Undervisning och mission

Kyrkostyrelsen ska genomföra en satsning på undervisning och mission och vad det konkret betyder diskuteras av biskopar, kanslichefer och stiftsstyrelser. Vad ska satsningen heta? Dela liv - dela tro eller Tro som ger liv?

Trons många språk är en infallsvinkel. Bibelberättelser, musik, kyrkorum, förkunnelse, diakoni, konst och "erfarenheter hur tro uttrycks på våra nationella minoritetsspråk" kan det handla om. Men den begåvade frågan ställs: "Hur kan vi tala om tro när kyrkans ord och de kristna berättelserna inte är kända?" Jag hör inte till de misslynta, som ni vet, men undgår inte helt tanken att det kanske är här man ska börja om det ska handla om undervisning och mission?

Trons många bärare är nästa vinkling. Tron bärs förstås av människor, det har jag fattat. Vilka? "Trons bärare är bland annat förtroendevalda, anställda och volontärer." Har faller blodsockernivån, känner jag. Vart tog de vanliga kyrkokristna vägen, den storhet som burit tron sekler igenom? Här beskrivs i stället ett slags producenter och till producentkategorin räknas också "volontärer" in. Det beror antagligen på att ekonomin sviktar eller på att arbetstiden för de anställda inte riktigt räcker till. Sammanträden, möten och fortbildning tar ju tid. Hur - och frågan  ställs konkret - kan personalen på öppna förskolan få fördjupning för att bättre svara på frågor om dopets betydelse? Är inte ett konkret svar att personalen genom söndagligt gudstjänstfirande får sig denna kompetens till livs genom att styrkas att själva leva så, att dopets betydelse kommer till personligt uttryck?

Kytrkliga handlingar är något kärt: Samtalen vid de kyrkliga handlingarna väcker frågor om liv och död, glädje och sorg, kärlek och ansvar. "Existentiella frågor i människors liv kopplas samman med evangeliet om Jesus Kristus, människors livsberättelser med evangeliernas berättelser." Så kan det vara - men är inte det allt överskuggande intrycket att samtalen väldigt mycket handlar om praktikaliteter och att det där med Jesus inte står högt på prioritetslistan. Visst, frågan hur man undervisar om tron måste man kanske arbeta med - men den tycks mer komplicerad. Vad gör prästen i en situation där "folk" gärna vill ha religion men inte kristendom?

Församlingsinstruktionen som redskap för undervisning och lärande är sista rubrik - och det kunde man veta att varje allvarlig fråga ska kokas ner till någonting som ska in i denna förbannade församlingsinstruktion, ett dokument att slita med och som sedan ställs på hyllan, helt i enlighet med dr Alvessons verk Tomhetens triumf.

Vore det inte enklare att hitta de verkliga visionärerna än att dra ihop 70-80 personer att försöka få en kombination av fromma förhoppningar, vanligt sammanträdestjafs, egenintressen av skilda slag och tidigare upprapade "sanningar" (sånt som ska sägas i sammanhanget, alltså) att bli något som på avstånd skulle kunna se ut som en vision? Skulle ansamlingen av folk hellre kraftfullt be om Andens ledning - och sedan sätta sig ner och vänta på den? Eller skulle man annars enkelt aktivistiskt börja fundera över Nya testamentets beskrivning av en missionerande kyrka? Eller läsa missionsvetenskap?