Präster

Min vän Rolf T går in på Svenska kyrkjans bloggportal. Han förledde mig att göra detsamma. Det var en egenartad upplevelse.

Kyrkoherden i Grythyttan redovisar en enda gudstjänstdeltagare på annandagen. Det är i det folkkyrkliga Västerås stift.50 i midnattsmässan på julnatten dock och kyrkoherden förstår detta som ett behov av upplevelse. Han är dock inte riktigt klar över sammanhangen, vilket kanske indikerar att han inte läst Den stora berättelsen. Sockenbiblioteket i Hällefors kan nog ordna fram den för läsning i tjänsten.

Domprosten Hermansson publicerar en skitsnacksbön, illa tänkt och suddigt formulerad. Hade jag varit Gud hade jag uppfattat en sådan bön som en förolämåpning och ett sätt att ta upp min dyrbara gudomliga tid.Domprosten skiljer till exempel mellan "mänsklighetens frågor" och oss - på ett intressant sätt. Domprosten - eller något slags "vi" - är alltså inte mänsklighet?  Och vad är det som är "kyrkan" i domporostens idévärkld? Domprosten ska vara tacksam att jag inte är Gud. Gud tål lksom mera.

Kenneth Landelius skriver vänligt om Två Systrars i Kalmar och manar oss att vända trenderna så att folk, som inte längre kommer, ska komma.Men den vänlige pastor Landelius kanske svär i kyrkan? Det ska väl ändå inte riktigt ens antydas att det finns pastorala modeller för att bygga levande, folkliga församlingar? I vart fall inte i Kalmar och definitivt inte i Två Systrars? :-)

Jag återvänder till det folkkyrkliga Västerås stift. Där finns drop-in-dop. inte bara i Västerås och just denna dopform uttrycker den villkorslösa nåden, inser jag efter att ha läst dr Mogren i Svensk Kyrkotidning. Nu skämtade jag grovt. Arne Söderbäck är kyrkoherde i Lima-Transtrrand och ser drop-in-dopet som ett sätt att ge människor bättrre kontakt med kyrkans erbjudande.. Husguden heter Erik Wallgren, Einar Billings svärson och föreståndare för Billingmuseet. Wallgren var skeptisk mot dopsamtal. "No questions asked-baptism" är tydligen den folkkyrkliga modellen. Förresten är domkapitlet i Västerås positivt till drive-in-dop. Men det är allt en besynnerlig kyrka som är folkkyrka utan folk i gudstjänsten och med stadigt minskande siffror i folket.

Tillbaka till doktor Mogren i SKT. Han citerar Einar Billing tal om den vanskötta folkkyrkoförsamlingen. Lat som jag är, går jag inte in i prästgårdens biblioteksrum för systematisk teologi och tar fram Billing. Jag nöjer mig med att citera doktor Mogren: "I en vanskött folkkyrkoförsamling ställs krav för att få del av Guds nåd." Det kan man kanske tycka. Men var inte Billings poäng att prästen vanskötte sin folkkyrkoförsamling genom att lättjefullt luta sig mot nåden och inte själv arbeta? Ska man inte förstå Billing och Bonhoeffer så att båda markerar mot "den billiga nåden" just därför att nåden är dyrbar - och för prästen värd att slita för för sin församlings skull?

Nu är jag till sist materialist och genomskådar det ideologiska bländverket. Saken är så enkel att med fallande medlemstal, fallande tal för dop och konfirmation mm mm så blir Svenska kyrkans resurser allt mindre och förmåner och status för det kyrkliga därefter. Nu gäller att värna kundkretsens köptrohet. Det gäller inte Livet så mycket som pengarna. Utan drive-in-vigslar och drop-in-dop tappar vi medlemmar. Präster som på något sätt markerar trons annorlundaskap och utmaningen till lärjungaliv är direkta hot - för deras agerande kan få folk att fatta beslut att inte vara med. Saken handlar inte bara om att slipa ner trösklarna, som det heter när domkapitlet i Västerås uttalar sig. Saken handlar om att såpa kyrkans entré också så att folk - willingly-nillingly - ska rutscha in i den goda kyrkliga gemenskapen.

Alternativet? Skilj mellan präster som bygger församling och präster som får sin kick av att människor vid särskilda tillfällen behöver deras service. Skulle jag anställa en präst är det grundfrågan - vem formulerar sig så att det ska byggas församling och vem uttalar de banala fraser som avslöjar ett stort ego i en utstryrsel kring egot, inte som Jesuskläder för att dölja det?

Här är ett tema jag kommer att åpte5rvända till, känns det som. Skillnaden mellan präster och präster och frågan om intresset. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Jag er präster som är rädda - rädda för folket mer än rädda om folket. Det kallas som vanligt folkkyka. Bygger de levande, folkliga församlingar? Nä, det är det de inte gör, inte gjort. Församlingsrörelsen flöt in i högkyrkligheten, som marginaliserades för att elimineras. Det går att förstå. Prästerna kan helt enkelt inte det de skulle ha kunnat för att vända trenderna. Så blir det som det blir.Slagorden ersätter analysen och misslyckandet hangteras med det gamla recpetet: "Mer av samma!" Kampanjen miot högkyrkligheten av gammalt gott märke var det dyummaste man kunde företa sig. Man företog sig det.

Gott slut!