lördag 25 februari 2012

Lördagsfundering

Vart tog de erfarna församlingspräåsterna vägen, de som var församlingspräster inte bara i hjärnan utan i ryggmärgen och med ett hjärta som brann? De hamnade i vart fall sannolikt inte bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna. Det kan man kanske förstå men lika mycket förstå att det borde finnas stabila erfarenheter av församlingsliv också bland dem som skriver framtidsplanerna. Vilka av biskopatrna är just erfarna fölrsamlingspräster? Fundera!

Risken är överhängande att folkkyrkan faller ner i ett av sina två diken. Det ena diket är att bli en kyrka för folket. Det andra att bli en folkets kyrka.

I Einar Billings folkkyrkoteologi ligger fokus på prästen och folket blir ett objekt för prästens möda. I modernare tappning blir folket ett objekt för det kyrkliga arbetslagets möda, som bäst kompletterat av lite frivilliga medarbetare, som går in i den så kallade verksamheten.

I JA Eklunds folkkyrkosyn är det det kristna - svenska - folket som tar ansvar för sin kyrka. Hans svärson Gunnar Hultgren tänkte nog så och under hans tid som ärkebiskop kunde den s k socialetiska delegationen satsa på en folkets ansvarsmodell, dvs förse de kyrkokommunala organen och dess partipolitiskt tillsatta med teologiskt alibi för kyrkopolitiska kraftgärningar. Prästen blev mer av en tjänsteman åt det kyrkokommunala och  i likhet med vad som skedde i annan offentlig förvaltning anställdes alltfler. Spomliga med överraskande usel kompetens. Producent-konsument-mönstret bröts inte. Socialetikernas stora hotbild var det gudstjänstfirande folket, enkannerligen om detta folk hade en högkyrklig touch. Med hjälp av "kvinnoprästfrågan" var det relativt enkelt att komma åt de misshagliga. Så skedde under några decennier men därmed gjorde sig Svenska kyrkan kvitt de band som fanns till den gamla församlingsrörelsen, den som högkyrkligheten knutit an till.

Visst kan man tala om vikten av pastoralteologi också i de fina kyrkliga salongerna - men finns det plats för det gudstjänstfirnade folket och räknar man i praktiken med den karft som utgår från den gudstjänstfirande församlingen - och inte bara från individerna eller ens från individer i förening? Detta tror jag är den avgörande frågan. Den präst som inte kan tänka stort om sin (kanske lilla) gudstjänstfriande församling och steg för steg rusta den, kommer till sist bara att bli en producent på en kyrmpande tjänstemarknad med något osm folk inte alls vill ha eller vill ha då och då. Det håller inte. Bortom slagord om att mydiggöra församlingen och allt sådant handlar det om att ta den vanliga gudstjänstfirande församlingen på allvar. Präster kommer och går. Församlingen ska bestå. Och församlingen måste rustas. Vad det bettyder vet förstås den erfarene församlingsprästen till dels men måste lika idogt söka efter vad som kan motsvara församlingens dagsaktuella behov. Majeutik är en syssla av betydelse för en församlingspräst. Förlossningskonst, alltså. Det finns i en gudstjänstfirande församling sådant av kraft och entusiasm samt kompetens som prästen likt en barnmorska ska förlösa.

Kan det nu vara så dystrert, att de präster som inte kan majeutiken ersätter sin bristande kompetens med att bli LEDARE vid ett skrivbord? Ledare? Snack. Men chefer kan de bli. Det är det hela. Och det räcker inte.

Jag tror inte ett smack på den förnyelse man försöker åstadkomma i Svenska kyrkan just nu. Jag tror obetingat på KYRKLIG FÖRNYELSE - men det är något annat. Bottenlägen kan deprimera men också utlösa en bottenlägets optimism. Varför ska man gå sin väg när man inser att mycket är kört? Kanske var det just för en situation som denna du kallades att bli kristen i det sammanhang Gud satt dig i? Svenska kyrkan för de flesta av oss, alltså.

8 kommentarer:

  1. Jase det var så kristet och i verklig mening positivt att jag satte mina vanliga negativistiska utsvävningar i halsen, tryckte på delete-knappen och visligen tiger.

    Skillnaden gentemot Martin Modéus' biskopliga proffspositivism från Linköpingstolen i KT är slående. Verklighetsbekrivningen densamma. Tolkningen annorlunda. Och nog tror jag mera på den Sandhlska bottenlägestanken än det professionella:

    -Tänk så bra och hoppfullt så mycket ändå är...

    Det räcker med tio rättfärdiga i Sodom för att skona staden och sjutusen som inte böjt knä för Ba'al för att rädda Israel. Så ser kanske kalkylen och kallelsen ut i bottenläget?


    Per S

    SvaraRadera
  2. BYGGA FÖRSAMLING
    Mycket välskrivet f Dag!
    Visst finns det mycket i kyrkfolket att locka fram och förlösa. Och längtan hos det att få göra insatser utifrån den tro man har.
    Jag tror självklart inte heller på den s k för-nyelse man sysslar med. Det verkar snarast vara åtgärder man tar till i panik över att siffrorna sjunker nästan rakt över! Och så söker man lösa detta faktum genom driveindop och dito vigslar.
    Men bygger man församling? Knappast.
    Jag kan inte begripa något annat än att bygga församling innebär att genom Nådemedlen hålla Gudsrelationen levande och att den sedan får uttrycka sig genom att bygga ihop relationer mellan de kristna.
    I stället har det blivit som så, att vi har en kyrka med anställda som producerar och hoppas på att vi sedan får konsumenter.
    Vår kallelse är säkert den du beskriver, näm-ligen att verka utifrån botten. Vi har ju en Mästare som klev ner ännu längre. Till döds-riket. Därför har också Gud upphöjt Honom över allt annat.
    Betyder inte V-tecknet seger? Att gå ner för att sedan upphöjas?

    SvaraRadera
  3. När man frågar idag vad en präst gör får man svävande svar.

    Själavården framhålls gärna. Prästen pekar på att många människor har det tungt. De är utförsäkrade från a-kassa och sjukförsäkring. Och mycket annat. De behöver någon som kan lyssna. Den andliga dimensionen då? Jesus? Nä, det verkar mer åt kuratorshållet. Sekulärt socialt arbete liksom.

    Det mycket sammanträden för prästen. Arbetsgrupper och sånt. Viktigt att samverka med andra samhällsaktörer som skola, socialtjänst, polis, psykiatri, universitet, näringslivet. Mest sekulärt administrativt arbete liksom.

    Det där med gudstjänst verkar vara nåt som man snabbt river av mellan sammanträdena. Det är ju ändå så få kyrkobesökare. Mest äldre som inte ställer några krav liksom.

    Det är nog inte bara kyrkoherden som kör skrivbord. Hela prästeriet är nog förfarna skrivbordryttare. Och rätt nöjda liksom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt min iakttagelse. Själavård är något helt annat än att trösta utförsäkrade. Själavård leder till Jesus; den är inget allmänt duttande utan kan vara tämligen kärv.

      Detta får mig för övrigt att tänka på jourhavande präst. Enligt makens erfarenhet är det aldrig människor i själanöd som ringer.

      "Varför ska man gå sin väg när man inser att mycket är kört? Kanske var det just för en situation som denna du kallades att bli kristen i det sammanhang Gud satt dig i?", skriver Dag.

      Jag har tänkt mycket på detta den senaste tiden. Det enklaste hade givetvis varit att lämna Svenska kyrkan - men också det fegaste. Vi är satta där vi är av en anledning. Visst har Svenska kyrkan stora brister, men det har också de andra kristna kyrkorna. Vi har i stället att kämpa emot ockupationen så gott vi med Guds hjälp kan. I den kampen är, åtminstone för mig, det viktigaste att be, be och åter be för en väckelse inom Svenska kyrkan. Jag får tyvärr ofta en känsla av att vi många gånger undervärderar bönens makt.

      Elisabeth

      Radera
    2. Elisabeth, är man feg om man av kärlek till Jesus lämmnar den religion som Svenska kyrkan har urholkats till att bli? Är man feg om man värdesätter sin eviga salighet mer än medlemskapet i en kyrka som väl på föga grunder kan kallas kristen? Säger inte Herrens apostel själv att vi ska ge akt på villolärare som vållar splittring i strid med Herrens undervisning, att vi ska dra oss ifrån dem (Rom 16:17)?

      Givetvis får vi inte undervärdera bönens makt. Men bönen får inte hindra oss från att handla. Kanske har Gud flyttat ljusstaken från Svenska kyrkan.

      Radera
    3. Nej, jag menar inte att man är feg om man lämnar Svenska kyrkan utan att man är modigare om man stannar kvar och kämpar. Det enklaste vore givetvis att lämna Svenska kyrkan för en gemenskap där man finner flera likasinnade men vore det rätt? Jag tvivlar på det. Vi är trots allt satta att verka där vi är.

      Känner man en kallelse TILL en annan kyrka ska man självklart följa den men det är något annat än att känna att man vill lämna Svenska kyrkan; en känsla som alltför många här uppmuntrar.

      Och nej, ännu har inte Gud lämnat Svenska kyrkan. Det är jag fullkomligt förvissad om.

      Elisabeth

      Radera
  4. Tack f Dag.
    Du har hela tiden hållit Ämbetet högt. I den politiskt styrda folkkyrkan har ämbetet devalverats till en s.k. "vigningstjänst". De i tjänst varande biskoparna riskerar att bli vingklippta till lydiga tjänstemän och administratörer som ägnar stor kraft att försöka "teologisera" de beslut som fattas utan teologi. Katolska Kyrkan höll på att gå i fällan när man tolkade Vat II utifrån Gudsfolkstanken och inte det av Kristus grundade ämbetet. Sådana som Hans Urs von Balthasar, Henri de Lubac och Joseph Ratzinger m. fl. varnade och Kyrkan lyssnade. Vi tycks hittills, vare sig vi kallar oss sekulär eller sakramental folkkyrka, gå in i den återvändsgränd som ger oss den situation som Domarboken beskriver i slutorden: Var och en gjorde vad han själv fann för gott. I Fastetid läser jag gärna boken "Förnyarna" som hjälper mig att bli befriad från vissa frestelser.
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  5. Fick bara en tanke när jag läser bloggen och kommentarer att än finns det hopp men det som saknas är livet i helgelse...att höra ordet och bli dess görare..både i ens eget inre och i den yttre gemenskapen...Jag tror det behövs större andlig kompetens att reda ut pågående konflikter i olika församlingar..och att den helige Ande ges större utrymme ffa i den personliga Gudsrelationen ..inget fuffens eller konstigheter..utan bara att var och en blir mer lyhörd för den helig Ande i sitt inre. Ibland stretar vi emot och den helige Ande kör fast.
    Charlie

    SvaraRadera