Efter kyrkodagar

Jag har som fortbildning varit på de 34:e evangeliska kyrkodagarna i Tyskland, Hamburg närmare bestämt. 150 000 deltagare sas det. 2200 scouter beredda att leda gamla tanter över gatorna. Jag säger inte ett ord om tysk glädje över uniformer - Drang nach Uniformen. Till dels överraskade nivån på programmen. Ett bibelpass med en kristen och en judisk professor (den första i Gamla testamentet och den andra om rabbinsk utläggning) förvånade mig genom att hålla konfirmandnivå. Gud är ingen automat som man stoppar böner i, fick en överfylld föreläsningssal veta. Somliga programpunkter kunde man inte tränga sig in till. En del arrangemang var fabulöst välorganiserade och några föreläsningar lysande.

Margot Kässmann var kyrkodagarnas drottning, läste jag i kyrkodagstidningen. Det finns kanske ett kristligt behov att hålla sig med en KG Hammar eller en Margot Kässmann, tänkte jag. Kässmann drog det där med prästen som satte en skylt vid sitt fruktträd för att avskräcka pallare: "Gud ser dig." Några nätter senare var frukten borta och en skylt återfanns vid trädet: "Men han skvallrar inte." Detta är, som ni vet, en gammal historia men den möttes av entusiasm. Detta är kristlig humor. "Å! Margot är så fyndig." Men receptet kanske är det som äldsta barnbarnet gav när det handlade om körer: tala tydligt, le, ha utstrålning. Alltså gillar alla Margot Kässmann.

Kvällstid var det underhållning. Vi saknar Pousanenchoren i Sverige - och då menar jag saknar. Fram för blåsorkestrar. Norrmännen, tyskarna och Frälsningsarmén har. Varför inte vi?
Gospel, klezmer, jazz, gemensam sång, Bach, Britten - allt fanns. Den nyskrivna operan utifrån Dietrich Bonhoeffers liv var det inte möjligt att få biljetter till. Det anade jag på förhand. Jag gick och lyssnade på Wolf Biermann.

Jo, det var han. 45 år senare. Han lät som vanligt, ropade vokaler som tidigare och hundratals människor satt där förtjusta. Jag blev missmodig. Wolf Biermann går inte i takt med någon, knappast ens med sig själv. Jag drog mig till minnes att han nog bor i Hamburg igen - men då på 60-talet utvandrade han till DDR för astt få uppleva socialismen i praktiken. Östtyskarna ville förstås inte ha honom. Men då flyttade han väl till Västberlin? Jag spelade LP-skivorna med honom i slutet av 60-talet och framöver - men det måste ha varit mer än 10 år sedan jag sist gjorde det. Nu satt han alltså på scenen och berättade att han var "Ungläubig" - icke-troende. De kristliga skrattade - vad det nu var för roligt med det. Han berättade att han som ung trubadur av en äldre dam anklagats för att häda, han förstod nu att den äldre damen måste ha varit i 45-årsåldern. Då skrattade de kristliga och slog sig på knäna. Biermann sa egentligen inte något utan att mötas av de kristligas förtjusning. Jag tröttande och gick.

Vad är det som hänt när de gamla socialistiska visorna nu blir de kristligas "thrilling songs" eller vad de blivit? Vad är det för politisk situation som gör att de kristliga nu måste få höra sången om att inte låta sig förhärdas - och varför lyssnade de inte på de sångerna när vi andra gjorde det - för 45 år sedan? Hur kommer det sig att de kristliga applåderar när någon bekänner sig inte ha någon tro - skrattar, är glada? Jag fattar föga.

Föreläsningen som följt mig, ska jag be att få återkomma till. Efter föreläsningen var det tillfälle till frågor och folk viftade entusiastiskt efter lappar att skriva frågor på. Ibland tycks det mig mer fruktbärande att ta med sig själva föreläsningen och avhandla den i mindre grupp, formerad kring lämplig dryck. Men det är kanske också en olämplig hållning?

Tillbaka i Sverige ser jag att kommunikationschefen å tjänstetid författat ett alster (jo, det var i Hamburg jag var) till Kyrkans Tidning. Det var inte så begåvat. Jag fattade att han pläderade för eftertanke sedan han efter den 1 februari sett att folk är arga på nätet. Nu är detta inte en ny situation.

I Svenska kyrkan har det i årtionden varit så att man utan problem, ja t o m framgångsrikt, har kunnat beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är och tillskriva dem uppfattningar de inte har. Kommunikationschefen har varsnat fenomenet efter den 1 februari - detta år! Men han undviker sorgfälligt att ta upp vad dr Annika Borg beskrev på Kristen Opinion med sin serie Åttonde budet. Sådant ska man notera.
Är det inte för en kyrkokristen ett problem att det ljugs i det kyrkliga - ett kommunikationsproblem med vidare syftning än den älskade fulordsproblematiken? Skulle vi börja tala om detta problem? Kommunicera det, liksom?