Mikroförsamling

Allt är möjligt. Superpastorat, storpastorat, superkyrkoherde, storkyrkoherde är den ena extremen, den som blir normalitet nu, och till det finns å andra sidan något som kallas "mikroförsamling". Kyrkans Tidning (ni vet ...) återgav begreppet. Men kan en kristen församling någonsin vara en mikroförsamling? Där två eller tre församlats är Jesus efter sitt löfte mitt ibland dem. Det är väl inte alls mikro? Det är storslaget.

Bara i kyrkopolitikens och byråkratins skenvärld blir en församling en mikroförsamling och en kyrkoherde en superkyrkoherde. "Superman" blev på svenska "Stålmannen" för övrigt och om honom visste varje liten gosse av min årgång att Stålmannen hade rost i kalsongerna, ett konstaterande som var ohemult roligt på sin tid. Men följer jag Franz-Xaver Kaufmann, emeriterad professor i sociologi i Bielefeld, driver han en konsekvent kritik mot den kyrkliga byråkratisering som förväntas vara svaret på samtidens utmaningar. Det är det inte, menar han. Vi behöver en "pilgrimskyrka" och måste se att somligt av det vi nu tänker hör till det bestående, egentligen är 1800-tal och inget annat. Kaufmann är romersk katolik men hans kritik bär längre än så. Centralisering löser ingenting. Kaufmann pläderar för en ideologifri Kyrka, vilket jag kanske mest5 uppfattar som en ideologiskt självkritisk kyrka utifrån det som kallas Thomas teorem (efter sociologen William I. Thomas):
"If men define situations as real, they are real in their consequenses."

Feltänk får verkliga konsekvenser, de också. Upp med tankemodellerna på bordet, alltså. Vi måste kritiskt granska vad som styr utan att vi i förstone är medvetna om det förhållandet. Och det är mycket lätt, tänker jag, att en kyrka tar efter det omgivande samhällets beslutsmodeller, agerar på samma arena och vill vara relevant just där. Då blir det som det blir.

Har Svenska kyrkan valt något annat än en kommunal stordriftsmodell med möjlighet att införa stadsdelsnämnder för att möta framtiden? Jag tror inte det. Och då kan man bortom alla fina ord förstå hur det kommer att bli.

Pensionerade präster tycks ringa sig emellan och uttala sina bestämda meningar om det kyrkliga livet. De är kritiska. De manar, trosvisst, att Kristi Kyrka kommer att bestå men hoppas att sönderfallet går så fort i Svenska kyrkan att något nytt kan byggas upp. Jag gillar inte sådant tal, allra minst från pensionerade kyrkoherdar som i alla sina år tigit, aldrig delat sina farhågor med sina församlingar, inte bråkat med någon och bara distanserat sett Svenska kyrkan förändrats allt medan de förskansat sig i sina församlingar och gjort som man alltid brukat med ordet "det håller min tid ut". Sedan bjuds dessa pensionerade stötar årligen på kaffe i biskopshuset, har jag fattat.

Ska jag ansluta mig till det sällskapet och sitta där med bevarad själsfrid? Det går nog bara om doktor Alzheimer hjälper mig uppför trappan och sitter bredvid mig vid kaffebordet, förmodar jag.

Då frågar jag inte: "Hur kan ni sitta här och minnas hur trevligt det var under er så kallade aktiva tid, när det var då allt kraschade och motkristligheten triumferade genom lögnen som hållning och sveket som verktyg - och ni låtsades som något annat. Ert tigande bidrog till sönderfallet. Har ni någonsin älskat Svenska kyrkan, människorna - eller Jesus?"

Tacka dr Alzheimer för att jag inte frågar. Och tacka mig för att jag inte går på sådana tillställningar utan dr Alzheimer i sällskap.

Till dess tänker jag påstå att en församling där två eller tre samlats är en församling eftersom Jesus också är där och gör den kosmisk, alls inte mikro. Har jag någon gång nämnt att Frimodig kyrka reserverade sig i kyrkomötet mot stordriftsmodellen?