Myt och verklighet - mer om kyrkoherde & kvinna

Hur skulle intervjuer med 25 manliga kyrkoherdar se ut? De skulle förstås inte fokusera kön. Är det bra eller dåligt? Men vad skulle de fokusera? Vad är och gör en bra kyrkoherde - är beredd att gå in döden för sina komministrar eller något mer modest?  Eller är Kjell Wiklunds beskrivning av dem korrekt - de lyfter en hög lön och utbildas fortlöpande för ett jobb de inte klarar av. Det var ju så han skrev. Myt och verklighet är sannerligen något att tala om.

Några kvinnliga kyrkoherdar klagade i intervjuerna över att de förväntades vara kvinnliga, moderliga, omhändertagande. Det är kanske inte så konstigt. Reformen med kvinnor som präster infördes med precis det argumentet. "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Det var 1950-talets reklamslogan för reformen. Varför klaga när det nu ställs krav på att reformen ska ge det som utlovades?

Om någon då drar slutsatsen att det kanske inte var så mycket bevänt med jämställdhetsargumentet, är jag böjd att hålla med. Britta Stendahl noterade det när hon intervjuade en kvinnlig präst i Stockholm som uppenbart sysslade med de mjuka frågorna - var det detta reformen lett till? Hon var kritiskt undrande. Det kunde hon vara. Hennes pappa hade slagits för reformen.

Annars funderar jag över manliga kyrkoherdar som kommenterar intervjuundersökningen Kyrkoherde & kvinna. De övertygar inte rent intellektuellt. Tvärtom, en del framstår som rätt korkade, ovilliga att göra komplexa situationer och frågor rättvisa. Jag antar att det är denna förmåga som gjort dem till kyrkoherdar. Bara för att ni inte ska tro att jag fablar så ger jag er nu de tre ord uppsättningen manliga kyrkoherdar använder om sig själva: 1. Engagerad, allvarlig och glad. 2. Öppen, engagerad och positiv. 3. Analytisk, vetgirig och demokratisk 4. Handlingskraftig, engagerad, arbetsnarkoman 5. Energisk, öppen, nyfiken.

Dt låter något. Jag är komminister. Jag skulle inte vilja vara komminister åt någon av dessa kyrkoherdar. Vilken självbild de har - men hur ser deras verklighet ut? Jag vet inte. Varningssignalerna tar jag på allvar. Jag tror att detta uppblåsta är en del av kyrkokrisen.

För egen del blir jag nöjd. Jag är inte bara emot kvinnliga kyrkoherdar. Jag är numera emot kyrkoherdar, klassen av fina präster. Och jag undrar skrattande hur kontraktsprosten, kyrkoherden och doktorn Pehr Edwall skulle ha presenterat sig! Eller apostlarna, fast det vet jag egentligen. Aposteln Petrus hade inte platsat i laget av så utomordentligt kompetenta kyrkoherdar Svenska kyrkan håller sig med. Varför går siffrorna då ner? - det fattar jag då inte.

En del var inte bättre förr, men det är värre nu, som sagt.

Hugo, som börjar årskurs 5 idag och därmed är äldst på skolan, som är en F-5-skola, hade i födelsedagspresent önskat att få gå med sin morfar och se Kalmar FF spela. Jag köpte biljetter. På väg in på Kycklingplan konstaterade jag att skillnaden mellan kyrkan och arenan är att det är karlar som går på fotboll. "Fast du gillar väl att det är kvinnor i kyrkan?" sa Hugo. "Jag vill ha blandat", svarade jag. Men jag medger att jag imponerades stort av den kvinna som lite upprörd analyserade matchen efteråt med orden att KFF-spelarna stod helt fel. Det kan man ju säga när Malmö FF vunnit med 4-1 (och så var det). Hur Hugo tog förlusten? Med större fattning än jag förväntat. Men, om man så säger, genusskillnaden och åldersskillnaden mellan fotbollsfans och kyrkogångare är uppenbar. Även om någon som såg mig konstaterade att de haft Gud med sig på matchen. MFF-are var han. Jag hann i vimlet inte svara att där två eller tre har samlats så ....