Kyrkans Akademikerförbund har på Argument Förlag gett ut 25 kortintervjuer om hur det är att vara kyrkoherde och kvinna. Två färgbilder på varje kvinna. Och var och en får presentera sig. Det blir ord som "rak och tydlig, målinriktad, trevlig, lugn, orädd och tydlig, enkel, förnöjsam, gay, energisk, omtänksam, modig och förändringsbenägen". Vilket företag som helst skulle vara stolt över denna chefskompetens.
Jag läser också med viss kompetens. Morsan var provinsialläkare i en mansdominerad miljö och patienterna frågade efter doktorn när de hörde en kvinna svarade. Jag uppfattar att hon var kompetent. Hon visste att en kvinnlig läkare dåförtiden tävlade på samma bana men inte efter samma regler som de manliga. Kvinnor fick vara lite duktigare. Ibland uppfattade jag att hon var det. Men jag har sedan barnsben sett något av det som några av de kvinnliga kyrkoherdarna beskriver.
Mitt enda problem är att jag inte vet om det är sant eller en myt som odlas för självbildens skull. Morsan gick i pension för mer än 40 år sedan - och det är mer än en generation. Det skulle - rein theoretisch - kunna vara så att mediokra kyrkoherdar behöver odla en myt för att hantera sin medelmåttighet: "jag är duktigare och mer kompetent och det måste jag vara eftersom jag är kvinna!"
Hjärtat är ju ett illfundigt ting.
Kvinnoprästmotståndarna finns med också. Fast det är kvinnliga kyrkoherdar som utsätts för kränkande särbehandling när det finns sådana som "vägrar ta nattvarden" när den kvinnliga kyrkoherden celebrerar. Dessa utgör enligt rapporten ett fåtal, men en kyrkoherde beskriver saken som "ett arbetsmiljöproblem" och dessa präster "borde avsäga sig ämbetet" eftersom de "inte följer sina löften och verkar som präster efter den kyrkoordning vi har."
Fackets slutsats blir: "Om Svenska kyrkan vill vara en kyrka för alla bör problemet med kvinnoprästmotståndet tas på största allvar utifrån ett identifikationsperspektiv." Riktigt vad det betyder mer än att både män och kvinnor behöver förmedla evangeliet för att det ska landa, är oklart. Hur KyrkA som fack då kan ställa upp för så kallade kvinnoprästmotståndare ter sig oklart.
När jag, enfaldig som jag är, läste definitionen på kränkande särbehandling, tänkte jag dock inte på kvinnliga kyrkoherdar eller kyrkoherdar som är kvinnor:
"Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap."
Jag är kanske inte heller så imponerad av en kyrkoherde som enkelt deklarerar att "du äger problemet" till komministern samtidigt som hon säger att det är en sorg att inte kunna fira nattvard tillsammans. Om det är en sorg, är det väl ett "vi" som äger problemet eftersom Kyrkan är ett "vi"? Är det något jag inte fattat?
Intressant nog analyseras inte de förtroendevaldas roll. Det antyds i några av intervjuerna att män i förtroendeposition talat om "lilla vän" eller så. I andra arbeten har problematiken med de förtroendevalda (äldre män? DS) medvetet fokuserats. Inte här.
Inte heller har KyrkA gjort en motläsning av materialet, det är dock ett fack för många. Om medarbetarna fått kommentera vad de 25 kyrkoherdarna säger om sig själva och sitt ledarskap, hade det blivit riktigt intressant.
Kyrkoherden som "utstrålar energi, men samtidigt stabilitet och en hög grad av närvaro" och talar "som hon äger varenda stavelse som uttalas" vill man gärna få ännu ett perspektiv på.
Eller vad sa kvinnan som vikarierade på en komministertjänst men inte fick den, eftersom mannen var komminister i stan också och saken sades gälla tystnadsplikten. Du får inte jobbet, var argumentet, för du får "ta del av känsliga ärenden och det kan vara lätt att säga för mycket till den du lever tillsammans med." Nu skulle det väl också kunna vara så, att kyrkoherden är rädd för att två komministrar ihop får en för stark position tillsammans - och kanske contra kyrkoherden i utsatta lägen? Rein theoretisch, naturligtvis!
Det talas mycket om mäns reaktioner inför kvinnligt ledarskap - som om vi inte har livslång erfarenhet av sådant. Det finner jag underligt. Morsan, fröken på lekskolan, fröken i småskolan, simskolläraren, fröken i folkskolan (som blev sjuk och svimmade i rektors armar), scoutkårens chef, kvinnliga adjunkter i svenska, engelska, tyska, latin, teckning - alla åren upp till 19 har män upplevt eller utsatts för kvinnligt ledarskap. Somliga gifta män fortsätter på den inslagna vägen under massivt kvinnligt ledarskap. Räknas den erfarenheten inte alls? Och med den erfarenheten i bagaget kanske man enkelt avslöjar odugliga eller personligt uppblåsta kvinnliga kyrkoherdar och finner att "snacka går ju" men mer blir det inte? Alldeles bortsett från den kyrkliga kvinnokultur som små pojkar, unga män och vuxna män har att förhålla sig till.
En omständighet tas allas inte upp. Det är Svenska kyrkans så kallade läge. Är dessa de uppmärksammande chefer i en stark organisation eller i något som hotar att implodera och att hissandet av chefer, chefskap och ledarskap ("Führer-Kultur" på tyska, DS) tillsammans med organisatorisk elefantiasis just utgör bekräftelsen på hur illa ställt det i själva verket är?
Vad tittar en man på när han ser en kvinna. Ögonen, sägs det. Det är nog sant i levande livet. På bilderna såg jag munnarna. Jag kan inte minnas att jag i ett porträttgalleri sett så många nerdragna mungipor och konstiga minspel. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
Sedan noterar jag att kyrkoherden som är gay korsar stolan fel. Är det en markör jag inte fattat tidigare?
Med detta duktighetsperspektiv glöms nåden bort. Man går i egen kraft och blir utbränd och får hängande mungipor.
SvaraRaderaHar just avnjutit gudstjänst med kvinnlig kyrkoherde. God administratör. Raka besked. Charm. Make medföljande till mässan - bara det. Inga neddragna mungipor där, inte. Klar stämma. Predikan väl strukturerad. Extremt 70-talig. Rättvisa. Moral i det politiska handlandet. Samhällsklimat som måste bringas att bli varmare, mera förlåtande och inklusivt. Minskade sociala orättvisor. Syndabekännelsen nedmonterad till misstag. Trosbekännelsen till Christina Lövestams: Jag tror på en Gud som är helig och varm...
SvaraRaderaDuktig organist upptill.
Med personal samlade denna kommunalrådsavlönade kyrkoherde ett 15-tal deltagare. Varav minst tre - troligen fler - kvinnoprästmotståndare, högerkristna och allmänt hotfulla mörkervarelser.
Ja, vad skall det bli av vår kära Svenska Kyrka?
De tre - eller fler - måste omgående avkrävas trosbekännelse i de heliga frågorna om genus och sedan till allmän begabbelse kastas ut på kyrkbacken och därefter berövas sina medlemskap och ev anställningar i kyrkoorganisationen. Först så återfår SvK sin ställning hos vårt svenska folk!
Är det inte sedan brutalt lömskt av dessa leda och slemma infiltratörer, att nästla sig in i en gudstjänst ledd av en kvinna? Kan vi inte förmoda en genomtänkt, subversiv strategi?
Helt klart ett arbetsmiljöproblem för personal och övriga gudstjänstdeltagare, samt en kraftig belastning för kyrkans anseende. Facket måste kräva kraftfulla åtgärder!
Tant Svart
Kära Tant Svart
RaderaDu raljerar så bra, men du gör det så övertygande att det är inte svårt att inse att det du skriver överensstämmer med verkligheten. Med det du skriver här ovan har du verkligen satt tummen på Kyrkans onda öga. Precis så tokig är vår arma svenska kyrka idag och så tokigt har det blivit. Det är inte svårt att inse hur detta skall sluta.
"Präst från Skara stift"
Jaha. Ett arbetsmiljöproblem ska avhjälpas genom nattvardstvång. Gäller det också för alla kyrkopolitiker som lyser med sin frånvaro i gudstjänsten? Gäller det för alla församlingsbor likaledes? Gäller det även för mig som söker mig till grannförsamlingens präst enär min hemförsamling endast erbjuder kvinnliga präster? Ska jag släpas till nattvarden i min s.k. hemförsamling alternativt släpas i tjära och fjädrar för min ohörsamhet mot politikernas påbud?
SvaraRaderaVad hade för övrigt dessa ”förföljda” kvinnliga präster räknat med? Vad hände med Petrus, Paulus osv? Blev de duttade och gullade med av Arbetsmiljöverket? Knappast. Och förresten är det högst remarkabelt att man kan anse sig förföljd, trakasserad, mobbad och allt vad det nu är i en kyrka som är så i högsta grad en kvinnokyrka. Hade jag varit man hade jag nog funnit anledning att ifrågasätta om jag alls var välkommen i Svenska kyrkan.
Jag tänker också på alla svårigheter som manliga präster råkat ut för på grund av icke-kristna kyrkopolitiker. Då har det aldrig varit tal om att gnälla om könsdiskriminering.
”Borde avsäga sig ämbetet”. Jotack. Här kommer vi och ska ändra på tron och då ska ni som vill hålla fast vid tron bara ta och sticka er väg. Nej, det är faktiskt tvärtom. Den som vill ändra på den tro som är oss given i Skriften har bevisbördan för att nymodigheter är rätt, inte den som håller fast vid tron. Den som vill ändra drar, istället för att stanna kvar och förstöra.
Även om jag ibland vacklat i min övertygelse att kvinnor inte blir kallade till prästämbetet måste jag säga att merparten av dagens kvinnliga präster gör sitt bästa för att övertyga mig om att Gud inte kallar kvinnor till det ämbetet. Nu är det i och för sig inte deras beteende som avgör saken utan vad Skriften säger men de lägger onekligen lök på laxen.
Man kan inte annat säga än att en ovän har gjort oss detta.
Det är svårare att vara för kvinnliga präster när man utsatts något för somligas ämbetsutövning, än i teorin, det kan jag helt hålla med om. Samtidigt finns det andra tänkbara orsaker till detta. Leder inte också själva ämbetsfrågedebatten till en självselektion, då den kvinnliga prästkandidaten har att välja på att bli en bricka i ett spel i händerna på feminister och politiker eller ge upp prästplanerna? En kvinna måste inte anse att kvinnor inte ska vara präster för att inse att denna fråga inte kommer lämna henne ifred om hon blir präst. Det kan vara en annan orsak till att det ofta är kvinnor med förkärlek för aktivism och rättighetskamp som blir präster!
RaderaElisabeth
RaderaDu har också satt tummen på kyrkans onda öga, precis som Tant Svart här ovan. Jag håller med dej i allt. Så riktigt iakttaget och återgett.
Jag tror det var Fader G.A. som en gång yttrade angående kvinnor och prästämbetet; att det bästa argumentet för hur felaktigt det är med kvinnliga präster, är de kvinnliga prästerna själva. Vad har de inte fört in på banan; Livgiverskan, en könlös Gud, självklarhet till enkönade äktenskap, för att bara ta några exempel. Ingen bibeltrohet där inte.
"Präst från Skara stift"
Att beteckna komministerns klena närvaro vid av kyrkoherden ledda mässor för ett arbetsmiljöproblem vittnar inte om kompetens.Det är bara fnoskigt! Däremot kan det vara ett pastoralt problem som måste hanteras. Finns det god vilja på ömse håll bör saken kunna hanteras inom ramen för den lokala gemenskapen utan att någon måste stiga ur båten.
SvaraRaderaMen det förutsätter givetvis att gemenskapen har den grundhållningen att kyrkans tidigare ämbetsuppfattning åtminstone i princip är förenlig med uppdraget att vara präst i SvK. Har man övergett den grundhållningen finns inte längre något att diskutera. Den som inte villkorslöst vill respektera kyrkans nya ordning måste lämna. De som har den kyrkopolitiska makten kan dra gränsen där och som jag har förstått saken är det precis detta de har gjort.
Rätten och packen eder! Bevisbördan blåser vi på och samtalet är avslutat!
Vädjanden till god vilja är meningslös där ingen god vilja längre finns. Men man kunde ju önska sig att de som makten har, kunde vara så rakryggade att de inte försöker förvandla ett teologiskt/pastoralt problem till en arbetsmiljöfråga.
Kanske är arbetsmiljövinklingen trots allt inte bara fnoskig utan mer en fråga om taktik. Istället för att ge komministern silkessnöret av läromässiga skäl, skickar man iväg honom för att vissa, ej namngivna medarbetare, mår illa av situationen eller med hänvisning till samarbetssvårigheter i största allmänhet. Så var den "gubben" ur leken och utan något teologiskt tjafs.
För övrigt är vi raskt på väg i samma riktning när det gäller äktenskapsfrågan och genusfrågorna. Ännu finns det åtminstone i princip ett utrymme för den som inte kan tro nyordningarna, men utrymmet krymper raskt.
För att återvända till ämbetsfrågan har vi hamnat i den närmast komiska situationen att redan misstanke om avvikande uppfattning diskvalificerar och att den misstänkte har att rentvå sig från misstanken utan att nödvändigtvis kunna göra det. För även om han tar emot sakramentet vid av kh ledda mässor, kan han vara så inpiskad att han trots det i hjärtats djupaste grund inte tror att den sakramentsförvaltningen tillhör kyrkans goda ordning. Den lilla ärten kan sedan vålla den kompetenta arbetsledningen olidlig smärta och lidande.