måndag 23 mars 2015

Smått och nytt

Jag gick till sängs inte bara med ett provnummer utan med Svensk Pastoraltidskrift, SPT, hela årgångarna 1959 och 1960. I drömmen mötte jag sedan min gamle vän Alvar Frykstam och en del andra präster från dessa årgångar. Jag måtte ha bearbetat en artikelserie av Bo Giertz också i min drömvärld, för när jag sedan gick tillbaka till SPT 1959 nr 48, hittade jag inte det citat jag trodde mig ha läst. Biskopen skrev om prästens själavåda och behov av att börja om med det grundläggande. I mitt tillstånd - visionärt, drömmande - blev det till en maning om vad som nu bör göras. Smått och nytt.

Jag tror av många goda skäl inte den kyrkliga stordriften. Ekhem har överbevisat mig om hur dålig den är och jag är honom tacksam att Frimodig kyrkas reservation visar sig bära. Från Biskopsgården hör vi något liknande. Jag är inte förvånad, men rätt sorgsen. Så varför inte hantera den nya stordriften som hade vi den inte, dvs vara präst på tältmakarvis i systemet?

Jag erkänner att det kanske inte går. Inte om de kyrkliga översåtarna bestämmer sig för att stoppa alla ansatser. Annars går det. Enkelt. Färre gudstjänster betyder fler söndagslediga präster. Kan man inte då se till att bjuda inte bara till utan på en högmässa. Månadslönen tickar in i takt med många nonsensuppgifter (planeringar, sammanträden, fortbildningar, överläggningar). Det betyder att det finns utrymme att göra det som prästhjärtat längtar efter. Inom systemet men under radarn.

Smått, naturligtvis. Bygg församling från första början. Nytt - dvs gör äntligen det du längtar efter. När präster gör så, kan andra känna igen det de har längtat efter. Var hänsynslös i god mening, dvs skit i traditionerna av förfall och reträtt. Bli apostolisk. Vad skulle en apostel göra där du är? Gör det!

Jag har mött präster som längtar efter pensionen. De har gjort sitt. Jag undrar det, jag. Men visste folk hur många präster ser på det kyrkosystem de tjänar och de höga herrar de hålls med, skulle häpnad vara det ena möjliga uttrycket. Vi befinner oss i läget där USA var under kriget i Vietnam med 17%-iga befälsförluster och befälen hade skjutits i ryggen. Av sina egna. Misstro är vardag i Svenska kyrkan. Men tills vi vet att alla nyansatser hindras, varför ska de inte vidtas?

Smått och nytt betyder en satsning på högmässan, om möjligt någon form av gemensam bön (i tätorter i alla fall), själavård och undervisning. För präster borde nyansatsen stärkas kollektivt, dvs präster håller ihop. Som det ena järnet skärper det andra, så skärper den ena människan den andra (fritt efter Havamal).

Om stora eller smärre muftis i det kyrkliga anstränger sig för att hindra alla alternativ inom systemet? Tja, ring mig då. Den kristna motorcykelklubben Heaven's Angels vårrustar nu och vilken kyrkoherde vill en afton ha besök av några biffiga och arga kristna motorcyklister? Det finns varningsord mot att ta till svärd (eller lång kniv, ett fiskarredskap, som Petrus kunde använda med precision vare sig han filéade en fisk eller en romersk soldat, som ni vet). Det finns inga bibliska varningsord mot baseballträ eller motorcyklar, som ni också vet.

Smått och nytt. Vi är inte multitudinister. Vi tänker senapskorn och vi kan till nöds tänka vetekorn. Det nya är det som en gång vände det romerska imperiet. Minns ni Cléments ord i Källor: "Som den romerska överklassen hade det då (när kristendomen slog igenom), har vi det alla nu." När kyrkosystemet inte gitter möta människor på allvar, kan vi antingen ge oss, slå oss till ro eller tänka smått och nytt. Det är, antar jag, utmaningen till dem som inför kyrkosystemet säger "Det här håller inte". Kanske är det också utmaningen till dem som fortfarande säger: "Det här håller inte länge till."
Det kan det helt enkelt inte göra.
Så:
Smått och nytt!

Vad var det Bo Giertz skrev i artikeln jag läste och i drömmen bearbetade?

"Jag har bara ett råd att ge. Vi har dock Ordet. Vi kan börja från början, som små, fattiga, salighetssökande människor. Låt oss sätta allt annat i fråga, utom Ordet, utom Kristi absoluta auktoritet." (Att vara präst i dagens Sverige, SPT 1959 nr 48 s 4)

47 kommentarer:

  1. Dag och jag tillhör den generation präster, som kom ut i tjänst när det byggdes 'småkyrkor' i städernas nya stadsdelar. Det vi gjorde, efter inspiration från England och Frankrike, var att betrakta distriktet som en egen församling. Många av oss hade förstående chefer, men annars insåg vi att mycket kunde göras 'under radarn'.

    Jag, i varje fall, skulle inte ha accepterat att kyrkoherden, som i Malmö, agerade utanför vad han har rätt till (det har ju påpekats att det, enligt Kyrkolagen, är tjänstgörande präst som formar gudstjänsten så som han finner vara bäst, bara han inte går utanför handbokens alternativ). Men det hände inte så ofta att cheferna detaljreglerade – de var glada för sådant som visade sig fungera, även om de inte helt förstod sig på det.

    Andan har förändrats. Vi prövade gränserna för vad vi på eget initiativ kunde göra – nu gör man vad man blir beordrad (om det finns tid kvar inom den arbetstidsreglering, som man finner så viktig). Jag är, liksom Dag så ofta ger uttryck åt, fullständigt övertygad om att hade den hållning vi hade levt vidare, så skulle man inte behöva stänga den ena småkyrkan efter den andra.

    SvaraRadera
  2. Härlig läsning! Tack Dag! Säger bara med Lina S: "Framåt! I Jesu namn"
    /Per H

    SvaraRadera
  3. Tack för god och inspirerande läsning. Spännande med smått och nytt. Tycker mig redan se små ansatser. Allt fler som börjar upptäcka vad prästhjärtat innerst inne längtar efter. Viktigt som du säger att nyansatsen stärks kollektivt, dvs präster håller ihop. Bli apostoliska!

    Johan Kalin

    SvaraRadera
  4. Biskopsord. Inte bara från Bo Giertz.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer!/sven-Åke Nilsson

      Radera
  5. Tack för goda inlägg. f. Dag och +Göran. Småkyrkoarbetet nämns, men jag vill också slå ett slag för landsortsförsamlingen t.ex. den gamla bruksorten. Jag har nästan 40 års erfarenhet av sådant prästarbete. Så här kommer några råd till präster, yngre och äldre som funderar på att lämna sin tjänst, konvertera eller ta till någon annan flyktväg. (Att man konverterar av ren trosövertygelse har min respekt. Det är inte flykt)
    1. Sök tjänster som inga andra söker, De oattraktiva, de okyrkliga. Där finns det alltid möjligheter.
    2. Mässan alltid i centrum. Varje söndag och även ngn vardag vad som än sägs och hur få kommunikanterna än må vara.
    3. Ha bonden och soldaten som förebild. Bonden som varje år får så på nytt. Soldaten som troget skall vara på sin post. Bli kvar länge på din tjänst.
    4. Var alltid i tjänst. Lediga präster fnyser man åt. Ta ledigt när du kan.
    5. Bo i församlingen så att man träffar sin präst även på ICA.
    6. Förkovra dig i teologin. Den luthersk-ortodoxa läran duger fortfarande väldigt bra både i förkunnelse och själavård. Vill man ha med påven och Mariadogmer i sin tro så är det nog OK utifrån Bekännelseskrifterna.
    7. Vill du ha en annan biskoplig ledning än den svenskkyrkliga så kan du gå med i St. Sigfrids trosgemenskap inom Missionsprovinsen. Då får du ovannämnde +Göran som andlig ledare.

    Hoppas nu att även herr BO Dike läser dagens blogg så att han ser att det jobbas positivt också i dagens Svenska kyrka.

    Roland Kristensson
    Pensionerad kyrkoherde
    Lilla Edet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillägg: ha ett gästfritt hem.
      Bönegrupp enkla bibelstudier hemma.
      Prästänka

      Radera
    2. Kan tillfoga en punkt:
      8. Var ödmjuk. Inse att olika fromhetstraditioner tänker annorlunda än du, och tala inte som om de inte existerade.

      Radera
  6. Ordspråksboken 27:17, inte Hávamál.

    Gustav Adolf Flanell

    SvaraRadera
  7. Inte Havamal! Ords 27:17!

    Rudbeckius

    SvaraRadera
  8. BloggarDag, Roland Kristensson m fl,

    -Jodå, Kristensson, jag har läst BloggarDags text, Din och andras kommentarer. Min första reflektion är denna:
    -Vad menar den sistnämnde med att bygga församling? Gör inte dagens kyrkoherdar det? Och hur skall byggandet gå till, när kyrkobesökarna blir allt färre och att ibland är på gränsen till mässfall i kyrkbänkarna?

    Kristensson vill ha söndagliga mässor, vilket innebär att ännu färre infinner sig i kyrkorna. Mässan uppfattas nämligen av många som en broms. Jag var inte ensam om den uppfattningen, när vi - jag tror det var i stiftsstyrelsen på sin tid - diskuterade frågan, sedan Martin Lind också likt Kristensson förespråkat söndagliga mässor.

    Att bygga församling låter bra men är ord utan värde, då församling redan finns och det alltså är en kyrkoherdes uppgift att göra detta. Vad skall byggas som drar flera besökare, vad har INTE gjorts tidigare, hur skall det göras? Skulle sedan själva den apostoliska graden hos en präst vara avgörande för framgången? Jag tvivlar i högsta grad; om det vore så enkelt ändå!

    Nej, jag vidhåller vad jag tidigare har deklarerat på denna spalt: att kyrkans möjligheter ligger i dess samhällsnärvaro, dvs att dess röst förmår bryta igenom allt brus som finns och väcka intresse hos gemene man. Jag upprepar det igen - läs här Kristensson - att präster och förtroendevalda som lär sig och förmår utnyttja medierna (tidningar, TV , radion och nätet) med inlägg, reaktioner, polemik och vederläggande av allsköns dumheter i den radikala åsiktsproduktionen, blir avsevärt mer uppmärksammade och intressanta, än om de står i predikstolen och talar till en handfull kyrkobesökare.

    Våga vara viljestark och modig, Kristensson! Träd fram och artikulera den moraliska motrösten! Reagera mot dumheterna i kubik från tanklöshetens och värdenihilismens apologeter! Gör Gud, kyrkan och kristendomens rättfärdighets- och sanningsbudskap synliga! Förklara att det finns andra värden än materialismens och penningbegärets! Och berätta på gator och torg om kyrkans historiska, traditionella, demokratiska och nödvändiga roll för oss alla! Den som står på fast mark, behöver inte vara rädd. Den som är trygg i sin kristna övertygelse, vågar ta debatten med förnekare, kulturradikaler, företrädare för Humanisterna och andra! Lär av Frälsningsarméns och Pingströrelsens frimodighet i det utåtriktade arbetet!

    Det finns mycket mer att tillägga i förslagslådan för att vända den negativa kyrkotrenden. Men börja med det skrivna ovan.

    Men jag ber er ärligt - med full respekt för er teologiska övertygelse i frågan - att inte i ett sådant utåtriktat arbete nämna att kvinnor inte bör vara präster.

    Då går det inte att bygga församling, stärka kyrkan, göra Gud mer synlig.
    Svenska folkets inställning är kristallklar. Kampen för en starkare kyrka är från början förlorad, om ni i ett föreslaget utåtriktad arbete drar in kvinnoprästfrågan.

    Detta konstaterat i all välmening. Man måste vara realistisk, beakta verkligheten, inse vilken väg som är framkomlig och vilken som inte är det!

    Skall vi gemensamt sätta igång arbetet, mitt herrskap?
    Någon däremot?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bäste anonym!
      Här är det fråga om feltolkningar av bibelns budskap. Jag citerar ur inlägget ovan:

      "Att bygga församling låter bra men är ord utan värde, då församling redan finns och det alltså är en kyrkoherdes uppgift att göra detta. Vad skall byggas som drar flera besökare, vad har INTE gjorts tidigare, hur skall det göras? Skulle sedan själva den apostoliska graden hos en präst vara avgörande för framgången? Jag tvivlar i högsta grad; om det vore så enkelt ändå!"

      Det är HERREN, som bygger på en försoningsgrund, som är utvald innan jordens grund var lagd. (2 Mos 26) På den grunden blir varje enskild upprättad och får lika mått varken bredare eller högre än medmänniskan. Ritningen till tabernaklet håller i alla tiders kyrko/församlings bygge. Vi är den levande gudens tempel tillsammans och ingen kyrkoherde klarar att upprätta någon i Kristus! (Kol kap 1, Ef kap 2). Kyrkoherden har inte fått någon annan grund under sina fötter att stå på än ORDET från Gud.

      Radera
    2. Det var mycket tokigheter det.
      Att fira söndaglig mässa är inte bra, skrämmer folk. Det där har jag hört förut, men det stämmer inte idag. Det är kyrkans uppgift att fira gudstjänst och mässa, inte som ovan framförts att bli "uppmärksammad". Var står det förresten? Sa Jesus det eller: Försök bli uppmärksammade? Det måste vara en förtäckt kyrkopolitiker som talar här ovan. "Redan ditt uttal röjer dej ju", som man sa till Petrus vid kolelden på översteprästens gård.
      Vadå "beakta verkligheten, vilken väg som är framkomlig"!, det skulle väl i så fall vara att satsa på musik, teater och allt annat som idag bjuds i våra kyrkor, men vart tar i så fall förkunnandet av evangelium vägen? Är det inte detta som skall vara kyrkans uppgift?
      Vad som sedan är "svenska folkets inställning (såsom varande) kristallklar" kan man ju spekulera över. Såsom kyrkan ser ut idag, undrar jag om svenska folket överhuvudtaget har någon positiv inställning till kyrkan. Att bara bjuda bröd och skådespel i evangeliets namn håller inte. Det genomskådas. Så dumma är inte det svenska folket. I själ och hjärta förväntar man sig allt något annat.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    3. Blir säkert jättebra, BOD, om präster går ut på torget talande om kyrkans traditionella och historiska roll. Kanske kan de dela plats med SD?

      Radera
    4. Präst från Skara stift,
      man kan ju också fråga sig varför Gud skulle böja sig för svenska folkets åsikt i kvinnoprästfrågan (även om den nu skulle vara kristallklar).

      Nej, sanningen är den att utan att följa Guds vilja bygger man inga församlingar. Svenska kyrkan är alltför fokuserad på egna gärningar. För en tid sedan läste jag om en församling i ett annat land (Tyskland tror jag det var, men minns inte säkert) som växte och växte. Vad hade man gjort? Jo, fokuserat på gudstjänstfirandet. Resten gjorde Gud. MEN - detta kräver förstås att alla släpper sina egon och söker sig tillbaka till det enda väsentliga. Så enkelt är det men också så svårt.

      Radera
    5. Elisabeth
      Jag håller helt med dej här. Inte skall Gud böja sig för folkviljan. Det skall inte svenska kyrkan göra heller. Kvinnoprästfrågan är långt ifrån kristallklar. Det vittnar det motstånd om från alla de dissidenter som ännu efter över femtio år troget framhärdar Jesu ordning av apostlar, trots nekad prästvigning, trots sämre lön och anställningsvillkor, trots hån och spe från kyrkans ledning. Men Gud är starkare än folkviljan. Detta faktum bär även när det är som svårast att vara ståndaktig i sin bekännelse.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
  9. I en tid och situation då det råder sakramental osäkerhet och otrygghet blir den enskilda andakten omistlig. Hugo Blennow har givit ut ett sådant utdrag av den svenska mässan för prästens enskilda andakt som torde kunna hittas på något antikvariat. Annars har vi ju Noterias Missale.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hugo Blenow med rötter till Albert Lysander har som ex Ragnar Värmon påtalade i tidskriften Kyrklig förnyelse 1968, trådar till perspektiv som den nuvarande högkyrkligheten i dess tre former, om vi bortser från den nyligen lanserade nya dylika, nyanser som torde vara för svårsmält för tingeltangelhögkyrkligheten i dag. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Blennow, inte Blenow.

      Radera
  10. De som klagar över negativism får svårt att finna sådan i dagens positiva inlägg.
    Jo förresten. Vietnamkopplingen var uppfriskande efter all DDR-, Drittes Reich- och stalinismliknelse av kyrkoledningen.

    Vågar Ekhem efter sådana antydningar åka på retreat med personalen i det malmöitiska stormufteriet??

    GG

    SvaraRadera
  11. Tummen upp för såväl bloggpost som kommentarer idag!

    Sporadisk läsare

    SvaraRadera
  12. Gunnelsplats och Thomas Andersson,

    -BloggarDags församlingsbygge är (ännu) inte - som jag önskade i tidigare inlägg att det skulle bli - konkretiserat men är, förmodar jag i möjlig kontrast till Gunnel, jordiskt. Alltså är församling i den mening vi här diskuterar innebörden av ordet lättbegriplig och måste också - i konsekvens med Frimodig Kyrkas ståndpunkt, sådan den är bekantgjord - vara geografiskt tämligen begränsad. Församlingen är ju också, brukar det sägas, kyrkans hjärta och skall naturligtvis, vad annars, ha ett rikt andligt liv. Här råder ingen annan uppfattning än Thomas Anderssons.

    Frågan kvarstår därför: hur bygger man konkret en församling, som redan nu finns och är självstyrande, kan man tillägga.

    Vad skall byggas om, byggas till eller dras ifrån? Svaret på frågorna har inte offentliggjorts. Varför?

    Det kan väl inte vara så illa, att "bygguppmaningen" är springen ur munväder eller, hellre, något som ser fint ut att sätta på pränt för oss?

    Men ord utan innehåll är som tomatsoppa utan tomat. Som alltså en tom soppa, som knappast heller är mat.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof Dike förstår inte. Hade han läst klassikern (Att) Bygga inifrån av PO Sjögren hade han fattat. Likaså om han läst t ex mina pastoralteologiska böcker. Det har han inte fast jag tror att jag vid tillfälle gav honom boken Den stora berättelsen. Vi talar församling i kristen mening, en gudstjänstfirande församling och allt som hör samman med den.

      Radera
  13. BloggarDag m fl,

    Först beklagar jag att namnet under inlägget långt upp glömdes bort. Men de flesta förstod nog att det kom från mig.

    Sedan en kommentar till bloggpappans och andras synpunkter:
    Det är nog en smula knivigt för er att beskriva vad ni själva satt på pränt.
    Församling i kristen mening är rimligen varje existerande församling i Svenska kyrkan. Vad är den annars? Okristen?
    Varje sådan församling firar gudstjänst. Det vet ledamoten av KM m fl beslutsinstanser, Dag Sandahl. Alltså finns också i realiteten gudstjänstfirande församlingar, eller hur?
    Därefter noterar jag avsaknaden av hur det eventuella alternativt skall se ut. Är det möjligen den förändring, vilken innebär att blott de som går i kyrkan och firar gudstjänst skall fatta alla beslut som krävs rörande ekonomi, byggnader, nomineringar och dylikt? Dvs att man "skalar bort" de allmänna valen och därmed nomineringsgrupperna. FK:s synpunkter kan här ge vägledning, då den från FK-listan invalda KM-ledamoten inte vill lätta på förlåten. Men jag tror att mina funderingar rör vid pudelns kärna:
    "...allt slom hör samman" med den gudstjänstfirande församlingen.
    Slutligen kan jag inte låta bli att notera Elisabeths anspråksfulla ord ovan, när hon undrar varför Gud skall böja sig för folkviljan i kvinnoprästfrågan.

    Det är verkligen övermaga så det förslår: Elisabeth och inte vår kyrka med dess biskopar tolkar Guds mening.
    Och hon förmår inte begripa den totala omöjligheten av att nå framgång med en bred kyrklig offensiv i vårt land, om offensivens förtrupper samtidigt deklarerar sitt motstånd mot kvinnliga präster.

    Du har därför att välja, Elisabeth: antingen gå med i missionsoffensiven utan att vädra Din åsikt i prästfrågan - en offensiv som kan bli en stor framgång.
    Eller också lufta motståndet mot kvinnopräster och därmed riskera att ännu fler tillhöriga lämnar kyrkan.

    Vad väljer Du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vad nu, när församlingar läggs samman? Det är i detta läge av sammanbrott jag undrar vad det skulle betyda att bygga smått och nytt. Nu behöver jag inte tjata detta särskilt mycket. I Dikes offensiv deltar jag inte. I hans religion är den bärande dogmen läran om kvinnor i prästämbetet. Så tänkte inte Svenska kyrkan 1957 vid det kyrkomöte som hyfsat fritt fick rösta i frågan. Så tänker inte ett par rejält stora kyrkor heller. Men jag fattar, med kvinnliga präster kom väckelsen till Svenska kyrkan och folket vände tillbaka. Det har blivit precis så som det sas att det skulle bli. Och bättre på ett än mer kvalificerat sätt med kvinnliga biskopar och kvinnlig ärkebiskop, förstås.
      Nu behöver jag inte välja, inte Elisabeth eller någon annan heller. Dike måste väl ändå se att Svenska kyrkans missionsoffensiv fungerar bäst oss förutan?
      Att folkviljan inte utan vidare ska förstås förstå Guds vilja var annars en bärande tanke i evangelisk teologi. Herr Omnes, talar dr Luther om. Läs Galaterbrevskommentaren om nu Dike inte gitter läsa mina böcker, menar jag..

      Radera
    2. BOD,
      jag skulle aldrig någonsin välja att "gå med i" en missionsoffensiv som inte bygger på Guds ord, ty en sådan är av djävulen och kan inte föra något gott med sig även om många säkerligen skulle ansluta sig till den och den därför, rent ytligt, skulle framstå som framgångsrik.

      Radera
    3. "I hans (Dikes) religion...", skriver BloggarDag.

      Det är nog där knuten finns. Vi har helt enkelt inte samma religion och därför kan vi inte mötas. Som exempel kan nämnas begreppet "församling". För oss är församling de kristna människor som samlas till gudstjänst. För Dike är församling ett territorium. Jag kan bara beklaga Dike.

      Radera
    4. Idag har jag länkat till Mikael Karlendal och Dag Sandahl i min egen blogg: www.gunnelsplats.wordpress.com
      Jag saknar namn på teologiska begrepp men med vanligt sunt förnuft kan jag följa vissa debatter.
      I GT är det fråga om att lyssna och lyda när ritningen till tabernaklet skulle utföras. Den ritningen fullbordade Jesus i allt genom sin korsdöd. Den ritningen håller till varje kyrka/församling idag också.

      Radera
  14. Länkade idag till denna blogg plus Mikael Karlendals. Svårt att logga in här.

    SvaraRadera
  15. Elisabeth och BloggarDag,

    -Nu är det dags för er att sakta tanke- och skrivfarten, koncentrera er på saken och just därför debatterna sakligt. Min religion, hr bloggpappa, är precis den som uttrycks i kyrkans trosbekännelse, ingen annan. Och jag läser, vilket har gjorts, böcker av honom. De är i flera avseenden inte utan intresse, vill jag gärna tillägga. författaren kan, när han vill, men vill också när han inte kan eller - som Elisabeth - ej inser realiteterna. Och har jag, Elisabeth, någonsin på denna spalt förespråkat en missionsoffensiv, som ej bygger på Guds ord? Hur skulle detta i så fall rimma med Trosbekännelsens text?

    Och har Du inte sett att jag har inkluderat Dig, BloggarDag (givetvis, då han är en av de högst placerade ansvarig för Svenska kyrkan) och alla i högkyrkligheten i den föreslagna missionsoffensiven? Inte exkluderat er.
    Då Du - utgår jag ifrån - också ansluter Dig till Trosbekännelsen, möts vi ju där, eller hur? Vad jag har tillagt är att Du och Dina högkyrkliga vänner i missionsoffensiven inte i den centrala arbetet för att vinna nya proselyter till kyrkan skall gå ut på gator och torg och basunera ut motståndet mot kvinnliga präster. Då är offensiven "körd" från början. Det finns naturligtvis inget tvång hos dig eller de andra att öppet lufta motståndet. Du, bloggpappan, HH och vilka andra personerna bakom alla signaturer är, skall frimodigt gå ut i offentligen, rakryggat be människor att söka Guds rike, upptäcka Hans hjälp, Hans nåd och tryggheten i att leva i Hans ord.
    Nu undrar jag, ärligt och utan krusiduller, detta:
    Kolliderar ett sådant engagemang på något enda sätt med er teologiskt grundade kvinnoprästmotståndsuppfattning (som jag respekterar)?
    Vänligen svara mig lika ärligt och rakt på sak om det gör så och då varför!
    för att nå störs möjliga framgång i arbetet, måste nämligen offensiven bygga på realiteter, och ni vet, lika väl som jag, vilka de är.
    Det var därför som jag formulerade frågealternativen som ovan.
    Och märk väl, igen, igen och åter igen, att jag aldrig hävdat att ni skall exkluderas, ty ni besitter ju bevisligen stora teologiska kunskaper, vilja att sprida Guds rike och har onekligen därför förutsättningar att bli betydelsefulla kuggar i offensiven.

    Om ni inte vill ställa upp, måste ni sakligt, lugnt och klokt motivera det. Men jag ser, ärligt skrivet, inga sakliga hinder. Inte minst bloggpappan måste ju vara synnerligen angelägen om att hans kyrka åter kan visa framgångssiffror.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  16. "Och har jag, Elisabeth, någonsin på denna spalt förespråkat en missionsoffensiv, som ej bygger på Guds ord?", skriver BOD.

    Vad du, i praktiken, förordar är att vi ska lura människor till Svenska kyrkan genom att dölja vår uppfattning att Gud inte kallar kvinnor till just prästtjänst. Vi skulle alltså vilseleda människor om vad en rätt kristen tro är. Det är inte lite fräckt av dig att begära något sådant.

    En missionsoffensiv som grundar sig i lögn kan det för övrigt aldrig komma något gott av. Vad människor behöver är omvändelse till Kristus, inte hittepåreligioner med dogmer som saknar stöd i Bibeln.

    Skulle vi nappa på ditt förslag skulle vår lögn därtill utgöra en synd och sådana vill kristna undvika så långt det efter skröplig förmåga är möjligt.

    SvaraRadera
  17. Elisabeth,

    -Nej, Elisabeth, någon missionsoffensiv, som bygger på lögn, har jag aldrig förespråkat. Ditt påstående är obegripligt, ofattbart. Har Du ännu inte korrekt läst - och förstått - det jag har skrivit: att aktivt arbeta i offensiven UTAN att samtidigt springa till torgs med kvinnoprästmotståndet.

    Är detta att ljuga? Förstår Du då inte att missionsoffensiven riskerar att bli ett bakslag, eftersom en förkrossande majoritet av dem den riktar sig till, dvs folket, INTE är kvinnoprästmotståndare. Vill Du att offensiven skall förfela sin verkan, bli ett fiasko, som ytterligare drabbar kyrkan? Vill Du verkligen detta? Skall inte vårt - Ditt och mitt - mål vara att vinna flera människor för Gud? Försök åtminstone att vara realist, se verkligheten i ögonen, inse vad som kan vara framkomligt och framgångsrikt. Du har Din uppfattning i frågan kvar och respekteras för det. Men låt den inte få plats i offensiven, snälla Du. Se till helheten, till betydelsen, angelägenheten av att gå ut och göra "alla folk till lärjungar".

    Vill Du inte göra en insats för detta mål, Elisabeth? Är Din personliga uppfattning viktigare än det? Och jag ber Dig slutligen att inte förvränga Svenska kyrkans gudstjänsters och mässors på söndagarnas läsning av Trosbekännelsen är detsamma som en hittepåreligion.

    Att påstå detta är - om något - en lögn, Elisabeth.
    Just Trosbekännelsen vederlägger med kraft, tydlighet och utan reservationer Ditt påstående.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD,
      om man inte får lov att tala om att flera av Svenska kyrkans nya dogmer är falsk lära blir det något annat än kristen tro man för ut och då kan man lika gärna låta bli att missionera. Kanske är det t.o.m. bättre att då inte göra något alls.

      Vad gäller trosbekännelsen så är det hur enkelt som helst att läsa med i den men sedan i praktiken handla mot den. Att den läses behöver inte betyda någonting. Vi ser ofta exempel på präster som förnekar både det ena och det andra i trosbekännelsen men likväl läser den.

      Radera
  18. Vän av ordning undrar förstås hur det är med vigsel av enkönade - hur ska den frågan hanteras i den nya missionsoffensiven. Är vi för denna form av vigsel och utifrån något särskilt bibelord, kanske? Folk måste väl vara för. I botten finns ju ett riksdagsbeslut också här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant. Man kan ju också verkligen fråga sig varför man ska missionera om missionen ska ha sin grund i vad majoriteten av folket tycker i olika frågor. Denna "mission" sköter ju för övrigt Svenska kyrkan redan med den äran. Bättre då att sparka sig trött.

      Radera
  19. Elisabeth och BloggarDag:

    Har Elisabeth aldrig hört talas om att man ibland alls inte säger allt man vet, att man inte går omkring med ständigt vidöpppen mun? Jag blir ledsen att hon anser att missionsarbetet kan läggas ned, om munnen inte alltid får vara vidöppen.

    Och det faktum att människor inte lever som de lär kan Du säkerligen se exempel på bland såväl hög- som lågkyrkliga företrädare, liksom hos alla andra. Vem är fullkomlig? Vem kommer inte till korta?
    Trosbekännelsen kan inte tydligare bli än ett starkt bevis på vem och vad Svenska kyrkan tror på. Ifrågasätt inte detta mer, ber jag Dig.

    Vad gäller BloggarDags kommentar skall sägas att många fler än de högkyrkliga är kritiska eller avvaktande till den fråga som tas upp. Undertecknad exempelvis.
    Så är det överallt, i alla organisationer och samfund. I politiska partier, för att nu nämna dem.
    Jag säger som en god vän en gång uttryckte det om sin fru och sitt äktenskap:
    -Gun har tagit mig för mina 51 procent. De övriga 49 procenten tycker hon inte om.

    Hur många gånger har jag inte själv uttryckt kritik mot vissa förhållanden och vissa åsikter i Svenska kyrkan. Men jag har för den skull inte vänt den demokratiska och älskade folkkyrkan ryggen Liksom BloiggarDag stannar jag kvar, gläds över vad den står för, symboliserar, betyder, innebär och kan ge oss vanliga dödliga och tillkortakommande människor.

    Därför, snälla Elisabeth, sänk tonläget, känn allt som kyrkan kan vara just för Dig. Stanna upp ett ögonblick, när Du hör klockorna ringa, sätt Dig i kyrkbänken en stilla dag mellan de söndagliga gudstjänsterna, se den kanske mäktiga altartavlans motiv, hör tystnaden, känn närvaron av den Högste i kyrkan, vilken betydelse kyrkan har haft i vårt lands historia, etc, etc, etc.

    Vad vore Sverige utan denna kyrka, bästa Elisabeth? Det är vår uppgift - Din och min och andras - att arbeta för kyrkans framtid, för Ordet, för vårt stora behov av andlig kost, för fri och kärlek.
    Vill Du verkligen vända detta arbete ryggen?
    Jag tror faktiskt inte det.

    BENGT OLOF DIKE

    -

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Har Elisabeth aldrig hört talas om att man ibland alls inte säger allt man vet, att man inte går omkring med ständigt vidöpppen mun? Jag blir ledsen att hon anser att missionsarbetet kan läggas ned, om munnen inte alltid får vara vidöppen."

      Det är bara det att mission, om den har någon verkan, oundvikligen leder till frågor från människor om vad som är Guds vilja i än den ena saken, än den andra. Den som börjat vandra trons väg får en trängande längtan efter den kunskapen. Din taktik att man bör undvika vissa frågor håller alltså inte.

      Radera
  20. Elisabeth,

    -Jo, den håller visst, särskilt om Du vid eventuella frågor rörande Din personliga uppfattning svarar exempelvis så här:

    -Jag anser personligen att Bibeln inte medger, att kvinnor skall ha tillträde till prästämbetet, men jag vill av hela mitt hjärta stödja vår gemensamma vila och strävan att som kyrka förmå så många människor som möjligt att vända sig till Gud, till Hans rike, Hans nåd och Hans hjälp.
    Helheten är viktigare än min personliga uppfattning.

    -Är den inte det, Elisabeth? Vill Du vänligen besvara just denna lilla, enkla men viktiga fråga?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min personliga uppfattning är inte viktig. Däremot är Guds vilja viktig. Svarar man som du föreslår öppnar man upp för att Gud kan ha två helt motstridande viljor i en och samma fråga. Det är inte möjligt ty då skulle Gud ha kommit i strid med sig själv.

      Radera
  21. Elisabeth,

    -Nu problematiserar (medvetet?) en enkel sak. Om nu kyrkan, som har en fastslagen trosbekännelse, som inte lämnar någon i tvivelsmål om dess tro, och samtidigt enligt sin kyrkoordning har markerat kvinnans rätt till prästämbetet, satsarhelt och fullt på en missionsoffensiv, skall Du då stå vid sidan om med sur min och inte ge Ditt bidrag till arbetet?
    Tror Du inte att Gud vill ha en sådan missionsoffensiv? Alternativet är ju - enligt Din märkliga logik - att den stora landsomfattande Svenska kyrkan inte överhuvud kan starta en offensiv, därför att Gud kommer i strid med sig själv.
    Är det inte i själva verket så att kyrkan kommer i strid med Dig?
    Vilket är då Ditt bidrag till en sådan offensiv - hur skall den se ut?

    Jag är förvånad, besviken, ledsen, sorgsen, över att Du inte ens bemödar Dig om att se helhetsvisionen - Missionsbefallningen - för det faktum att Du personligen inte accepterar kvinnliga präster. Men är inte Gud glad för varje människa som vill arbeta för Honom och Ordet? När Du säger nej, gör Du ju inte detta.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Om nu kyrkan, som har en fastslagen trosbekännelse, som inte lämnar någon i tvivelsmål om dess tro, och samtidigt enligt sin kyrkoordning har markerat kvinnans rätt till prästämbetet, satsarhelt och fullt på en missionsoffensiv, skall Du då stå vid sidan om med sur min och inte ge Ditt bidrag till arbetet? "

      Svenska kyrkan må ha en fastslagen bekännelse men det hjälper föga när hon i praktiken förnekar mycket av dess innehåll.

      För egen del bidrar jag så gott jag kan till Guds ords spridande, dock icke inom Svenska kyrkans ram, då jag funnit att förutsättningarna saknas. Frågan är om Svenska kyrkan så värst mycket länge till kommer att ha något att erbjuda folket. Men visst, hoppet finns ju. Vi får be om en prästväckelse för det är där det måste börja.

      Radera
  22. Elisabeth,

    -Det är utmärkt att Du sprider Ordet och verkar på Ditt sätt. Men Din defaitism vad gäller Svenska kyrkan är beklaglig, orättvis och leder ingen vart.
    Är det då inte bättre att delta inom kyrkans ram, vara en i den och tillsammans med andra frimodigt gå ut i offensiven.

    Jag har inte hört att vår folkkyrka förnekar Trosbekännelsens innehåll. Därför ber jag Dig att vara mer försiktig i omdömet om kyrkan. Den har funnits länge, Elisabeth, och är inte oäkta. Själv har jag som favoritpsalm "Ge Jesus äran" till musik av Händel.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD,
      min uppfattning om Svenska kyrkan grundar jag i en gedigen erfarenhet. Jag är uppvuxen i ett kyrkligt hem, är sedan snart 40 år gift med en präst, har själv arbetat inom Svenska kyrkan, varit aktiv som "frivilligarbetare", engagerat mig inom kyrkopolitiken samt haft statliga uppdrag som berört Svenska kyrkan. Nu säger jag: Det går inte längre. Förutsättningarna för att jag ska kunna göra någonting inom Svenska kyrkans ram saknas.

      Vad gäller trosbekännelsen har åtminstone jag hört många exempel på präster som inte tror på t.ex. jungfrufödelsen och/eller uppståndelsen. K G Hammar är visst en av dem som inte tror på jungfrufödelsen och,Antje Jackelen har, vill jag minnas, också sällat sig till den skaran.

      Men - jag vill, nu när bloggposten trillat ner från förstasidan, avsluta med att tacka dig, BOD, för en bra diskussion. Det är glädjande att vi kunnat tala civiliserat med varandra. :-)

      Radera
  23. Ge Jesus äran, inte partipolitikerna eller dess dikeskörare!

    SvaraRadera
  24. Lyssna till Guds röst - strunta i dikesresonemangen!

    SvaraRadera
  25. Anonym,

    Ytterligare exempel på torftiga meningar, som Du säkert själv skrattar åt, då de bara anspelar på mitt namn, men som är fjärran från saken.
    Skratta på bara - gärna framför hallspegeln! Jag unnar Dig gärna glädjen åt de egna dumheterna!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  26. Elisabeth,

    -Jag har den största respekt för Din kyrkliga erfarenhet och Dina arbetsinsatser för Ordets spridning. Men beklagar djupt att Du - om man skall ta Dig på orden - har givit upp, bland annat med hänvisningar till enstaka uttalanden, som några har gjort.

    Men, Elisabeth, det är kyrkans tro och ståndpunkter som gäller. Jag hänvisar igen till Trosbekännelsen, till den överallt i landet existerande Svenska kyrkan och allt som den står för och som jag upprepat tidigare här.
    Så därför, det är mitt råd, sätt Dig ned i kväll eller i morgon vid köksbordet med Din man, prästen, och diskutera lugnt om det verkligen finns något bättre alternativ för missionsarbete än i och genom Svenska kyrkan.

    Fråga Dig också vad vår kyrka har givit Dig och Din man i livet. Kanske trygghet, ekonomisk stabilitet, förmodligen också glädje, fina och berikande samtal med församlingsbor och andra - och fundera lugnt över om allt detta, dvs kyrkans innehåll, skall överges i irritation, kanske också vrede. Eller om det är värt tacksamhet och ett visst återgäldande från Dig.

    Tänk i sammanhanget även på att Du genom och i kyrkan kan diskutera med och polemisera mot dem som där luftar tankar och åsikter som inte faller Dig på läppen.

    Men, igen bästa Elisabeth, fly inte fältet, vänd inte Svenska kyrkan ryggen. Den välkomnar Dig. Och Herren vänder Dig inte ryggen men, tror jag mig våga påstå, är glad om Du fortsätter att vara en flitens engagerade kugge i kyrkoarbetet.

    Jag önskar Dig och Din make en lugn och fin påskhelg!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera