Bi-religious - so what?

Jag gick aldrig på seminariet om att vara bi-religös men insåg att det finns logik i galenskapen. Och det är just detta saken handlar om när man understundom ser vad de kristliga håller på med. Det fanns i Hamburg en särskild bibelöversättning där ordet Herre var utbytt mot "Kyrios - der Befreier". Någon av galningarna tål inte ordet "Herre", det åtgärdas. Men vad är det för kristendom som inte kan säga Herre? Vad är det för en Jesus man då håller sig med? Och denne Jesus skulle man inte kunna hålla sig med om inte de kristna slagits av insikten - och stått för den - att Han är just Herre. Ja, ni förstår.

För många år sedan skrev jag i vårt enkla församlingsblad om det fenomen som diskuterades då, nämligen bi-sexualitet. Jag undrade: "Men sticks dom inte väldigt mycket då?" Det var säkert en i församlingsbladssammanhang lätt igenkännlig vulgaritet - men folk var glada likväl. Bisexuell eller bireligiös eller biodlare - hugget som stucket.

Jag gick på professor Eva Illouz lysande föreläsning Single, Partnership. Family? Underrubriken var "Feelings in times of capitalism" och här redde sociologen ut en del sammanhang. Vår tid är en tid när vi drivs av ett behov efter det exklusiva. Kulturen är porös, den flyter och alla åsikter kan omfattas. Utmaningen tror jag mig ha uppfattat. Vi söker "ontological security": Knowing who I am and what I matter. Och någonstans finns en aning om det unika med varje individ. Dopteologi, tänkte jag. Varför förmår vi inte svara mot människors aningar med den gudmoliga uppenbarelsen och Guds eget handlande i Kyrkan?

De kristliga var också i Hamburg heklt klart för miljön. Precis som i Växjö stift, där stiftsadjunkten är miljöpartistisk politiker och nu lyckas ordna en dag för nytändning i miljöarbetet. Allt är gratis.
Man får höra Stefan Edman tala och pastor Virdung lägger ut texten om hållbar livsstil. Det gör hon "efter en god vegetarisk, ekologisk och till delar närproducerad och rättvisemärkt lunch".
Jag tänker dolskt: Är detta den politiska fräckheten upphöjd till något jag inte kan beskriva - att driva sina egna frågor - dvs miljöpartiets - och låta Kyrkan betala. För några gratis luncher finns inte. Inte ens vegetariska. Jag ogillar när de moraliskt högstående får köra sitt race och köra med andra, det är nog det hela.

Efter några dagars bortovaro finns det en del att hinna i kapp med. Bönen för grödan i går kväll i Honungstorp bevarar jag nog länge i minnet. Vi sjöng "Den blomstertid", jag sa lite om att jorden är Herrens, bad och välsignade. Stanley berättade lite om gården och människor i grannskapet och vi njöt av kvällssol, vårdofter och den där särskilda goda lukten från Östersjön och strandängar. Anders, som äger gården, är inte helt omedveten om hur vackert landskapet är. Men det återstod att läsa lite också.

Kommunikationschefen får på moppo av alla, tycks det. Det är ett tema att återkomma till - men som kommunikationsmiss måste väl saken nu betraktas?
Dagens Seglora är väl rätt snart körd - fanns något av intresse att läsa de senaste dagarna?

Kyrkans Tidning presenterar entusiastiskt den stordrift som har lika stora chanser att göra det Kyrkan ska göra som en isbit har i helvetet - men de nyanställda ser alla glada och lyckliga ut. Kyrkans Tidning ser att folkkyrkornas kris är en teologisk kris. Vad då kris? Det är väl just det som är finessen i de kyrkliga systemen, att de aldrig hamnar i kris? Annars hade man kunnat läsa vad jag skrev för 40 år sedan på temat folkkyrkokritik. Samtiden är verklig men den var faktiskt onödig. Och nu - lite bi-religion, en fuingerfärdighet att plocka ihop ur lådan det som passar för stunden, poröst och närproducerat. Ser ni inte? Det finns logik i galenskapen - men den är likväl galenskap.