Dysterhetsforskning

Det började med nyheten i Kyrkans Tidning att fasteinsamlingen gick sämre än väntat. Sju miljoner under utsatt mål. 31,5 miljoner betyder ny satsning till sommaren att få in de sju miljoner som saknas i budget.
Jag är kluven. Jag vet ju att jag aldrig skulle kunan få en anställning i den fina organisationen. Varför ska den fina organisationen ha mina pengar då? Det finns kanske något klokt svar på den frågan.
Men nog vet vi också att den klassiska kyrktanten - född 1905-1925 - är borta. Där fanns alltså de som gick i kyrkan söndag förmiddag och engagerade sig för Tredje världen - och sambandet var inte oväsentligt. Liturgi och diakoni. Nu?

Därefter kom 2012 års kyrkostatistik. Man kan förstås tala om alla som kommer och vilka höga procentttal som egentligen redovisas för att understrykan hur stark Svenska kyrkan står och vilket utomordtligt arbete förtroendevalda, ideella och anställda utför. Det heter så. Den som "bara" firar gudstjänst brukar räknas - men mindre räknas med.

Välan! Vi läser om besöken i Svenska kyrkans gudstjänster 1990-2012 och finner att besöksantalet halverats. Från 9 miljoner till 4.5. Totalt antal gudstjänstbesök har gått från 24.2 miljoner till 16.3. Till muntrationerna hör att Svnska kyrkan numera också räknar och stolt redovisar inte bara öppen verksamhet (öppen förskola och skolklassers kyrkbesök vid jul och påsk - om vi har sådana, t ex) utan också uppsökande verksamhet. Besökstillfällen och antal uppsökta klasser räknas. Jag tror dock inte jag ska räkna om jag hejar på skolans elever eller pratar med dem. Men varför inte, egentligen? På det här viset får man siffran 2 miljoner för besök i öppen verksamhet och vid 25543 tillfällen har 8555 skolklasser besökts och 1959 grupper. Ska jag nämna att det sedan verksamheten började mätas år 2005 är de lägsta noteringarna?
 I regelbundna grupper finns det 155 340 barn och ungdomar

"Dysterhetsforskning" kallas detta som här bedrivs. Det är en vämjelig syssla. Den ska följaktligen inte bedrivas av ansvarskännande folk. De ansvarskännande berättar framgångssagor, annars håller de käft. Bortsett från ärkebiskop Bertil Werkström, som vid ett kyrkomöte fann anledning ta upp de då sjunkande gudstjänstsiffrorna. För det fick han kritik. Han förstörde den goda kyrkomötesstämningen, menade Stina Eliasson (C). Sedan dess har väl ingen ärkebiskop gjort om misstaget att tala sanning om läget inför kyrkomötet?

Vad hade hänt om dåvarande kyrkofonden redovisat 50% tapp?  Tanken svindlar. Hade kyrkomötet varit tyst? Vad skulle hänt om ett börsnoterat aktiebolag gjort det? Skulle man haft årsstämma utan att saken kom upp?

Hur kunde det bli så här? Därför att Svenska kyrkan fick fel biskopar, av kyrkopolitiska skäl gjorde sig av med den pastoralt orienterade högkyrkligheten (församlingsbyggarna), rekryterade lättingar till de kyrkliga arbetslagen (40 timmar i veckan är MYCKET tid!), strukturerade rakt åt helvete (för att uttrycka en teologisk sanning) och fick stryrelseledamöter på alla nivåer, som egentligen hade en annan agenda (nämligen partiernas). Se, där är en förklaring till det rådande eländet så god som någon. Säg gärna emot men med sakskäl. Jag lyssnar alltid och är, som bekant, sällsport fascinerad av det idiotiska. Var inte blyga! Kanske någon kommunikationsexpert kan förklara?

Kommunikationschefer får vi nu här och där, äldre prästmän rekryteras, tycker jag mig se. Kan man inte anställa ogifta damer? En ogift dam kunde då få den passande tjänstetiteln "kommunikationsmiss".
Det är inte så dumt att ha en sådan om det skulle inträffa att en begåvad journalist skulle be att få siffrorna för kyrkogång kommenterade.