Action och erotik

På Kristi Himmelsfärds Dag sträckläste jag action och erotik. Ja, boken heter Oscar. Black & White och är skriven av kyrkvärden i Nordölands församling Johan Barkevall. "Min kyrkvärd!" skriver jag malligt. Eget förlag. Den är listigt hopkommen, komponerad som självbiografiska memoarer och uppenbarligen som en lika självbiografisk romanform. Det är Johans liv och det är livet för en ung flygvapenofficer i karriären och utsatt för W-paktens intresse. Sträckläst och sträckläst - jag skulle iväg och viga men det var också det avbrott jag nödgades till. Jag fick boken i ett kuvert innan högmässan med tillsägelse att inte öppna kuvertet innan gudstjänsten. Då hade jag nog glömsk av allt blivit sittande i sakristian.

Johans bok meriterar honom till en plats på Växjö stifts Stasiseminarium, den saken är klar. Men läsaren möter också en man att respektera. Han är ingen krigare av gängse slag, så major han är och med en civil karriär därefter. Han kan fundera över tillvarons djup och sig själv: black and white. Annars hade han kanske inte varit kyrkvärd, i vart fall inte i Nordölands församling, där vi har lite kvalitetskrav...

Johans skildring av hur det gick till under det kalla kriget, när Sverige höll sig med ett mycket starkt flygvapen, är värd uppmärksamhet. Vi vet ungefär hur det var med den svenska neutraliteten. I romanform får vi nu detaljer om detta. Må vara att Johan nu vet mer om den sovjetiska strategin, där kärnvapen skulle sättas in mot Sverige redan under krigets första dag - det visste vi inte då utan antog att det skulle dröja 3-4 dagar. Men han delar en reflekterande officers insikt att på andra sidan Östersjön finns någon i samma befattning som jag och samma uppgifter som jag - iochn han kan enkelt bli min fiende - vad han är just nu är lite oklart. Arméofficerare tänker nog inte riktigt så - men marinens och flygvapnets folk ser ju symmetrin. Jag här och någon annan där.

Oscar, som är ett slags alter ego, och Renate, tyska från Lund/Hannover, möts i Hässleholm. Ljuv musik uppstår och återges som ett partitur, om man säger så. Renate är egentligen polska och verksam som agent. Den underrättelseverksamhet Renate ägnade sig åt blir ett stycke tragisk historia. Hon hade pejl på KSRR 526 och det noterar jag eftersom vi talar om marinens kustspaningsradar på norra Öland. En flygvapenofficer samverkade där. Och Renate kom in i mässammanhangen på F12 i Kalmar. Skickligt. Men W-pakten höll reda på oss.
Oscar får besök av Säk, som avslöjar sammanhanget för den unge man, som nu ser sin karriär slagen i spillror. Det blev inte riktigt så illa som han täbnkte då - och ändå en tragedi, som jag inte ska avslöja här. I storpolitiken betyder människors liv och kärlekar inte ett skit.

I boken finns också skildringen av hur svenskt flygvapen samverkade med NATO och ett Lansenplan från F12 i Kalmar på låg höjd flög över Polen och DDR för att landa i Jever, långt västerut i det som då var norra Västtyskland. Jever är annars känt för sitt öl med markerad humlebeska ("det smakar som något man petat fram ur öronen", som den minnesvärda repliken ljöd - och just en sådan replik passar på denna vämjeliga blogg).

Vi var inte så neutrala som saken framställdes - och det visste ryssarna som hade pejl på det mesta. Att ett svenskt plan drog in över Polen kunde de förstås häpna se. Lika väl som en svensk officer fick slå larm när hundratals plan lyfte från baser i Sovjetunionen (läs: Balticum) vid Praginvasionen augusti 1968. Johan Barkevall, för det var han, kunde inte tro sina ögon när han tittade på radarn.

Nämnde jag att jag skriver om min kyrkvärd?

Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, skriver "På tapeten" om "rumpavtryck" i kyrkbänkar i Lovisa, Finland. Nu vill några uppropsmakare bevara några av avtrycken. Kyrkans Tidning skriver: "Obegripligt nog heter uppropet inte 'Lovisa och de 40 rövarna'". Vad ska biskopen i Härnösand, som blir av med sitt hus, skriva nu på sin approberade blogg?  Är inte saken vämjelig eller i vart fall en vulgaritet?

KT berättar också att "Superherden i Malmö vill inte vara osynlig", det var gott att få veta. Var får dom allt ifrån?

Och så kyrkofullmäktiges (S) och kyrkorådets (M) ordföranden i Skarpnäcks församling, som kommenterar schismen med EFS-föreningen. Bilden är rätt klar. EFS hamnar bortom övervägandena när Skarpnäck reducerar. Kyrkopolitikerrna uppfattar att få av EFS-arna bor i församlingen och så är saken klar. Men så kommer det bästa:

 "EFS-föreningens höga tonläge bidrar tyvärr inte till att skapa förutsättningar för framtida samarbete." Klara besked till EFS-arna - bråkar ni med oss, får det konsekvenser.

"Vad som bekymrar oss särskilt är föreningens angrepp på två kvinnliga företrädare inom Svenska kyrkan, biskopen och kyrkoherden. Angreppen är av ett slag som inte hör hemma i Svenska kyrkan." Där fick EFS-arna igen! Hör inte hemma i Svenska kyrkan!!

Kyrkopolitikerna i Skarpnäck ska vara tacksamma att Johanna Andersson på Kristien Opinion inte skriver på ett par dagar. Hade hon sett argumentationen om "kvinnliga", hade hon gått i taket. Jämställdhet är vi långt ifrån. Ska det vara jämställt, ska kön inte ha någon betydelse. Är det en sådan brist på jämställdhet att kvinnlighetskategorin måste användas, då har mycket sagts. Är det så illa i Stockholms stift? Räcker inte kompetens och sakdiskussion? Ska kvinnor som är biskopar och kyrkoherdar skyddas på ett sätt som män i motsvarande lägen inte behöver?

Det sista kommentarerna hade inte så mycket med erotik att göra. Men action! Fast Johanna hade gjort denna action betydligt vassare.