Uppgörelsen

Jag har läst Eskil Francks nyutkomna bok Giv mig, min son, ditt hjärta, Fri Tanke. När präster gör upp med tron måste andra präster läsa, förstås. Men uppgörelsen visar sig handla om att folk fortfarande efter 2000 år dör, i frågan om kopplingen mellan apostlarnas tro och Svenska kyrkan samt i problemet symbol eller verklighet. Det är det hela. Ingenstans avfärdar Eskil talet om Jesu uppståndelse. Det mesta han avfärdar tycks mig vara KG Hammars hållningar. Uppenbarligen har inte Eskil varit i stenbrottet i Gillberga och förstått hur kort tid 2000 år är. I Gillberga på Öland kan man nämligen se årmiljonerna avlagra sig i kalkstenen. Det är en nyttig övning på temat människans pyttighet och storhet. Är det inte på sitt sätt bra att Jesus dröjt med att komma tillbaka? Om han kommit för tusen år sedan, hade jag ju inte fått vara med? Och Guds rike är trots allt på färde.

Några sakupplysningar i Eskils bok tar jag på allvar. Beskrivningen av en barndom med tre predikningar varje söndag men absolut inte fotboll eller upplysningen att tre biskopar hängt sina biskopskors på lille Eskil funderar jag över. All av gammalkyrklighet eller frikyrklighet präglad uppfostran, fann inte sitt mål därför att den missade fotbollsmålet, gjorde bisak till viktig sak. Det har ställt till det. Att biskopar löper runt och hänger sina kors på små pojkar var en överraskande upplysning. Det visste jag inte - men det kanske bara händer med prästsöner, de som är i skrået kata sarka. Det sista är rena grekiskan.

Nu har ju Eskil ställts inför frågan att stå till förfogande som biskop. Han har svarat nej med motiveringen att den inre kallelsen inte fanns där. Det är feltänkt. Den som iklätts manteln vid prästvigningen har DÅ ställs inför frågan om den inre kallelsen. Därefter gäller bara den yttre, dvs prästen ska stå till förfogande när Kyrkan kallar. Bertil Werkström visste det och försökte få Eskil att begripa. Eskil ville helt enkelt inte. Den som drar sig undan, tar på sig ett stort ansvar.

Hade Eskil Franck haft lyckan att bli högkyrklig när han kom till Lund, hade hans gammalkyrklighet nog inte bara blivit rätt evangeliserad utan Eskil hade också haft tillgång till kamrater och själavård. Jag ser att han blir utmattad och får psykologhjälp när han hamnade i en meningskris efter att ha stått på ärkebiskopsförslag och glad insett att han inte skulle bli utnämnd. Hade han en själasörjare?

En själasörjare hade möjligtvis lagt märke till ett drag, som kanske är återkommande. Eskil är med men ändå inte. Han vet att han är konflikträdd. Han kommer till Lund höstterminen 1968. På Kiliansgatan är det kravaller. Han står strax bakom och bevittnar hus polisen rider in i den sittande gruppen av demonstranter, slår med sina piskor och arresterar ett antal. Han följer efter demonstranterna, som går till polishuset i Lund för att kräva att kamraterna ska friges. Eskil står med några andra "nära mittemellan" demonstranterna och poliserna vid polishuset. Att detaljerna om demonstrationen är fullständigt fel, minnesbilden en konstruktion, säger jag inget om. Till skillnad från Eskil var jag så att säga mitt i smeten och polisen gick några dagar senare runt med ett foto av mig för att försöka få mig identifierad. Men Eskils slutsats är intressant: "Alldeles klart bidrog denna händelse till att jag gradvis lämnade lydnadens slutna kultur för att i stället ta ansvar för det jag trodde, tänkte och ville."

Jag har alltid undrat över de som blev radikala utan att vara med i de politiskt radikala studiecirklarna, utan att läsa böckerna, utan att bygga bokcaféet på S:t Petri Kyrkogata. Eskil Franck, Martin Lind, KG Hammar ... Lite mittemellan, helt enkelt - men ack så radikala.

Eskil skriver avhandling om Den Helige Ande, Parakleten. Men hur är det - leder Anden Kyrkan, denna gemenskap som går utöver vår individuella begränsning, till hela Sanningen? Och när det bränner till med frågan om ansvar i Svenska kyrkan, drar sig Eskil tillbaka. Var det inte onödigt? Mittemellanpositionen går väl att förena med att vara biskop, så vitt jag kan se.

Anden grep den församlingspräst som en eftermiddag just i Lund utsattes för Eskils översitteri. Eskil markerade att präster av det slag som inte köper nyordningen i ämbetsfrågan egentligen inte hör hemma i Svenska kyrkan. Det var storslaget att få se den utsatte svara. Hans vrede uppfattar han fortfarande vara av Den Helige Ande själv. Jag undrar om Eskil fattade det. Som rektor kunde Eskil fortsätta jaga dissidenter, dvs de som tänkte som han själv rätt nyligen tänkt. De är alltid hotfulla och Eskil hanterade dem så - till den grad att salig Hellström ville starta en alternativ pastoralteologisk utbildning för Växjö stift. Biörn Fjärstedt ville det också. Det kunde kanske enkelt motiveras när studenterna kallade rektor för Frankenstein. Konflikträdda människor kan bli förfärliga och direkt farliga när de får makt över de svagare.

För egen del finner jag det förkastligt att jaga dem som inte kan försvara sig. Och föraktligt när Karl-Gunnar Elversson skulle piruettera för att bli kvitt sin gamla övertygelse och få bli lärare på Pastoralinstitutet. Då ställde Eskil Franck upp på hans sida men utan att ställa de moraliska grundfrågorna var det är för kyrka som arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg.

Hade Eskil ställt upp och blivit biskop i Göteborg, hade han och inte Anders Wejryd varit ärkebiskop nu. Så blev det inte. Eskil slutade fira gudstjänst och fann befrielsen i detta, manifesterad i att han avsade sig prästämbetet. Han skrev så till domkapitlet.