I går invigdes den nya konstgräsplanen på norra Öland. Roland, kyrkvärd i Nordölands församling, talade. Hans bror Sigge klippte banden. Jag sa att "näst kärleken är fotboll den allvarligaste leken" och lite till och välsignade planen och folket.
Jag kunde inte se hela kändismatchen för det var mässa i Högby kyrka som vanligt, men efter mässan var det bankett som Sofie och folket på Kalk ordnat. Gott. Och kul med folk. Där var de, par jag vigt, föräldrar till barn jag döpt och något av barnen i barnvagn också. Där var gamla konfirmander och folk jag firat gudstjänst med - och förstås mött i samhällets vardagsliv på många sätt. Där var Rickard, som under dagen raskt ordnat sladden till min GPS, som hundvalpen Lovis raskt bitit av. Den som har en hundvalp på 14 veckor behöver alls ingen avbitartång. I det stora festtältet fanns människor jag, kort sagt, tycker om. Lite besvarad är nog den kärleken. Varför skulle man annars be prästen välsigna, när konstgräsplanen invigs?
Ska vi kalla det "prästglädje" och mena det där att folk kan vara glada över sina präster? Sommarprästerna Stig och Johan får från "Tacksdamma församlingsbor" Dagens Ros i Ölandsbladet. Den kontrasteras av kyrkopolitikers surhet. Harlevi, POSK, ville ha bort anställda som stod på lista till stiftsfullmäktige, inte till det lokala, vilket inte går. Och så slår jag upp Kyrkans Tidning, för det är torsdag. Kyrkans Tidning är, ja ni vet ... Där begår sig Ulla Rickardsson, C, och finner att man måste fundera när det är 100 procent anställda som är invalda. Så är det med Frimodig kyrka, heter det. Nu stämmer det inte riktigt för en pensionär är väl inte anställd och om någon är anställda i ett annat sammanhang än Svenska kyrkan är det väl också ett undantag. Men låt gå, Djävulen sitter i detaljerna så jag tar upp den stora frågan, den om demokrati. Om funderandets betydelse är jag i övrigt ense om Rickardsson.
Frimodig kyrka har gott om folk på sina listor och alls inte 100% anställda. Svenska kyrkan har infört ett kryssystem så att väljaren preferensröstar. Det har visat sig att valmanskåren vill ha in teologisk sakkunskap. Vilken förtroendevald C ska egentligen ha synpunkter på det? Väljarna är suveräna. Men jag känner en slags trötthet att arenan för det ingrodda prästhatet är kyrkopolitiken, inte invigning av fotbollsplaner.
Ulla Rickardsson har inte förstått kritiken mot politiska partier i Svenska kyrkan. Hon tror att kritiken riktas "mot oss som förtroendevalda som också har politisk hemvist". Det är till att inte ha förstått. Detta gäller alltså INTE kritiken. Frågan är om det partipolitiska systemet verkligen ska vara Kyrkans och om de politiska agendorna ska genomföras i Svenska kyrkan. Antalet motioner från de politiska partierna, S, C, M och SD, till årets kyrkomöte är 17 - av 96. S har tydligen åstadkommit fyra alldeles egna. Förklaringen är att det är kyrkoval, som måste organiseras. S kommer tillbaka nästa år. Moderaterna har lagt all sin tid på att skapa ny organisation - men återkommer med fler nästa år. Kan det vara så att partierna inte riktigt har något att komma med - förutom det gamla vanliga och mer av det? Det blir "kvinnoprästfrågan", alltid fräsch. Eller med Rickardsson ord till Jan-Anders Ekelund: "Alla människors lika värde är viktigt för mig. De beslut Frimodig kyrka röstat för i kyrkomötet har inte alltid haft de ambitionerna. Ett exempel är kvinnors rätt och skyldighet att lyssna på sin kallelse som knappast hade varit möjligt med ett större inflytande från din grupp."
Hålla, Ulla! Riksdagen beslöt om kvinnliga präster år 1958! Kyrkomötet instämde i stort i det beslutet, bortsett från att kyrkomötet införde en samvetsklausul. Vilka väljare försöker du lura? Frågan om kvinnor som präster har alls inte varit uppe till beslut. För min del tror jag inte man får göra som Ulla Rickardsson nu gör: luras. Vem i Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp skulle säga att vi inte ska lyssna till Guds kallelse? Ingen som predikade 2 eller 6 söndagen efter Tref i alla fall. Och det gjorde väl de präster som väljarna valt till kyrkomötet?
Ja,men Ni som pläderade för fri kyrka vad hade Ni väntat er? Nog är kyrkan mer politiserad i dag än före reformen 2000 eller?
SvaraRaderaBernt F
Prästhatet är ett intressant fenomen. Avser det alla präster - också de som underkastat sig en politisk agenda. De kanske borde prövas inför sina prästlöften.
SvaraRaderaDet finns kyrkor där präster vördas, inte för deras person utan för vem de är sakramentalt redskap för - Kristi hand och Kristi gärningar. Varför är det inte så i Svenska kyrkan? Är det bilden av prästen som överhetens förlängda arm tillsammans med fogden som ligger bakom?
Eller handla det om brist på tro? Kristus som utmanare av ideologier och värdesystem och prästen som det gudomliga Ordets tjänare - alltså en maktkamp?
le
Präster som böjer sig för den rådande politiska agendan tolereras av den kulturradikala nomenklaturan men föraktas eller ses åtminstone över axeln som folk man inte riktigt kan ta på allvar.
RaderaPräster som i sin egenskap av det gudomliga Ordets tjänare på någon punkt utmanar den politiska agendan, blir föremål för hat, men tagna på allvar som något som måste bekämpas.
Hur prästlöftena ska förstås i Svenska kyrkan avgörs numera av den politiska ledningen. Kategori två har inget gott att vänta av denna kyrkopolitiska inkvisition.
Men visst vördas fortfarande präster i Svenska kyrkan. Jag skulle vilja säga att det inte är helt ovanligt.
Sedan tillhör det vår svenskkyrkliga samtid att en del av prästhatet också kommer till uttryck präster emellan. De präster som tydligast lierat sig med den politiska makten drar sig inte för att uppvisa en direkt hatfull attityd mot s.k. högerkristna kollegor medan dessa får finna sig i att bli utfrusna vid kontrakts- eller stiftssamlingar. Beteenden av det slaget förekom knappast för låt oss säga tjugo år sedan. Jag betraktar det som en direkt följd både av den tilltagande politiseringen av kyrkan som av polariseringen i samhället.
Men den här utvecklingen karaktäriserar inte bara Svenska kyrkan. Jag menar att man kan se den också inom Rom där motsättningarna på sistone blivit så skarpa att en sittande påve kände sig tvingad att gå i pension. Jag tänker att liknande motsättningar också går att finna i den ortodoxa kyrkofamiljen, men väljer att gå direkt till Israel och relationen liberala-ortodoxa judar. Den av många vördade ultraortodoxe rabbinen Ovadja Josef tillhörande den sefardiska riktningen uttryckte sig nyligen på följande sätt om sina liberala trosförvanter (reformjudendomen): Tag er i akt för reformsynagogerna, ty från dessa utgår en stank som från helvetet självt. Ovadja J. är en mycket färgstark person. Kanske något i likhet med f. Gunnar :-) När jag vid ett tillfälle satt på en trottoarservering i Jerusalem och en lokalbuss for förbi, kunde jag på bussens sida se en stor bild på rabbinen med åtföljande maningsord (dock inte det ovan citerade). Därmed säger jag, godnatt! (Min uppkoppling här på sommarlandet verkar bara fungera nattetid!)
På tal om sakramentalt redskap och prästglädje. En kvinna i syföreningen berättade att när hon var liten så försökte man komma i beröring med prästen. Man tänkte och trodde i likhet med kvinnan som rörde vid Jesu manteltoft.
RaderaJohan Kalin
Resonemanget är anakronistiskt. Frimodig kyrka är en så ny grupp att den inte haft något med beslut om ämbetets öppnande för kvinnor att göra. Dessutom är Frimodig kyrkas linje försoning i ämbetsfrågan. Jag förmodar att alla våra representanter är för att alla, män och kvinnor, ska bejaka Guds kallelse, Fk är förmodligen mer för detta än vad många partier är, eftersom de ofta i första hand vill att man ska stå till förfogande när "partiet kallar" (oavsett vad Gud tycker). Det vi har olika åsikter om är vilka som Gud kan tänkas kalla till präster i Svenska kyrkan, men det är väl en betydligt mindre meningsskiljaktighet än att vara oense om vems röst man ska lyssna till när man värderar prästernas kallelse, eller hur? När partiåsikter och prästens partibok är viktigare än Guds vilja vid prästvigningar då är det illa för Sv k. Mycket illa. Personligen tänker jag att en präst som lyssnar på Gud alltid är en bättre skickad präst än en präst som inte gör det, oavsett kön. Därför är politiseringen av Sv k ett så mycket större problem för kyrkan och oss alla som älskar henne än meningsskiljaktigheter i ämbetsfrågan. I själva verket är det politiseringen som har gjort kvinnoprästfrågan infekterad. Med grundhållningen att Guds vilja gäller kan man sakligt, ödmjukt och nyfiket samt i respekt för sina kristna bröder och systrar, tillsammans söka Guds ansikte och Ord i de frågor som är aktuella för dagen, i förvissningen om att Gud i varje fall vill att vi älskar varandra och vill kyrkans enhet.
SvaraRaderaG Vennbergs inlägg är mycket insiktsfullt och klokt. Detta är den ödmjuka hållning i ämbetsfrågan vi alla bör inta, enl. mening.
SvaraRaderaRoland K
Allas vårt mål bör vara:
SvaraRaderaIngen gräsplan i detta land ska tas i bruk förrän prästen välsignat den.
LG
Samvetsklausulen bestod väl snarare av departementschefens uttalande i riksdagen än av någon åtgärd av kyrkomötet 1958, om jag minns rätt. Den upphävdes aldrig. Däremot upphävdes lagen om kvinnors behörighet till prästämbetet, jag vill minnas 1978. Samvetsklausulen ingick i förarbetena till den lagen och därmed försvann klausulen samtidigt med lagen rent juridiskt sett./Gustaf Björck
SvaraRaderaSamvetsklausulen formulerades i utskottsutlåtandet. Därmed får den väl sägas vara en åtgärd av kyrkomötet.
RaderaÅr 1979 tillsattes en statlig utredning som tog namnet "Kvinnoprästutredningen". Utredningen resulterade i ett betänkande, publicerat 1981, med titeln "Omprövning av samvetsklausulen. Män och kvinnor som präster i Svenska kyrkan" (SOU 1981:20). I denna utredning behandlas bl.a. samvetsklausulens tillkomst. Man citerar i betänkandet (s 26-27) en del av texten från utskottsbehandlingen (kyrkomötets särskilda utskott, SäU 1958:2) av regeringens skrivelse (skr 1958:1) till 1958 års kyrkomöte och fortsätter: "Det är dessa nu citerade uttalanden som närmast åsyftas med uttrycket samvetsklausulen."
Radera