lördag 11 maj 2013

Dysterhetsforskning

Det började med nyheten i Kyrkans Tidning att fasteinsamlingen gick sämre än väntat. Sju miljoner under utsatt mål. 31,5 miljoner betyder ny satsning till sommaren att få in de sju miljoner som saknas i budget.
Jag är kluven. Jag vet ju att jag aldrig skulle kunan få en anställning i den fina organisationen. Varför ska den fina organisationen ha mina pengar då? Det finns kanske något klokt svar på den frågan.
Men nog vet vi också att den klassiska kyrktanten - född 1905-1925 - är borta. Där fanns alltså de som gick i kyrkan söndag förmiddag och engagerade sig för Tredje världen - och sambandet var inte oväsentligt. Liturgi och diakoni. Nu?

Därefter kom 2012 års kyrkostatistik. Man kan förstås tala om alla som kommer och vilka höga procentttal som egentligen redovisas för att understrykan hur stark Svenska kyrkan står och vilket utomordtligt arbete förtroendevalda, ideella och anställda utför. Det heter så. Den som "bara" firar gudstjänst brukar räknas - men mindre räknas med.

Välan! Vi läser om besöken i Svenska kyrkans gudstjänster 1990-2012 och finner att besöksantalet halverats. Från 9 miljoner till 4.5. Totalt antal gudstjänstbesök har gått från 24.2 miljoner till 16.3. Till muntrationerna hör att Svnska kyrkan numera också räknar och stolt redovisar inte bara öppen verksamhet (öppen förskola och skolklassers kyrkbesök vid jul och påsk - om vi har sådana, t ex) utan också uppsökande verksamhet. Besökstillfällen och antal uppsökta klasser räknas. Jag tror dock inte jag ska räkna om jag hejar på skolans elever eller pratar med dem. Men varför inte, egentligen? På det här viset får man siffran 2 miljoner för besök i öppen verksamhet och vid 25543 tillfällen har 8555 skolklasser besökts och 1959 grupper. Ska jag nämna att det sedan verksamheten började mätas år 2005 är de lägsta noteringarna?
 I regelbundna grupper finns det 155 340 barn och ungdomar

"Dysterhetsforskning" kallas detta som här bedrivs. Det är en vämjelig syssla. Den ska följaktligen inte bedrivas av ansvarskännande folk. De ansvarskännande berättar framgångssagor, annars håller de käft. Bortsett från ärkebiskop Bertil Werkström, som vid ett kyrkomöte fann anledning ta upp de då sjunkande gudstjänstsiffrorna. För det fick han kritik. Han förstörde den goda kyrkomötesstämningen, menade Stina Eliasson (C). Sedan dess har väl ingen ärkebiskop gjort om misstaget att tala sanning om läget inför kyrkomötet?

Vad hade hänt om dåvarande kyrkofonden redovisat 50% tapp?  Tanken svindlar. Hade kyrkomötet varit tyst? Vad skulle hänt om ett börsnoterat aktiebolag gjort det? Skulle man haft årsstämma utan att saken kom upp?

Hur kunde det bli så här? Därför att Svenska kyrkan fick fel biskopar, av kyrkopolitiska skäl gjorde sig av med den pastoralt orienterade högkyrkligheten (församlingsbyggarna), rekryterade lättingar till de kyrkliga arbetslagen (40 timmar i veckan är MYCKET tid!), strukturerade rakt åt helvete (för att uttrycka en teologisk sanning) och fick stryrelseledamöter på alla nivåer, som egentligen hade en annan agenda (nämligen partiernas). Se, där är en förklaring till det rådande eländet så god som någon. Säg gärna emot men med sakskäl. Jag lyssnar alltid och är, som bekant, sällsport fascinerad av det idiotiska. Var inte blyga! Kanske någon kommunikationsexpert kan förklara?

Kommunikationschefer får vi nu här och där, äldre prästmän rekryteras, tycker jag mig se. Kan man inte anställa ogifta damer? En ogift dam kunde då få den passande tjänstetiteln "kommunikationsmiss".
Det är inte så dumt att ha en sådan om det skulle inträffa att en begåvad journalist skulle be att få siffrorna för kyrkogång kommenterade.

12 kommentarer:

  1. Varför inte försöka fylla redovisa "kyrkligheten"
    genom att redovisa antalet närvarande under söndgagens gudstjänst. Ta det i samband med annonseringen i våra dagstidningar.

    Varje församling/samfällighet - varje vecka under året.

    Som kyrkvärd är det för det mesta ankelt att räkna samman massorna. Präst,Kantor,kyrkvärdar(1-2),Kyrkvaktmästare plus ???ja hur många procent av församlingsmedlemmarnaa dyker upp??.

    Det är tur att kristendomen fungerar även i hemmen och förmodligen mer friskt än i kyrkan.

    Men kyrkan får väl inse att Gud ser allt. Tänk om han publicerade den statistiken!!!

    SvaraRadera
  2. Nu var det väl ändå inte så att det var ett så särskilt stort intresse för liturgi där de största kollekterna kom till det som fört kallades Missionen. Fast det beror ju på hur långt historiska perspektiv skall dras förstås. Det var väl snarare så att Missionens stora givare hade en stark kärlek till Bibeln, dess uppdrag och de arma hednabarna som levde i själsligt mörker. Visst har högkyrkligheten haft många goda missionärer men nog var det gammalkyrkligheten som stod för stolorna med Å! Detta är säkert inget sakligt argument, det är säkert " idioti" men vad gör man inte för sin medmänniska! Varsogod! Det blir min lördagsgåva innan jag gör en utflykt till Uppsala för att insupa andlig miljö genom att gå gata upp och ned, besökande antikvariat och gå på café. Bäst att tillägga att det står i almenackan att jag är ledig. Fast ledig är jag aldrig för det händer att vår Herre sänder nån han vill att lilla jag skall säga ett nådens ord också utanför de 40 timmarna. Skall bli spännande att se vad han bjuder på i Uppsala. / Magnus Olsson ( han med almenackan)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Magnus:kanske ett studiebesök på LO:s Europakonferens???

      Radera
    2. "Det var väl snarare så att Missionens stora givare hade en stark kärlek till Bibeln." Så sant!/Anders Brogren

      Radera
    3. Bäste anonym. Vad som försiggick i Uppsala på den fronten är mig obekant. Det första jag mötte i Uppsala var en man som kom fram och sa " hej mannen Jesus älskar dig", en svart man som troligen hade sitt ursprung i Eritrea. Näste kristen jag mötte var en butiksinnehavare som klagade på det onda som sker i vår värld. Det var uppenbart två olika perspektiv precis som ditt och mitt. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Framför härmed mitt tack till prosten Brogren för att han citerar mig korrekt och drar slutsatsen som jag självklart delar samt komunicerar med sitt namn. Tack! Hälsar Magnus Olsson vars mormors far var med när de hittade Calle dussins knapp i sandgropen hos smeden i Horred. / Magnus Olsson

      Radera
  3. Jag får som kyrkobesökare en bestämd känsla av att rikskollekt, men även mer lokal kollekt, oftare nu tas upp till svenska kyrkans internationella arbete än vad som var fallet tidigare med missionen och Lutherhjälpen. Rätta mig om jag har fel! Jag tror att det är ett försök att kompensera för minskade kollekter på de tidigare stora kollektdagarna till dessa ändamål./Gustaf Björck

    SvaraRadera
  4. I vår tids kristologiska fråga avstod den pastoralt orienterade högkyrklighetens företrädare från offret för att få behålla positionen. Du också, Dag Sandahl!/Bartholomeus

    SvaraRadera
  5. "Kommunikationsmiss" :)

    Var får du allt ifrån, dyre broder?

    Det här borde väl locka till ett skratt även hos Jan Sjöberg, lång borta i San Francisco. Annars har min gamle vän blivit tråkig på gamla da'r!

    SvaraRadera
  6. Den gamla klassiska kyrktanten var, givetvis med vissa undantag, inte särskilt intresserad av högkyrkligheten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, det fanns högkyrkliga kyrktanter också, 'Holy hens' – som de kärleksfullt! – efter engelsk förebild, kallades.

      Radera
  7. Att sådana epitet brukats i högkyrkligheten har jag inga invändningar mot men finner intressant. Så måste väl "hens" ha sin naturliga motsvarighet och det passar ju utmärkt i sammanhanget! Tack för den bilden. I gammalkyrkliga kretsar har nog bilden av får varit mer naturlig. Tillsammans med herde då. / Magnus Olsson

    SvaraRadera