig fascistoid politisk retorik. En fiende definieras för att demoniseras. Det är de högerkristna man ska komma åt. "Dom är för många". Det kan man säga i sammanhang som inte är demokratiska. I demokratiska sammanhang styr man på idéer, kritiserar eller slaktar dem och då är det idéerna det är fel på. Minns ni Irakkriget och demonstrationerna mot kriget? "Usch, usch Bush" skanderades det. Några av oss något äldre gick då igenom skillnaden mellan sak och person och slagordet hördes inte mer. Och det var ett politiskt sammanhang. Tanken att vi är för många i det kyrkliga - oavsett hurdana vi är - är en okristen och omöjlig tanke. Huvudet kan inte säga till foten "Jag behöver dig inte" har vi faktiskt funderat över denna vecka!
Jag hör till dem som allvarligt menar att det socialdemokratiska partiet förstörs av den här sortens kampanjer. Jag kan inte uppfatta ett parti som hemfaller till fascistoid politisk retorik som regeringsdugligt. Jag vet att tusentals socialdemokrater står för en annan hållning, de är ju demokrater. Men partiet har problem. Och tankemodellen har partiets kyrkopolitiker gett offentlighet åt. Tid för hederliga sossar att säga ifrån och det de kan säga att väl enklast att politiska partier inte ska in i Svenska kyrkan. I årets val kan man rösta på alternativ, det verkliga alternativet eller kanske av någon anledning något annat. Hur den socialdemokratiska renhållningen inom partiet ska gå till är inte min sak. Men ska renhållarna ge sig på de medkristna i Svenska kyrkan, förfäras jag.
Och förfärad är jag. Hur hamnade vi här - att några medkristna är för många? Kristen tro är ju inte, som KG Hammar påpekade, en åsiktsgemenskap. De får vara här, de vi tänker annorlunda än. De får bekänna Kristus, de som vi. De får falla på knä vid altarrunden de också och vara många. De får - som vi - riskera att ompröva mycket när Guds gode ande leder oss till hela sanningen.
S-kampanjen är en kampanj för något annat än Kyrka. S-kampanjen är en kampanj för en (S)ekt i Troeltschs klassiska mening. Sektfaran har följt Kyrkan i alla tider, läs aposteln Paulus. Den är just exkluderande, bestämmer vilka som får vara med. Kyrkan inkluderar människor och hanterar komplikationerna med detta genom själavård och kyrkotukt, ett ansvar för präster - inte för politiker.
Biskoparna sitter förstås lite på avstånd till kyrkovalet. Men inför det okristliga tänket att somliga kristna är för många och olämpliga ska de inte vara tysta. De har något de måste säga till socialdemokraterna. Säg det! Högt!
Kl 10.30 ska vi vara i Nymans garage i Ingelstad och packa valsedlar för Frimodig kyrka i Växjö stift. Det känns riktigt meningsfullt och inte bara som en motåtgärd mot dem som för egna syften vill ta över Svenska kyrkan och göra sig medkristna kvitt. Frimodig kyrka har, som påpekats, kvinnliga präster på sina listor och kan mycket sakligt säga att vi måste hantera oenigheterna i Svenska kyrkan. Det tänkte ju POSK också på sin tid men markerade sedan hur fint POSK blivit och skulle utmönstra. Så hamnade jag utanför den grupp jag tillhört och representerat. I dåvarande kyrkostyrelsen drev POSK mer konstruktivt idéer och gjorde skillnad än vad som nu sker. I många sammanhang är POSK-arna förunderligt tysta. Det var de inte när jag var med. Men när den vitala idédebatten tystnar, blir det nog så. En levande folklig kyrka är platsen för de vitala debatterna, de som förenar människor med olika åsikter. Jag tror det blir vitala samtal i Nymans garage i dag.
Jag hör till dem som allvarligt menar att det socialdemokratiska partiet förstörs av den här sortens kampanjer. Jag kan inte uppfatta ett parti som hemfaller till fascistoid politisk retorik som regeringsdugligt. Jag vet att tusentals socialdemokrater står för en annan hållning, de är ju demokrater. Men partiet har problem. Och tankemodellen har partiets kyrkopolitiker gett offentlighet åt. Tid för hederliga sossar att säga ifrån och det de kan säga att väl enklast att politiska partier inte ska in i Svenska kyrkan. I årets val kan man rösta på alternativ, det verkliga alternativet eller kanske av någon anledning något annat. Hur den socialdemokratiska renhållningen inom partiet ska gå till är inte min sak. Men ska renhållarna ge sig på de medkristna i Svenska kyrkan, förfäras jag.
Och förfärad är jag. Hur hamnade vi här - att några medkristna är för många? Kristen tro är ju inte, som KG Hammar påpekade, en åsiktsgemenskap. De får vara här, de vi tänker annorlunda än. De får bekänna Kristus, de som vi. De får falla på knä vid altarrunden de också och vara många. De får - som vi - riskera att ompröva mycket när Guds gode ande leder oss till hela sanningen.
S-kampanjen är en kampanj för något annat än Kyrka. S-kampanjen är en kampanj för en (S)ekt i Troeltschs klassiska mening. Sektfaran har följt Kyrkan i alla tider, läs aposteln Paulus. Den är just exkluderande, bestämmer vilka som får vara med. Kyrkan inkluderar människor och hanterar komplikationerna med detta genom själavård och kyrkotukt, ett ansvar för präster - inte för politiker.
Biskoparna sitter förstås lite på avstånd till kyrkovalet. Men inför det okristliga tänket att somliga kristna är för många och olämpliga ska de inte vara tysta. De har något de måste säga till socialdemokraterna. Säg det! Högt!
Kl 10.30 ska vi vara i Nymans garage i Ingelstad och packa valsedlar för Frimodig kyrka i Växjö stift. Det känns riktigt meningsfullt och inte bara som en motåtgärd mot dem som för egna syften vill ta över Svenska kyrkan och göra sig medkristna kvitt. Frimodig kyrka har, som påpekats, kvinnliga präster på sina listor och kan mycket sakligt säga att vi måste hantera oenigheterna i Svenska kyrkan. Det tänkte ju POSK också på sin tid men markerade sedan hur fint POSK blivit och skulle utmönstra. Så hamnade jag utanför den grupp jag tillhört och representerat. I dåvarande kyrkostyrelsen drev POSK mer konstruktivt idéer och gjorde skillnad än vad som nu sker. I många sammanhang är POSK-arna förunderligt tysta. Det var de inte när jag var med. Men när den vitala idédebatten tystnar, blir det nog så. En levande folklig kyrka är platsen för de vitala debatterna, de som förenar människor med olika åsikter. Jag tror det blir vitala samtal i Nymans garage i dag.
fredag 9 augusti 2013
Festligt, folkligt...
Fullsatt kunde det förstås inte bli vid luftslottsinvigningen. Vi vandrade ut i naturen och beskådade slottet med fana och standar i täten och landshövdingen därtill. 200 kom, sa sakkunniga bedömare. Man kan kolla evenemanget på TV4 Kalmar, där saken presenterades i går kväll. Man kan också kolla Sveriges Radio Kalmar i onsdags strax efter 11, där landshövdingen intervjuades och Bengt Grafström läste bitar av min blogg om luftslottet. Jag tyckte förstås att allt var ohemult roligt.
Invigning - den roligaste han varit med om under hela sin journalisttid sa Bo. Korta, distinkta prat, trumpet men inte trumpet, flaskor i is i skottkärra, en diakon som blev fena på att öppna smällande korkar och folk som gillade att mingla med ett glas i handen. Professor Bo Jonson gick igenom tempusformer och det slog mig att trons tempi /det heter så/ beskriver det som var, det som är och det som ska komma men ännu inte det fullbordade. Slottet fungerade omedelbart som kunskapsteoretiskt stimulanspaket. Jag påpekade att Karlsson på Taket lärt oss att filura.
Landshövding Stefan Carlsson var lysande. Han hade ju löst koden och kunde sakkunnig tala om luftslottet och knyta det till Kalmar län och frågor som en länsstyrelse har att behandla. Fast, oss emellan, det är nästan lika viktigt med dom som inte löser koden. Människor är olika. Börja tala luftslott så märker ni. För somliga är det det handfasta och bara det som gäller. "Luftslottsanalfabetism" kallas saken.
En församling behöver en fest och det fick vi. Nu återstår att locka till fortsatt aktivitet kring det berömda luftslottet. Och läsa tidningarna förstås.
Jag la mig i går kväll leende. Jag vaknade lite mer bekymrad för jag kom att tänka på slagordet om den öppna och moderna folkkyrkan. Vad det handlar om är inte kristen tro. Den säger ingenting om en gudomlig uppenbarelse, om sakramentalt liv och allt det där. Den öppna och moderna folkkyrkan är i negativ mening ett luftslott, inte ett sådant som det berömda luftslottet på Öland. För det fungerar så, att vi fattar vad stenkyrkan är till för eftersom stenkyrkan är platsen där osynliga gåvor räcks oss i synliga ting - och det beror inte på oss utan på Gud. Knäckfrågan är som alltid frågan om uppenbarelsen och om sanningen, den som Gud för vår frälsnings skull velat låta uppenbara.
Med ett riktigt luftslott, av landshövding invigt, och en stor stenkyrka är en församling väl rustad att begripa och gestalta vad vi behöver: en levande, folklig Kyrka.
Invigning - den roligaste han varit med om under hela sin journalisttid sa Bo. Korta, distinkta prat, trumpet men inte trumpet, flaskor i is i skottkärra, en diakon som blev fena på att öppna smällande korkar och folk som gillade att mingla med ett glas i handen. Professor Bo Jonson gick igenom tempusformer och det slog mig att trons tempi /det heter så/ beskriver det som var, det som är och det som ska komma men ännu inte det fullbordade. Slottet fungerade omedelbart som kunskapsteoretiskt stimulanspaket. Jag påpekade att Karlsson på Taket lärt oss att filura.
Landshövding Stefan Carlsson var lysande. Han hade ju löst koden och kunde sakkunnig tala om luftslottet och knyta det till Kalmar län och frågor som en länsstyrelse har att behandla. Fast, oss emellan, det är nästan lika viktigt med dom som inte löser koden. Människor är olika. Börja tala luftslott så märker ni. För somliga är det det handfasta och bara det som gäller. "Luftslottsanalfabetism" kallas saken.
En församling behöver en fest och det fick vi. Nu återstår att locka till fortsatt aktivitet kring det berömda luftslottet. Och läsa tidningarna förstås.
Jag la mig i går kväll leende. Jag vaknade lite mer bekymrad för jag kom att tänka på slagordet om den öppna och moderna folkkyrkan. Vad det handlar om är inte kristen tro. Den säger ingenting om en gudomlig uppenbarelse, om sakramentalt liv och allt det där. Den öppna och moderna folkkyrkan är i negativ mening ett luftslott, inte ett sådant som det berömda luftslottet på Öland. För det fungerar så, att vi fattar vad stenkyrkan är till för eftersom stenkyrkan är platsen där osynliga gåvor räcks oss i synliga ting - och det beror inte på oss utan på Gud. Knäckfrågan är som alltid frågan om uppenbarelsen och om sanningen, den som Gud för vår frälsnings skull velat låta uppenbara.
Med ett riktigt luftslott, av landshövding invigt, och en stor stenkyrka är en församling väl rustad att begripa och gestalta vad vi behöver: en levande, folklig Kyrka.
torsdag 8 augusti 2013
Högerkristen
Upptakten är anslående:
"Socialdemokraterna har alltid kämpat för att Svenska kyrkan ska vara en öppen och modern folkkyrka. Och hittills har vi lyckats. Från beslutet om kvinnors rätt att bli präst 1958 - till jublet i kyrkomötet 2009. när vi fick igenom rätten för alla att gifta sig i kyrkan." http://valloftet.se
Historieskrivningen är kanske inte riktigt sann men beskedet att sossarna hittills har lyckats i kampen att Svenska kyrkan ska vara en öppen och modern folkkyrka är hugnesamt. De två exemplen kanske stämmer ner entusiasmen något. Var det verkligen så enkelt att bli öppen och modern? Och vart tog Jesus vägen i sammanhanget - och den Helige Ande? Läsningen fortsätter:
"Men det finns de som försöker vrida klockan tillbaka! Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda ett erbjuda en fristad för flyktingar."
Visste jag inte att det fanns en orm i paradiset trots allt!
Fast det där med klockan är väl dumt? Om det blir vintertid, är det väl inte klandervärt att vrida den tillbaka? Någon gång under senhösten tror jag att också socialdemokraterna vill vrida klockan tillbaka. Det historiska beslutet om äktenskap för alla - ska vi införa polygami? - innebar trots allt att den internationella solidariteten skadades och det borde väl vara ett litet problem för S? Eller är medkristna i Etiopien eller Ryssland ointressanta samtalspartners? Nog vet vi att ärkebiskop Wejryd får lägga tid i Geneve och annorstädes för att försöka hantera en situation som skadat ekumeniken? Fritt spelrum för de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna - vad är det? Det går förstås att veta. Det finns texter som beskriver vad detta fria spelrum handlar om. Berätta! Det där med fristad för flyktingar är svårt - för fristad behöver ju de som den av riksdagen beslutade politiken inte vill ta emot. Hur ser S på riksdagsbeslut - som partiet självt fattat?
Det kommer mera:
"Både Sverigedemokrater och den kristna högern mobiliserar sina anhängare. De är redan alltför många. Och blir bara fler. Men, det finns en kraft som de inte har. Som de aldrig kommer att få. Och som kommer att göra all skillnad. GUD!"
Hoppsan. Jag skrev fel. Det ska inte stå GUD. Det ska stå "Du!" Så lätt man skriver fel när man ska få ner politisk retorik på papperet. Och ändå borde jag kunnat skriva alldeles rätt. Jag har ju läst både om dr Goebbels och glatt mig Gunnar Fredrikssons analys av det politiska språket. Å andra sidan har jag predikat i mer än fyra decennier, så skrivfelet kan förklaras, förstås.
Lite dunkelt är talet om högerkristna. Är jag en högerkristen? Hur kan rumsfördelningen i den franska nationalförsamlingen bli ett raster för att förstå teologiska ställningstaganden, förstår ni det? Eller är högerkristen en sådan som hör till moderaterna och sitter i kyrkomötet, kanske om man sträcker sig en kristdemokrat i kyrkomötet? Eller någon från allianspartierna över huvud taget - för alla är väl i någon mening "höger" när en socialdemokrat blickar ut över världen?
När några blir alltför många burkar man tala om utrotning. Är målsättningen på något sätt just att ausrotten eller vernichten? Kan man inte mycket sakligt känna igen den socialdemokratiska retoriken? Och vem vill ha den hållningen i Svenska kyrkan och tro att den är ett utslag av modernitet?
Nu vill socialdemokraterna ha ditt löfte:
"Du, som står upp för alla människors lika rätt och värde - i Svenska kyrkan precis som i resten av samhället. Du, som tar kampen för öppenhet och framtidstro - och mot de krafter som försöker vrida klockan tillbaka. (kom ihåg vintertid, DS) Du, som den 15 september går och röstar i kyrkovalet:" Röstar du och får dina vänner och bekanta att göra detsamma : "Så lovar vi dig en öppen kyrka för alla!"
Men hallå! Var det inte ÖKA som stod för en öppen kyrka för alla? Och det där "för alla" är väl inte för ausrotten-fantasterna riktigt sant? Vill S ha en kyrka med plats för de högerkristna? Bortsett från detta, bortsett från allt: Den som lovar en kyrka öppen för alla - lovar var ordet - har gjort sig till vad man inte får. Herre i sin Herres kyrka. Det blir så när partipolitiken ska in.
Ju fler partipolitiska slagord som hörs, desto orimligare blir det med politiska partier som aktörer i Svenska kyrkan. Och somliga av oss kan dessutom beklaga att detta agerande skadar partiet.
"Socialdemokraterna har alltid kämpat för att Svenska kyrkan ska vara en öppen och modern folkkyrka. Och hittills har vi lyckats. Från beslutet om kvinnors rätt att bli präst 1958 - till jublet i kyrkomötet 2009. när vi fick igenom rätten för alla att gifta sig i kyrkan." http://valloftet.se
Historieskrivningen är kanske inte riktigt sann men beskedet att sossarna hittills har lyckats i kampen att Svenska kyrkan ska vara en öppen och modern folkkyrka är hugnesamt. De två exemplen kanske stämmer ner entusiasmen något. Var det verkligen så enkelt att bli öppen och modern? Och vart tog Jesus vägen i sammanhanget - och den Helige Ande? Läsningen fortsätter:
"Men det finns de som försöker vrida klockan tillbaka! Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda ett erbjuda en fristad för flyktingar."
Visste jag inte att det fanns en orm i paradiset trots allt!
Fast det där med klockan är väl dumt? Om det blir vintertid, är det väl inte klandervärt att vrida den tillbaka? Någon gång under senhösten tror jag att också socialdemokraterna vill vrida klockan tillbaka. Det historiska beslutet om äktenskap för alla - ska vi införa polygami? - innebar trots allt att den internationella solidariteten skadades och det borde väl vara ett litet problem för S? Eller är medkristna i Etiopien eller Ryssland ointressanta samtalspartners? Nog vet vi att ärkebiskop Wejryd får lägga tid i Geneve och annorstädes för att försöka hantera en situation som skadat ekumeniken? Fritt spelrum för de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna - vad är det? Det går förstås att veta. Det finns texter som beskriver vad detta fria spelrum handlar om. Berätta! Det där med fristad för flyktingar är svårt - för fristad behöver ju de som den av riksdagen beslutade politiken inte vill ta emot. Hur ser S på riksdagsbeslut - som partiet självt fattat?
Det kommer mera:
"Både Sverigedemokrater och den kristna högern mobiliserar sina anhängare. De är redan alltför många. Och blir bara fler. Men, det finns en kraft som de inte har. Som de aldrig kommer att få. Och som kommer att göra all skillnad. GUD!"
Hoppsan. Jag skrev fel. Det ska inte stå GUD. Det ska stå "Du!" Så lätt man skriver fel när man ska få ner politisk retorik på papperet. Och ändå borde jag kunnat skriva alldeles rätt. Jag har ju läst både om dr Goebbels och glatt mig Gunnar Fredrikssons analys av det politiska språket. Å andra sidan har jag predikat i mer än fyra decennier, så skrivfelet kan förklaras, förstås.
Lite dunkelt är talet om högerkristna. Är jag en högerkristen? Hur kan rumsfördelningen i den franska nationalförsamlingen bli ett raster för att förstå teologiska ställningstaganden, förstår ni det? Eller är högerkristen en sådan som hör till moderaterna och sitter i kyrkomötet, kanske om man sträcker sig en kristdemokrat i kyrkomötet? Eller någon från allianspartierna över huvud taget - för alla är väl i någon mening "höger" när en socialdemokrat blickar ut över världen?
När några blir alltför många burkar man tala om utrotning. Är målsättningen på något sätt just att ausrotten eller vernichten? Kan man inte mycket sakligt känna igen den socialdemokratiska retoriken? Och vem vill ha den hållningen i Svenska kyrkan och tro att den är ett utslag av modernitet?
Nu vill socialdemokraterna ha ditt löfte:
"Du, som står upp för alla människors lika rätt och värde - i Svenska kyrkan precis som i resten av samhället. Du, som tar kampen för öppenhet och framtidstro - och mot de krafter som försöker vrida klockan tillbaka. (kom ihåg vintertid, DS) Du, som den 15 september går och röstar i kyrkovalet:" Röstar du och får dina vänner och bekanta att göra detsamma : "Så lovar vi dig en öppen kyrka för alla!"
Men hallå! Var det inte ÖKA som stod för en öppen kyrka för alla? Och det där "för alla" är väl inte för ausrotten-fantasterna riktigt sant? Vill S ha en kyrka med plats för de högerkristna? Bortsett från detta, bortsett från allt: Den som lovar en kyrka öppen för alla - lovar var ordet - har gjort sig till vad man inte får. Herre i sin Herres kyrka. Det blir så när partipolitiken ska in.
Ju fler partipolitiska slagord som hörs, desto orimligare blir det med politiska partier som aktörer i Svenska kyrkan. Och somliga av oss kan dessutom beklaga att detta agerande skadar partiet.
onsdag 7 augusti 2013
Slottsinvigning i morgon
På norra Öland råder en spänd förväntan inte bara bland sommarölänningar och turister utan också bland de bofasta. Landshövdingen kommer från Kalmar för att inviga det berömda luftslottet. I Östran svarade han alldeles korrekt att han inte vet hur det ser ut. Han har inte varit på plats ännu. I morgon vet han. Men han påpekade att han är mån om att slotten ska fördelas över länet.
Luftslottet, ett initiativ av kyrkorådet och uppbackat av sponsorer, är vackert beläget söder om Högby kyrka. Det är lätt att hitta dit, en vacker sten med guldtext leder besökaren rätt. Problemet i morgon kan vara trängseln om nämligen Christers ungdjur ansluter sig och vill mingla med besökarna.
Kl 12 är invigningen med promenad från kyrkans parkeringsplats. Stämningen kommer att vara förväntansfull. Detta är världshistoriskt. Aldrig någonsin har Konungens befallningshavande någonstans invigt ett luftslott.
På stenen framför slottet står inskriptionen:
Här står det berömda luftslottet
- med tinnar och torn -
på norra Öland.
Kan du se det?
Det synliga är förgängligt
men det osynliga är evigt.
Biskopen kunde inte komma men har skickat hälsningar och välsignar på avstånd.
Själv har jag pedagogiskt förklarat att slottsprojektet ska ses som ett kunskapsteoretiskt stimulanspaket.
Är man på Öland - eller i närheten av ön - i morgon, kan man bara inte missa invigningen. Vi minglar och åter chips, som Löttorpshallen sponsrar. Vad som gömmer sig i isen i skottkärran får bara den veta som kommer.
Vad luftslottet kostat är svårt att i dagsläget ha en exakt siffra på - men sponsorer har trätt till och en betydande sponsor har valt att vara anonym. Underhållskostnaden för luftslottet är påfallande modest och miljömässigt är luftslottet i allt en byggnadsteknisk framgång. Miljöpåverkan skulle, sa vi, vara minimal. Och det är den.
Måste jag påpeka att församlingen inte bara har ett luftslott utan också en stenkyrka? Det är i stenkyrkan det osynliga blir synligt. Vi kallar detta sakramentalt.
Luftslottet, ett initiativ av kyrkorådet och uppbackat av sponsorer, är vackert beläget söder om Högby kyrka. Det är lätt att hitta dit, en vacker sten med guldtext leder besökaren rätt. Problemet i morgon kan vara trängseln om nämligen Christers ungdjur ansluter sig och vill mingla med besökarna.
Kl 12 är invigningen med promenad från kyrkans parkeringsplats. Stämningen kommer att vara förväntansfull. Detta är världshistoriskt. Aldrig någonsin har Konungens befallningshavande någonstans invigt ett luftslott.
På stenen framför slottet står inskriptionen:
Här står det berömda luftslottet
- med tinnar och torn -
på norra Öland.
Kan du se det?
Det synliga är förgängligt
men det osynliga är evigt.
Biskopen kunde inte komma men har skickat hälsningar och välsignar på avstånd.
Själv har jag pedagogiskt förklarat att slottsprojektet ska ses som ett kunskapsteoretiskt stimulanspaket.
Är man på Öland - eller i närheten av ön - i morgon, kan man bara inte missa invigningen. Vi minglar och åter chips, som Löttorpshallen sponsrar. Vad som gömmer sig i isen i skottkärran får bara den veta som kommer.
Vad luftslottet kostat är svårt att i dagsläget ha en exakt siffra på - men sponsorer har trätt till och en betydande sponsor har valt att vara anonym. Underhållskostnaden för luftslottet är påfallande modest och miljömässigt är luftslottet i allt en byggnadsteknisk framgång. Miljöpåverkan skulle, sa vi, vara minimal. Och det är den.
Måste jag påpeka att församlingen inte bara har ett luftslott utan också en stenkyrka? Det är i stenkyrkan det osynliga blir synligt. Vi kallar detta sakramentalt.
tisdag 6 augusti 2013
Mer av samma
Det blir färre kyrkoherdar och därför andra sorters arbetsledare. Sådana som jag, t ex. Men fler! Detta är ett problem för ÖKA och docenten Bo Hanson. Han motionerar för att behörigheten inte ska vidgas för befattningshavare i vigningstjänst, som inte samarbetar med alla kollegor i vigningstjänsten oavsett kön. En sådan som jag ska inte kunna vara arbetsledare.
Nu är detta samarbete med alla inte vad den s k idiotförklaringen kräver. Man ska samarbeta med andra inom vigningstjänsten. Inte alla. Distinktionen kanske är viktig. Men idiotförklaring är det likväl tal om. Och nu ska den vidgas. Mer idioti av samma slag.
Den konkreta frågan är förstås: vi har redan arbetsledare av det slag Hanson principiellt inte vill ha. Har det någonstans varit problem med det? Eller mer konkret: har jag inte skött min syssla till belåtenhet? Och hur i all sin dar kan man få för sig att saken skulle handla om kön - vilken sexualneuros har drabbat den som skrev ihop kyrkoordningstexten första gången? Det var bara snäppet bättre än när rektorn från Lindsdal fick ihop det att man "fullt ut skulle samarbeta med det motsatta könet".
"Sehr begabt. Jude aber", skrev en professor om en doktorand när det begav sig i det land där Hitler, Göring och dr Goebbels styrde. För någon konstig princips skull, måste vi ha mer av samma utstötningsordning - och skapar sannolikt problem när de begåvade får än mindre användning för sin begåvning - och det på samma arbetsplats.
Jag har sagt det tidigare: Man kan inte flytta en brigadchef och göra honom till kompanichef i samma brigad. Och nu ska alltså brigadchefen få bli plutonchef. Jaja, ni hänger inte med i teknikaliteterna, era pultroner. Men ni fattar ändå. Ska ni ställa till det i Svenska kyrkan, ska ni nog rösta på ÖKA. Det blir liksom ökat dumt då.
Docenten Hanson är docent i religionsfilosofi. Också sådana kanske haft en taskig barndom - men frukterna av denna kanske inte kyrkomötet nödvändigtvis och fortsättningsvis ska behöva njuta?
Nu är detta samarbete med alla inte vad den s k idiotförklaringen kräver. Man ska samarbeta med andra inom vigningstjänsten. Inte alla. Distinktionen kanske är viktig. Men idiotförklaring är det likväl tal om. Och nu ska den vidgas. Mer idioti av samma slag.
Den konkreta frågan är förstås: vi har redan arbetsledare av det slag Hanson principiellt inte vill ha. Har det någonstans varit problem med det? Eller mer konkret: har jag inte skött min syssla till belåtenhet? Och hur i all sin dar kan man få för sig att saken skulle handla om kön - vilken sexualneuros har drabbat den som skrev ihop kyrkoordningstexten första gången? Det var bara snäppet bättre än när rektorn från Lindsdal fick ihop det att man "fullt ut skulle samarbeta med det motsatta könet".
"Sehr begabt. Jude aber", skrev en professor om en doktorand när det begav sig i det land där Hitler, Göring och dr Goebbels styrde. För någon konstig princips skull, måste vi ha mer av samma utstötningsordning - och skapar sannolikt problem när de begåvade får än mindre användning för sin begåvning - och det på samma arbetsplats.
Jag har sagt det tidigare: Man kan inte flytta en brigadchef och göra honom till kompanichef i samma brigad. Och nu ska alltså brigadchefen få bli plutonchef. Jaja, ni hänger inte med i teknikaliteterna, era pultroner. Men ni fattar ändå. Ska ni ställa till det i Svenska kyrkan, ska ni nog rösta på ÖKA. Det blir liksom ökat dumt då.
Docenten Hanson är docent i religionsfilosofi. Också sådana kanske haft en taskig barndom - men frukterna av denna kanske inte kyrkomötet nödvändigtvis och fortsättningsvis ska behöva njuta?
måndag 5 augusti 2013
Dödspatrullen kom
Sommarsöndagskvällar är det mässa i S:t Olofs kapell i Byxelkrok. När jag skulle köra dit, kom dödspatrullen. Först en täckt bil och därefter två fyrhjuliga motorcyklar, en med vagn efter. Jag visste att det skulle bli så, men ändå.
Jag medger att jag understundom också varit entusiastisk vid tanken att dödspatrullen skulle komma, men efterhand har jag mildrats något. Riktigt hur dödspatrullen agerade, vet jag inte. Jag var ju i Kroken. Men entusiasmen är stor på norra Öland - både bland bofasta, sommarboende och turister. De tycker att det är bättre i augusti. Tacka för det! Nu serverar Lammet och Grisen lammfiléer från Egons gård, inte från New Zeeland och detta är kött från kreatur som i år har ätit prästgårdens blommor, en paprikaplanta, massor med röda vinbär och krusbär, rabarber och gräs.
Jag har sagt till dem men lammen - och till och med tackorna - har varit utflyktsbenägna. Och vad då? Lammen lever denna sommar. Jag har väl rabarber och vinbär så det räcker. Men kanske retar det mig något att dessa närmast chutneyiserade lamm ska avnjutas utan att folk fattar varifrån den goda smaken kommer. Prästgården!
Har vi inte hundar? Jo, men de får enligt Hon Som Bestämmer, inte övas att hetsa mot fåren. Det har både hundarna och jag beklagat. Jag har fått skrämma tillbaka fåren efter egen förmåga och på ett vänligt och artigt förekommande sätt. Mina åtgärder har inte haft långtidsverkan.
I dag transformeras lamm till lammfilé. Vad tycker jag egentligen om det?
Frågan ställdes hur val till kyrkomötet gick till. Prästerna valde sina ombud och röstade, tror jag, brevledes. Elektorer till kyrkomötet valdes av kyrkofullmäktige (kyrkostämma) och elektorerna valde sedan ombud för stiften. Finessen när förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst var att det var kyrkofullmäktige, inte kyrkorådet, som skulle avge svar. Det var ovanligt för att inte säga ett nytt tillvägagångssätt av Kungl Maj:t. Kyrkorådet skulle förbereda svaret som fullmäktige skulle anta. Det var inte självklart att fullmäktige tyckte som det kyrkoråd vilket avvisat förslaget. Politiseringen var verklig också då - men partipolitiseringen inte riktigt lika uppenbar som sedermera.
Jag medger att jag understundom också varit entusiastisk vid tanken att dödspatrullen skulle komma, men efterhand har jag mildrats något. Riktigt hur dödspatrullen agerade, vet jag inte. Jag var ju i Kroken. Men entusiasmen är stor på norra Öland - både bland bofasta, sommarboende och turister. De tycker att det är bättre i augusti. Tacka för det! Nu serverar Lammet och Grisen lammfiléer från Egons gård, inte från New Zeeland och detta är kött från kreatur som i år har ätit prästgårdens blommor, en paprikaplanta, massor med röda vinbär och krusbär, rabarber och gräs.
Jag har sagt till dem men lammen - och till och med tackorna - har varit utflyktsbenägna. Och vad då? Lammen lever denna sommar. Jag har väl rabarber och vinbär så det räcker. Men kanske retar det mig något att dessa närmast chutneyiserade lamm ska avnjutas utan att folk fattar varifrån den goda smaken kommer. Prästgården!
Har vi inte hundar? Jo, men de får enligt Hon Som Bestämmer, inte övas att hetsa mot fåren. Det har både hundarna och jag beklagat. Jag har fått skrämma tillbaka fåren efter egen förmåga och på ett vänligt och artigt förekommande sätt. Mina åtgärder har inte haft långtidsverkan.
I dag transformeras lamm till lammfilé. Vad tycker jag egentligen om det?
Frågan ställdes hur val till kyrkomötet gick till. Prästerna valde sina ombud och röstade, tror jag, brevledes. Elektorer till kyrkomötet valdes av kyrkofullmäktige (kyrkostämma) och elektorerna valde sedan ombud för stiften. Finessen när förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst var att det var kyrkofullmäktige, inte kyrkorådet, som skulle avge svar. Det var ovanligt för att inte säga ett nytt tillvägagångssätt av Kungl Maj:t. Kyrkorådet skulle förbereda svaret som fullmäktige skulle anta. Det var inte självklart att fullmäktige tyckte som det kyrkoråd vilket avvisat förslaget. Politiseringen var verklig också då - men partipolitiseringen inte riktigt lika uppenbar som sedermera.
söndag 4 augusti 2013
De 17 punkterna
Frågan har ställts om de 17 punkterna praktiserades i Växjö stift. Nu var inte punkterna avsedda för stiftsbruk. De var råd och vägledning för dem som hamnat i minoritet. De kom att sammanfattas med ord som bannbulla mot de kvinnliga prästerna, uttrycka intolerans, ofördragsamhet och trångsynthet och biskop Bo Giertz JO-anmäldes. Eftersom, menade Jo, beslutet föranletts av statsmakternas och kyrkomötets omsorg om kyrkans bästa, så kunde beslutet inte få desavoueras. Att Bo Giertz genom att stödja offentliggörandet av riktlinjerna med sin auktoritet som biskop är inte ett tjänstefel men, sa JO, offentliggörandet "har varit ägnat att försvåra lagreformens genomförande och att fördjupa motsättningarna inom kyrkan." Bo Giertz såg inte saken så. Riktlinjerna kom till för att hindra separata, för att inte säga desperata, aktioner i kyrkolivet. Bo Giertz drog slutsatsen efter JO:s beslut: "Detta betyder att riktlinjerna visat sig vara en god utformning av den frihet, som kyrkomötet har tillförsäkrat kvinnoprästreformens motståndare."
Märta Janzon var ordförande i den arbetsgrupp som arbetade fram riktlinjerna. Carl Strandberg var också med - men vilka var de övriga? Det har jag inte pejl på just nu. När Carl Strandberg i januari 1960 kom till ett styrelsemöte med MA, Mellersta distriktet av den kristliga gymnasiströrelsen, nog han att de unga skulle tycka att texten var alltför försiktig. När den citeras, brukar citatet börja utan inledning. Det är typiskt. Då behöver man inte bekymra sig om att adressaterna är de som är emot reformen, inte allmänna råd till svenska folket.
Somligt ändrades under tid och biskopsmötet, inkl Bertil Gärtner, konstaterade att punkterna var överspelade. Det trodde jag inte då och tror inte nu. Vad annars ska man säga än att den som inte tror reformen, får hålla sig undan men inte dra sig undan ansvar för Svenska kyrkan?
Nu är, som alla vet, situationen den att ingen prästkandidat med olämplig insikt om ämbetet blir prästvigd i Svenska kyrkan. Befordringsstoppet är också genomfört. Samtliga kyrkoherdar torde nu vara för ordningen med kvinnor som präster - eller hann någon in innan idiotförklaringen skulle skrivas på? Eller - skriver folk på idiotförklaringen i klar insikt att det som där krävs, kan man utan vidare lov. Fullt ut samverka med alla i vigningstjänsten oavsett kön, dvs samverka med diakonissan?
Church of England är inte utan problem men jag noterar att en betydande tjänsteman i Church House blivit generalsekreterare för Forward in Faith, Colin Podmore. Det skulle inte kunna hända i Sverige och tas emot med entusiasm på olika håll. Till detr kommer nyheten att Jonathan Goodall blivit biskop av Ebbsfleet. Nu finns det folk av det slag som ratas i Sverige både som suffragans, stiftsbiskop och flying Bishops. Det är möjligt att engelsmännen inte kan hantera denna spänning men fortfarande ser de Svenska kyrkan som ett avskräckande exempel på hur man inte ska göra.
Nå, frågan är egentligen enkel. Om vi ska ha regler för att inrymma dissidenter - på vilket sätt var det fel på de 17 punkterna? I någon mening blev de överspelade förstås. Det är skillnad på en situation där vi har ett dussin kvinnliga präster och när de är 2000. Men löftet som gavs 1958 - kunde det spelas bort så enkelt som att man sa att det fallit därför att staten ville ha bort den lag staten så ivrigt kämpat för? Borde inte löftets validitet hävdas och komplicera kyrkolivet just nu?
Detta om de 17 punkterna i Växjö stift och annorstädes.
Märta Janzon var ordförande i den arbetsgrupp som arbetade fram riktlinjerna. Carl Strandberg var också med - men vilka var de övriga? Det har jag inte pejl på just nu. När Carl Strandberg i januari 1960 kom till ett styrelsemöte med MA, Mellersta distriktet av den kristliga gymnasiströrelsen, nog han att de unga skulle tycka att texten var alltför försiktig. När den citeras, brukar citatet börja utan inledning. Det är typiskt. Då behöver man inte bekymra sig om att adressaterna är de som är emot reformen, inte allmänna råd till svenska folket.
Somligt ändrades under tid och biskopsmötet, inkl Bertil Gärtner, konstaterade att punkterna var överspelade. Det trodde jag inte då och tror inte nu. Vad annars ska man säga än att den som inte tror reformen, får hålla sig undan men inte dra sig undan ansvar för Svenska kyrkan?
Nu är, som alla vet, situationen den att ingen prästkandidat med olämplig insikt om ämbetet blir prästvigd i Svenska kyrkan. Befordringsstoppet är också genomfört. Samtliga kyrkoherdar torde nu vara för ordningen med kvinnor som präster - eller hann någon in innan idiotförklaringen skulle skrivas på? Eller - skriver folk på idiotförklaringen i klar insikt att det som där krävs, kan man utan vidare lov. Fullt ut samverka med alla i vigningstjänsten oavsett kön, dvs samverka med diakonissan?
Church of England är inte utan problem men jag noterar att en betydande tjänsteman i Church House blivit generalsekreterare för Forward in Faith, Colin Podmore. Det skulle inte kunna hända i Sverige och tas emot med entusiasm på olika håll. Till detr kommer nyheten att Jonathan Goodall blivit biskop av Ebbsfleet. Nu finns det folk av det slag som ratas i Sverige både som suffragans, stiftsbiskop och flying Bishops. Det är möjligt att engelsmännen inte kan hantera denna spänning men fortfarande ser de Svenska kyrkan som ett avskräckande exempel på hur man inte ska göra.
Nå, frågan är egentligen enkel. Om vi ska ha regler för att inrymma dissidenter - på vilket sätt var det fel på de 17 punkterna? I någon mening blev de överspelade förstås. Det är skillnad på en situation där vi har ett dussin kvinnliga präster och när de är 2000. Men löftet som gavs 1958 - kunde det spelas bort så enkelt som att man sa att det fallit därför att staten ville ha bort den lag staten så ivrigt kämpat för? Borde inte löftets validitet hävdas och komplicera kyrkolivet just nu?
Detta om de 17 punkterna i Växjö stift och annorstädes.
Kalenderbett
Jag ska denna morgon överträffa mig själv genom att bli kalenderbitare.
Kyrkomötet bestod efter år 1949 av 100 ledamöter, biskoparna, fyra ledamöter från de teologiska fakulteterna, 43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud. Förändringen mellan 1957 års kyrkomöte och 1958 års var 32% - prästerna 21.9% och lekmannarepresentationen 40.35%. Linköpings stift hade förnyat sin representation med 83.3 och Göteborg med 11.1%
Vad detta betyder för det ändrade omröstningsresultatet kan man lätt se. Ja-rösterna ökar stift för stift och nu sätter jag upp förnyelseprocenten i personer och förändringen därtill.
Stift Förändring Ökning i % av ja-röster
Uppsala 16.7 32.3
Linköping 83.3 66.7
Skara 40.0 40.0
Strängnäs 20.0 20.0
Västerås 50.0 33.3
Växjö 16.7 16.7
Lund 54.5 36.3
Göteborg 11.1 11.1
Karlstad 40.0 40.0
Härnösand 20.0 40.0
Luleå 33.3 0.0
Visby 33.3 33.4
Stockholm 40.0 20.0
Att Luleås resultat blir noll beror på att ledamöterna från stiftet vid båda kyrkomötena röstade ja med 66.7%. Sambandet mellan nya ledamöter och ett annat resultat mellan de två kyrkomötena kan man knappast bortse från.
En annan uppställning kan också vara av intresse. Jaröster i procent:
1957 1958 Ökning %
Prästerliga ombud 2.3% 46.5% 44.2%
Lekmannaombud 61.4% 86.0% 24.6%
Lekmännen kräver reformen.
Av stiftens och fakulteternas nyvalda 32 ledamöter röstade 29 för och 3 emot.
Hur var det med biskoparna? År 1957 röstade samtliga biskopar emot förslaget. 1958 talade biskoparna Cullberg och Ljungberg för att kyrkomötet inte borde medverka till kyrkolagstiftning utan låta staten ensam stifta behörighetslag men röstade likväl till sist ja till förslaget.
Domprosten Herrlin företrädde Ärkestiftet (ärkebiskop Brilioth var sjuk) och röstade nej. Biskop Ysander avstod. Biskoparna Danell, Lundström, Malmeström, Nygren och Giertz röstade nej.
Ja röstade biskoparna Cullberg, Borgenstierna, Hultgren, Hylander, Anderberg och Ljungberg.
Ska man läsa skildringen av hur det gick till läser man Nils Johanssons memorabilier, som man hittar på Kyrklig Samlings eller Anders Brogrens hemsidor. Den skildringen ska man läsa när man sitter så att man ramlar mjukt när man svimmar.
Vad har här visats? Inget annat än vad alla kunde fatta. När regeringen kallade till nyvalt kyrkomöte, valdes nya ombud som var rätta ombud. Nya insikter skaffade man sig inte från hösten 1957 till sommaren 1958. Bara nya röstande. Det räckte gott.
Kyrkomötet bestod efter år 1949 av 100 ledamöter, biskoparna, fyra ledamöter från de teologiska fakulteterna, 43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud. Förändringen mellan 1957 års kyrkomöte och 1958 års var 32% - prästerna 21.9% och lekmannarepresentationen 40.35%. Linköpings stift hade förnyat sin representation med 83.3 och Göteborg med 11.1%
Vad detta betyder för det ändrade omröstningsresultatet kan man lätt se. Ja-rösterna ökar stift för stift och nu sätter jag upp förnyelseprocenten i personer och förändringen därtill.
Stift Förändring Ökning i % av ja-röster
Uppsala 16.7 32.3
Linköping 83.3 66.7
Skara 40.0 40.0
Strängnäs 20.0 20.0
Västerås 50.0 33.3
Växjö 16.7 16.7
Lund 54.5 36.3
Göteborg 11.1 11.1
Karlstad 40.0 40.0
Härnösand 20.0 40.0
Luleå 33.3 0.0
Visby 33.3 33.4
Stockholm 40.0 20.0
Att Luleås resultat blir noll beror på att ledamöterna från stiftet vid båda kyrkomötena röstade ja med 66.7%. Sambandet mellan nya ledamöter och ett annat resultat mellan de två kyrkomötena kan man knappast bortse från.
En annan uppställning kan också vara av intresse. Jaröster i procent:
1957 1958 Ökning %
Prästerliga ombud 2.3% 46.5% 44.2%
Lekmannaombud 61.4% 86.0% 24.6%
Lekmännen kräver reformen.
Av stiftens och fakulteternas nyvalda 32 ledamöter röstade 29 för och 3 emot.
Hur var det med biskoparna? År 1957 röstade samtliga biskopar emot förslaget. 1958 talade biskoparna Cullberg och Ljungberg för att kyrkomötet inte borde medverka till kyrkolagstiftning utan låta staten ensam stifta behörighetslag men röstade likväl till sist ja till förslaget.
Domprosten Herrlin företrädde Ärkestiftet (ärkebiskop Brilioth var sjuk) och röstade nej. Biskop Ysander avstod. Biskoparna Danell, Lundström, Malmeström, Nygren och Giertz röstade nej.
Ja röstade biskoparna Cullberg, Borgenstierna, Hultgren, Hylander, Anderberg och Ljungberg.
Ska man läsa skildringen av hur det gick till läser man Nils Johanssons memorabilier, som man hittar på Kyrklig Samlings eller Anders Brogrens hemsidor. Den skildringen ska man läsa när man sitter så att man ramlar mjukt när man svimmar.
Vad har här visats? Inget annat än vad alla kunde fatta. När regeringen kallade till nyvalt kyrkomöte, valdes nya ombud som var rätta ombud. Nya insikter skaffade man sig inte från hösten 1957 till sommaren 1958. Bara nya röstande. Det räckte gott.
lördag 3 augusti 2013
Samvetsklausulen
Ett par kommentarer har gett besked om samvetsklausulen men det kanske ändå är av intresse att komplicera frågan?
Riksdagens två kamrar tog beslut om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst våren 1958. Då hade kyrkomötet sagt nej till reformen hösten 1957 och kyrkomötet hade vetorätt. Sedvanligt var det också så, att kyrkomötet först fick säga sin mening och så skulle riksdagen okeya saken. Nu var goda råd dyra. Regeringen fann sig nödsakad att föra frågan till riksdagen och så fick ett nytt kyrkomöte inkallas, ett som nu skulle bekräfta riksdagsbeslutet som var ett annat än kyrkomötets beslut några månader innan. Att det skulle bli så kunde man veta. I statskyrkosystemet fanns det en viss kontroll över det kyrkliga livet. Det var kyrkomötet 1957 som överraskat genom att trilska. Det var oväntat.
Välan, frågan kom till det nyvalda kyrkomötet 1958 och skulle transporteras igenom systemet. Det blev inte riktigt så enkelt. De kandidater som gick prakten (dåtidens pastoralinstitut) och alltså skulle prästvigas kring julen, frågade genom sin ordförande Karl-Erik Johansson, Visby stift, om de som inte kunde bejaka ordningen med kvinnor som präster kunde avlägga sina prästlöften. Ärkebiskop Gunnar Hultgren samrådde uppenbarligen med biskop Bo Giertz, som avfattade ärkebiskopens svar till prästkandidaterna. De kunde avlägga prästlöftena också efter beslut om kvinnor i prästämbetet.
Under utskottsarbetet formulerades så en passus som inte fanns i riksdagsbeslutet.
Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla. att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem.
Det politiska problem som nu uppstått måste lösas. Besluten i riksdag och kyrkomöte kunde uppenbarligen uppfattas vara olika. Det löstes så, att ecklesiastikministern i sitt kyrkomötesanförande instämde i utskottets formulering och alltså bekräftade saken. Inte förrän i går slog det mig att riksdagens beslut knappast kunde hanteras på det viset om man ska vara formell - men eftersom ingen förmodades bråka kunde detta uppenbara ministerstyre över riksdagen passera. Annars hade vi varit tillbaka på ruta ett - och en konstitutionell kris, som fått lösas genom nya riksdagsbeslut.
Det långa talets korta mening är att det var utskottet och kyrkomötet som gav de löften som samvetsklausulen innehåller.
Texten blev i formell mening motivtext till en lag men var i sig ett löfte. Carl Strandberg påpekade det i kyrkomötet 1982. Staten kan stryka lagar och med dem motivtexter, vilket var vad som skedde (jag har alltså varit med om att i total enighet avskaffa den år 1958 stiftade lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst. Sug på den karamellen!), men Kyrkan kan inte springa från sina löften. Motivtexten faller men löftet kan inte så enkelt nullifieras. Menade Carl. Det menade och menar jag också. Det etiska problem med löftesbrottet kanske skulle fokuseras, eller vad säger ni goda kyrkokristna?
Hur gick det sedan? Det är berättelsen om svikna löften. Egentligen är det en rätt dyster läsning där varje försök att hitta modeller för samexistens, utan att peta i människors övertygelser, mötts av åtgärder som syftat till att marginalisera för att eliminera motståndet - och motståndaren.
Riksdagens två kamrar tog beslut om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst våren 1958. Då hade kyrkomötet sagt nej till reformen hösten 1957 och kyrkomötet hade vetorätt. Sedvanligt var det också så, att kyrkomötet först fick säga sin mening och så skulle riksdagen okeya saken. Nu var goda råd dyra. Regeringen fann sig nödsakad att föra frågan till riksdagen och så fick ett nytt kyrkomöte inkallas, ett som nu skulle bekräfta riksdagsbeslutet som var ett annat än kyrkomötets beslut några månader innan. Att det skulle bli så kunde man veta. I statskyrkosystemet fanns det en viss kontroll över det kyrkliga livet. Det var kyrkomötet 1957 som överraskat genom att trilska. Det var oväntat.
Välan, frågan kom till det nyvalda kyrkomötet 1958 och skulle transporteras igenom systemet. Det blev inte riktigt så enkelt. De kandidater som gick prakten (dåtidens pastoralinstitut) och alltså skulle prästvigas kring julen, frågade genom sin ordförande Karl-Erik Johansson, Visby stift, om de som inte kunde bejaka ordningen med kvinnor som präster kunde avlägga sina prästlöften. Ärkebiskop Gunnar Hultgren samrådde uppenbarligen med biskop Bo Giertz, som avfattade ärkebiskopens svar till prästkandidaterna. De kunde avlägga prästlöftena också efter beslut om kvinnor i prästämbetet.
Under utskottsarbetet formulerades så en passus som inte fanns i riksdagsbeslutet.
Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla. att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem.
Det politiska problem som nu uppstått måste lösas. Besluten i riksdag och kyrkomöte kunde uppenbarligen uppfattas vara olika. Det löstes så, att ecklesiastikministern i sitt kyrkomötesanförande instämde i utskottets formulering och alltså bekräftade saken. Inte förrän i går slog det mig att riksdagens beslut knappast kunde hanteras på det viset om man ska vara formell - men eftersom ingen förmodades bråka kunde detta uppenbara ministerstyre över riksdagen passera. Annars hade vi varit tillbaka på ruta ett - och en konstitutionell kris, som fått lösas genom nya riksdagsbeslut.
Det långa talets korta mening är att det var utskottet och kyrkomötet som gav de löften som samvetsklausulen innehåller.
Texten blev i formell mening motivtext till en lag men var i sig ett löfte. Carl Strandberg påpekade det i kyrkomötet 1982. Staten kan stryka lagar och med dem motivtexter, vilket var vad som skedde (jag har alltså varit med om att i total enighet avskaffa den år 1958 stiftade lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst. Sug på den karamellen!), men Kyrkan kan inte springa från sina löften. Motivtexten faller men löftet kan inte så enkelt nullifieras. Menade Carl. Det menade och menar jag också. Det etiska problem med löftesbrottet kanske skulle fokuseras, eller vad säger ni goda kyrkokristna?
Hur gick det sedan? Det är berättelsen om svikna löften. Egentligen är det en rätt dyster läsning där varje försök att hitta modeller för samexistens, utan att peta i människors övertygelser, mötts av åtgärder som syftat till att marginalisera för att eliminera motståndet - och motståndaren.
fredag 2 augusti 2013
Centerpartiet
Den 20 februari fastställde Centerpartiets partistyrelse valprogrammet för kyrkovalet 2013. Huruvida partistyrelsens ledamöter är medlemmar i Svenska kyrkan, undandrar sig min bedömning - lika mycket som det undandrar sig min bedömning om de söndagligen återfinns i gudstjänsten för att där formas och förnyas.
Centerpartiet står för en öppen folkkyrka: "Den lilla kyrkan på landet (Tegnérladan? DS), katedralen i storstaden (Växjö som storstad - eller Strängnäs eller Härnösand? DS), julotta och körsång, bröllop och glada människor, begravning med högtidlig musik och avsked av någon älskad eller en vanlig söndagsgudstjänst." Här är programmets inledning. Jag har varit präst länge, så länge att jag känner igen hur de sekulariserade tänker och uttrycker sig. Här finns ingen plats för frälsningens mysterier och i hela dokumentet återfinns inte ett ord om Jesus, inte ett enda. En kyrkokristen kan ta fram kritan och dra strecket över bordet och säga: "Ni är av en annan ande än vi." Jag beklagar de kyrkokristna centerpartisterna - men detta som skrivs är inte vad ni kan stå för. Face realities.
Vad tror centerpartiet? "Centerpartiet tror på varje människas förmåga att skapa och ta ansvar för sig själv och för andra." Detta är allt vad som står om tro. Men hav tröst, det finns många "ska".
"Svenska kyrkans gudstjänster ska beröra, ge fördjupning och livsmod samt präglas av delaktighet, gemenskap och glädje." Ska? Hur då? Vilka resurser har jag? Och det gäller alla andra "ska" också. Snacka går ju - men var finns resurserna och vad har centerpartiets egna gjort i Svenska kyrkan för att se till att vi har goda ekumeniska kontakter, t ex med Mekane Yesus-kyrkan eller Ryska ortodoxa kyrkan - eller Rom för den delen?
Så fort det går att göra något är dock ordet "ska" ersatt av ett "bör". Kyrkorna "bör" bevaras så långt det är möjligt. Läs meningen en gång till. Dom är inte centerpartister inte för inte. Doktor Hedlund kunde inte uttryckt sig mer oprecist - och precist fast orden egentligen ingenting betyder. Eller "en öppen folkkyrka bör sträva efter att kyrkorna (kyrkorummen, alltså DS) hålls öppna så mycket som möjligt." Hur mycket är det?
Finns det inga "måsten"? "Lugn, bara lugn", skrek Muminpappan upphetsat. "Kyrkan måste med skärpa bekämpa främlingsfientliga, odemokratiska krafter och tendenser. Genom egen verksamhet kan Svenska kyrkan vara en kraft för ökad integration, förståelse och tolerans." Men vad håller vi oss med riksdag, regering och myndigheter till? Kan inte Svenska kyrkan ta hand om rubbet?
Att Svenska kyrkans präster "ska" ha fortsatt vigselrätt och att alla par som önskar ska kunna gifta sig kyrkligt är en centerhållning, förstås. Arbetsmiljö är viktig: "Genom systematiskt arbete ska bl.a. frågor omkring mobbning, sexuella trakasserier, säkerhet och ensamarbete bearbetas." Till arbetsmiljön hör också att jämställdheten ska utvecklas ytterligare "t.ex. genom fler kvinnliga chefer och fler manliga pedagoger och diakoner". Kan vi inte helt enkel höja ropet: "Fler chefer för jämställdhetens skull" - det skulle roa oss komministrar. Sa Jesus någonsin något om just chefer, förresten?
Centerpartiet avslutar med sex punkter om miljömål samt satsning på vindkraft, solenergi och förnyelsebara energikällor. "Detta kan t.ex. ske genom solpaneler på kyrktaken som oftast har långsida mot söder." Detta går centerpartiet till val på!
Centerpartiet säger sig i valprogrammet lyfta fram "värderingaer och idéer för en livskraftig kyrka." Men si, det går jag inte på. Inte en sekund, inte ens en nanosekund. De politiska partierna behövs helt enkelt inte för att styra och ställa i Svenska kyrkan.
Centerpartiet står för en öppen folkkyrka: "Den lilla kyrkan på landet (Tegnérladan? DS), katedralen i storstaden (Växjö som storstad - eller Strängnäs eller Härnösand? DS), julotta och körsång, bröllop och glada människor, begravning med högtidlig musik och avsked av någon älskad eller en vanlig söndagsgudstjänst." Här är programmets inledning. Jag har varit präst länge, så länge att jag känner igen hur de sekulariserade tänker och uttrycker sig. Här finns ingen plats för frälsningens mysterier och i hela dokumentet återfinns inte ett ord om Jesus, inte ett enda. En kyrkokristen kan ta fram kritan och dra strecket över bordet och säga: "Ni är av en annan ande än vi." Jag beklagar de kyrkokristna centerpartisterna - men detta som skrivs är inte vad ni kan stå för. Face realities.
Vad tror centerpartiet? "Centerpartiet tror på varje människas förmåga att skapa och ta ansvar för sig själv och för andra." Detta är allt vad som står om tro. Men hav tröst, det finns många "ska".
"Svenska kyrkans gudstjänster ska beröra, ge fördjupning och livsmod samt präglas av delaktighet, gemenskap och glädje." Ska? Hur då? Vilka resurser har jag? Och det gäller alla andra "ska" också. Snacka går ju - men var finns resurserna och vad har centerpartiets egna gjort i Svenska kyrkan för att se till att vi har goda ekumeniska kontakter, t ex med Mekane Yesus-kyrkan eller Ryska ortodoxa kyrkan - eller Rom för den delen?
Så fort det går att göra något är dock ordet "ska" ersatt av ett "bör". Kyrkorna "bör" bevaras så långt det är möjligt. Läs meningen en gång till. Dom är inte centerpartister inte för inte. Doktor Hedlund kunde inte uttryckt sig mer oprecist - och precist fast orden egentligen ingenting betyder. Eller "en öppen folkkyrka bör sträva efter att kyrkorna (kyrkorummen, alltså DS) hålls öppna så mycket som möjligt." Hur mycket är det?
Finns det inga "måsten"? "Lugn, bara lugn", skrek Muminpappan upphetsat. "Kyrkan måste med skärpa bekämpa främlingsfientliga, odemokratiska krafter och tendenser. Genom egen verksamhet kan Svenska kyrkan vara en kraft för ökad integration, förståelse och tolerans." Men vad håller vi oss med riksdag, regering och myndigheter till? Kan inte Svenska kyrkan ta hand om rubbet?
Att Svenska kyrkans präster "ska" ha fortsatt vigselrätt och att alla par som önskar ska kunna gifta sig kyrkligt är en centerhållning, förstås. Arbetsmiljö är viktig: "Genom systematiskt arbete ska bl.a. frågor omkring mobbning, sexuella trakasserier, säkerhet och ensamarbete bearbetas." Till arbetsmiljön hör också att jämställdheten ska utvecklas ytterligare "t.ex. genom fler kvinnliga chefer och fler manliga pedagoger och diakoner". Kan vi inte helt enkel höja ropet: "Fler chefer för jämställdhetens skull" - det skulle roa oss komministrar. Sa Jesus någonsin något om just chefer, förresten?
Centerpartiet avslutar med sex punkter om miljömål samt satsning på vindkraft, solenergi och förnyelsebara energikällor. "Detta kan t.ex. ske genom solpaneler på kyrktaken som oftast har långsida mot söder." Detta går centerpartiet till val på!
Centerpartiet säger sig i valprogrammet lyfta fram "värderingaer och idéer för en livskraftig kyrka." Men si, det går jag inte på. Inte en sekund, inte ens en nanosekund. De politiska partierna behövs helt enkelt inte för att styra och ställa i Svenska kyrkan.
torsdag 1 augusti 2013
Nu odlar vi lite prästhat igen!
I går invigdes den nya konstgräsplanen på norra Öland. Roland, kyrkvärd i Nordölands församling, talade. Hans bror Sigge klippte banden. Jag sa att "näst kärleken är fotboll den allvarligaste leken" och lite till och välsignade planen och folket.
Jag kunde inte se hela kändismatchen för det var mässa i Högby kyrka som vanligt, men efter mässan var det bankett som Sofie och folket på Kalk ordnat. Gott. Och kul med folk. Där var de, par jag vigt, föräldrar till barn jag döpt och något av barnen i barnvagn också. Där var gamla konfirmander och folk jag firat gudstjänst med - och förstås mött i samhällets vardagsliv på många sätt. Där var Rickard, som under dagen raskt ordnat sladden till min GPS, som hundvalpen Lovis raskt bitit av. Den som har en hundvalp på 14 veckor behöver alls ingen avbitartång. I det stora festtältet fanns människor jag, kort sagt, tycker om. Lite besvarad är nog den kärleken. Varför skulle man annars be prästen välsigna, när konstgräsplanen invigs?
Ska vi kalla det "prästglädje" och mena det där att folk kan vara glada över sina präster? Sommarprästerna Stig och Johan får från "Tacksdamma församlingsbor" Dagens Ros i Ölandsbladet. Den kontrasteras av kyrkopolitikers surhet. Harlevi, POSK, ville ha bort anställda som stod på lista till stiftsfullmäktige, inte till det lokala, vilket inte går. Och så slår jag upp Kyrkans Tidning, för det är torsdag. Kyrkans Tidning är, ja ni vet ... Där begår sig Ulla Rickardsson, C, och finner att man måste fundera när det är 100 procent anställda som är invalda. Så är det med Frimodig kyrka, heter det. Nu stämmer det inte riktigt för en pensionär är väl inte anställd och om någon är anställda i ett annat sammanhang än Svenska kyrkan är det väl också ett undantag. Men låt gå, Djävulen sitter i detaljerna så jag tar upp den stora frågan, den om demokrati. Om funderandets betydelse är jag i övrigt ense om Rickardsson.
Frimodig kyrka har gott om folk på sina listor och alls inte 100% anställda. Svenska kyrkan har infört ett kryssystem så att väljaren preferensröstar. Det har visat sig att valmanskåren vill ha in teologisk sakkunskap. Vilken förtroendevald C ska egentligen ha synpunkter på det? Väljarna är suveräna. Men jag känner en slags trötthet att arenan för det ingrodda prästhatet är kyrkopolitiken, inte invigning av fotbollsplaner.
Ulla Rickardsson har inte förstått kritiken mot politiska partier i Svenska kyrkan. Hon tror att kritiken riktas "mot oss som förtroendevalda som också har politisk hemvist". Det är till att inte ha förstått. Detta gäller alltså INTE kritiken. Frågan är om det partipolitiska systemet verkligen ska vara Kyrkans och om de politiska agendorna ska genomföras i Svenska kyrkan. Antalet motioner från de politiska partierna, S, C, M och SD, till årets kyrkomöte är 17 - av 96. S har tydligen åstadkommit fyra alldeles egna. Förklaringen är att det är kyrkoval, som måste organiseras. S kommer tillbaka nästa år. Moderaterna har lagt all sin tid på att skapa ny organisation - men återkommer med fler nästa år. Kan det vara så att partierna inte riktigt har något att komma med - förutom det gamla vanliga och mer av det? Det blir "kvinnoprästfrågan", alltid fräsch. Eller med Rickardsson ord till Jan-Anders Ekelund: "Alla människors lika värde är viktigt för mig. De beslut Frimodig kyrka röstat för i kyrkomötet har inte alltid haft de ambitionerna. Ett exempel är kvinnors rätt och skyldighet att lyssna på sin kallelse som knappast hade varit möjligt med ett större inflytande från din grupp."
Hålla, Ulla! Riksdagen beslöt om kvinnliga präster år 1958! Kyrkomötet instämde i stort i det beslutet, bortsett från att kyrkomötet införde en samvetsklausul. Vilka väljare försöker du lura? Frågan om kvinnor som präster har alls inte varit uppe till beslut. För min del tror jag inte man får göra som Ulla Rickardsson nu gör: luras. Vem i Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp skulle säga att vi inte ska lyssna till Guds kallelse? Ingen som predikade 2 eller 6 söndagen efter Tref i alla fall. Och det gjorde väl de präster som väljarna valt till kyrkomötet?
Jag kunde inte se hela kändismatchen för det var mässa i Högby kyrka som vanligt, men efter mässan var det bankett som Sofie och folket på Kalk ordnat. Gott. Och kul med folk. Där var de, par jag vigt, föräldrar till barn jag döpt och något av barnen i barnvagn också. Där var gamla konfirmander och folk jag firat gudstjänst med - och förstås mött i samhällets vardagsliv på många sätt. Där var Rickard, som under dagen raskt ordnat sladden till min GPS, som hundvalpen Lovis raskt bitit av. Den som har en hundvalp på 14 veckor behöver alls ingen avbitartång. I det stora festtältet fanns människor jag, kort sagt, tycker om. Lite besvarad är nog den kärleken. Varför skulle man annars be prästen välsigna, när konstgräsplanen invigs?
Ska vi kalla det "prästglädje" och mena det där att folk kan vara glada över sina präster? Sommarprästerna Stig och Johan får från "Tacksdamma församlingsbor" Dagens Ros i Ölandsbladet. Den kontrasteras av kyrkopolitikers surhet. Harlevi, POSK, ville ha bort anställda som stod på lista till stiftsfullmäktige, inte till det lokala, vilket inte går. Och så slår jag upp Kyrkans Tidning, för det är torsdag. Kyrkans Tidning är, ja ni vet ... Där begår sig Ulla Rickardsson, C, och finner att man måste fundera när det är 100 procent anställda som är invalda. Så är det med Frimodig kyrka, heter det. Nu stämmer det inte riktigt för en pensionär är väl inte anställd och om någon är anställda i ett annat sammanhang än Svenska kyrkan är det väl också ett undantag. Men låt gå, Djävulen sitter i detaljerna så jag tar upp den stora frågan, den om demokrati. Om funderandets betydelse är jag i övrigt ense om Rickardsson.
Frimodig kyrka har gott om folk på sina listor och alls inte 100% anställda. Svenska kyrkan har infört ett kryssystem så att väljaren preferensröstar. Det har visat sig att valmanskåren vill ha in teologisk sakkunskap. Vilken förtroendevald C ska egentligen ha synpunkter på det? Väljarna är suveräna. Men jag känner en slags trötthet att arenan för det ingrodda prästhatet är kyrkopolitiken, inte invigning av fotbollsplaner.
Ulla Rickardsson har inte förstått kritiken mot politiska partier i Svenska kyrkan. Hon tror att kritiken riktas "mot oss som förtroendevalda som också har politisk hemvist". Det är till att inte ha förstått. Detta gäller alltså INTE kritiken. Frågan är om det partipolitiska systemet verkligen ska vara Kyrkans och om de politiska agendorna ska genomföras i Svenska kyrkan. Antalet motioner från de politiska partierna, S, C, M och SD, till årets kyrkomöte är 17 - av 96. S har tydligen åstadkommit fyra alldeles egna. Förklaringen är att det är kyrkoval, som måste organiseras. S kommer tillbaka nästa år. Moderaterna har lagt all sin tid på att skapa ny organisation - men återkommer med fler nästa år. Kan det vara så att partierna inte riktigt har något att komma med - förutom det gamla vanliga och mer av det? Det blir "kvinnoprästfrågan", alltid fräsch. Eller med Rickardsson ord till Jan-Anders Ekelund: "Alla människors lika värde är viktigt för mig. De beslut Frimodig kyrka röstat för i kyrkomötet har inte alltid haft de ambitionerna. Ett exempel är kvinnors rätt och skyldighet att lyssna på sin kallelse som knappast hade varit möjligt med ett större inflytande från din grupp."
Hålla, Ulla! Riksdagen beslöt om kvinnliga präster år 1958! Kyrkomötet instämde i stort i det beslutet, bortsett från att kyrkomötet införde en samvetsklausul. Vilka väljare försöker du lura? Frågan om kvinnor som präster har alls inte varit uppe till beslut. För min del tror jag inte man får göra som Ulla Rickardsson nu gör: luras. Vem i Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp skulle säga att vi inte ska lyssna till Guds kallelse? Ingen som predikade 2 eller 6 söndagen efter Tref i alla fall. Och det gjorde väl de präster som väljarna valt till kyrkomötet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)