söndag 12 februari 2017

Trygga Moheda

I fredags kväll meddelades att Moheda uppfattades vara en trygg plats, kanske den tryggaste. Saken hade mätts. Jag tror pensionisterna fått frågan om de var otrygga. Ett polisbefäl klev fram och tog åt sig äran. Då skrattade jag. jag har de senaste åren sett en polisbil i samhället vid ett enda tillfälle. Fjärdingsman Hägg höll ordning när jag var barn och i samhället bodde landsfiskalen. När jag var i tonåren - kan det ha varit 1965? - fick Alvesta en målad polisbil. Denna svartvita Volvo kallade poliserna "Kossan". Annars fanns poliser i Växjö som kom ut för att kolla trimmade mopeder och annat i den stilen. Nu får jag problem med att förstå. Är alltså trygghetskänslan mer utbredd nu, när vi sällan eller aldrig ser poliser i målad bil och ingen fjärdingsman heller?

Det sas att Moheda är tryggt "trots att det bor en gammal präst på gatan". Då är det nog objektivt tryggt. Trots eller tack vare, jag försökte det senare. Det förtar dock inte min Ölandslängtan, om någon trodde det. Även om Öland ännu inte fått en riktig fåk, en halvdan fick vi under min tid. Då fick vi order om att ställa in allt, men ön var inte isolerad särskilt länge. Min kunskap om militära bandvagnar kunde dock imponera på befolkningen. Tänk hur det blivit om vi fått en riktig fåk, med snö och sand hopblåsta till stabil materia, elavbrott och allt annat man kan tänka sig. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så mycket att längta efter.

Stormen har en god effekt. Den klarnar sikten. Det gäller bloggkommentarer också och ibland blogginlägg. En del debatter går dock i cirkel, lyfter aldrig. Det gäller faktikst främst de meningsutbyten som inte handlar om vad som skrivits på Bloggardag utan favoritteman som förs fram utan närmare anknytning till text. Det kan vara djupt känt för det och jag har tanke att det ska vara mycket debatt. Meningsutbyten är informativa. Bloggardag är dock ingen frågelåda, då skulle jag inte få ägna mig åt mycket annat än svara på frågor. Konkret betyder det dock att somliga frågor tas upp vid ett senare tillfälle. Jag är inte okänslig för stämningar och strömningar i den kyrkliga debatten.

Jag är inte heller omedveten om att somligt aldrig kommer på agendan i den svenska offentligheten. Vår vän översten Olofsson är tillbaka i Bryssel, lite oförmodat. Han ringde för att säga ett par ord om hur signalspaningen utfaller.
- Vet du att den ryska allmänheten fått veta att barndop förbjudits i Europa?
Jag visste ingendera. Int att det förhåller sig så och inte att saken rapporterats förhålla sig så.  Jag skrattade lite
-Skratta inte, sa Olofsson. Fundera i stället över vad du hör om krigföringen i Ukraina.
- Ingenting, nästan ingenting i vart fall, svarade jag.
- Så är det. Du borde ställa dig frågan hur det kommer sig.
- Melodifestivalen behöver utrymmet, föreslog jag försiktigtvis. Eller Mellot som det heter. Infantiliseringen har oss i ett fast grepp.
- Och till krigsskådeplatsen är det ungefär lika långt från Moheda som du har till Alet-les-Baines eller fransk-spanska gränsen. Kortare väg än till Barcelona och längre än till Marseille. 185 mil eller så. Men föga i svenska medier.

Vi talade lite mer om komplikationerna och översten förhörde sig om våra personliga krigsförråd. De har kompletterats, berättade jag. Men somligt saknas. Vi utbytte så tankar om att tänka det otänkbara. Som subaltern var ju översten och jag i samma krigsförband. Strukturutskottet har inte förbjudit dysterhet när vi tänker över världen och dess väsende. Strukturutskottet har inte förbjudit munterhet heller. Handelsministerns utstyrsel i Iran var en sanslös humörhöjare. Nästa gång kan hon väl komma i svensk hembygdsdräkt, den har huckle också! Och den svenska regeringen är, minns det, en feministisk regering. Här finns en del att förklara. Det kan bara bli mer underhållande än Mello.

Jag uppfattar nu att bloggkommenterandet drar iväg. Jag säger ogärna nej till våra vänner bloggkommentatorerna för jag är för det vidlyftiga också. Men jag fattar nu beslutet att det blir en veckas blogguppehåll. Jag återkommer med blogginlägg om stort och smått. Deo volente. Och skriver gör jag. Fast på en del annat. Dessutom ska jag vara kyrkoherde en vecka till. När jag är tillbaka, tror jag det blir en del nytt och krytt. Kanske rentav en präktig kyrklig skandal ...




5 kommentarer:

  1. Jag var med om en fåk på 70-talet ;efteråt kunde vi gå på skaren från Södra Greda by till Lillholm.
    Vit vecka :Morrr...
    🐯 Tiger

    SvaraRadera
  2. Kan inte påstå att jag direkt jublar över vit vecka även om det säkert är ett klokt beslut.
    Funderar dock på om det kan kyla o dämpa en del känslor eller snarare ge ny kraft även åt de som kanske ingen behöver/ska ha? ;)
    Det blir en vecka med tomhetskänsla dock!
    Hälsa ängeln/monstret han får trötta hussen när kommentarsupprepningar inte gör så.
    Eva H

    SvaraRadera
  3. När det gäller tryggheten i Moheda borde det kanske tilläggas att all statistik har den egenheten att det med den går att bevisa det man vill bevisa. Hur var t ex svarsfrekvensen på den utsända enkäten? Hur denna var är helt avgörande för enkätens trovärdighet.

    SvaraRadera
  4. Bloggaren tycker att en del debatter i kommentarfältet inte lyfter. Den tanken kan jag dela. Nu är det föervisso bloggaren själv som bestämmer vad som i kommentarfältet ska publiceras, men ett förslag från mig till vitalisering:
    1. Kommentera gärna bloggtexterna
    2.. Undvik meningslösa (!) debatter kommentatorer emellan
    3. Undvik helt att kommentera Dikes kommentarer. Låt dom istället bara försvinna i tystnaden.
    4. Undvik totalt alla hänvisningar till Dikes eventuella icke-kyrkogång.

    SvaraRadera
  5. Håller helt med kamraten Lindahl. Tycker det är dax för rensning bland kommentatorerna uttalade och insinuanta personangrepp på andra kommentatorer likväl på andra som inte "debatterar" här. Saker och Åsikter kan man slå på i ärlig fajt - det räcker.

    SvaraRadera