Från slägga till Metall

Gårdagens nyhet väckte på den pastoralteologiska konferens, där jag befann mig, viss entusiasm. Helle Klein går från Seglora släggas mediesatsning till att bli chefredaktör för Dagens arbete. Metallfacket, alltså. Konsekvent. Många har gått vägen från ässjan till de fackliga sammanhangen. Men i all entsusiasm ska man kanske fråga lite.

Kan Dagens Seglora klara sig utan sitt affischnamn? Blir inte Segloras proportioner nu så att säga återställda - många skriver på nätet som en slags fritidssyssla (i brist på alternativ eller i avsaknad av liv eller vad det nu kan vara). Och varför ska då Sensus pumpa in mer pengar i det arbetet än vad Sensus förser t ex den församling med som har studieverksamhet?

Vart tar projektet Dagens Seglora vägen egentligen? Returinformation, personpåhopp och indignationsjournalistik har väl inte så mycket med mod att göra för att inte påpeka att räckvidden trots allt är rätt begränsad. Helle Klein lever på en gammal position som åsiktsmaskin på Aftonbladet. Nu blir hon åsiktsmaskin på Dagens Arbete. Välan. Bara den som inte har minsta finkänslighet skulle i sammanhanget börja orera om fackföreningspressens problem. All vet att facket måste ha tidningar och de flesta fattar att få läser dem.

Dagens Seglora på avskrivning, det är stalltipset. Med tanke på det långa juluppehållet och vad som därefter åstadkommits, finns det kanske inte så mycket att sakna. Aktivisten Irving får söka sig till andra marker för att komma åt de "människofientliga röster" som heter Nilson och Sandahl. Mycket skrik och lite ull, som käringen sa som klippte grisen.Tryggt att vi har Kyrkans Tidning, Svenska kyrkans pålitigaste nyhetsförmedlare och en trogen vän varje torsdagsmorgon.

Själv ägnade jag mig i går åt pastoralteologiska frågor bland en samling präster. Jag såg flera av dem som något yngre på samma plats också för 45 år sedan. Jag ska inte förfalla till någon nostalgi eller till en kärleksförklaring, men en känsla av ömhet far igenom mig när jag ser och hör dem. Jag tycker dock att den här sortens arbetskonferenser tappat lite av sin dramatik. När det var som intensivast för länge sedan ropade folk, argumenterade kraftfullt, grälade, gick sin väg, slog i dörrar. Nu är det stillsamt. Man kanske kan bedriva pastoralteologisk reflektion så också?

I ärlighetens namn kanske det ändå bör antecknas att under de eruptiva arbetskonferenserna förr i världen fanns det också plats för skratt och bön - om än vid något skilda tillfällen. Skratt och bön finns kvar. Och engagemanget därtill, det som alltså då tog sig eruptiva uttryck. Ännu en sak har vi behållit. Informationsutbytet. På vanlig svenska: det goda kristliga skvallret om tillståndet i Svenska kyrkan. Fast ingen har längre som standardreplik vad kyrkoherde Niklason brukade säga när han fått höra något om läget i Svenska kyrkan: "O så förskräckligt."
Det är en replik som kan fällas njutningsfullt.

Helle Klein ska ägna sig åt fackföreningspress. "O så förskräckligt." Men vad ska hon med prästvigningen till då? Fritidspräst? Dekoration? Markör av vad?