Frågan har ställts om de 17 punkterna praktiserades i Växjö stift. Nu var inte punkterna avsedda för stiftsbruk. De var råd och vägledning för dem som hamnat i minoritet. De kom att sammanfattas med ord som bannbulla mot de kvinnliga prästerna, uttrycka intolerans, ofördragsamhet och trångsynthet och biskop Bo Giertz JO-anmäldes. Eftersom, menade Jo, beslutet föranletts av statsmakternas och kyrkomötets omsorg om kyrkans bästa, så kunde beslutet inte få desavoueras. Att Bo Giertz genom att stödja offentliggörandet av riktlinjerna med sin auktoritet som biskop är inte ett tjänstefel men, sa JO, offentliggörandet "har varit ägnat att försvåra lagreformens genomförande och att fördjupa motsättningarna inom kyrkan." Bo Giertz såg inte saken så. Riktlinjerna kom till för att hindra separata, för att inte säga desperata, aktioner i kyrkolivet. Bo Giertz drog slutsatsen efter JO:s beslut: "Detta betyder att riktlinjerna visat sig vara en god utformning av den frihet, som kyrkomötet har tillförsäkrat kvinnoprästreformens motståndare."
Märta Janzon var ordförande i den arbetsgrupp som arbetade fram riktlinjerna. Carl Strandberg var också med - men vilka var de övriga? Det har jag inte pejl på just nu. När Carl Strandberg i januari 1960 kom till ett styrelsemöte med MA, Mellersta distriktet av den kristliga gymnasiströrelsen, nog han att de unga skulle tycka att texten var alltför försiktig. När den citeras, brukar citatet börja utan inledning. Det är typiskt. Då behöver man inte bekymra sig om att adressaterna är de som är emot reformen, inte allmänna råd till svenska folket.
Somligt ändrades under tid och biskopsmötet, inkl Bertil Gärtner, konstaterade att punkterna var överspelade. Det trodde jag inte då och tror inte nu. Vad annars ska man säga än att den som inte tror reformen, får hålla sig undan men inte dra sig undan ansvar för Svenska kyrkan?
Nu är, som alla vet, situationen den att ingen prästkandidat med olämplig insikt om ämbetet blir prästvigd i Svenska kyrkan. Befordringsstoppet är också genomfört. Samtliga kyrkoherdar torde nu vara för ordningen med kvinnor som präster - eller hann någon in innan idiotförklaringen skulle skrivas på? Eller - skriver folk på idiotförklaringen i klar insikt att det som där krävs, kan man utan vidare lov. Fullt ut samverka med alla i vigningstjänsten oavsett kön, dvs samverka med diakonissan?
Church of England är inte utan problem men jag noterar att en betydande tjänsteman i Church House blivit generalsekreterare för Forward in Faith, Colin Podmore. Det skulle inte kunna hända i Sverige och tas emot med entusiasm på olika håll. Till detr kommer nyheten att Jonathan Goodall blivit biskop av Ebbsfleet. Nu finns det folk av det slag som ratas i Sverige både som suffragans, stiftsbiskop och flying Bishops. Det är möjligt att engelsmännen inte kan hantera denna spänning men fortfarande ser de Svenska kyrkan som ett avskräckande exempel på hur man inte ska göra.
Nå, frågan är egentligen enkel. Om vi ska ha regler för att inrymma dissidenter - på vilket sätt var det fel på de 17 punkterna? I någon mening blev de överspelade förstås. Det är skillnad på en situation där vi har ett dussin kvinnliga präster och när de är 2000. Men löftet som gavs 1958 - kunde det spelas bort så enkelt som att man sa att det fallit därför att staten ville ha bort den lag staten så ivrigt kämpat för? Borde inte löftets validitet hävdas och komplicera kyrkolivet just nu?
Detta om de 17 punkterna i Växjö stift och annorstädes.
Fader Dag. Det vet jag också att de 17 punkterna inte var avsedda för stiftsbruk. Självklart var det råd till alla präster som ställde sig frågande hur de skulle agera inför 1958 års reform oavsett stift. Nej, min fråga var om någon överhuvudtaget tillämpade dem i Växjö stift? Du arbetar ju i en församling där frågan var högaktuell 1976. Fast det är klart. Det var då det!
SvaraRaderaBernt Fransson
Det upprörande med de 17 punkterna var inte innehållet – så skulle många av minoriteten ha handlat i alla fall – utan att de sattes på pränt. De som makten haver kan till nöds tolerera att undersåtarna tänker annorlunda. Men om de sätter ord på vad de tänker och låter dem bli handling, då måste de agera. Det är uppenbart att många i majoriteten aldrig tog samvetsklausulen på allvar – de såg den som ett sätt att få igenom beslutet.
SvaraRaderaMan kan undra hur Svenska kyrkan skulle ha sett ut, om inte samvetsklausulen funnits med. Hade den kunnat hållas ihop? Hade stora delar av Göteborgs, Skara och Växjö stift brutit sig ut och blivit kärnan i en fri kyrka? Det ville väl G.A.Danell, trots samvetsklausulen. Hela 60-talet var majoriteten av prästkandidaterna, åtminstone i Uppsala, motståndare till kvinnliga präster (fast många ändrade sig senare). Hade de velat eller kunnat bli prästvigda i en kyrka utan samvetsklausul?
Läget är nu att vi har en Missionsprovins, som är för liten för att få genomslagskraft. Och de trogna präster och lekfolk som finns kvar, befinner sig på ett snabbt smältande isflak – Norra Öland är väl närmast i tur att smälta bort. Historien kommer att konstatera att samvetsklausulen i långa loppet inte blev till minoritetens bästa, utan till majoritetens.
För rätt många som studerade teologi på 1960-talet tror jag att motståndet mot införandet av kvinnliga präster var rätt vagt. Det var inne just då att våga opponera sig, men när det hettade till vek man sig lätt. Just en sådan präst sa en gång till mej långt senare när jag kände honom på pulsen hur han stod i ämbetsfrågan; "att vara emot kvinnliga präster var ju något man skulle vara på den tiden." Så löst satt alltså övertygelsen hos många i ämbetsfrågan. Frågan var "byggd på lösan sand".
Radera"Präst från Skara stift"
Hur löd de sjutton punkterna, då?
SvaraRaderaundrar
Okunnig
Ett snabbt smältande isflak, där fick du till det, biskop Göran! Är Mpr månne något stabilare trots sin redan från början minimala vidd? Ska man se Mpr som en flotte som far runt och bärgar folk från isflaket men inte kan härbärgera så många som behövs? Eller är krismedvetandet på isflaket så lågt att knappt någon vill hoppa över?
SvaraRaderaI Missionsprovinsen räknar vi med att de som vill 'hoppa av' Svenska kyrkan, redan har gjort det. Det kom just inte många efter det mot kristen tradition totalt stridande beslutet om enkönade vigslar. Respekten för och kärleken till Svenska kyrkan går före allt annat, ibland av goda teologiska skäl, ibland mest av nostalgiska.
RaderaI Missionsprovinsen försöker vi nu så sakteliga (det är inte helt lätt att bryta invanda mönster) Inrikta oss mot att möta människor i det sekulariserade samhället, som fått en aning om att det är något särskilt med Jesus. För om det något som Svenska kyrkan, med undantag för allt färre 'oaser', inte talar om, så är det ju Jesus.
Men det kommer ännu att ta lång tid innan vi når 'kritisk massa' – om vi någonsin hinner dit, innan Romersk-katolska kyrkan blir den normala för kyrkokristna i Sverige.
PS. Jag förstår fortfarande inte varför ämbetsreformen anses så mycket mer epokgörande och värd att slösa krut på än den nyss timade könsbegreppsreformen. Om inte den förra anse epokgörande just för att den på något sätt beredde väg för den öppet gnostiska deformationen där kvinnor kan vara karlar (inte bara pastorer, alltså) och vice versa. Men varför lyfts inte det skälet fram mer i så fall? Och varför peppras inte ÄB - eller stats- och skolministern - mer ihållande verbalt för de högst officiösa galenskaperna? När det regnar ammunition från himlen har de marginaliserade ingen bössa. DS.
SvaraRaderaDärför att den kamp vi utkämpar är en andlig kamp och beslutet i ämbetsfrågan vår den stora vändpunkten i denna strid. Vad än Sanningen må vara i sakfrågan så var det första gången Kyrkan i Sverige slutade söka efter denna Sanning med Guds Helige Andes hjälp och istället sökte sig till tidsandan.
Radera