Mera efter Eskils bok

Eskil Franck är utbildad nytestamentlig exeget, bibelforskare. När det kommer till frågan om kvinnliga präster, som han uppenbarligen funderat över, kommer han nu fram till att denna fråga, "i praktiken redan avklarad" handlar om hur trons fundamenta klarar mötet mede dagens verklighet. Det blir då omöjligt att göra kvinnoprästmotståndet till ett teologiskt och praktiskt reservat. I grunden handlar det om patriarkala strukturer i bibeltexterna. Eskils "icke-nej" övergår till ett "tydligt ja". Kvinnors tillträde är värt att "bejaka som en tydlig gåva till vår tid", heter det.
Det är lite roligt med exegeter som blir klara över hur strukturerna var dåförtiden och kritiskt kan resonera om eller göra upp med det - men alls inte är motsvarande kritiska till sin egen tids strukturer. Och självfallet ger de sig inte in och gnetar ytterligare med bibelord, det som de yrkesmässigt utbildats för eller tar upp andra exegeters arbeten och mal ner dem.

"Några teologiska strider på riktigt" får Eskil senare ta med kyrkans ledning.
Det handlar alltså om prästkandidater som är aktiva kvinnoprästmotståndare. De går inte till nattvarden när kvinnliga lärare förrättar mässan, skriver Eskil. Förrättar! Detta är en inbyggd kränkningsmekanism och de kvinnliga prästkandidaterna "blev - med rätta - minst sagt upprörda". De förväntade sig att dessa prästkandidater skulle avstängas. Det kunde inte rektor Eskil göra men han drev frågan mot biskoparna Hellström och Fjärstedt (som vi fick informationer från i en bloggkommentar här i går!) Eskil är finkänslig. Salig Hellström dog i en bilolycka och konflikten dem emellan reddes aldrig ut. "Den ouppklarade konflikten sörjer jag fortfarande."

Eskil Franck ser sitt agerande som nödvändigt. Han försökte hävda och genomföra ett beslut som fattats av kyrkan och biskoparna själva. Samtidigt kan han uppröras över att Karl-Gunnar Ellverson, som liksom Franck tänkt om i frågan och förs fram som lärare på Pastoralinstitutet med studenternas och institutstyrelsens stöd, avvisas av Utbildningsnämndens ordförande. När ordföranden står fast vid sitt nej svarar Franck att valet är att utnämna eller se sig om efter en ny rektor. Lyssna nu!
"Jag tyckte det var helt oacceptabelt att de på en nivå och ett sammanhang långt borta från vardagsverkligheten av kyrkopolitiska skäl valde att bortse från den genomgripande prövningsprocess vi genomfört." Men det är alltså inte egentligen kyrkopolitiken Eskil reagerar mot.

Lika intressant är det när Eskil storståtligt deklarerar: "Varje människa måste få utrymme för att byta ståndpunkt och bli respekterad för den nya hållningen. Att bli tagen på allvar för det jag står för just nu utan att tidigare ståndpunkter ska kasta misstänksamhetens ljus mot mig är en intellektuell hederssak." Men att inte byta utan stå fast vid en uppfattning - det duger alltså inte? Vad avslöjas? En prästson och prästsonson som tror att alla bara kritiklöst tagit över något hemifrån. Rätt avslöjande och lite ynkligt.

Eskil är inte särskilt elak när han skriver om personer i sin bok (och uppfattar att han för en teologisk strid när han utan personlig hänsyn försöker torpedera prästkandidater och sabba deras framtid, inte elak alltså) men Helge Brattgård karaktäriseras som "en pensionerad biskop med synnerligen  stor självuppskattning". Det säger en del.
Eskil var huvudsekreterare i Bekännelsearbetet och Helge Brattgård ordförande (han fick med tiden bytas ut för arbetet funkade inte). En dag när jag disputerat ringde Eskil mig och sa: "Helge har gett mig i uppdrag att ringa dig och säga att du kan få skicka över din avhandling till honom." Jag svarade: "Den kan Helge köpa själv." varpå Eskil sa: "Jag trodde att du skulle säga det."

På bilderna ser jag att Eskil Franck numera har glasögon av samma typ som far och farfar och bilden på framsidan berättar nog att Eskils väg var utstakad. Det är mest detta Eskil bearbetar i sin bok, ser jag. Ibland är det riktigt sjukt i det kyrkliga. Synd att det ska gå ut över människor.