Kvittot kom kl 15.14

Annandag Pingst firade vi mässa på kvällen, men dessförinnan hade kvittot kommit.

Kulturchefens insats i GP kunde förstås te sig något förbryllande. Ville han belysa en komplikation i Svenska kyrkan genom att ta upp Släggan eller någon annan tankesmedja och kontrastera, kunde han ju påpekat att Johanna Andersson, Göteborg, hör till Kleins kritiker. Det hade nog varit mer intressant för göteborgarna. Men man kunde ana att något var i säck innan det kom i påse och bekräftelsen var när Dagens Seglora kl 15.14 återgav nyheten: "GP:s kulturchef kritisk mot kyrkans tystnad". Vad som avses med "kyrkan" och vad som avses med "tystnad" kan man fundera över. Om en biskop är tyst - betyder det att Kyrkan tiger? Men i sak: inget nytt under solen. I en liten ruta kunde Dagens Seglora också återge alla sina inlägg om Sandahlskandalen. Returinformation är också information. Få någon att skriva det vi vill ha skrivet så återger vi det gamla tugget som nyhet!

Tänka sig att kulturchefen bara var en megafon åt Dagens Seglora.
Det borde komma som en chock för allvarligt sinnade göteborgare.
Då har stockholmare det bättre. i SvD skriver Sanna Rayman och i söndags tog hon upp det postmoderna tillståndet i journalistiken. Det var allvarliga ord som egentligen kunde fokuseras på det kyrkliga. I massan av partiella, subjektiva och individuella sanningar kanske Kyrkan har något att bidra med?

Nog kan man fatta att en lat eller okunnig - för att inte säga dum - journalist lutar sig mot insikten att det inte finns någon Sanning och alltså aldrig behöver möda sig för att finna den. Det partiella, det subjektiva och det individuella räcker. "Min sanning", alltså. Journalisten får utrymme för den och vi andra sitter och bligar på en ruta eller en text. Nu får vi veta, fast vi ingenting får veta.

Kyrkan har i två dagar firat Sanningens Ande med mässor, psalmer, läsningar och böner. Vi som varit med och firat är liksom på banan nu. Det finns en Sanning - och Guds gode Ande vill hjälpa oss till hela Sanningen. Detta är ett projekt som handlar om att stå samman med Uppenbarelsen - Guds avslöjande - och samman med alla dem som med sina bidrag /partiella, subjektiva, individuella/ vill dela mödan att vara Sanningssökare i gemenskap med varandra och med männjiskor som gått före oss.

Postmodernisten kan inte bidra här. Det enda vi kan hoppas är att postmodernisten inte blir läkare - och alltså inte bryr sig om att söka Sanningen om vårt sjukdomstillstånd utan näöjer sig med en partiell sanning - eller domare - och därmed inte söker ge oss vår rätt när vi står inför domstol utan ger oss en subjektiv sanning. Fast när vi hoppas detta, kanske vi ska frukta när postmodernisten blir journalist?

Talar jag alltså för kulturkamp? Antagligen. Det måste sägas att det inte räcker när någon deklarerar vad som är "sant för mig". Det som är sant måste vara sant för alla, annars är det inte sant, dvs ett för alla uppenbart sakförhållande.

Sanningssökande förutsätter en mängd samtal, debatter, polemik, överväganden och klargöranden men förutsätter också minutiös hederlighet. Det skolastiska idealet var kanske bara ett ideal men inte så dumt: Jag säger mitt. Därefter ska du med andra ord återge vad jag menar. Om jag godkänner detta återgivande av min mening, kan debatten börja. Vi jagar sanningen tillsammans och sanningen att säga jagar sanningen oss också.

Här är en kyrklig uppgift. Jag är inte så säker på att kulturchefen - Il Duce della Cultura? - i Göteborg enkelt skulle hantera en sådan situation. Inte Dagens Seglora heller. Men den är väl alltmer uppenbart en publikation i utförslöpan? Helle Klein hade den nimbus som gjorde att sponsorer ställde upp. Vem vill i längden betala för det som nu publiceras? Det är ju faktiskt inte bättre eller mer intressant än det som skrivs på denna vämjeliga blogg.