Mässliv

Nej, inte mässa utan mäss. Mässliv av sämsta slag

Salander seglade till Sandvik och Olofsson kom med Silverlinjen - Tomasbuss, vilket är bra men inte riktigt så lokalpatriotiskt bra som Silverstrands. Olofsson fick vänta vid prästgården innan jag hann fram, för det var ledningsmöte i Borgholm. Där på torget (där en av drabanterna arbetar) köpte jag tre kronärtskockor och hallon. I Sandvik gick jag in i fiskaffären och frågade min gamla konfirmand vad jag ville ha. "Varmrökt lax", sa hon. "Med dill, med peppar eller utan något". Jag tog "utan något" för då kan man enkelt fixa någon roligare sås. Ett tag hade jag planer på fläskytterfilé men Frånvarande Frun menade att det var "tråkigt".

Salander var på gott humör när han efter sin seglats fick möta Olofsson och mig. Olofsson bestämde att han följer med Salander söderöver och tog efter vårt mässliv i augustimörkret Löttorps taxi till båten.

Hur festen gick? GT som inledning - "fjolldricka", sa Salander men drack. Under tiden kokade jag på enklaste sätt kronärtskockorna och fuskade med smöret, som jag bara la upp. Potatis och den smarriga såsen var det som behövde tillagas. Laxen var bara att lägga upp.
Det tog en liten stund, så jag fixade snabbt ihop några små tilltuggssnittar (löjrom, kaviar, rödlök, creme fraiche och lite rökt på rågsurbröd). Gnälldes det över fjolldricka tänkte jag att brännvin går väl alltid ner - särskilt om det är Grey Goose. Det gjorde det.

Familjen Lurton hade producerat vinet till skockorna och laxen. Var det kanske fjollvarning på det också? Överstarna åt i alla fall. Och drack och garvade rått åt överste Mörtbergs insats i incidentberedskapen.

Jag frågade om det önskades ost - och svaret blev att den inte fick vara för smaklös. Jag log och tog fram Skipper Staerk, en ost som till och med gör flugorna i köket yra. Så här när ungdjuren är ute, mönstrar de ett visst icke obetydligt antal, men jag går fram som en "Flugsmällar John Wayne" och gör processen kort med dem. Det borde imponera på överstar - men de kommenterade inte massakern. Salander tog nämligen fram en utriven tidningssida han hade i fickan och började läsa.

"Ärkebiskop Wejryd skriver i DN. Det handlar om kvinnoprästmotståndarnas situation som riskerar att förvärras och förutsättningarna för dem att leva traditionellt försvinner. Forskning visar att kvinnoprästmotståndarna, som är vana att anpassa sig till förändrade förhållanden, nu befinner sig på gränsen för sin anpassningsförmåga. Den press som kvinnoprästmotståndarna upplever leder till ohälsa. FN har uppmanat Sverige att förtydliga den rättsliga statusen för kvinnoprästmotståndare, stärka skyddet av deras rätt och stärka kvinnoprästmotståndarnas reella möjligheter till effektivt inflytande. Här slutar den första läsningen."

Överste Olofsson hade klart svårt att orientera sig. "Jag glömde en sak", la Salander till. "Kvinnoprästmotståndarnas rättigheter kommer att ligga i fokus liksom frågan om försoning." Olofsson funderade: "Betyder detta att ni äntligen får er upprättelse?" frågade han. Olofsson läser aldrig DN, bara Svenska Dagbladet. Jag låtsades pyssla med lite disk för att inte fullkomligt explodera av skratt. "A, jag läste visst fel. Det var inte kvinnoprästmotståndare. Det var samer", sa Salander. "Skriver ärkebiskopen om samer?" stönade Olofsson. "Hur fick han för sig det? Skrev ärkebiskoparna något om när hemmansägarna tog slut - eller hemmafruarna? Har ärkebiskopen någon synpunkt på försvenskningen av Skåne? Eller på att vi förlorade östra rikshalvan?"

Så långt fick jag visa min husmoderliga sida för att avvärja en meningslös diskussion. På torget i Borgholm hade jag inte bara köpt tre kronärtskockor utan också, som sagt, hallon, som jag mixade och passerade och nu blandade ut med Grey Goose. Överstarna kommenterade min lilla huslighet på vad jag uppfattade som nesligt sätt tills jag kontrade och sa att de kunde få Absolut med hallonsmak om det var det saken gällde - eller ingenting alls. De förtärde då med god aptit ett par glas av min nyttiga vätska. Vilken vitamin innehåller färska och lokalproducerade hösthallon?

Därefter flyttade vi oss för att dricka av de whiskyflaskor de stolt fört med sig. Penderyn och Bowmore rann lätt ner, såg jag.

Vi sa intelligenta saker till varandra om radiogudstjänster och pastor Wisti, men aftonen föll på, natten var inne och kamraterna skulle till båten. De kunde ha stannat, hade jag sagt, men tanken var att segla tidigt - och jag skulle ju ha en del prästerligt för mig. Bredbenta men tacksamma (för att inte säga fulla) gick de ut genom dörren. "Vi kommer gärna tillbaka till den ölverläggning du har med personalen", var det sista de ropade från taxin. Och det heter så: ölverläggning.

Jag vaknade tidigt. Jag tog mig nerför prästgårdens breda trappa i akt och mening att hämta doktorshatten och sätta den på huvudet för att förhindra att det sprängdes. Problemet var att man inte kan ligga till sängs med doktorshatten på. Återstod bara att sätta sig och blogga.

Fick de båda överstarna verkligen ingen nattamat? Jag försöker minnas och går ut i köket. Det måste de ha fått av glas, tallrikar och bestick att döma. Det förklarar också en del som i förstone tedde sig oförklarligt. Kommer det en IOGT-are och värvar medlemmar nu, skriver jag omedelbart på även om värvningen vore att utnyttja ett IOGT-arens temporära överläge.