Lag och antinomism

Rune Söderlunds bok Kristi lag, naturlig lag och antinomism (Församlingsförlaget 2012) kan man roa sig med. Inte därför att boken är rolig med lustiga ankedoter och så, utan därför att det är roligt när en författare nystar upp tanketrådar. Annars kan man läsa Gustav Börjessons klassiska prästmötesavhandling Förmaningens roll i förkunnelsen.

Farorna är väl två. Den ena att man förvandlar kristen tro till moral, gör evangeliet om vad Gud gjort för dig till en lag om vad du måste göra (en förkunnelse som kan framstå som väldigt from och fin). Den andra faran att man praktiserar en frihet som är funktionell ateism. Gud har ingen mening om min vardag eller mitt liv - jag bestämmer själv och blir min egen gud. Antinomism betyder att man struntar i moraliska föreskrifter i Nya testamentet - är emot lag, alltså, och för frihet.

Rune Söderlund gör en idéhistorisk genomgång som han låter landa i nuet också om detta "nu" kan ligga både 10 och 20 år tillbaka i tiden. Frågorna är ju inte heller nya men klart älskade i några kyrkliga traditioner. I Småland, där högkyrkligheten var något mer dogmatiskt medveten än i Mellansverige, kunde frågan om lagen tas upp i teologiska föredrag. GA Danell och Jan Redin liksom Gustaf Linder var auktoriteter. Och när samtidens frågor anmäler sig, vill det till att vara medveten om grundfrågor.

Ta exempelvis upp biskopen i Härnösand som tydligen hävdar att "kyrkan" måste ta itu med glesbygdspolitiken. Hur rätt är det? En moralisk fråga antar jag att den ska ses som. Har då Gud en bestämd mening om glesbygdspolitik, t ex meningen att "hela Sverige ska leva" - då ska denna lag förstås förkunnas. Kan man ur kristen tro ta fram principer för glesbygdspolitik - och vad händer om tron blir norm? Är det bra eller dåligt? Talibaner gillar sådant. Hur är det med de kristna? Jag tar exemplet mest för att peka på att grundfrågor måste ställas fast i det här fallet kanske främst grundfrågan om vad "kyrkan" är i sammanhanget, den kyrka som måste ta ansvar för att värna glesbygden - måste? Kunde man inte lita på att de som firar gudstjänst tillsammans med andra människor förenade i politiska partier eller tvärpolitiska aktionsgrupper kan formulera en politik för glesbygd och så är det bra med det? Vilken är risken om "kyrkan" blir en megafon för olika intressen? Jag frågar från en trygg position just i glesbygd.

Förslaget om månggifte hör också till problembilden. Centern hittade inga argument mot den totala friheten, och vi talar nu om ett stort parti - i kyrkomötet. Att partiet fick backa, betyder förstås inte att önskemålet är borta, partiet har som bekant drivit förändringar om äktenskapet tidigare. Men vilka är argumenten? Kristen tro har ett sådant analogiargument - Kristús och kyrkan, dessa två, är urbilden för äktenskapet - och lutar sig mot apostolisk undervisning. När den inte längre har någon plats så finns tydligen inga argument mot polygamin - och ingen kan i det läget komma på att man borde fråga hur Gud vill ha det. I denna fråga lika lite som när det handlar om enkönad vigsel. Förresten kan man programmatiskt inte veta vad Gud vill för det blir bara tolkningar. Ja, ni vet hur valserna går.

Rune Söderlunds bok skärper läsarens uppmärksamhet på ett nyttigt sätt. I skapelsen gav Gud en ordning för naturen och normer för människan - samvetet hör samman med vår mänskliga existens och är en god utrustning (som måste upplysas av Guds ord, för att inte gå vilse, jo, jag vet!).

På två punkter avviker jag dock bestämt. Rune Söderlund menar att det egentligen inte för reformationstidens teologer fanns några dogmatiska hinder för en allmän sakramentsförvaltning. Det är ordningen som kräver ett kyrkligt ämbete. Det tror jag inte ett ögonblick. Luther anför Den Helige Ande som auktoritet när han funderar över ämbetet. Reformatorerna behöll bruket med präster och i Apologin kan man kalla prästvigningen, rätt förstådd, för ett sakrament. För att vi ska få den frälsande tron har evangelieförkunnelsens ämbete inrättas. Så det så.

Det andra handlar om mig själv (s 122). Förslaget i kyrkomötet 1982 var att Svenska kyrkan skulle stå upp för folkmoralen, motionären var en hedervärd halländsk högerman, vill jag minnas.
Tanken att Svenska kyrkan skulle förstå sin roll som folkmoralens väktare var befängd redan då och byggde på ett önsketänkande om kyrklig auktoritet. Det hela hade förstås bara blivit löjligt och Kyrkans egentliga ärende hade kommit bort. Min poäng handlade om vägledning i själavård - inte som folkmoraliska appeller.

 Söderlund uppfattar saken så här: "Det var alltså från Sandahls sida fråga om ett direkt förfäktande av ordningsföljden evangelium - lag och detta förenat med likgiltighet inför att tillhandahålla normer åt de människor som ännu inte i tro tagit emot det kristna budskapet."

Ibland blir det konstigt. Gick apostlarna ut med folkmoraliska appeller eller vann de steg för steg ett folk där förnyelsen växte fram? Var apostlarnas besked att slaveriet var okristligt och måste avskaffas eller en praxis där slavägare och slav gick till Herrens Heliga Nattvrd som bröder - med de konsekvenser sådant kan få?
Jag bara frågar.