torsdag 22 augusti 2013

Problemet för Arthur

Problemet för Arthur är ett: Om inte statskyrkosystemet avskaffas, "kommer den officiella lögnen i religiösa ting att alltjämt prägla statslivet." Arthur borde ha ett problem till: problemet när den officiella lögnen präglar kyrkolivet.

Arthur är nämligen helt klar över vad system kan åstadkomma: "Det är och förblir ett oefterrättlighetssystem, att hederliga och högt förtjänta män skola degraderas och diskvalificeras, bara därför att de i religiösa ting omfattar en annan övertygelse än statskyrkolärans, medan vilka moraliska ynkryggar som helst förklaras väl skickade, om de blott bräka med i den troende fårahjorden." Jag gillar sedan länge begreppet "oefterrättlighetssystem". Det är inte bara poetiskt. det är precist. Och poängen är förstås att Svenska kyrkan- statskyrka eller inte - håller igång sitt oefterrättlighetssystem.

Nu är jag inte överens med den något yngre Arthur när han tänkte den att den fria och manliga hedendomen hade behov av renässans och gillar inte den hänsynslöshet han pläderar för. Jag fattar vad han menar att hedendomens "seger, som är segern för en högre kultur, måste firas på den kristna livssynens ruiner." Men det är bra att det blev sagt.

Men vilken nomineringsgrupp i kyrkovalet skulle Arthur röstat på år 2013, om det inte varit så att Arthur är 69 år död. En grupp som försvarar oefterrättlighetssystemet eller en som öppet hänsynslöst ska fira hedendomens seger på den kristna livssynens ruiner? Hur skulle Arthur röstat? Och skulle han ha velat ha debatt? Det vill inte S.

S mobiliserar de egna i kyrkovalet, markerar hur enkelt det är att förtidsrösta och vill ha en rejäl förtidsröstning där S-väljarna kan enrolleras via facebook och sedan gå och rösta med en ledande företrädare. "Vi vet att det finns omtyckta kandidater, ledande partiföreträdare och S-kändisar runtom i Sverige, som skulle kunna vara huvudpersoner på sådana facebookevenemang."
Kyrkovalet är för S ett mobiliseringsval - för partiet. Inte för Svenska kyrkan. De valdebatter som är demokratins livsluft skulle motverka partisyftet, det går att förstå. Men vad hade Arthur tyckt om att valrörelsen ska föras "under radarn", som det hette? Vad händer långsiktigt i Svenska kyrkan när ett stort parti agerar som S? Och vad händer med partiet?

Arthur Engberg läste jag i Tal och skrifter, band III (Tiden) och citaten återfinns i den ordning jag återgett dem på sid 251, 250 och 229. Frågan jag inte riktigt finner ett svar på är om Arthur i år skulle röstat S - eller röstat på Frimodig kyrka i protest mot oefterrättlighetssystemet. Vad tror ni?

Arthur kunde förstås också rösta på Posk (det skrivs tydligen så) men hade han läst posk-tugget i dagens Kyrkans Tidning hade han inte gjort det. Mats Rimborg påstår att Frimodig kyrka inte förstått att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Haha. Fram med belägg för den påståendet! Men det roligaste är Rimborgs påstående att "Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra." Verka frommare än alla andra heter på vanligt språk "skenhelighet". Vad är Posk då? De lagoma fromma? Fram med beläggen för vad Rimborg påstår - var finns underlaget för påståendet att Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra? Verkar jag - för att ställa den personliga frågan - frommare nu än när jag arbetade för att bygga och stärka Posk? Finns inga belägg, fruktar jag att orden faller tillbaka inte bara på Rimborg utan på Posk.

Posk är "med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs", får vi veta. Vilka är inte med och gör det? På vilket sätt har Posk i styrelser och kyrkomöten särskilt markerat detta? Genom att rösta för stordriftsmodellen, den vi andra reserverade oss emot?

Borgerligt alternativ heter moderaterna i kyrkopolitiken. Smygmoderater i Svenska kyrkan kunde partiet rätteligen heta. SMiSK.
Det intressanta är att Moderata förbundsstyrelsen valt medlemmarna i det kyrkpolitiska rådet i Linköpings stift, och där är folk som i valet kliver fram och kallar sig Borgerligt alternativ. När moderaternas förbundsstyrelse väljer folket, är det väl trots allt inte partipolitiskt obundet. Närmast är det ett exempel på oefterrättlighetssystemet. Och smygmoderaterna gör skäl för sitt namn. Vad hade Arthur tyckt om det?

5 kommentarer:

  1. Träffsäkert som vanligt!
    Anledningen att Frimodig kallas "frommare" tror jag bara är avundsjuka. Det brukar ju sägas att man kan se vilka som är frälsta, eftersom de har "något", en slags glädje, som liksom lyser. Det är nog den som syns och som representanterna för den politiska ockuppationsmakten så gärna vill komma åt, men tji! då måste man tro uppriktigt o ärligt på Jesus och vara omvänd! (plats för ett litet "Amen" och "Halleluja") Det blir bara ett genomskinligt hycklande när en politisk ockupant försöker nåt man måste tro för att kunna, och det tror jag man inom ockupationsmakten faktiskt är pinsamt medvetna om... /fd kandidat

    SvaraRadera
  2. Oefterrättslighetssytemets företrädare tycks göra allt för att vara den fria "manliga" hedendomens företrädare till lags. Man säger exempelvis att staten skapar den spelplan varpå kyrkor och samfund skall verka. Det betyder troligen att vi precis som apostlarna och den unga Kyrkan måste vara beredda att kämpa mot vilddjuren på arenan.

    SvaraRadera
  3. Det stod POSK i manuset som Kyrkans Tidning fick men de har ändrat det till Posk, antagligen följer de någon regel som har gjort att de har ändrat skrivsättet.

    Visst har både Frimodig kyrka och Öppen kyrka klara problem med att det finns olika kyrkliga traditioner och inriktningar, och skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. Det kan väl ingen undgå att märka?

    Beträffande fromhetstävlingen behöver man bara titta på sidan sex i Frimodig kyrkas valbilaga för att få belägg för att ni gärna vill vinna den. Läser man Kyrka och Folks ledare som skriver att det är uppenbart att Frimodig kyrka är de kyrkokristnas främsta alternativ finner man att fler har uppfattat det så.

    Det du kallar stordriftsmodell ser vi som nya möjligheter att samverka och göra det möjligt att bevara och utöka antalet församlingar.

    SvaraRadera
  4. Begreppet "Guds fortsatta uppenbarelse" ger associationer till en av Svenska Kyrkans utredningar från 2005 "Demokratin är en successiv uppenbarelse". Detta är bara ett knep att försöka komma från den tro som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga (Jud 3), det apostoliska ämbetet och den apostoliska successionen. Man kan sedan låta sig bekräftas av agnostikerns Bart D Ehrmans försök att upplösa Skriftens kanon. Det enda man har kvar är det egna subjektet och dess rösträtt. Hur skall man efter denna brutala reduktion kunna kalla sig kyrkokristen?

    SvaraRadera
  5. I läran om "Guds fortsatta uppenbarelse" går den avgörande skiljelinjen i dagen. Den som hävdar att det finns en fortsatt uppenbarelse som är likvärdig med den uppenbarelse av sitt väsen och heliga vilja som Gud gett oss i sitt Ord, den heliga skrift, och genom vår Herre Jesus Kristus, och att vi med ledning av denna nya uppenbarelse har rätt att "uppdatera" och korrigera den historiskt givna uppenbarelsen, har en annan tro än det vi kan kalla klassisk eller traditionell kristen tro. Denna andra tro vill jag beskriva som en i grunden sekulär kulturkristendom som låter den rådande samhällsideologin bli tolkningsramen för vad som är "normerande" kristen tro och samtidigt markera gränsen för vilka åsikter som ryms inom trosgemenskapen. I det perspektivet finns inget längre att diskutera i ämbetsfrågan eller äktenskapsfrågan. De som ett mantra återkommande besvärjelserna om att SvK inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap tjänar bara till att dölja det faktum att ett bejakande av rådande samhällsidelogi är en förutsättning inte bara för att vara välkommen i POSK utan i SvK i stort. Ingen utesluts, det är sant, men den som allt för tydligt avviker är inte anställningsbar eller välkommen i förtroendeställning. Det är alltså just därför att SvK allt tydligare håller på att bli en åsiktsgemenskap på rådande vänsterliberal värdegrund som man tjatar om den trosgemenskap som man i verkligheten inte tillerkänner någon avgörande betydelse. Det är hyckleri, men ett hyckleri som det är frestande att inte syna närmare eftersom det tillåter oss att i någon mån bibehålla illusionen om att vi delar samma tro oavsett att en motsägande verklighet slår oss i ansiktet. Jag vill ge Missionsprovinsen det erkännandet att man på sitt sätt och i sitt sammanhang satte ner foten och vägrade spela med.

    SvaraRadera