Utan den Helige Ande

Det var gökotta i Tokenäs (väster om Byxelkrok, "Kroken", som vi säger) i går morse och då blev det under morgonpasset ingen tid över för bloggande.
Göken hördes inte. Visserligen gick vi i ett skogsparti och passerade det vattendrag där vikingarna dragit sina båtar ner till hamnen vid näset - Toke var vikingabonde - men göken teg.

Hembyygdsentusiasterna i Böda med Alrik i spetsen kan mycket som sin vidsträckta socken som har allt: alvar, lövskog, djup tallskog ängar, kust och byar, som kom till efter besluten om skiften. Vilka som bott i de olika små gårdar, som inte längre är lantbruk, fick vi veta, och när vi strövat runt och till sist tittat på vikingarnas gamla hamn blev det medhavt fika och andakt med välsignelse och psalm.

Det var läge att påminna om kyrkofadern Augustinus, som på 400-talet påpekat att alla inte kan läsa en bok (Bibeln) men alla kan läsa skapelsen och se Guds verk där.
Kunde jag inte bloggat därefter?
Motordag i Borgholm. Cruising på kvällen stan runt. Men under dagen kunde man se aktningsvärda bilar och vidunderliga maskiner - och folk, förstås.
Vi som kom norrifrån påpekade att på norra Öland var det 18 grader varmt. I Borgholm fukt och 12 grader. Vi talar om ett avstånd på 40 km. Välkomna till norra Öland, till solen och värmen.
Kunde jag inte bloggat på eftermiddagen? Gräset vid prästgården måste klippas och Pingstdagens kyrkvärdsmottagande och konfirmation förberedas en sista gång. Detta sagt, bloggar jag faktiskt nu.

Den erfarne prästen rakade sig också Söndagen före Pingst. Under bestyren slogs han av insikten: "Utan den Helige Ande gör människor vad Fan som helst."
Han gick till kyrkan och frågade kyrkvärdarna om det inte var så. violket kyrkvärdarna också förmodade, men tog då inte upp frågan om den onda andemakten skulle skrivas med stor eller liten bokstav.
Vid rakningen hade han stannat för att det ska skrivas"vad Fan som helst", för att kopplingen ska vara tydlig.
Vid tiden för första världskriget kunde det skrivas att "världen är andelös vorden", vilket kan uppfattas vara korekt men inte så precist - om man nu inte skulle säga at den andliga kampen blir till politik av det slag som leder till förstörelse.

Den erfarne prästen avslutade rakningen med ett vemodigt konstaterande att när Kyrkan tappar fokus
är detta en del av processen där Anden ställs på undantag. Det gör det svårt för människorna och deras vanliga liv.
Frågan om Kyrkans identitet - läs: Svenska kyrkans identitet så att vi inte blir otydliga - är inte ett de frommas egenintresse. Det är egentligen ett intresse för männisor, också för dem som inte får för sig att gå till högmässan idag. "Jag helgar mig för dem" är Kyrkans mönster och Kyrkan är människor som går till gudstjänsten och möter det heliga för att bära med sig detta heliga ut i världen. Av detta blir en hämningslöst värdslig Kyrka - men inte värdslig i betydelsen sekulariserad eller andelös.

Den erfarne prästen såg inte Melodifestivalen. Han gitte inte. Under veckan förstos han att Melodifestivalen liksom Pridefestivalen skulle uppfattas vara ett hbtq-projekt med gluitter och glamour. Det var "gaytätt" i Malmö hette det i radion och uteslutande hbt(q?)-personer talade i ett P4-program om saken, analyserade låtar och framträdanden.
Den erfarne prästen insåg, att frågan om Kyrkan och de homosexuella aldrig tagit upp frågan om den homoerotiska kultur i vilken flärd, glitter, glamour och poserande är en del. "Det sceniska" om ni vill. I den kyrkliga världen har det enbart handlat om "sådana det är synd om", en tänkt kyrklig specialgren. Men har det egentligen handlat om något annat - att legitimera en kultur? Glittret och glamouren? Scenen?
Har då Svenska kyrkan rätt omedvetet lockats att fatta beslut som haft ett annat syfte än det Svenska kyrkan fattat? Inte slå vakt om enskilda så mycket som att legitimera en kultur? Ska tolkningsnyckeln för Melodifestivalen vara hbt(q)-intyressena?

Den erfarene prästen såg inte Melodifestivalen. Han kände att det fanns en annan agenda under det han skulle underhållas med. Morden i Midsomer handlade i alla fall om en kör som sjöng i kyrkokören och om en illvillig domkyrkoorganist. Där kände den erfarene prästen mer igen sig. Och synden var synd, utan prut och omsvep. Sådant gillar en erfaren präst. Det går då att örstrå att utan den helige Ande så gör människor vad Fan som helst.