Konstruktiv självmedvetenhet

Konstruktiv självmedvetenhet är självupptagenhetens motsats. Den bottnar i en insikt om att Gud ville mitt liv och har en del som ska bli gjort - av mig. De gåvor Gud försett mig med, när en spermie kom före alla andra och tog sig in i ägget just den där månaden i januari/februari 1948, ska bli till nytta.

Ingen ville ha mig men Gud ville, tror jag mig kunna säga. Och hade de som låg med varandra velat ha barn hade de inte kunnat säga att "vi ville ha just en som jag" - för de visste inte vem jag är.
Så döptes jag med mina unika namn i kombination för att alla skulle höra markeringen att just jag i dopet blev Guds barn - och då talar vi december 1948. Ett rätt händelserikt i historien, må jag säga.

Så har det fortsatt. Jag kan inte påstå att jag med iver var morgon hoppat ur sängen med ett glatt "på a't igen!" men somliga uppgifter har efterhand utkristalliserat sig - och några uppgifter som jag kanske kunde tänka mig att ägna mig åt, blev inte mitt yrke. Några präster och, antar jag, förebedjare hjälpte mig att se en prästkallelse. Det tog mig lite när jag såg att man inte behövde vara dum i huvudet, pissträngd och/eller hällörad för att vara präst. Det fanns ju intellektuellt hederliga präster - Nils Norlin, Henrik Svenungsson, Sven Hultman, GA Danell, Jan Redin, Ingvar Hector, Harry Ljungar - och efterhand många fler samt en uppsättning riktigt bra teologie studerande. Jag fick meddela regementet att jag avstod och det är klart att mina militära karriärplaner 1964/65 något stäcktes av fanjunkaren som när jag meddelade att jag skulle enrolleras svarade: "så djävla dum är du väl inte?" Nå, jag har ju fått vända klack likväl och skolats väl. Jag har fått betyg också, och fattat att det jag kan i det kyrkliga trots allt inte är helt värdelöst. I krigsmakten får man ju vitsord, kan veta var man står och mellan varven nästan generande beröm eller uppgifter över grad/befattning. Krigsmakten är en annan miljö än Svenska kyrkan. Där får man erkännande för gjord insats. Där har jag mött en sammanhållning av helt annat slag än det som varit svenskkyrklig vardag. Och skenhelighet har ingen anklagat mig för. Kanske inte heller helighet.

Men nu var jag orättvis mot prästerna i Växjö stift som år 1979 röstade in mig i kyrkomötet. Det var dristigt gjort. När rösterna räknades i domkapitlet kunde ledamöterna inte hålla sig. De uttryckte hur fräckt detta inval var. Domprosten Hallgren kom nämligen inte in. Jag gjorde. I det lokala startades en ALF-grupp, Arbetsgrupp för en Levande Församling. Jag valdes in i kyrkomötet 1982 och tänkte att därefter, med den nya valordningen, var det nog slut på detta engagemang. Men jag valdes in partipolitiskt obundet, PPO, som senare till vår entusiastiska glädje blev POSK. I POSK:s kyrkomötesgrupp fick jag ta lite extra ansvar för fortbildningen av ledamöterna. Och så valdes jag in i dåvarande kyrkostyrelsen och dess AU och efter den tjänstetid jag lovat - på ett breddat mandat för folkpartiet och någon mer grupp ville ha in mig - valdes jag till kyrkofondens styrelse och efter 2000 dess AU. Ingen anklagade mig då för skenhelighet. Så när, Mats Rimborg, blev jag skenhelig? Blir man det när POSK beslutat sig för en normaliseringslinje för att undgå anstöten och få fler röster - eller när Frimodig kyrka bildas?

För min del uppfattar jag att jag svarat ja på en kallelse att stå till förfogande. Är det en kallelse jag missuppfattat i alla år - eller bara först nu?

Mats Rimborg betraktar fromhet som en "i högsta grad önskvärd egenskap". Jag har frågat tre teologer om fromhet verkligen är en egenskap - är det inte en livsform och själva sättet för en lärjunge att leva. Nu får vi av Rimborg veta att fromhet inte är ett bra kriterium för att avgöra om någon är bra beslutsfattare eller inte. Är det bättre att vara beslutsfattare om man inte är from, alltså? Vad blir det då för fel på att politiska partier rekryterar beslutsfattarkadern och att i den finns de som går regelbundet i kyrkan. En gång per år? Huvudsaken att de är beslutskompetenta och inte håller med kyrkoherden.

POSK-Rimborg deklarerar utan omsvep att Frimodig kyrka har "uppenbara svårigheter med att det finns skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid." Det skulle kunna vålla stor skada om FK fick för stort inflytande. Bra att det blev sagt. Men det är ju så dumt att man fortsättningsvis måste fråga vilka POSK-are som håller med Rimborg. På vilket sätt har FK "uppenbara svårigheter" - ger vi oss inte frimodigt in i debatten och använder de verktyg en evangelisk kyrka har: Bibel och bekännelse. Bibel med stor B för den delen.

Mats Rimborgs resonemang om att "knopa av" Furulund i Partille som egen församling har redan punkterats. Man kunde kanske markera att församling på det gamla sättet med eget kyrkoråd och egen beslutsmakt, blir det inte. Jag är en av mycket få präster som verkligen varit med om hur en gudstjänstgemenskap blev legal församling, nämligen Två Systrars församling. Strukturreformen säkrar ingenting och stoppar inte heller församlingsdöd. Det är den illusionen POSK försöker slå i folk. Men anklagelsen är grandios: "Det är sådan oförmåga att se till kyrkans bästa som helhet som gör att det vore olämpligt att ge Frimodig kyrka ett ökat inflytande."

Den som har rösträtt i kyrkovalet ska besinna hur Mats Rimborg nu tror sig kunna dirigera folks röstande. Men går ni på det där att jag skulle vara oförmögen att se till Kyrkans bästa (Kyrka med stort K) - när blev jag det eller var jag det också när jag var med i POSK? Varför skulle jag då väljas om? Och vem är det som "ger" FK ett ökat inflytande? Väljarna. Mats Rimborg visar sig sakna respekt för just väljarnas val. Det ska de som övervägt att rösta på POSK lägga på minne. Och så ska de som fortfarande kan tänka sig att rösta på POSK vänta och se om POSK:s ledning ber om ursäkt i nästa nummer av Kyrkans Tidning för Mats Rimborgs förlöpning mot Frimodig kyrka.