Festligt, folkligt...

Fullsatt kunde det förstås inte bli vid luftslottsinvigningen. Vi vandrade ut i naturen och beskådade slottet med fana och standar i täten och landshövdingen därtill. 200 kom, sa sakkunniga bedömare. Man kan kolla evenemanget på TV4 Kalmar, där saken presenterades i går kväll. Man kan också kolla Sveriges Radio Kalmar i onsdags strax efter 11, där landshövdingen intervjuades och Bengt Grafström läste bitar av min blogg om luftslottet. Jag tyckte förstås att allt var ohemult roligt.

Invigning - den roligaste han varit med om under hela sin journalisttid sa Bo. Korta, distinkta prat, trumpet men inte trumpet, flaskor i is i skottkärra, en diakon som blev fena på att öppna smällande korkar och folk som gillade att mingla med ett glas i handen. Professor Bo Jonson gick igenom tempusformer och det slog mig att trons tempi /det heter så/ beskriver det som var, det som är och det som ska komma men ännu inte det fullbordade. Slottet fungerade omedelbart som kunskapsteoretiskt stimulanspaket. Jag påpekade att Karlsson på Taket lärt oss att filura.

Landshövding Stefan Carlsson var lysande. Han hade ju löst koden och kunde sakkunnig tala om luftslottet och knyta det till Kalmar län och frågor som en länsstyrelse har att behandla. Fast, oss emellan, det är nästan lika viktigt med dom som inte löser koden. Människor är olika. Börja tala luftslott så märker ni. För somliga är det det handfasta och bara det som gäller. "Luftslottsanalfabetism" kallas saken.

En församling behöver en fest och det fick vi. Nu återstår att locka till fortsatt aktivitet kring det berömda luftslottet. Och läsa tidningarna förstås.

Jag la mig i går kväll leende. Jag vaknade lite mer bekymrad för jag kom att tänka på slagordet om den öppna och moderna folkkyrkan. Vad det handlar om är inte kristen tro. Den säger ingenting om en gudomlig uppenbarelse, om sakramentalt liv och allt det där. Den öppna och moderna folkkyrkan är i negativ mening ett luftslott, inte ett sådant som det berömda luftslottet på Öland. För det fungerar så, att vi fattar vad stenkyrkan är till för eftersom stenkyrkan är platsen där osynliga gåvor räcks oss i synliga ting - och det beror inte på oss utan på Gud. Knäckfrågan är som alltid frågan om uppenbarelsen och om sanningen, den som Gud för vår frälsnings skull velat låta uppenbara.

Med ett riktigt luftslott, av landshövding invigt, och en stor stenkyrka är en församling väl rustad att begripa och gestalta vad vi behöver: en levande, folklig Kyrka.