Isolerad

Jag tog fram biskop John Cullbergs bok Kyrkan och tiden från år 1940, en samling artiklar från senare delen av 1930-talet. Han skriver om risken för kyrkan att bli isolerad - ett tema som kommer att dyka upp på 1950-talet nästa gång. Det ger krigsårens tal om "Den svenska linjen är den kristna linjen" och ett gemensamt uttalande av kyrkomöte och riksdag i det ärendet karaktär av skönljugeri. Eller vad är det Cullberg skriver?

Hans fråga är om kyrkan har förmåga "att alltfort göra tjänst som andlig inspirator och kraftkälla". Han har svårt att besvara frågan:
"Det är uppenbart, att kyrkans ställning i folklivet ingalunda är stark. Icke så att förstå, som om det skulle brista i fråga om respekt för hennes verksamhet; i det avseendel är läget nu säkerligen ur kyrkans synpunkt vida gynnsammare än för några decennier sedan. Men även en värderad och respekterad kyrka kan möta sitt olycksöde: att bli isolerad. För en frikyrka innebär isoleringen ingen större våda; den hör snarast med till systemet och kan befordra samfundets inre konsolidering. För en folkkyrka, som medvetet åsyftar att nå alla skikt och lager i samhällslivet, är den däremot den smygande döden."

Den smygande döden talade Cullberg om. Upphetsningen över kyrkokritik brukar bli stor. Vi ska vara positiva och se på allt som fungerar, heter det då. Men vad ska vi göra med en kritik som talar allvarligt om Svenska kyrkans läge? Är det inte självskadebeteende att inte hantera den kritiken. Och vad hade John Cullberg sagt om dagens kyrkoliv? Hade han sagt att döden smugit i snart sagt 70 år utan att ni velat lägga märke till den - och ni lägger inte märke till den eftersom döden smugit sig på er och ni bara har det namnet om er att ni lever men ni är döda? Vi kan se de vitmenade kyrkorna utan att fatta vad de egentligen rymmer (Mt 23:27).

Jag ville påminna mig om vad Cullberg sa och tog fram boken. Det som oroade mig var om det finns en lång tradition av kyrkokritik under hela 1900-talet med rop på reformation ("Tillbaka till källorna!") som alltid avvisats med fagert tal om att allt egentligen står rätt väl till och - kanske än mer oroande - några av dem som såg den smygande döden tystnade och gick antingen undan, under eller uppåt i karriären.

Det finns en del att fundera över. Skulle det gå att skriva en avhandling på temat "Självkritik i Svenska kyrkan under 1900-talet" och upptäcka vad då? Döljer de kyrkopolitiska gränserna något som är gemensamt för många av dem som funderar över Svenska kyrkan? Var det också en kyrkopolitisk vinst att splittra dem som kan vara överens i sin kritik? Taktiken från översåtarnas sida att "splittra splittrarna" fungerar? Och så behåller en liten nomenklatura sin makt i den kyrka där den smygande döden är verklighet sedan länge.