Ingen snö i Oxford

Jag har varit lite "off" eftersom Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp både odlat vänstiftsförbindelser och överlagt om aktuella frågor. Detv var roligt och nyttigt på en och samma gång och vi var helt överens om att vänstiftsförbindelser måste bäras av många - enkannerligen lekfolk. Vänrelationer måste - också - vara personliga, inte bara formella. Vad vi själva i fullmäktigegruppen funderade kring återkommer i olika sammanhang men det var konstruktivt.

Hemåt igen - och när tåget väl kunde rulla in på Kalmar C - snö i växlar stoppade oss först - var det att pulsa till den insnöade bilen, försöka köra ut från den oplogade p-platsen och köra fast. Kyrkoherdeparet Wänehag lämnade sitt fredagsmys och kom med två snöskyfflar, god vilja  och kraftfulla arbetsinsatser. Den kommunala snöskottningens talangscouter har missat några där, kan jag säga. Bilen kom loss och jag till Öland, där 136:an inte var rolig överallt. Det föll mer snö i natt så morgontidningarna lyser med sin frånvaro.

Då får man pigga upp sig med information på nätet. Mattias Irving t ex - även om det verkar som om Sandahlskandalen klingat av för något nytt i sak anförs inte. Men lyssna här!
Först konstateras att "vi har en medmänsklig skyldighet att fördöma förkastliga handlingar och markera anständighetens gräns" - översätt den meningen till tyska! Så talar den Förträfflige, han utan synd. Och så kommer det bästa, själva slutsatsen:
"Därför måste vi reagera särskilt starkt när personer med makt ansluter sig till de människofientliga rösterna, vare sig de heter Nilson eller Sandahl. När de med sin position, sitt namn och sina texter blåser liv i en rörelse som bygger själva sin existens på andras lidande, då måste vi säga ifrån."

Hur dumt kan det bli i den uppblåsta och närmast imbecilla Dagens Seglora? Om rasismen är en fara så kan man inte förfara så ovarsamt med sanningen i sin kamp mot det man kallar rasism - för då blir det fel, alltihop. Människofientlig röst som heter Sandahl - det är rätt grovt och brottet är att jag skrivit ett svar på frågan om muslimska bönerop i en kyrka men detta i fel forum och, som ärkebiskopen formulerade sig, i fel sällskap.

Annars kan man roa sig med att notera hur Dagens Seglora alltid återger hur Helle Klein suttit i olika tv-soffor och haft synpunkter. Hon är en uppenbar kapacitet i den genre som heter "journalist intervjuar eller pratar med journalist". Det finns säkert dom som gillar att behandlas som idioter av dem där uppe men kanske inte alla? Billig tv utan besvärande nyanser där åsiktsnmaskiner startas, drar runt några varv och sedan avtackas innan det blir tid för ett nytt ämne och åsiktsmaskinen är på plats .,.. ja, ni fattar.

Till annat uppiggande hör förstås Elisabeth Ohlson Wallins altartavla. Det är en klassisk win-win-situation.
1. Konstnären får Skara domkyrka att ta emot altartavlan - och har vunnit uppmärksamhet i media och nått sitt syfte att pröva var kyrkan egentligen står.
2. Konstnären får Skara domkyrka att avstå - och har vunnit uppmärksamhet i media och kyrkans företrädare kan stå där och gestalta sin människofientlighet och allmänna uschlighet. Hur det än blir, kan det bara bli bra. Och det som är bra kan bli bättre.

I Dagens Seglora kunde inhämtas att tavlan borde hamna i Malmö.
"Alltför länge har bilderna av mänsklig kärlek varit stereotypa, särskilt gäller detta kyrkorummet där den heterosexuella kärleken så länge varit norm." Det är kanske så. Då är det väl väldigt bra att börja just i Malmö med förnyelsearbetet genom ett rojekt som förslagsvis kunde heta "Fler HBTQ-altartavlor i våra kyrkor!" Eller som det faktiskt heter: "Välkomnas denna tavla till Malmö kan Svenska kyrkan här ses som företrädare för en kyrka som vill öppna kyrkorummet för bilder som gestaltar samtiden. En kyrka som välkomnar människor. Som står främst i ledet för att gestalta Kristi kärlek - en kärlek som omfattade människor som upplevde sig vara marginaliserade eller inte fullt ut accepterade."
Peter Englund och Helena Myrstener, präster i Svenska kyrkan i Malmö, har fått ihop orden vackert. Men dom där människorna - var de marginaliserade eller uppfattade de sig bara som det?