Kyrkoherdar missfirmas i SKT

Kjell Wiklund berättar i senaste numret av SKT om präster han mött. År 1969 sitter prosten Yngve hela dagarna och läser sitt latin. Prästen på landet år 1975 har något att göra nästan varje dag. Och 1986 skriver kyrkoherde Bertil i sin ämbetsberättelse som svar på frågan vad som kännetecknar den gudstjänstfirande församlingen: "Den gudstjänstfirande församlingen kännetecknas av sin frånvaro." Kyrkoherden som år 1953 hade 374 församlingsbor blev inte störd av dem. Det hade varit stilla i veckan bortsett från en begravning. Som det brukade.

Är det livet i Stockholms stift och Strängnäs stift som skildras? Så vad blev det av församlingsrörelsen egentligen? Men det fanns präster som arbetade också. En fader Gunnar, en PO Sjögren, en Rune Klingert .... Problemet med overksamheten i Svenska kyrkan under decennier är inte själva overksamheten utan insikten om att det fanns alternativ. Om man ville.

Kjell Wiklunds poäng är att fråga om det verkligen var bättre förr. Det var det inte. Men om det inte var bättre förr kanske det likväl är värre nu?

Jag är inte överens med Kjell Wiklund att talet om "den dubbla ansvarslinjen" syftade till att separera präst och kyrkoråd från varandra eller att det gällde att hålla stånd mot den folkligt förankrade självstyrelsen. Saken gällde sedan1920-talet och biskopsmotionen att hantera risken som fanns, att Svenska kyrkan kunde övertas av andra intressenter. Sven Thidevall och Daniel Alvunger hör till dem som analyserat. I sin mest extrema form handlar det om att kyrkofullmäktiges uppgifter skulle övertas av kommunfullmäktige. Läs CA Hesslers bok Statskyrkodebatten. I kyrkovalstider kanske man skulle ha lite pejl på vart partipolitiseringen syftar - och allt annat än detta syfte är förstås tjänstefel av de politiska partierna. Partier är till för att skaffa sig makt och inflytande. Just därför måste Svenska kyrkan stå fri från politiska partier. De som är partipolitiskt engagerade i världen blir i Kyrkan personer med politisk och annan kompetens men inte partigängare. De håller sitt politiska parti utanför kyrkolivet samtidigt som de kan vara glada och stolta över sitt parti och dess insatser i världen.

Kjell Wiklund levererar så några beska tankar. Kyrkoherdarna blir verkställande direktörer. Det är Wiklund emot. Var spårar vi i Svenska kyrkan några drag som skiljer från de rådande ledarskapstrenderna? Kyrkoherdarnas löner har skapat ett onaturligt glapp till medarbetarlöner - samtidigt som kyrkoherdar ska ha utbildning, fortbildning, kompetenshöjning. "Alltså: vi vill ha högre lön, men vi klarar inte jobbet."
Wiklund vill se kyrkoherdarna som försteteologer, en som ska förmedla sin teologiska iver. Och så ska kyrkoherden vara i kyrkans kor samt på torget - risken är att bli inlåst i organisationen - samt helst försöka finna ett boende i församlingen.

Vad ska en enkel komminister på landet säga om detta? Skratta hjärtligt, förstås. Kjell Wiklund sätter fingret på ömma punkter när han uppenbarligen inte vill det som är.
Han talar om chefsuppgiften som man har och ledarskapet som måste erövras. Jag undrar om kyrkoherdars chefsuppgifter - de markeras som stora men märker komministrarna så mycket av det? Det blir väl mest sammanträden? Och när mötte ni senast en kyrkoherde - en enda - som förmådde samla sitt folk, samla ihop deras insikter och entusiasmera till något gemensamt?
Vi låtsas ledarskap men det fungerar inte med en hop sjattar som kyrkoherdar.
Många är valda för att de är havliga, möjligtvis trevliga.
Några har en självöverskattning som påminner om den nyutnämnde vicekorpralen, som samlade mannarna och skrek: "Jag kommer att vara hård men rättvis." Historiens roliga poäng är att vicekorpral var en manskapsgrad.

Har jag nu reflekterat över något annat än att det varit organiserat svagsinne när folk systematiskt plockats bort. Först som biskopskandidater, sedan som domprostkandidater (regeringens verk), kontinuerligt som kyrkoherdar (lokala kyrkopolitikers verk -om det inte var tredjegångstillsättning, då kunde det bli annorlunda) och till sist genom att införa yrkesförbud (kyrkopolitik). I en organisation som utsatts eller utsätter sig för konsekvent brain-drain blir det så. Och det kommer att fortsätta.

Att jag närmast reflexmässigt tar avstånd från den kritik som Kjell Wiklund levererat, fattar ni. Jag har lärt mig. I Svenska kyrkan är kritik av Wiklunds slag kärlekslös. Den bottnar i hans personliga bitterhet över något odefinierat och är ett utslag av utstuderad elakhet. Klart att vi alla tar avstånd inte bara från kritiken utan från Kjell Wiklund också, när vi ändå är igång. Samtliga kyrkoherdar i Svenska kyrkan är dugliga chefer och beundrade ledare, slår jag nu fast. Ingen kritik mot mig för undergrävande av förmans ställning.