Inga godnattsagor

Nu har jag följt Annika Borgs berättelse på Kristen opinion. I avsnitt efter avsnitt har hon berättat om hur hon hanterats. Man har konstruerat sig en politisk lämplig Annika Borg, som sedan bekämpats. Jag har också läst Helena Edlunds nya blogg - helenaedlund.blogspot.se. Där ser jag också mönstret - en ovilja att lyssna och läsa kritiskt. Men blev inte Helena Edlund verkligen kritiserad? Jo, men med en kritik som var av samma slag som en bombmatta. Ingen sakkritik utan kritik som styrde in på person och misstänkliggörande. Det hela blev till sist hialöst när Kyrkans Tidning drogs in i det hela - Helle Klein fick sluta skriva sin kolumn och i tidens längd försvann chefredaktören. Varför kunde inte kritikerna bara ge svar på tal, peka på feltolkningar, faktafel och allt annat man brukar övas i vid det svenska skol- och universitetsväsendet?

Kan förklaringen helt enkelt vara den, att i Svenska kyrkan måste det finnas fiender annars fungerar inte systemet? "De människofientliga rösterna, vare sig de heter Nilson eller Sandahl" (Mattias Irving Dagens Seglora 9 jan) blir ett åskådningsexempel på denna utsortering. Människofientlig röst - därför att jag i en artikel svarat på frågan om hur jag ser på muslimska bönerop i Sofia kyrka. Det var i det sammanhanget ärkebiskopen varnade för sällskapet som kan förstöra ärendet - och det är bara att upprepa att så måste kanske en ärkebiskop i Svenska kyrkan resonera och undvika olämpligt sällskap. Frälsaren gjorde inte riktigt så och kritiserades följdriktigt för - sällskapet!

Inför de här metoderna duger det nog inte bara att vara tyst och lidande. Det är en ingrodd vana för de flesta sedan decennier men den för Svenska kyrkan ut i elände. Saksamtalet och sakkritiken måste få stå i centrum. Det betyder inte att man är förbjuden att kalla en spade för spade och en skitstövel för skitstövel - men då ska det vara ett sakförhållande som beskrivs. Och så behövs någon metod att upprätta människor - de ska inte smetas ner för något de inte står för och sedan bära denna stämpel på sig genom livet. Jag pläderar för något så enkelt som anständighet, alltså.

Torsdag betyder att Kyrkans Tidning, Svenska kyrkans viktigaste nyhetsförmedlare, finns i postlådan. Biskop Koskinen ropar uppifrån: "Lämna gnället satsa på det nya" och man har kyrkans goda ledare att uppifrån ropa detsamma till oss gnällspikar. Det tyckte jag var lustigt. Kjell Mazetti var än roligare - på ett ganska allvarligt sätt. Han beskrev ett övergrepp han utsatts för vid en gudstjänst. Det är lite roligt när en pensionererad kyrkoherde berättar nerifrån samtidigt som man ska hantera de glada ropen uppifrån. Det är då en gnällspik spiksäkert blir gladlynt.

Livet är ändå underbart. Och skrattet har inte lagt sig över prästgårdsnejden sedan jag läste en annan text av Mattais Irving (Gårdagens Seglora). Han berättar om Lisa Bjurwalds nya bok: "Jag har inte läst den ännu, men har många egna synpunkter på ämnet, vilka jag vill dela med mig av." Det var en riktigt lustig metod, en variant på konsten att citera sig sjäölv för att ge märg åt konversationen.
Så fick vi vetas att det "vi" Irving tillhör, motarbetar hatet och har därför "redan en fastslagen roll i den fascistiska berättelsen". Den uppställningen är inte lika lustig men förklarar en del av oviljan till sakdiskussion, fruktar jag.