Teopolitik

Det ska nog heta så, det som blir en blandning av Gud och politik och där vid behov det ena får motivera det andra. Och min lutherska poäng är att bådadera blir lika fel. Fel när Gud motiverar politiken och fel när politiken åberopar sig på Gud. Vi tänker ju att Gud styr genom två regementen, det andliga och det värdsliga och de två ska inte blandas samman. Samtidigt är världen Guds värld - men det finns inget ställföreträdande kristet förnuft. Vi får leva i samtal med varandra - hedningar och kristna - och motivera våra politiska förslag så att alla kan förstå vad vi menar; teologiskt mumbojumbo duger inte. Duger gör en teologi som ger oss både ansvar och frihet till politiska insatser. En teologi utan lagiska pekpinnar och påståeliga "måsten", alltså. En teologi som kan beskriva vilket privilegium det är att få stå inför Gud och göra tjänst - i gudstjänst och Guds tjänst i världen.

Följer man som jag Dagens Seglora (16/5), det kan man göra innan publikationen snart går i graven, ser man att "Kyrkan har fått en ny viktig roll idag, att värna dem som slså ut, kritisera makten och ifrågasätta de sociala orättvisorna." Ny? Det kan jag inte se. Biblisk!

Peter Englund, en snart 50 år gammal komminister i Malmö, har som en nyhet upptäckt det urgamla.  Det kan i sig vara Andens verk att låta oss se det nya i det gamla.. Han manar Svenska kyrkan att vara en motkraft mot alliansregeringens politik, som gynnat välmående övre medelklass och överklass. Han glömmer det för en folkkyrka besvärande lilla problemet, att en majoritet av de som röstat ville ha denna politik. Daniel Suhonen har väl tydligt nog analyserat vad de nya moderaterna ville. De ville riva upp det gamla konceptet och sa sig behöva två mandatperioder för att hindra ett återställande av den tidigare - och enligt deras mening destruktiva - politiken. Ska Svenska kyrkan mobilisera genom upprop som vänder sig mot en majoritet och de val som denna majoritet träffat? Nu blir det svårt.

Driver kyrkan teopolitik kan det göras utan besvärande nyanser eller reservationer. Deus le vult! Gud vill det! Och det har vi kristna, men inte ni andra, fattat. Det här är reformatorn Calvin i Geneve, den stad där gudsstaten upprättas, kommer in på banan. Riktigt rolig blev inte den där talibankristendomen. Åk till Geneve och se de skrämmande statyerna av de reformerta, helst en mörk och lite kulen höstkväll när det småregnar. Det är mer skrämmande än det mesta. garanterat. Jag fruktar att det är denna calvinism som under vackra fraser smygs in i Svenska kyrkan via de från svensk frikyrklighet och från politiskt välsinne invandrade. Välvillig talibankristendom, alltså. Men den slutar sålunda i talibanism, det är den lutherska polemiska poängen.

Naturligtvis är det ett problem med segregationen i Sverige - men är det skolans stora problem, som komministern Helena Myrstener påstår på Dagens Seglora (21/5)? Är det en skam att barn och unga inte har samma chans i skolan om några kommer från ett land där de inte haft ordnad skolgång mer än några månader och sedan hamnar på ett svensk högstadium? Vilket är alternativet? Och vad ska vi säga till föräldrar som ser att deras barn får en sämre undervisning därför att stora lärarresurser måste läggas på de som kan minst - eller ingenting? Ska vi med Myrstener säga att den kristna linjen är - ja, vilken? "Ni får på inga villkors vis flytta era barn till en annan skola som ger bättre kunskapsbas, för det är okristligt!" - ? Eller: "Ni får flytta era barn men bara om ni ser att flyttandet utgör ett moraliskt problem eftersomer solidaritet brister. Ni är mer solidariska med era barn, som ni vill ge de bästa förutsättningarna till och mindre med stadsdelen ..." - ?

Somliga unga ser att de står utanför i ett nytt land med ett främmande språk. Betyder det, med Helena Myrstener, att barn och unga som tillhör majoritetsgruppen då lär sig "att de har en position i samhället. De står inte utanför. Deras identitet är den rätta." Att alla unga i landet har Sverige som fosterland - skolan ska fostra - fattar vi. Men de har inte samma fädernesland. Behöver det vara ett problem?

Vad gör vi när det är uppenbart att den ljusnande framtid ter sig olika ljus? Visst kan man tala om vikten av olika kompetenser, men somliga kompetenser som vi saknar i Sverige, saknas därför att de inte längre behövs. Barnen vallar inte getter, flickorna och kvinnorna hämtar inte vatten i en brunn långt borta. Är då den kristna utmaningen att "vara beredd att anpassa sig till människor som avviker från olika normer"? Det menar Helena Myrstener. Sharialagstiftning? Barngifte? Polygami? Kvinnlig omskärelse?  Och vilket är det rätta svaret på frågan vilken sorts underkläder en kristen kvinna får bära - en fråga som jag faktiskt inte kunde besvara utan hänvisade till avdelningen "En kristen människas frihet" (fast i sak fegade jag och hänvisade till syster Kerstin!).

Det finns kanske ett svar? Ska kristna underbyxor anpassas till underbyxor som kvinnor av annan tro bär? Religiösa brallor, liksom? Varför inte? Ska det vara teopolitik, så ska det väl? Och vilken är den kristna hållningen när det kommer till offentlig reklam för bh och trosor?

Är det inte en rimligare hållning att hålla sig till den lutherska tvåregementsläran och envetet hävda: "Att rätt, rättfärdighet och sanning blir upprättade, det är kristendom." (Carl-Henrik Rehnström, Trons tillägnande, Carex 1979 nr 4 s 191) Gott nog så.

Kristendom - men inte i första hand kyrkoprogram och alls inte teopolitik.
Den sortens kristendom blir politisk, förstås, men inte teopolitisk.
Det är denna finess som bevarar evangeliet som evangelium, en gåva men inte ett krav.