Om överstar och undringar

Det tar sig inte för Dagens Seglora men jag ser i tidningen att efter en lång semester måste hjärnan varva upp i maklig takt. Utan Helle tror jag inte Dagens Seglora kommer upp i någon vidare takt alls. Å andra sidan - med en makligare takt ljugs det mindre. Det är väl bra?

Det som slår mig när jag läser de kristliga är att de framstår som så naiva. Det var de kristliga på Katedralskolan i Växjö också, tyckte jag men det är snart 50 år sedan. Och i militära sammanhang har jag stött på några kristliga också. De fick aldrig ihop det. Inte betygsmässigt, befordringsmässigt eller ansvarsmässigt heller. Chefen litade mer på en handfast man som jag. Ryktet gick, jag tror jag nämnt det, att jag var präst. En beväring frågade om det var sant och när han fått veta det sa han "Det kunde man inte tro". "Är du oförskämd karl?", undrade jag låtsat barsk. "Nä, tvärtom", sa beväringen. Jag förstår att ta emot ett beröm när jag möter det. Och beväringen och jag hade likartade erfarenheter av de kristliga mesarna. Jag erkänner att jag gärna höll lite distans till dem och hellre umgicks med de andra. Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare, som vi högkyrkliga säger.

Helena Ekhem menar att Pride kan lära kyrkan inkludera. Prideparaden är en verklig folkfest. "Pride verkar vara ett begrepp med större inkluderingspotential än mycket annat." Hon kopplar till sommarens konfirmander: "Trots sitt djupa engagemang och sin hängivenhet till den verklighet som är större, så har de svårt att kalla sig kristna, eller ens troende. Ordet Gud känns för laddat och begränsat." Men var det inte här Kyrkan genom konfirmationsundervisningen skulle rucka på en del och är det inte en skyldighet att bygga en levande, folklig Kyrka som människor just är stolta att tillhöra - glada att få vara med i söndag efter söndag? Är inte utmaningen att peka påp hur den kyrkliga motkultur är den medmänskliga kulturen, den som är mer än yta och förställning?

Att folk drar folk och trängsel ger trivsel, visste syster Karin som var diakonissa i Kalmar. Hon ordnade julbasarer i Skälbysalen, där folk hängde i krokig arm i takarmaturen för att alls få någon plats.

Samtidigt finns det ett problem med flockmentalitet, som alla vet. Kommer det mycket folk, ska folk vara där. Så i Nürnberg när det begav sig. Där var det glädje över att det tyska folket nu vaknade som ett folk och att alla kunde inkluderas i detta folk och få vara det man var: tyskar. Många kristna insåg att där måste de kristna också vara för att inte svika det tyska folket, samlat i den nationella rörelsen. Det gick som det gick. Ekhem tycker att den unga amerikanskan som tittade på paraden ska åka hem och berätta "om jublet och glädjen över att få vara den man är som kom till uttryck i denna kärleks- och stolhets manifestation." Fast Ekhems text slirar, för hon har ju för den unga amerikanskan berättat att alla i paraden inte är homosexuella utan utklädda. Vad är det för sammanhang där man blir sig själv när man klär ut sig?

Jag tror vi skulle tala mer om värde men också mer om värderingar.

Förresten ska man säga sig tro på alla människors lika värde. Jag har fler vänner än överstarna Olofsson och Salander. Överste 1 Uffe Henricson har ställt kontrollfrågan. Han var bataljonschef i Bosnien och frågade: Givet alla människors lika värde, hur många svenskars liv är du beredd att riskera för att rädda tusen balkanbor från en säker död? Frågan leder till förvirring. Vad svarar du själv? Och har verkligen alla lika värde - ger du ditt eget liv för vem som helst?

Sammanhaget hur man blir sig själv och vad det har med Svenska kyrkan att göra, ska jag återkomma till.