Var radiogudstjänsten bra?

Tidsnummer 111400 ringde överste Salander. "Var är du?" frågade jag - för så begåvat frågar man numera. "Danziger Gatt norröver, på väg mot Arkösund", rapporterade han. "Det finns inte tre av oss minsprängda sovjetiska ubåtar i Gattet", sa jag bara för att visa att jag är med. "Du har väl haft  dina gudstjänster, tänkte jag så jag ringer om radions Stilla rum", sa Salander. "Det var en religiös jävel som satt i rummet tillsammans med en muslim. Han visade sig vara en poetisk jävel också." Vad svarar man på ett så förfärligt språkbruk. Jag låtsades inte om att jag hört det stilla rummet när jag satt i bilen för gudstjänsterna jag skulle ha var 15 i Böda och 19 i Kroken. Det kunde bara bli intressant att höra vad Salander hört. Jag frågade. "Det var prat varvat med musik eller sång - eller möjligtvis tvärtom. Han pratade om livgiverskan. Jag fattade att vad som avsågs var Den Helige Ande", sa Salander. "Livgiverskan! Vilken religion är det?"

Jag hade, som sagt hört detsamma, men mitt språkbruk är inte så brutalt som Salanders. "Jag kan förstå att du har en poäng", sa jag diplomatiskt. "Och så talade muslimen. Han visste vad han trodde på. Men ska vi kristna fylkas i ett koncept där man är religiös? Jag trodde att vi är kristna för att ingenting annat än Verkligheten duger." Jag hummade för att visa själasörjarnit - man gör så om man inte ställer en inkännande motfråga av typ "så du känner att radiogudstjänsten inte motsvarade dina föreställningar" eller så. "Det var mycket vanmakt och otillräcklighet också", sa Salander. "Som om tron skulle vara en snuttefilt. Den religiöse jäveln körde sedan med illa tuggad religionspsykologi och lite Buber. Så var han emot fundamentalism också. Till sist trodde han att konst och poesi var viktigare än dogmatik." Jag, som hört det hela, fick väl ändå bejaka att så hade det sagts. "Det brukar hamna där", sa jag. Inkännande.

Jag berättade inte för Salander att blodtryckshöjande stunder i Stilla rummet kan orsaka trafikolyckor och att jag haft en svår stund i den alltmer framrusande bilen. Det blir lätt så när högerfoten pressas mot durken där gaspedalen sitter. "Hur var musiken?" sporde jag. Då fick jag vara tacksam att Salander seglade i Östersjön, annars hade han smällt någonstans. "Utslag av pissträngd fromhet", hojtade Salander. "Du vet det där att man kan allsköns låtar och låtsas att de är fromma och säger precis det du vill höra." Jag förmodade att det nog är så att man fortsättningsvis ska gå i kyrkan hos någon man litar på men undvika den där andra religionen, den i radio. Man blir bara upprörd och det kan inte vara bra.

För att lugna Salander frågade jag försiktigt om veckan som ligger framför oss. Han kommer med sin segelbåt till Byxelkrok eller Sandvik. Olofsson tar Silverlinjen och så möts de för att segla ihop några dagar. Olofssons problem var bara att han gärna ville åka Silverlinjen med Pelle. Jag måste ringa Christin på Silverstrands och fråga när Pelle, överstelöjtnant i KA och gammal KA2-officer innan han hamnade som expert på Marinstaben, kör. Jag påpekade att det finns fler officerare som kör Silverlinjen men ska kolla vad som gäller. Antagligen kommer Salander till Öland på onsdag och då kan Olofsson ta sig ´hit efter att han fått besked om chaufför på tisdag eller onsdag.

"Vi ordnar allt", sa jag. "Ni kan bo i båten eller i prästgården, vilket ni vill. Men det blir en kväll i prästgården." Salander svarade: "Vi tar prästgården för ingen kan väl skjutsa oss till båten efter en prästgårdskväll, får man hoppas. Om vi kommer onsdag - firas då en anständig mässa som vanligt i Högby, alltså en kristen gudstjänst och inte något religiöst mumbojumbo?" Vad svarar man på slikt tal. Jag sa: "Vad tror du?!"