Ärkebiskopsval

Nomineringsmöte blir det i veckan. Uppsala nästa. Med tåg från Löttorp. Ja, jag måste köra till stationen först, men sedan blir det tåg enligt stiftets resereglemente. Flyget går, så för naturens skull kunde man tänka sig att det spelar mindre roll att jag inte sitter på planet. Men reglementet är klart. Tåg. Jag återkommer 23.30 efter väl förrättat värv. Med flyg hade jag varit hemma 20.30. 2x3 timmar av mitt liv på grund av Reglementet. Jag klagar inte, men behöver inte heller råd och anvisningar eller uppmuntrande tillrop på allt man kan göra under dessa sex timmar, när man hade behövt vara hemma och göra en del annat. Jag säger som prosten Edwall sa: "Natten är min, sa pigan."

Jag drömde tydligen om nomineringen. Vi satt vid ett stort bord och den som först begärde ordet var en journalist från Sydsvenskan. Han nominerade Antje Jackelén. Jag frågade vad tidningen hade med nomineringen att göra, men då blev journalisten sur. Ragnar Persenius nominerades också och en rätt okänd kvinnlig präst, vars namn jag glömt. Charlotte någonting. Sedan fick vi beskedet att några biskopar sagt nej. De hade inte den inre kallelsen. Jag påpekade lite försiktigt att den inre kallelsen var prövad inför prästvigningen. Därefter är det den yttre kallelsen som gäller. Andra avgör om någon är användbar i en syssla som kan vara tung och besvärlig - men i apostlarnas efterföljd måste biskopar och präster leva så att de riskerar att få göra det tunga och besvärliga.

Jag vaknade därefter med valpen vid mitt öra. Därför hann jag aldrig uppleva hur Eva Brunne nominerades eller Helle Klein. Man kan inte få allt utom insikten att det är svårt med biskopsval nuförtiden. Och då tänker jag faktiskt inte i första hand på Resereglementet och färden från Löttorp till Uppsala. Fast jag har sett en lista på 20 ej tillfrågade kandidater.

Som vanligt är det namespotting - och det med bred spottyta för också pensionärer dyker upp på listan. Det vi aldrig, säger aldrig, ägnar oss åt tycks vara att beskriva de utmaningar näste ärkebiskop står inför och vilka gåvor som då behövs. Sak före person, alltså.
Vem som än blir ärkebiskop, riskerar vi att få konstatera att valet faktiskt var betydelselöst.
Frågan som aldrig ställs över huvud är frågan hur vederbörande skött sina sysslor hittills. Jag talar nu inte för någon aktivistisk elitism. Man kan välja en biskop med den uttalade målsättningen att ingenting ska hända, det fattar jag. Och det är väljarnas val, som ska respekteras.

Kyrkostyrelsen och stiftsstyrelserna möts för sig, präster och diakoner i Ärkestiftet senare på dagen för sig. Jag vet inte varför. Borde inte nomineringsmötet vara till för alla som ska rösta och nomineringarna med motiveringar vara samtidigt?