Samvetsklausulen

Ett par kommentarer har gett besked om samvetsklausulen men det kanske ändå är av intresse att komplicera frågan?

Riksdagens två kamrar tog beslut om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst våren 1958. Då hade kyrkomötet sagt nej till reformen hösten 1957 och kyrkomötet hade vetorätt. Sedvanligt var det också så, att kyrkomötet först fick säga sin mening och så skulle riksdagen okeya saken. Nu var goda råd dyra. Regeringen fann sig nödsakad att föra frågan till riksdagen och så fick ett nytt kyrkomöte inkallas, ett som nu skulle bekräfta riksdagsbeslutet som var ett annat än kyrkomötets beslut några månader innan. Att det skulle bli så kunde man veta. I statskyrkosystemet fanns det en viss kontroll över det kyrkliga livet. Det var kyrkomötet 1957 som överraskat genom att trilska. Det var oväntat.

Välan, frågan kom till det nyvalda kyrkomötet 1958 och skulle transporteras igenom systemet. Det blev inte riktigt så enkelt. De kandidater som gick prakten (dåtidens pastoralinstitut) och alltså skulle prästvigas kring julen, frågade genom sin ordförande Karl-Erik Johansson, Visby stift, om de som inte kunde bejaka ordningen med kvinnor som präster kunde avlägga sina prästlöften. Ärkebiskop Gunnar Hultgren samrådde uppenbarligen med biskop Bo Giertz, som avfattade ärkebiskopens svar till prästkandidaterna. De kunde avlägga prästlöftena också efter beslut om kvinnor i prästämbetet.

Under utskottsarbetet formulerades så en passus som inte fanns i riksdagsbeslutet. 

Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla. att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem.

Det politiska problem som nu uppstått måste lösas. Besluten i riksdag och kyrkomöte kunde uppenbarligen uppfattas vara olika. Det löstes så, att ecklesiastikministern i sitt kyrkomötesanförande instämde i utskottets formulering och alltså bekräftade saken. Inte förrän i går slog det mig att riksdagens beslut knappast kunde hanteras på det viset om man ska vara formell - men eftersom ingen förmodades bråka kunde detta uppenbara ministerstyre över riksdagen passera. Annars hade vi varit tillbaka på ruta ett - och en konstitutionell kris, som fått lösas genom nya riksdagsbeslut.

Det långa talets korta mening är att det var utskottet och kyrkomötet som gav de löften som samvetsklausulen innehåller.

Texten blev i formell mening motivtext till en lag men var i sig ett löfte. Carl Strandberg påpekade det i kyrkomötet 1982. Staten kan stryka lagar och med dem motivtexter, vilket var vad som skedde (jag har alltså varit med om att i total enighet avskaffa den år 1958 stiftade lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst. Sug på den karamellen!), men Kyrkan kan inte springa från sina löften. Motivtexten faller men löftet kan inte så enkelt nullifieras. Menade Carl. Det menade och menar jag också. Det etiska problem med löftesbrottet kanske skulle fokuseras, eller vad säger ni goda kyrkokristna?

Hur gick det sedan? Det är berättelsen om svikna löften. Egentligen är det en rätt dyster läsning där varje försök att hitta modeller för samexistens, utan att peta i människors övertygelser, mötts av åtgärder som syftat till att marginalisera för att eliminera motståndet - och motståndaren.