I irrlärornas och villolärornas tid

Jag hajade till när jag plötsligt upptäckte rubriken för Heliga Trefaldighets Dag: "Gud - Fader, Son och Ande". Så uttrycks den villolära som är modalism! Rätteligen ska det heta "Fader och Son och Ande" eftersom personerna i Treenigheten inte ska sammanblandas. Hur kom modalismen in i Svenska kyrkan - och i hennes gudstjänstböcker? Sannolikt därför att någon nitisk folkskollärare tjatat om kommatering och bruket av ordet "och". Välvilligt kan jag sträcka mig till att modalismen är välvillig och omedveten - men det är just det omedvetna som sätter fart på mig.Djävulen gömmer sig i detaljerna.

Är det då inte bättre med den rena förnekelsen? En präst i Stockholms stift säger sig inte tro att Jesus är Messias. Det är i samma ögonblick en präst utanför Kyrkans gemenskap men också totalt utanför det som konstituerar kristen tro. Utan att tro att Jesus är Messias, Kristus, kan man inte vara kristen. Grundbulten är väck. Det kan man enkelt förstå utan att bli särskilt upprörd, kanske till och med utan att bli särskilt förvånad? Jo, kanske förvånad när det nu är en präst som icke-bekänner Jesus. Fast jag medger att jag gärna skulle vilja fråga biskopsmötet och säga: "Ni som blir förvånade över vad prästen sa, räcker upp handen." Vad skulle vi då få se? Jag vet inte. Samtliga biskopar skulle inte sitta med händerna nere. Somliga har fortfarande vett att förvånas över skeenden i kyrkolivet.

Jag är lite svag för den uppenbara förnekelsen och har svårare för den sublima. Som det där med glutenfria oblater från Ersta, som ingen präst på allvar kan påstå är bröd. Jag har ju gett er innehållsdeklarationen. Så vad är det prästen med löfte från Kristus räcker folket? Inte kan det väl vara det Kristus talade om och det Han knöt sin näravro till när det faktiskt inte är det element som ordet kommer till för att göra ett sakrament. Ni märker att jag tycks kunna det: Accedit verbum ad elementum et fit sacramentum. Varför blir det då inte stor uppståndelse när Ersta kränger något som inte trots läsande av sinstiftelseord tillbjuder kommunikanter sakramental säkerhet? O jag har fel i detta påstående eller detta tvivelsmål - varför blir jag inte utskälld? Eller bryr sig ingen om sanningsfrågor i irrlärornas och villolärornas tid? Finns det inget allvar i salighetssaken? Kan präster vara vad slags teologiska skojare som helst?

Och så till sist: Biskopen i Härnösand har i sin senaste kommentar preciserat med namn i vems rumpa hon menar agtt det finns finnar. Hon skrev om Dag Sandahl, inte bara om ölandskomministern med finnar i rumpan, ett skrivsätt som rent teoretiskt skulle kunna inbjuda till tolkningsmöjligheter. I sitt fortsatta skrivande är min stackars rumpa uthängd inför offentligheten med preciseringen att det är finnar i den. Jag förnekar, vilket var mitt första svar till rumpans försvar. Det fanns en del andra, för en biskop lika diskrediterande förklaringsmodeller. Jag skrev förstås ett påpekande till Ansvarsnämnden för biskopar att biskopen nu preciserat sig. Försämrar inte detta biskopens, om man så säger, sits? Och hur kommer det sig att Kyrkans Tidning, vår pålitligaste kyrkliga nyhetsförmedlare, inte uppmärksammat saken? Bara läsarna av denna blogg får en inblick, ja, hur man nu ska skriva ....