Studentrumsvisdom

Bloggkommentarer - och för den delen somliga blogginlägg - fungerar som studentrumsvisdom. Samtalet kan gälla allt möjligt, övergångarna vara roliga eller absurda, perspektiven gränslösa och mycket handlar om den framtid som ska skapas och därmed om en mängd detaljfrågor som kan avhandlas oändligt länge och självfallet utförligt detaljerat. Framtiden skapas genom ord och oftast förblir framtiden ord som vissnar och blåser bort. Sysslan är på ett sätt meningslös och en tidstjuv men har måhända en terapeutisk funktion. Studenter anar att en annan framtid är möjlig. Eller var, snarare.

Tillbaka till ämbetsfrågan, alltså. Vad är vi oense om?
Tydligen grundläggande om det finns ett av Gud givet ämbete med ordningar, ett sådant där prästvigningen rätt förstådd kan kallas ett sakrament. Det är vad Svenska kyrkan enligt sin bekännelse lär - men knappast i sin praktik. Ämbetet har dock enligt kyrkohandboken överantvardats och uppfattats vara något mer än en funktion även om jag ser bloggkommentatorerna här mest förfäkta en funktionalistisk ämbetssyn. Hur förhåller vi oss till detta? Finns det ett ämbete att överantvarda just så som jag fick det överantvardat vid min prästvigning eller var det hela en illusion?

Är sakramentsförvaltningen ett uppdrag för präster? Otvetydigt har det enligt Svenska kyrkans lära förståtts så.
Verbi Divini Minister är en av beteckningarna för präster. Guds Ords tjänare. Är vi överens om att detta är prästens syssla - Ordet och sakramenten?

Är vi överens om att den första "liturgiska" kyrka som fick kvinnliga präster var Svenska kyrkan - eller hur ska vi se på andra kyrkors beslut och deras ämbetssyner?
Är vi överens om att beslutet 1957 var ett i rätt ordning fattat beslut? Då sa Svenska kyrkan nej till kvinnliga präster.
Är vi då också överens om att riksdagsbesluten våren 1958, då riksdagen beslöt om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, var politiska beslut?
Är vi överens om att inget teologiskt arbete blev utfört i så god tid mellan kyrkomötet 1957 och kyrkomötet 1958 att nya teologiska frågor hann diskuteras inför val till kyrkomötet eller inför kyrkomötesbehandlingen?
Är vi överens om att detta faktiskt också var onödigt eftersom kyrkomötet inte hade någon reell möjlighet att avvisa vad riksdagen beslutat och att varje justering av riksdagsbesluten var en komplikation, vilket gör det nödvändigt för ecklesiastikministerbn att ge klartecken till den samvetsklausul kyrkomötet tillfogade.
Är vi också överens om att de utfästelser som gjorde när lagen antogs har svikits?

Har nu ämbetsreformen gett vad den sades skola ge - en väckelse och ett närmande mellan kyrka och folk? Har vi med ämbetsreformen fått ett mjukare drag i kyrkolivet? Och kan man säga att beslutet och införandet av den nya ordningen präglats av den hållning som sagts utmärka kyrkan - "vi övertygar varandra med goda argument"?

Men om reformen verkligen visat sig bära, varför ska då "de högkyrkliga" avkrävas besked om hur reformen ska avskaffas? Ni har ju fått det som ni velat och "högkyrkligheten" är marginaliserad/eliminerad. Men om alla är överens om att reformen antogs och genomfördes utan stöd i Guds ord och Kyrkans samlade erfarenhet och därför ska avskaffas i samma parlamentariska ordning som den infördes, så är detta knappast en fråga för högkyrkligheten. Då får Svenska kyrkan som helhet gripa sig verket an. Men är vi verkligen där?

När jag för mitt Koskinenarvode ska till Gotland för att dubbelföreläsa om ämnet (datum är inte fastställt), lovar jag att ägna tre minuter av den andra föreläsningstimmen åt frågan vad man ska göra i en kyrka som kommer på att den fattat beslut som strider mot vad Uppdragsgivaren önskar. Men i princip får jag väl säga att de som införde ordningen har ansvaret, inte de andra - de som reserverat sig. Som vanligt.