lördag 7 januari 2012

Bitterhet?

SPT har jag prenumererat på och läst i 46 år. De som har intresse för nöjesliv vet att det hör till livets nöjen att då och då ta fram en gammal årgång och bläddra igenom för att möta det som var av god undervisning eller intressant polemik. Omläsningen är nyttig dessutom. De som tror att SPT varit tidskriften för gnäll och gnöl (särskilt om kvinnliga präster) styrs av fördomar, inte av källstudier. SPT har väldigt ofta styrts av händelser i Svenska kyrkan och kommenterat det som faktiskt varit på gång.

Nu läser jag i SPT 1/2012 Anna Sophia Bonde, som tar upp det högrkyrkliga martyriet. Beteckningen är hennes. Hon vill varna för bitterhet. Efterföljelsens villkor innebär att Jesuslivet kanske kostar mig min tjänst, innebär att jag får välja annan utbildning, inte får befordran, att människor avskyr en. Allt detta ska kanske sägas - men det finns ett individperspektiv i det skrivna som stör mig. Jag har läst något om att splittringen går genom hushållen - det trevna familjestämningen i juletid fick sig en knäck på annandagen, om man så säger. Men utöver det personliga skulle jag vilja skriva om det bittra som faktiskt är. Det ÄR bittert att se Svenska kyrkans självförstörelse. Och en del av detta förhållande MÅSTE få vara förhållanden inuti oss. Med-lidande, om man så vill.

Självförstörelsen demonstreras på Gotland men är verklig överallt. Kompetensförstörelsen är ett faktum. När "högkyrkligheten" marginaliserades i syfte att elimineras försvann kompetens. De med mindre kompetens, ska sköta ruljangsen. Det klarar de inte. Vi hamnar på nivåer under de där vi kunde ha varit.

Jag skrev inte all all kompetens försvann. Den kompetens som återstår, förslår emellertid inte. Alla siffror och alla prognoser pekar på det. På sitt sätt är det fullständigt självklart att en kyrka som blivit en sekt - stor men i hållningen en sekt - inte kan hantera de utmaningar Kyrkan ställs inför. Biskop Nygren hade ju rätt 1958. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och fullbordar konsekvent sin förvandling till sekt med ett par bärande projekt som sektmarkörer: kvinnor som präster och biskopar sam enkönade vigslar. Till detta ska rädslan fogas. Händelserna på Gotland kan bara förstås som utslag av rädsla, en rädsla som domprosten sedan kan ta på entreprenad och använda för egen del. Till rädslan hör kanske också en grundläggande osäkerhet om vad som ska bli av allt det kyrkliga. Många präster inser att vi levt på övertid länge och att de flesta av Svenska kyrkans medlemmar knappast vill ha det vi ska erbjuda, om man hör på prästens vigningslöften, eller fortsatt betala för det. Det vi har, håller inte längre - eller i vart fall inte särskilt länge till. Vi påminner om de stora flygbolagen, de som efterhand gått i konkurs. Vem hade trott det om Pan-Am eller Swissair?

Svenska kyrkan, så som hon mötte mig när jag var barn och ung, var annorlunda. Det fanns möjligheter som under min prästtid sumpats. Det handlar mindre om befordran eller utebliven sådan. Det handlar till sist om Svenska kyrkan själv. Det var en skada för kyrkolivet att marginalisera "högkyrkligheten" med ämbetsfrågan som tillhygge. Det som övergått "högkyrkligheten" är det som snart nog övergår all kyrklighet.

Jag finner bitterheten välmotiverad. Men jag tänker inte leva av den!

9 kommentarer:

  1. Nyligen flög jag med Swissair över Alperna. Konkurs behöver bevisligen inte innebära att flygtrafiken upphör eller att ens namnet försvinner. Kanske är det precis vad som behövs för att kunna lyfta igen!

    SvaraRadera
  2. Var finns kyrkans Ryan Air, Air Berlin, Norwegian, Air Baltic eller Wizz Air? Som kan tvinga de uttjänta storkyrkorna med för stora kostymer, verksamheter utanför kärnan och höga löner till både piloter och kabinpersonal som tekniker på knä eller till omtänkande? Som med fräscha ögon kan omprioritera och obekymrat skära bort improduktiva och föga lönsamma verksamheter? Som uppkäftigt vågar sätta prislapp på invanda gratistjänster? Som kan skapa marknader och efterfrågan, där sådana inte existerar?

    Är trosrörelsen med "den nye" Ulf Ekman ett sådant uppkäftigt bolag?

    En nästkusin, konverterad till mormonkyrkan och under två år missionär i Förbundsrepubliken, beklagade sig över sina tyska missionsobjekt:

    -Ich bin katholisch geboren und katholisch werde ich auch sterben, hade de tilltänkta, nya mormonerna replikerat.

    Framgången hade varit obefintlig. Sådan märkestrohet existerar inte visavi SvK. Inom en mansålder, trettio år, är kyrkotillhörigheten i Sverige nere runt 30%. Och detta lär inte vara nedre gräns. Sektstämpeln används redan. (Sönerna använder visligen, efter negativa erfarenheter, inte KU- eller andra kyrkliga meriter i sina CV-n) Så länge pengar och sinekurer finns att hämta, lär flygplans-, förlåt, kyrkokaparna fortsätta sina härjningar.

    -Hellre utför stupet till undergången, än till kärnan och stjärnan Kristus, lyder credot för de talrika lössen i Svenska Kyrkans fana.

    Ett memento:

    Trots våra många kyrkliga kontakter, känner jag INGEN, som har en unge, oavsett kön, som siktar på en framtid bland Svenska Kyrkans kadrer. INGEN! Det kallar jag framtidstro bland de insatta. Fäder och mödrar fortsätter till pensionen. Därefter gäller att rädda sig den som sig rädda kan i det stora skeppsbrottet.

    Nej, vem älskar egentligen Svenska Kyrkan?


    Per S

    SvaraRadera
  3. Det förefaller vara stor oenighet om vad som verkligen fört oss bort från stambanan till den lilla väl underhållna smalspåriga som för rätt ut i jämmer och elände.
    Den förändring som inleddes genom att kvinnliga präster kunde utöva sin kallelse 1958? blev när man ser på utvecklingen värre än den ståndaktiga
    högkyrkligheten kunnat ana. Makten och härligheten hade säkert kunnat delas av män och kvinnor. Som jag ser det är det en liten försumbar detalj som kliar i tagelskjortan på den högkyrkliga eliten. Följden har blivit att Svenska Kyrkan förflyttas ut i periferin - varför kunde inte kvinnor få bli präster - skulle de rasera hela teologin om så skedde? Nu blev ju resultatet att de ivrigaste tillskyndarna
    sänkte hela klabbet - en liten eftergift till samhällsutvecklingen hade förmodligen gjort att Svenska Kyrkan även i dagsläget varit "HÖGKYRKLIGT"
    Vad rätt Ni tänkt fast det var fel. Nu tycks det vara omöjligt att ändra utvecklingen.
    Som okunníg troende så uppfattar jag män och kvinnor helt kapabla att förmedla kristendomen i vårt land. Inte alla präster - men många.

    SvaraRadera
  4. Nygnosticismen (jfr biskop Nygrens ordval 1958) eller queerfeminismen=tokfeminismen tänks ju fullbordas innevarande 2012 genom att de riksdagspartier som även i kyrkomötet har majoritet fastslår att även män kan föda barn, d.v.s. att även barnaföderskor kan vara män och pappor till barnen de burit i sin livmoder, f´låt livfader. Läs gärna Sagan om Rättvisa Gudrun av T Danielsson och Dekadensens kön av den borgerliga feministikonen och queerkritikern Ebba Witt-Brattström!

    De liberaliska tror att man med tänkta queerreform, f´låt deform, slår undan benen för både s.k. kvinnoprästmotståndare och motståndare till äktenskapets könsneutralisering. Hädanefter - när även namnlagen blivit "neutraliserad" - kan ju ingen högkyrklig prästkollega eller dito mässbesökare utan intimkroppsvisitation avgöra om "Tomas" inte i själva verket är kvinnan i brudparet och om inte "Eva" faktiskt ändå är en manlig präst.

    I själva verket bekräftar man ju Nygrens tes 1958 och misskrediterar grovt a) ämbetsreformen b) allt hbt- och jämställdhetsarbete i kyrka och samhälle c) den lutherska reformation vi tänks ska fira om 5 år d) hela Svenska kyrkan och i många muslimers m.fl. ögon kristendomen som sådan.

    Reclaim the church! Reformation 2017!

    SvaraRadera
  5. Leif,
    samhällsutvecklingen kan aldrig ändra Guds ordning. Har Gud valt att ge män och kvinnor olika uppgifter i kyrkan är det det som gäller oavsett samhället i övrigt. Detta är ingen "liten försumbar detalj".

    Däremot är beslutet om att prästviga kvinnor inte orsaken till Svenska kyrkans förfall, bara ett symtom på det.

    Elisabeth

    SvaraRadera
  6. Detta var ju en aning självgott skrivet, minst sagt. Nog har det säkert funnits och finns kanske än, mycket kompetens inom högkyrkligheten, men det finns det även inom andra riktningar. Men som vanligt utdefinieras allt som inte är högkyrkligt som mindre bra. Man kan då fråga sig hur det kommer sig att det inte heller i sift eller församlingar som i hög grad präglats av högkyrklighet, finns någon kyrklighet och i vissa fall aldrig har funnits, om nu denna riktning är så mycket bättre än allat annat och rymmer så mycket mer kompetens än andra?

    SvaraRadera
  7. Elisabeth,
    Tack för svar - det är just den beskrivningen jag saknar - vad har Gud infört för begränsning
    som Svenska Kyrkan i dagsläget håller fast vid?

    När Jesus välsignade och botade t.ex. den blinde mannen invände fariseer och skriftlärde
    att det skedde på Sabbaten - Jesus hade alltid en förklaring och ett resultat till vad han genomförde trots Fariseer och Skriftlärdes invändningar.
    Hur ser våra skriftlärde på saken?

    SvaraRadera
  8. Leif & Elisabeth,
    Ämbetsfrågans verkliga betydelse finns inte i sakfrågan utan hur den avgjordes. Det var ju inte biskoparna och teologerna som kom fram till att det var teologiskt acceptabelt med prästvigning av kvinnor. Det var heller inte kyrkomötet utan den sekulärt partipolitiskt sammansatta Sveriges riksdag. Därmed sattes praxis för en kyrka där teologiska frågor inte avgörs genom teologiska efterforskningar utan beslutas "i god demokratisk ordning".

    Eller med andra ord: sedan 1958 verkar inte den helige Ande främst genom Ord och sakrament utan genom våra politiska partier. Tro på det den som vill.

    SvaraRadera