Liturgi är folkets tjänst, leitourgia. Också gammalkyrkligheten har firat gudstjänst, stått inför Guds ansikte i sockenkyrkan och tjänat Honom. Svart kappa, manipel i form av predikonäsduk i ärmen, exordium och tyst Fader vår är också liturgiska uttryck liksom att fromma män böjde sig djup ner i bänken och bad inför gudstjänsten med hatten för ansiktet.
Nu är det svenskkyrkliga livet så sönderfallet/sönderbrutet att det tydligen är omöjligt att se svenskkyrkligheten i de många svenskkyrkliga uttrycken. Kanske är det svårast i Mälardalen och i Göteborgs stift. Mälardalen på grund av den stabila sekulariseringen och Göteborgs stift på grund av de medvetet grävda skyttegravar, som inte ens Bo Giertz och Bertil Gärtner riktigt kunde överbrygga. En gammalkyrklighet som markerar hur "det brukar uttryckas i våra kretsar" uttrycker en sanning - men när det i Kyrkans liv blir till ett markerande av "våra kretsar" är denna sanning inte riktigt livsduglig.
Jag har dock sett något annat, en frisk gammalkyrklighet i Kronobergs län i samkör med en glad högkyrklighet och detta med en folkkyrklighet som inte (bara) var ett försök att med ideologi hantera ett besvärande faktum - folket kom inte till kyrkan och då talas, på sitt sätt konsekvent, just om "folkkyrkan".Det fanns ett Växjö stift med folk i kyrkbänkarna. Det fanns också i stiftet ett inflöde av lågkyrklighet, som var något annat än den självupptagna frikyrklighet som markerade stenhårt mot det kyrkliga Kronobergs län - "det mörka Småland". Kronobergsmissionen var missionsrörelsen riktad mot Kronobergs län och med budskapsannonsering i Smålandsposten också fram till 1980-talet (eller senare?).
När Svenska kyrkan fungerar, har fromhetsriktningar bidrag att ge till helheten. Men det finns skäl att upprepa att det finns två slags högkyrklighet. Den ena kan nöja sig med att lockas av det liturgiska, den andra är också läromässigt medveten. "Ser det bra ut, är det bra" till skillnad från en hållning där det som ser bra ut ska höras vara rätt för att vara bra. Det prästen gör i gudstjänsten ska vara uttryck för Kyrkans tro och Kyrkans tro lever vi i samklang med genom att samtala, be och sjunga med de heliga århundraden igenom. De heligas gemenskap är till mycket annat också en intellektuell samtalsgemenskap som kommer till uttryck i församlingens liv - gudstjänstliv. Nu.
Detta som en fundering när de gammalkyrkliga bibelläsare som bar upp Svenska kyrkans internationella arbete (läs: Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen) uppfattades inte ägna sig åt liturgi. Det gjorde de. Men de uttryckte inte saken så. De gick i kyrkan, helt enkelt. Och det fick följder för ansvarstagande internationellt.
Glädjer mig att denna vecka kunna börja bloggläsandet med denna goda text om gammalkyrkligheten mm. Intressant fundering, tack! Nu har väl dock ingen påstått att ingen liturgi funnits i gammalkyrkligheten men att fokus inte legat där, även om naturligtvis markörer för rätt lära funnits som exempelvis snusnäsduken som benämns som manipel. Det var ju en folklig föreställning som uppstått om att denna " manipel" var nödvändig för om den inte brukades av prästen ansågs denna tagen av de kyrkliga myndigheterna till straff! Vilket naturligtvis var en myt, en föreställning men en intressant sådan och den pekar på just de folkliga föreställningarna, som alltid funnits. Det är ju knappast förvånande att sockenbornas religiösa verklighetsuppfattning knappast varit identisk med prästens. Detta är en skillnad som lyser med sin frånvaro i DS förståelse av gammalkyrkligheten, som den beskrivs. Gammalkyrkligheten är nämligen något högkyrkligheten aldrig var, en folkväckelse. Högkyrkligheten är en prästväckelse, en inte helt oviktig skillnad. De två Göteborgsbisparna som namnges och sägs lyckats mindre väl att överbrygga klyftor är intressanta. Frågan är om det är sant. Nog byggdes broar. Samtidigt fanns skillnader ja. Vilka de var får väl framtiden forska fram. Själv tror jag det handlar om primärt Gud och människa, det brukar vara där skillnaderna går i dagen. / Magnus Olsson
SvaraRaderaJag tycker att du har slagit huvudet på spiken. Där en församling går mot en mer högkyrklig liturgi är det oftast prästerskapet som är drivande. Tyvärr också ofta med attityden "så här SKALL det vara". Dag Sandahl skriver om "hur det brukar uttryckas i våra kretsar". Det måste påpekas att detta i allra högsta grad gäller även högkyrkligheten! Jag tror att mycket vore vunnet om prästen hade mer lyhördhet för lokal liturgisk tradition. Kanske behöver man inte ha procession? Kanske kan antalet ljus på altaret vara ett annat än man själv önskar? Osv.
RaderaAnonym, kanske det, kanske det. Att DS tog upp begreppet " kretsar" var gissar jag pga att jag använde uttrycket i ett föregående inlägg och emedan han i sak inte hade något att säga om min kritik så var väl detta begrepp något att använda som räddningsplanka tillsammans med de konstruerade maniplarna för att undkomma mina ord om STOR KÄRLEK till Bibeln. Mycket riktigt finns kretsar också i högkyrkligheten men det är skillnad på fina kretsar och mindre fina, eller som Henric Schartau lär ha svarat sina döttrar som inte ville gå i aftonsång med illaluktande pigor " så kan mamseller dansa in i helvetet när pigor går in i Guds rike", se där två kretsar till! Nu skall jag inte kretsa mer men kommer fortsätta påtala : Bibeln mina herrar är viktig, mycket viktig. / Magnus Olsson som hör till dem som ber om att om jag kommer till himlen ej vill sakna någon och om jag kommer till helvetet inte vill springa på nån, av vänner eller ovänner.
RaderaI Sverige fick högkyrkligheten en annan utveckling än i England. Där blev den folklig, inte minst i arbetarstadsdelar, där den vanliga kyrkan upplevdes som något för medelklassen. Orsakerna till varför det blev så är många. Men resultatet kunde man ju se vid omröstningen om kvinnliga biskopar – det var lekmännen, som ju i engelska kyrkomötet röstar för sig, som fällde förslaget.
RaderaSamtidigt kan man säga att högkyrkliga präster i Sverige tog för stor hänsyn till det traditionella kyrkfolket. Ännu på slutet av 80-talet var det förhållandevis få högkyrkliga präster som hade 'vågat' införa söndaglig mässa. Som jämförelse kan man notera att F.Gunnar på 30-talet i Osby införde söndaglig mässa inom loppet av ett år!
Som biskop Bo Giertz skrev i sitt berömda herdabrev: Liturgi utan väckelse är det farligaste av alla kyrkoprogram!
SvaraRadera/Roland K
Giertz kommentar är på
RaderaPricken! Vilket bra synsätt. / Magnus Olsson
Tack f Roland för aktualiseringen av biskop Bos berömda herdabrev. Jag uppfattar "liturgi utan väckelse" liktydigt med "liturgi utan bot". Den "gamla" liturgin är aldrig utan bot. Biskop Bo skriver ju på s 64 att systemet har sina risker för själafienden. "Man vet aldrig när ett litet ord ur episteltext eller en rad ur en psalmvers faller i god jord. Därför är mörkrets furste aldrig riktigt nöjd med någon form av kyrklighet eller ritualism."
RaderaMärk väl att Biskop Bo skriver att "Liturgi utan väckelse är KANSKE det farligaste av alla kyrkoprogram" (s 63) samt på sid 64 "En väckelse som skall bestå måste fostra till ett andaktsliv"... "Väckelsen skall en gång taga slut... Men liturgin skall bestå". Väckelsen är alltså enl. Biskop Bo instrumentell och tjänande i förhållande till liturgin i vilken vi mottager Herren Jesu Kristi Ord som är Ande och liv genom predikan och sakrament.
Radera"KANSKE" stod det faktiskt också. Det gör en hel del skillnad. Gäller att citera rätt.
RaderaI Bo Giertz efterföljd
De kyrkofromma rörelserna kan samlas i gemensam väckelse, vilket bl.a. visat sig i Kungsbacka där de gamla "svartrockarna" deltar och gör genomsam sak med den något högkyrklige (och ännu något mer motorcykelåkande) kyrkoherden tog dit Oas sommarmöten.
SvaraRaderaLevande växande församlingsgemenskaper och en kyrkoherde som står i högt anseende i samhället.
Eftersträvansvärt? Nä, biskopen i Göteborg har varnat p.g.a. guilt-by-association åt alla möjlig håll som Missionsprovinsen, kvinnoprästmotståndare och någon väl karismatisk anglikansk biskop som besökte Oas-mötet.
Problemet med biskopens varningar är att han inte visar på det goda exemplet helt fritt från inomkyrkliga väckelserörelser.
Att högkyrkligheten i stor utsträckning varit en prästväckelse som här och var fått något bredare genomslag är alldeles riktigt. Ibland har högkyrkligheten tagit formen av medeltida mysteriespel med överklass-stuk.
SvaraRaderaGammalkyrkligheten fick ett långt bredare genomslag och kom att prägla hela landsdelar. Här kan man tala om genuin folkväckelse! Men det var en väckelse som åtminstone i sin schartauska form var hårt prästbunden. Tar man konskvent avstånd från lekmannaverksamhet och föreningsväsende blir man beroende av "väckta" präster.
Den gammalkyrkliga folkväckelsen i södra Sverige dog dock abrupt någon gång i mediet av förra århundradet. Så snabbt och radikalt har förändringen slagit till att Göteborgs stifts biskop nu frimodigt kan ställa sig i spetsen för den lokala gaypride-paraden.
Det vore spännande om det finns några undersökningar gjorda som kan kasta ett förklarande ljus över detta snabba traditionsbrott/sammanbrott och då tänker jag inte i första hand på biskopens tilltänkta promenad.
I sin laestadianska form verkar den här väckelsen ha haft större livskraft. Varför? Är det inställningen till lekmannaverksamhet som gjort skillnaden?
I övrigt är det väl så att vi nu står i en situation där uppfattningarna om vad som är Kyrkans tro verkar vara så vitt skilda att uppriktiga och djupgående samtal omgående borde föras inom SvK i ämnet. Om vi gemensamt ska söka fräscha uttryck för Kyrkans tro, är det väl bra om vi är någotsånär ense om vad som är Kyrkans tro? Eller åtminstone ense om vad vi inte är överens om. Bara som ett alternativ, menar jag, till att skapa enhet genom att vid prästrekryteringen konsekvent sortera ut "gammaltroende" samtidigt som man på löpande band köper ut misshagliga präster.
Instämmer men då måste den calvinska tanken om paradiset ersättas av den lutherska att den tanken är lag inte evangelium. / Magnus Olsson
Radera